Sten Svantesson Bielke

Född:1598
Död:1638-04-02

Diplomat, Riksråd


Band 04 (1924), sida 223.

Meriter

22. Sten Svantesson Bielke, den föregåendes brorson, son till B. 20, f. 1598, d. 2 apr. 1638 i Stettin. Studerade i Uppsala, ehuru han ej inskrevs i universitetets matrikel; vistades vid collegium illustre i Tübingen 1616—19 och företog därpå vidsträckta resor; uppgives ha blivit antagen till Gustav Adolfs kammarherre; studerade vid universitetet i Leiden 1627—29. Avfärdades i rådets namn till Wallenstein och Tilly apr. 1629 men beordrades genom ytterligare föreskrifter av 8 och 21 maj att förrätta sitt uppdrag skriftligt och kvarstannade därefter i Stralsund; legat i Stettin 6 juli 1631; avfärdad till polska valriksdagen jämte sekreteraren Johannes Nicodemi 21 juni 1632 (instruktion); riksråd 14 jan. 1633; legat i hela Pommern 4 febr. s. å.; utnämndes till kommissarie vid stilleståndsförhandlingarna med Polen 15 sept. 1634 men kunde på grund av sjukdom ej förrätta detta uppdrag; tillika tf. generallegat i Tyskland 24 apr. 1636; erhöll regeringens tillstånd att resa hem 9 mars 1638 men avled, innan han hunnit begagna sig av denna tillåtelse. — Ogift.

