Gustaf Stridsberg. KB.

Gustaf Stridsberg

Född:1877-07-05 – Klara församling, Stockholms län
Död:1943-11-03 – Kungsholm eller Ulrika Eleonora, Stockholms län

Band 33 (2007-2011), sida 666.

Meriter

2 Stridsberg, Gustaf, f 5 juli 1877 i Uppsala (enl fdb för Sthlm, Klara), d 3 nov 1943 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: läroverksadjunkten Olof Arvid S och lärarinnan Maria Wahlström. Medarb i SvD från 01, fast anställd där 09–38, led av Sv tidskrifts redaktionskomm 10, av styr för PK 22. – Ogift.

Biografi

S växte upp i Klara gamla skolhus i Sthlm med Bellmans grav inom synhåll. Hans mor sägs ha sjungit Bellmanepistlar för honom, en av de få musikformer han uppskattade. De trånga och ålderdomliga kvarteren hade vid denna tid börjat få en ny karaktär genom ämbetsverk och affärskontor och dessutom var de på väg att bli stadens självklara tidningscentrum. S föddes dock vid Övre Slottsgatan i Uppsalas Odinslund; huset tillhörde morfadern, boktryckaren och tidningsutgivaren Jonas Wahlström, som även var medlem av redaktionen för den första utgåvan av ett sv biografiskt lexikon.

S:s föräldrar var båda skickliga skribenter. Förutom en historik över Klara skola, en av de läroanstalter där han verkade, gav fadern också ut en färgstark och levande skildring av sin ungdoms Sthlm. Modern, på mödernet från en brukssläkt med vallonskt ursprung i Värmland, publicerade i Verdandi 1904 en studie över den riksbekanta Zanderska pensionen i Partille, en tidsbild av unga flickors internatutbildning på 1860-talet. Hon skulle få en avgörande betydelse för S:s ovanliga bildningsgång.

S hade just vid sex års ålder börjat i Sjöbergska skolan i Sthlm när han föll från ett fruktträd och allvarligt skadade ryggen. I fem år tvingades han ligga till sängs i en järnställning som höll ryggraden i ett skruvstäd. Under dessa förhållanden fick modern ansvaret för hans tidiga skolning. Han utvecklade inom kort även spontant en närmast omättlig intellektuell aptit på de mest skilda områden. Senare skulle han beklaga att han inte hade lärt sig latin eftersom hans mor inte behärskade språket.

Vid tolv års ålder var S så pass återställd att det övervägdes att återuppta hans knappt påbörjade skolgång. Hans besök under ett par terminer på Whitlockska skolan blev dock sporadiska. Förmodligen var hans redan förvärvade kunskaper, såsom om japansk dockteater och skeppsbyggnad, föga samstämda med skolans gällande studieplaner och klasskamraternas färdigheter. I stället fortsatte han på den inslagna självbildarvägen. Den humanistiska huvudfåran – moderna språk, nordisk, fransk och i synnerhet engelsk litteratur – fick ett betydande inflöde av naturvetenskap och teknik, till exempel navigation. Senare kom segling från familjens sommarställe på Siarö att tillhöra hans favoritsysselsättningar; här kunde han färdas med vindens hjälp oberoende av sina kroppsliga hinder som blev bestående under hela hans liv.

Det sades om S att det enda han hade svårt för var musik och ryska romaner; själv lade han, föga överraskande, kapplöpningar till de få ämnen som låg helt utanför hans intressesfär. Nitton år gammal, vid en ålder då han normalt borde ha avlagt mogenhetsexamen, skrev han i en privat minnesanteckning: ”Min gladaste sommardag förflöt i staden och inomhus, därtill i en byggnad icke ansedd som någon förlustelseplats för sommaren, nämligen Kungliga biblioteket”. Så småningom fick han även genom biblioteksmannen Johan August Ahlstrand (bd 1) tillgång till VA:s bibliotek på Drottninggatan.