Biografi

B:s utbildning var, ehuru anlagd efter samma plan som andra unga ädlingars, mera grundlig och mera mångsidig. Hans resor förde honom till länder, som ej ofta nåddes av hans jämnåriga ståndsbröder, och hans studier sträckte sig in på områden, som väl lika sällan beträddes av dem: i unga år lockades han t. o. m. av medicinens hemligheter. Sitt huvudsakliga arbete ägnade han helt naturligt åt bemästrandet av den latinska elokvensens finesser och förvärvandet av övriga för en blivande statsmannabana erforderliga reella kunskaper och formella färdigheter. B. erhöll sin egentliga högskoleutbildning vid Tübingens collegium illustre, en av tidens typiska riddarskolor, där de württembergska prinsarna tillsammans med förnäma ynglingar från hela Tyskland och främmande länder övades i bokvett och ridderliga färdigheter. De fysiska exercitierna och studentlivets nöjen lära vid denna anstalt alltför mycket ha fått inkräkta på studierna, men B. var icke en lärjunge av sådan art. Efter tre år kunde den tjuguettårige ynglingen som ett vittnesbörd om sina ansträngningar framlägga icke mindre än fyra dissertationer, av vilka var och en enligt den berömde Tomas Lansius’, hans lärares, vittnesbörd gjorde honom värdig den akademiska lagern. Lansius betecknas som det württembergska kollegiets prydnad i äldre tid. Framstående jurist, var han ej mindre bekant som dyrkare av den latinska vältaligheten; historien skall däremot i hans undervisning ha fått träda tillbaka för den formella elegansen. Vilken andel Lansius ägt i B:s lärdomsprov, undandrager sig givetvis vårt bedömande, men såväl direkta uttalanden av B. som flera drag i skrifterna ge oss rätt att beteckna den högadlige studenten som dessas verklige författare. I förening med en redan utarbetad, ehuru blott i sammandrag offentliggjord fortsättning till den sista av dissertationerna, »De legibus», omspänna dessa centrala problem inom undervisningsväsendet, kyrkopolitiken, statsrätten och juridiken. En mera ingående analys av deras innehåll skulle helt visst lämna ett ej oviktigt bidrag till den kännedom om de kontinentala åskådningarnas reception i Sverige, som kan vinnas genom studiet av de svenska studenternas lärdomsprov vid främmande högskolor. Här må emellertid uppmärksamheten endast fästas vid några uttalanden i dissertationen »De jure regio», som beröra även svenska förhållanden. Skriften är ett inlägg i den aldrig tystnande diskussionen mellan den monarkiska principen och de monarkomakiska åskådningar, med vilka den teoretiska motiveringen för Karl IX:s revolution var så nära besläktad och som snart skulle åberopas av Gustav II Adolf som bevis för de tyska ständernas rätt till motstånd mot kejsaren. B. tar oförskräckt ståndpunkt på den monarkiska sidan. Hans avsikt är dock icke att polemisera mot den bestående ordningen i Sverige, tvärtom vill han visa, att de upprepade omstörtningarna i detta land ej stått i strid med den legitime furstens av den monarkiska doktrinen hävdade straffrihet: Kristian II hade varit en typisk tyrann, Engelbrekts och Karl IX:s resningar åter kunde åberopas som normalexempel på ett legitimt motstånd, vilket endast avsett rättens hävdande, ej hämnd eller omstörtning. Även av lyckönskningsversernas stereotypa vändningar kan man sluta, att B:s högskolekarriär framstått som ovanligt framgångsrik. Lansius manar honom att utan fortsatta lärdomsprov skynda hem till den ärans bana, som efter sådana förberedelser måste stå honom öppen; i Italien och Frankrike borde han blott visa sig. Måhända är det tillåtligt att ur de lovprisande orden avläsa även en vanlig varning för en vetenskaplig ärelystnad, som hotade att konkurrera med ädlingens administrativt-politiska ambition, och för en alltför omättlig lust att se främmande länder. I varje fall blev maningen att påskynda hemresan utan frukt. Nästa gång vi möta B. är i ett intyg, utfärdat av brodern Ambrosius a Polla i S:t Salvators kloster i Jerusalem 15 apr. 1623 till bestyrkande av att B. besökt den heliga graven och andra för kristenheten minnesrika platser i Palestina. Om hans öden under de närmast följande åren känna vi endast, att Gustav Adolf skall ha bundit honom vid fäderneslandets tjänst genom en hovsyssla. Den 20 maj 1626 supplicerade han, under åberopande av att han — för att förena fredens och krigets konst — det senaste året ägnat sig åt militära studier, »in Statiuis Pompejanis ad Vesas» hos Gustav Adolf om en officerssyssla, om möjligt vid rytteriet, åt vilket vapenslag han hittills ägnat sitt intresse, och helst i förening med ett värvningsuppdrag. Projektet synes emellertid ej ha kunnat förverkligas. År 1627 begav sig B. i stället, åtföljd av en svit passande för en ung magnat, vilken lämnat de egentliga studentåren bakom sig, till den stridande protestantismens andra huvudland för att vid Leidens av Gustav Adolf uppskattade högskola till överflöd fullkomna sig i lärda stycken. B:s formella talang blev senare ej outnyttjad. Svenska statsskrifter skulle snart bära vittne om hans elokventa latinitet, och då Gustav Adolfs lik år 1633 i Wolgast fördes ombord på det svenska örlogsskeppet, föll det på hans lott att tolka stundens gripande allvar.