Något ordnat arbete med reglerad lönegång tycks S inte ha strävat efter. Under några år biträdde han bibliofilen och läkaren Gustaf Berghman (bd 3) med att ordna dennes samling av Elzeviertryck, sedermera testamenterad till KB. Han besökte också Harald Hjärnes föreläsningar i historia i Uppsala men skämtade bort frågan, från vännen och konstkännaren Carl G Laurin, om han vore Hjärneelev med repliken: ”Du måtte inte känna till att jag inte ens har tagit studenten!” Genom vännen Eli Heckscher kom S i kontakt med den s k Juntan, där han bland Torvald Höjer d ä, Gösta Bagge, Gunnar Hazelius, Verner Söderberg m fl gick under namnet ”Gucke”. Under många år hade S informella förbindelser med SBL som han regelbundet försåg med tips och detaljer ur sin personkännedom. Att hans omtalat goda minne inte minst var av visuell art framgår av den detaljrikedom som gav liv åt hans redogörelser för synintryck. Ett speciellt intresse hade han för den politiska teckningen eller karikatyren. I artikeln Simplicissimusandan och sanningen (1913) visade han hur den sydtyska konstnärsradikalismen hade inspirerat sv arbetarrörelse.

Genom förmedling av polyhistorn Axel Raphael (bd 29) kom S i kontakt med SvD. 1901, fyra år efter tidningens nydaning som kulturorgan, debuterade han med en anmälan av Rudyard Kiplings nyutkomna roman Kim. Han hade sedan barndomen ett grundmurat intresse för engelsk historia och kultur och kände London utan och innan trots att han aldrig tog sig dit. Med hans handikapp var det lättare att placera sig i en sovvagn och vakna i Berlin, en stad han besökte i sällskap med Laurin.

Efter några år ökade S:s medarbetarskap i SvD markant och kom att inriktas på de dagsaktuella frågorna, inrikes och utrikes. Han tog med starkt rättspatos parti för Dreyfus. Hans genombrott kom med ett inlägg i unionsfrågan i SvD 1905. S hävdade där att vad som kunde uppfattas som en nationell förödmjukelse måste tålas och ge plats för vad som nästan gått förlorat: stolthet och verkligt självmedvetande utan vilka varken folk eller individer kan leva. 1909 anställdes han av huvudredaktören Helmer Key (bd 21) med en fast lön om 450 kr i månaden och därtill ett arvode om tolv öre per rad för självständiga artiklar.

S blev snabbt en konturskarp profil i tidningen, fastän inte alltid förutsägbar och svår att placera i entydiga fack. Två stora debatter under 1900-talets första decennium gav honom tillfälle att utveckla till synes motstridiga sidor av sin politiska personlighet. I ett inlägg i FK 1906 hade Karl Staaff (ovan, s 99) hävdat att det vore nödvändigt att genomföra rösträttsreformen för att beröva den lilla men extrema anarkistiska agitationen dess näring. Han möttes av hånskratt från kammarens ledamöter. S reagerade omedelbart. Under rubriken Væ ridentibus (Ve dem som skratta; latinska uttryck var honom inte främmande trots att han inte behärskade språket) slog han fast att ”om en politisk församling på en enda stund, med en enda handling, kunde visa sig ovärdig sin förtroendeuppgift, så gjorde Första kammaren det genom den scen som följde statsministerns slutord”. I den stunden, fortsatte S, brast hoppet om att FK skulle av god vilja frambära sitt bidrag till det sv folkets samling kring arbetet för en lyckad och tryggad framtid.

Knappt tre år senare sällade S sig till de konservativa, låt vara i en fråga som även splittrade den liberala pressen. Inför de socialistiska ungdomsklubbarna i Folkets hus i Sthlm hade Knut Wicksell raljerat över dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse och åtalats för hädelse. S invecklade sig i en lång debatt med Hjalmar Branting som ansåg att diskussionen inte hörde hemma i rättssalen utan öppet i samhället. S hävdade att det behövdes ”ett rättsskydd mot råhet”; problemet var att det endast var den föråldrade hädelseparagrafen som stod till buds. Wicksell dömdes till två månaders fängelse.

S hyste alltså en betydande ambivalens i sin syn på det moderna Sveriges framväxande. Hans genomgående krav tycks ha varit att debatten måste föras med en viss värdighet och stilkänsla. Att han följde diskussionen i motståndarlägren är omvittnat. I tidningstravarna som fyllde bostaden på Hantverkargatan kunde man finna inte bara The Times utan även Folkets dagblad och Stormklockan.