Utan föregående diplomatiska lärospån kom B. kort efter sin hemkomst från det nederländska universitetet (1629) att ställas på en post, som snart blev av största betydelse. De svenska ombuden hade utestängts från fredsunderhandlingarna i Lybeck, men en hänvisning hade samtidigt givits till Wallenstein och Tilly. Gustav Adolf beslöt att gripa tillfället; ett svenskt förhandlingsinitiativ kunde måhända förhindra eller fördröja Arnims hotande expedition till Preussen och erbjöd i varje fall en möjlighet att demonstrera Sveriges fredsvänlighet. Endast det sistnämnda uppnåddes. Vid utseendet av ombud hade konungens val stannat på B., helt visst emedan denne med en ännu obemärkt ställning, som gjorde honom lämpad för ett trevande anknytningsförsök, förenade personliga kvalifikationer av icke alldeles vanlig art. B. förefann vid sin ankomst till Stralsund en situation, som gjorde det omöjligt för honom att fortsätta till de katolska generalerna: Arnim hade redan avtågat till polackernas understöd i Preussen. Han inskränkte sig därför till att i enlighet med sitt uppdrag sprida den officiella svenska framställningen av läget samt till en brevväxling med Wallenstein och Tilly, åt vilken man sedan från svensk sida i propagandasyfte gav en vidsträckt offentlighet, delvis med anlitande av tryckpressen. Så ovisst som läget var, kom emellertid B. att trots anknytningsförsökets misslyckande kvarstanna i Stralsund, alltjämt skymtande i de mer eller mindre allvarligt menade förhandlingsuppslag och diplomatiska småintriger, som återspeglade den förväntansfulla oron före Gustav Adolfs tyska expedition. Som en förnämlig representant för den svenska kronan kom han därjämte att spela en framskjuten roll i staden Stralsund. Han handlade vidlyftiga affärstransaktioner, avseende att på en gång säkerställa den svenska besättningens underhåll och skaffa kronan avsättning för koppar, stycken och andra varor, samt bidrog säkerligen väsentligt till Stralsunds fasta hållning vid de försök, som från den pommerska regeringens sida gjordes att bemedla en överenskommelse mellan staden och Wallenstein i syfte att undanrycka grunden för den svenska ockupationen; för den verkliga »inkorporation» med Sveriges rike, vartill konungen önskade driva Stralsund, har han däremot knappast vågat på allvar arbeta. En rapport från B. i jan. 1630 om Kristian IV:s planer på Rügen utlöste den order från Gustav Adolf, som ledde till den svenska ockupationen av ön. I B:s händer sammanlöpte jämväl trådarna i den hemliga agitation, som i Stettin förberedde sinnena på Gustav Adolfs ankomst.

En grundläggande insats för stadgandet av Sveriges välde i Pommern kom B. att göra, sedan han i juli 1631 kallats att intaga Karl Banérs plats såsom legat vid det hertigliga hovet. Liksom företrädaren hade han här att kämpa en oavbruten strid med medlens otillräcklighet, pomrarnas motstånd mot de svenska kraven och truppernas insolentier. Hans upprepade och allt mindre uppbyggliga förhandlingar med den pommerska regeringen och de pommerska ständerna, hans ständiga bekymmer med medelanskaffningen från andra håll och de besvärligheter, som hopade sig, när landet berördes av krigshändelserna, äro väl kända från historiska skildringar. Alla svårigheter till trots upprätthöll B. den svenska ockupationens militära effektivitet, och att befolkningens sinnen alltmer avlägsnades från Sverige, berodde helt visst snarare på tidsomständigheterna än på legaten, vilken otvivelaktigt med fasthet och seg ihärdighet förenade en allvarlig strävan att bevara ordnade förhållanden i landet. Tyvärr band en med åren tilltagande sjuklighet allt oftare B. vid sängen, och även om lidandet ej kunde bryta hans energi, berövade en därmed sammanhängande osund fetma honom den ofta nödvändiga rörligheten.