I Wicksellärendet råkade S i konflikt med kollegan Hjalmar Söderberg som lämnade SvD i protest mot dess hållning. Motsättningarna blev inte mindre sedan S antytt att det kunde finnas ett samband mellan Söderbergs 1905 utgivna roman Doktor Glas och anarkisten Hjalmar Wångs mord på general Otto Beckman i Kungsträdgården 1909. I Söderbergs Den allvarsamma leken (1912) dök S upp, lätt förklädd till skriftställaren Krigsberg, och fick klä skott för sin positiva hållning till det omstridda F-båtsbygget.

Trots sin engelska orientering tog S ställning för centralmakterna under första världskriget. Han förklarade detta främst med sina farhågor för ett expansivt Ryssland. Under fredsförhandlingarna i Versailles oroade han sig för att fredsvillkoren skulle innebära ett segrarmakternas diktat snarare än fredligt mellanfolkligt umgänge. I ett replikskifte med Branting motsatte han sig att Turkiet skulle avskärmas från Europa på grund av massakern på armenierna, vilken han i och för sig medgav och tog avstånd ifrån.

Huvudlinjen i S:s syn på fredsverket var att småstaternas intressen inte fick komma i skuggan av stormakternas säkerhetspolitiska krav. Hans formulering att man måste avvisa ”försöket att skapa ett permanent omyndighetstillstånd för alla andra stater än ett par stormakter och deras privilegierade vasaller” ådrog honom starkt misshag i brittiska Morning Post. Samtidigt ansåg S, på tröskeln till 1920-talet, att det ryska hotet inte hade försvagats utan snarare förstärkts efter revolutionen. Allmänt ansågs han vid denna tid vara en pionjär för utrikesbevakning i sv press, låt vara att DN raljerade över att han fick det att verka som om Stanley Baldwins parlamentsupplösning 1923 hade inträffat i SvD:s telegramrum i stället för i engelska parlamentet.

S:s kritik av Versaillesfreden färgade hans analyser av den internationella utvecklingen ännu vid början av 1930-talet men kom alltmer att vika för hans olust inför utvecklingen i Tyskland. Kraven på en revision av fredsvillkoren instämde han inte oreserverat i. Det vore sålunda föga framsynt, ansåg han, att återge Tyskland dess kolonier. Ganska snart skulle nämligen även Storbritannien tvingas inse att dess kolonier måste styras av deras ursprungliga befolkning. Nazisternas maktövertagande följde S inte ens med en då vanlig avvaktande hållning utan under starkt avståndstagande. Särskilt tragiskt ansåg han det vara att Hitler kommit till makten och mötts av en viss internationell välvilja vid en tid när en ökad förståelse för Tysklands situation hade vaknat i England och Frankrike: ”Vad som undanhållits Stresemann tillföll Hitler”. I själva verket hade det internationella klimatet kraftigt försämrats.

S:s kritik av den nazistiska ideologin vilade på tre grundpelare: rättsstatens principer som hade ersatts av en tvivelaktig nationalistisk rättssyn, pressens och forskningens frihet som gått förlorad och likaledes dikterades av nationalistiska snarare än allmängiltiga regler, samt, inte minst, hans kritik av den rasmytologi som lett till en ”utrotningskampanj” mot judarna (osignerad ledare den 5 april 1933). S hade också läst Hitlers Mein Kampf och kallade den i samma ledare ett ”sammelsurium” och ett ”falsarium”. S:s hållning i dessa frågor kom att prägla SvD:s ledarsida medan Fredrik Bööks reserapporter i tidningen gav en motstridig förstående bild av utvecklingen i Tyskland.

S:s synsätt ledde honom naturligen till Tisdagsklubben. Han var vid sidan av Amelie Posse (bd 29) en av grundarna. Enda presskollega vid grundarmötet våren 1940 hos bokförläggaren Johan Hansson i Ålsten i Sthlm var DN:s tidigare kulturchef Torsten Fogelquist. Tanken på klubben hade väckts för att värna Sveriges säkerhet under det s k phoney war, vapnens tystnad efter Polens fall, men första sammankomsten ägde rum den 9 april när Danmark och Norge invaderades av Tyskland. Klubbens program, kontakter och allmänna målsättning förde den i konflikt med samlingsregeringen och polismyndigheterna. Verksamheten fick bedrivas under viss sekretess men samlade, ofta under S:s ordförandeskap, betydande delar av ett borgerligt och delvis socialdemokratiskt antinazistiskt etablissemang.