Under år 1632 hade B. deltagit i en beskickning till den polska valriksdagen, vilken avsåg att genom inkastande av Gustav Adolfs kandidatur och den svenska tronföljdsfrågan bidraga till partimotsatsernas skärpning i Polen men blev skäligen ändamålslös, då B. och hans kollega genom Vladislavs val till konung ställdes inför ett fullbordat faktum. Vid återkomsten eggades B. genom underrättelsen om Gustav Adolfs död till fördubblade ansträngningar. För att säkerställa Pommern förberedde han ett kraftigt understöd åt den svenska krigsmakten i Schlesien. Hans i detta syfte vidtagna eller tillämnade åtgärder stodo dock ej i god överensstämelse med Oxenstiernas beslut att frigöra Sveriges krafter ur de tyska striderna, och hans iver stävjades därför av rikskanslern genom en rad märkliga brev, vari denne kanske öppenhjärtigare än på något annat ställe klarlagt och motiverat sin avvecklingspolitik. Desto mer kunde emellertid B. räkna på Oxenstiernas oförbehållsamma understöd i sitt arbete för att upprätthålla Sveriges välde i Pommern. Då hans maningar och anvisningar av kommendanten i Stralsund Anton Monier möttes med tvivelsmål om hans kompetens att ingripa i Vorpommern, utrustades han med en ny fullmakt, som gjorde honom till obestridd chef för den svenska krigsförvaltningen inom hela hertigdömet. Det lyckades honom att avstyra både egna pommerska värvningar och ett försök till försoning mellan hertigdömet och staden Stralsund, vilket lätt kunde ha lett till en förening av de förut stridiga viljorna mot den svenska inkräktaren. Största bekymret beredde honom Georg Wilhelm av Brandenburg genom sin oavlåtliga strävan att hävda sin successionsrätt till landet och de pommerska ständernas redobogna tillmötesgående mot hans ditåt syftande åtgöranden. Svårigheterna stegrades naturligtvis än mer genom Brandenburgs anslutning till Pragfreden 1635 och återverkan av den allmänna kapitulationsandan såväl i hertigdömet i gemen som i Stralsund. Denna gång avböjdes faran genom B:s vaksamma fasthet och Johan Banérs segrar, men problemet återvände i än mer elakartad form vid hertig Bogislavs frånfälle i mars 1637. Spänningen var ytterlig: det var just i dessa dagar, B. på sin regerings order lät gripa H. G. von Arnim, Georg Wilhelms av svenskarna särskilt misstrodde förtrogne, på hans slott Boitzenburg, och kurfursten å sin sida tröttnade ej att lägga hinder i vägen för alla utjämningsförsök i Pommern. Efter månadslånga förhandlingar mellan B. och de pommerska råden och ständerna hade man emellertid i juni enats om en form, som möjliggjorde regeringens upprätthållande utan uppoffrande av de motsatta ståndpunkterna. Samtidigt hade de många förhandlingsuppslag, som korsade varandra, lett till fredsförhandlingar mellan B., vilken efter Oxenstiernas hemresa jämte Johan Adler Salvius diplomatiskt företrädde Sverige, och markgreve Sigismund av Brandenburg. Men krigshändelserna kastade allt över ända. Banérs återtågande skaror vältrade i juli 1637 in över landet, fienden bröt in i Vorpommern och en kurfurstlig order sprängde till slut den hopkompromissade interimsregeringen (7 mars 1638). Om det sistnämnda för svenskarna öppnade en knappast ovälkommen möjlighet att taga landets styrelse i egna händer, var det för B. bittert att se krigets krav tillintetgöra de ansatser till ordnade förhållanden, han lyckats bevara: en tvist med Banér om dennes enligt B:s mening alltför tryckande inkvarteringskrav skall ha påskyndat hans död, vilken inträffade under de kritiska dagarna på våren 1638. Hans frånfälle gjorde även definitivt slut på de tynande förhandlingarna med markgreve Sigismund, vilka redan längesedan blivit utsiktslösa på grund av rikskanslerns obenägenhet mot att under dåvarande militäriskt ogynnsamma situation »bettla fred av vederparten».

B. ägde enligt en ofta citerad karakteristik, som flutit ur Oxenstiernas penna, »bekväma kvaliteter, har ambition, men modererad och regulerad till fäderneslandets tjänst, samt vet, vad han gör». Den självständiga verksamheten i Pommern behagade honom otvivelaktigt, och då han som nyvald senator år 1633 hemkallades för att inträda i sitt rådgivarkall, utverkade han ett uppskov, som blev bestående. I hemlandets partimotsättningar har han knappast varit inblandad. Hans samarbete med andra stördes till äventyrs någon gång av en uppbrusande häftighet, men hans vrede lade sig snart, och hans bana synes i allmänhet ha varit fri från personliga brytningar. En dylik nådde dock en viss offentlighet. Monier kunde aldrig förlika sig med den chefsställning, som Oxenstierna i början av år 1633 tillerkänt B., och sedan han följande år missnöjd gått över i Sachsens tjänst, gav han 1635 i en tryckt paskill uttryck åt bl. a. sin förbittring mot sin förutvarande förman. Att B. liksom andra civila administratörer stundom hade svårt att förlika sig med militära metoder, har den föregående framställningen givit åtminstone ett exempel på; måhända stod han i verkligheten främmande för hela den art av djärvhet, som vid Wittstock ej tvekade att på ett kast »hazardera nästan hela hennes K. M:ts stat i Tyskland». Samtida vittnesbörd låta oss tro, att ett drag av humanism dröjde kvar över B:s personlighet från hans ungdoms vittra mödor: han var en »fin, lärd och mycket förståndig herre». Vid hans sjukbädd samlade hans själasörjare vittnesbörd om att han gick döden till mötes med den undergivna men fasta förtröstan, som trosvissheten förlänar.

B. skrev sig till det gamla Bielkegodset Kråkerum. Hans egendomar voro emellertid belastade med en gäld, som härrörde från föräldrarnas dagar och ökats genom hans kostsamma resor i främmande land. Då därtill kom, att hans lön ej ville förslå till de representativa skyldigheter, han ansåg medfölja legatämbetet, trycktes han av sin ekonomi. Oxenstierna kom honom emellertid kraftigt till hjälp. År 1634 erhöll han amtet Gatersleben i Magdeburg och år 1636, tillika med en större penningsumma, amtet Schivelbein i Pommern, helt visst emedan den första donationen genom krigshändelserna gått förlorad. — B:s lik överfördes till Sverige och gravsattes i Uppsala domkyrka. Hans skriftliga kvarlåtenskap införlivades med riksarkivet men gick förlorad i 1697 års brand. Av brev från honom finnas åtskilliga i riksarkivet, däribland till Gustav II Adolf och Kristinas förmyndare samt till Axel Oxenstierna.

Författare

B. BOËTHIUS



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handskrift: Sermo Volgasti germanice habitus cum funus regis Gustavi II Adolphi a. 1633 in Sveciam deducendum esset (Stiernman).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Discursus de jure regio in impunitate delicti consistente seu de vi subditorum in principem semper injusta. Tübingen 1619. 4:o 2 bl., 50 s., 2 bl. (Diss., præs. Th. Lansius.) — Commentatio de academiis. Tübingen 1619. 4:o 4 bl., 96 s. (Diss., præs. Th. Lansius.) 2 uppl. Helmstedt 1666. 4:o 2 bl., 101 s. — Dissertation. 1. De religionis cura. 2. De legibus. Tübingen 1620. 4:o 4 bl., 76, 80 s. (Diss., præs. Th. Lansius.) — Riksrådet, general-guvernören, general-legaten i Tyskland och directorn öfver det evangeliska förbundet, friherre Sten Bielkes relation till Kongl. Maj:t [30 jan. 1637] (Handl. rör. Skandinaviens historia, 7, 1819, s. 103—142). — Därjämte enstaka brev och statsskrifter av B., särskilt i flygskriften Acta et literæ ab ult. die Febr. usque ad ult. diem Octob. 1630... commutatæ (1631).

Källor och litteratur

Källor: B:s ovannämnda skrivelser och tryckta skrifter; intyg av frater Ambrosius a Polla om B:s resor i det heliga landet 15 apr. 1623, KB; riksregistr., berättelse om B:s sista stunder och död av hovpredikanten Jakob Fabricius, Skoklosterarkivet, II, Fol. N:o 1 (allt i RA). — N. Ahnlund, Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918); S. Bergh,. Sv. riksarkivet 1618—1837 (1916); Biogr. lexikon, 2 (1875); M. Bär, Die Politik Pommerns während des dreissigjährigen Krieges (1896); W. Carlsson, Gustaf II Adolf och Stralsund (1912); G. Irmer, Hans Georg von Arnim (1894); O. Malmström, Bidrag till sv. Pommerns historia 1630—1653 (1892); C. T. Odhner, Sveriges deltagande i westfaliska fredskongressen (1875); E. Schneider, Das Tübinger Collegium illustre (Württembergische Vierteljahrshefte f. Landesgeschichte, 1898); C. Wejle, Sveriges politik mot Polen 1630—1635 (1901); E. Wrangel, Sveriges litterära förbindelser med Holland, särdeles under 1600-talet (1897).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sten Svantesson Bielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34575, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS), hämtad 2019-03-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34575
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sten Svantesson Bielke, urn:sbl:34575, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS), hämtad 2019-03-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se