När Tisdagsklubben grundades hade S redan lämnat sin fasta tjänst på SvD men medarbetade framgent och deltog i redaktionsmöten fram till sin död hösten 1943, då han efter ett möte med några vänner segnade ned utanför sin bostad, dit han begett sig i stället för att på vännernas inrådan uppsöka en läkare.

S var ogift, privat en underhållande sällskapsmänniska, fallen för upptåg, maskerader och udda ordenssällskap, men också synlig på Stora sällskapet på Arsenalsgatan i Sthlm när han inte var på tidningen. Svägerskan, bibliotekarien och musikkritikern Astrid Stridsberg, gift med S:s tidigt avlidne broder Lennart, har berättat att hon varnats av sin man inför sitt första möte med S som utmålades som någonting närmast liknande ringaren i Notre Dame, böjd och förkrympt. Hon blev tvärtom helt intagen av S:s charm och förstod aldrig riktigt meningen med varningen. Att S var förjänt av att avbildas framgår både av Carl Milles byst, nu på Millesgården, och av vännen och fotografen Gustaf Cronquists bilder. I ett brev till Amelie Posse karakteriserar han sig själv med motsatserna ”melankolisk och privatpessimistisk med en rakt motsatt åhåga för det lifsbejakande”.

S:s stil som skribent har uppfattats och beskrivits mycket olika. Bemängd med citat och referenser kan den ibland ge ett något omständligt intryck, även om den är ytterst informativ. Det kan vara svårt att nå fram till författarens egna slutsatser och uppfattningar. Av sina vedersakare fick han öknamnet ”citatsprutan”. Hans encyklopediska hänvisningar kunde väcka irritation i kretsar där det han skrev eller talade om för länge sedan hade råkat i glömska eller kanske aldrig ens varit bekant. Om det var frågor som verkligen engagerade honom uppfattade han sig själv som något vida mer än informatör: då lät han elden brinna. Det gällde redan under hans tidigare bana men framför allt de sista tio åren då de värden han hyllade stod på spel.

Författare

Hans Wolf



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv i KB (29 vol: biographica, brev till o från S, fotografier, ms, klipp, prot o tryck) samt i RA (1 vol: brev, klipp, handl:ar från Tisdagsklubbens 10-årsjubileum m m), enstaka handl:ar i GUB (i Laura S:s arkiv i Kvinnohist saml:ar). –- Brev från S i GUB, i KB (till bl a E Heckscher o Anna Fredrika Josephson), i LUB (till bl a B Hildebrand) o i UUB (till bl a J Nordström).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Yttrandefrihet. Ett meningsutbyte i Socialdemokraten och Svenska dagbladet emellan Hj. Branting och G. Stridsberg samt prof. K. Wicksells inlaga till rådhusrätten. Sthlm: Ljus, 1909. [2], 42 s. ([Omsl:] Svenska stridsskrifter, 14). [Återger 5 inlägg av H B och 4 av G S (s 3–6, 7–10, 20–24, 27–32), de senare ursprungligen tryckta i SvD 8, 9, 18 samt 27 nov 1908.] – Frihetsmännen vid makten. Sthlm: Geber, 1914. xvi, 142 s. [Sammanställning av artiklar tidigare tryckta i SvD 1911–14, i vissa fall bearbetade.] – Elfsnabben och Scapa Flow. Sthlm 1915. (Centraltr). 14, [1] s, ill. [Särtr ur: SvT, årg 5, 1915, s [483]–492. Texten i särtrycket är något längre än versionen i SvT, dessutom har en källförteckning tillkommit.]

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag nämnda i biografitexten ovan: Væ ridentibus! (SvD 26 apr 1906) [Omtr i: Frihetsmännen vid makten (1914; se egna verk ovan), s [121]–132.] – Simplicissimusandan och sanningen (SvT, årg 3, 1913, [108]–118, ill). – G S:s bidrag i övrigt har ej efterforskats, men innefattar som framgår av biografitexten ovan bl a ett omfattande medarbetarskap i SvD. Av detta redovisas endast det fåtal artiklar som tryckts om i bokform enligt ovan.

Utgivit: R Kipling, [Verso:] Kiplings skrifter i urval. Sthlm: Bonnier, 1936–38. 12 bd. [I avsaknad av bandnumrering följer verken i den ordningsföljd som anges på omslagen till delarna. Översättningarna till respektive del är reviderade av G S, möjligen med undantag av bd 9–12 där G S:s medverkan är oklar.] [1,] Höglandsbilder från Hindustan. Bemyndigad övers av A Montgomery. 1936. 281 s, [1] pl-bl. [Även med inledning av G S, s 5–9. 2.–3. tr 1936–41.] [2–3,] Djungelboken. Bemyndigad övers av H Flygare. Med ill av W H Drake och J Lockwood Kipling. 1936. I, Berättelserna om Mowgli. 333 s, 4 pl-bl, ill. [Med förord av G S, s 5–6. 2.–7. tr 1936–47.] II, Rikki-Tikki-Tavi och andra djurberättelser. 223 s, [6] pl-bl, ill. [Med förord av G S, s 5–6. 2.–7. tr 1937–47.] [4,] Dagens arbete. Berättelser. Bemyndigad övers [av M Boheman]. 1936. 347 s, [1] pl-bl, ill. [Med förord av G S, s 5–7. Ny tr 1937.] [5,] Havets hjältar. Berättelse från Newfoundlandsbankarna. Övers av H Gyllander och M Boheman. Med ill av I W Taber. 1936. 300 s, 1 karta (vikt), ill. [Med förord av G S, s 7–10. 7 nytr 1937–47.] [6,] Mörker. En livsbild. Övers av A Geete. 1937. 320 s, 1 pl-bl. [Med förord av G S, s 5–6. 2. tr 1938.] [7–8,] Kim. Hela världens lille vän. Berättelse från Indien. Övers av E Boheman. 1937. I–II. (253 s, [5] pl-bl + 244 s, [4] pl-bl, ill). [Med förord av G S i d konster. Berättelser. Övers från engelskan av K Hedberg. 1938. 367 s, [1] pl-bl. [Med förord av G Attorps, s 5–6.] [10,] Soldathistorier. Berättelser. 1938. 283 s, [1] pl-bl. [Anonym övers. Saknar förord.] [11,] Berättelser. D 1, (Just så-historier). Illustrerade av författaren. 1938. 195 s, ill. [Anonym övers. Saknar förord.] [12,] Berättelser. D 2. 1938. 292 s. [Anonym övers. Saknar förord.]

Översatt: H Richards, Familjen Omerods hemlighet. Sthlm: Bille, 1895. [7], 190 s. [Översättningen signerad G. S.] – R Kipling, Krigshistorier från Syd-Afrika. 1:a samlingen. Sthlm: Geber, 1900. [3], 136 s. [Övers tills m O A Stridsberg. Någon ytterligare samling verkar ej ha utkommit.] – R Kipling, De tre musketörerna och andra berättelser. Sthlm: Geber, 1900. [4], 274, [1] s. [Övers tills m O A Stridsberg. Sign: G. S. och O. A. S.] – A Conan Doyle, Det stora boerkriget. Sthlm: Geber, 1901. 360 s, 2 kartor (vikta). – R Kipling, Från fjärran Östern. Resebilder. Sthlm: Geber, 1901. [7], 208 s. [Även med förord (3 s) samt anmärkningar av G S.]

Källor och litteratur

Källor o litt: I Anderson, SvD:s hist, 1 (1960); R Bokholm, Tisdagsklubben: om glömda antinazistiska sanningssägare i sv 30- o 40-tal (2001); E F Heckscher, G S (OoB 1944); B Hildebrand, G S (PHT 1943); C G Laurin, Människor (1919); A Posse, Åtskilligt kan nu sägas (1949); E Strömberg Krantz, En ande som hör jorden till: en bok om Amelie Posse (2010); P Tennant, Vid sidan av kriget: diplomat i Sverige 1939–1945 (1989).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Stridsberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34538, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Wolf), hämtad 2019-03-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34538
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Stridsberg, urn:sbl:34538, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Wolf), hämtad 2019-03-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se