Meriter

1 Strömfelt, Otto Reinhold, f 15 jan 1679 (enl uppg av hans son, Originalgeneal:er, RHA), d 3 april 1744 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: ståthållaren Gustaf Adolf S o frih Christina Elisabet Taube af Karlö. Inskr vid univ i Dorpat 90, medföljde k rådet greve Carl Bonde (bd 5) till fredsförhandl:arna i Rijswijk 97, hovjunkare vid dennes ambassad till England 98, e o kanslist i RA 00, e o assessor i Dorpats lanträtt 01, assessor i Livländska hovrätten 04, led av räfstekommissionen över Västergötland o Bohuslän 11, lagman i Gotlands lagsaga 13 sept 12–18, i Kalmar läns lagsaga 18 juli 18–19, v landsh i Kalmar län 18, lagman i Västmanlands o Kopparbergs lagsaga 22 april 19, landsh i Västerbottens län 18 juni 19, i Kopparbergs län 6 nov 19–23, deltog i riksdagarna 19–38/39 (led av SU 19–20 o 31), frih 13 jan 20 (introd 20), andre ministre plénipotentiaire vid fredskongressen i Nystad 16 febr 21, president i Kammarkoll 2 sept 23, i Svea hovrätt 31 maj 36, i Åbo hovrätt 8 nov 43 (tilltr ej).

G 19 mars 1708 i Knutby, Sth, m frih Anna Magdalena Taube af Odenkat, f maj 1684 (enl uppg av hennes brorson, Originalgeneal:er, RHA), d 1 nov, begr 6 nov 1758 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till amiralen, frih Evert Fredrik T o grev Beata Elisabet Wrangel.

Biografi

Otto S:s far var ståthållare i Livland och sonen studerade rättsvetenskap i Dorpat. Efter studierna åtföljde S 1697 ambassadören Carl Bonde till fredskongressen i Rijswijk. Sedan ratifikationerna utväxlats 13 dec samma år fortsatte de båda till England, där Bondes uppgift var att hos kung Vilhelm återlämna insignierna till Karl XI:s strumpebandsorden vilket skedde 30 maj året därpå.

Efter en lyckosam karriär på den juridiska banan utsågs S till landshövding i Kopparbergs län. Där skulle han komma att dra nytta av sina förvärvade diplomatiska insikter. Det gällde den långvariga konflikten om Faluns stadsrättigheter. Staden hade erhållit interimistiska rättigheter under 1600-talets första hälft men mycket av makten över bygden låg hos Bergslagen, den sammanslutning som stod för driften av Stora Kopparberget. Motsättningarna var hårda men 1720 lyckades S förhandla fram en förening mellan Bergslagen och Falu stad och dess borgerskap. Den blev visserligen inte bestående men insatsen får ändå ses som något av en prestation med tanke på låsningarna mellan parterna. Det har också konstaterats att det i hög grad berodde på S:s personliga ingripande att en förlikning verkligen kom till stånd och att det för honom var en obestridlig framgång (Ericsson).

S deltog under hela den tidigare frihetstiden med iver i det politiska livet. Redan vid 1719 års riksdag framstod han som en av ledarna för den yngre adeln. Han verkade då för klassindelningens slopande på riddarhuset och anses ha ”fört pennan” i utskottet för regeringsformens utarbetande.

Vid riksdagen 1720 valdes S till ledamot av SU:s fredsdeputation, och året därpå avsändes han som andre ministre plénipotentiaire till fredsförhandlingarna i Nystad. Tillsammans med huvudförhandlaren Johan Lillienstedt (bd 23) avreste S i slutet av mars på deras ”sorgliga beskickning” (Malmström). Deras uppgift var minst sagt grannlaga och förhandlarna hade inte mycket att sätta emot de ryska kraven. Lillienstedt betraktades av många som huvudansvarig för den hårda freden, medan S som andre man tycks ha klarat sig lindrigare undan. Men de svenska delegaterna gick inte lottlösa från förhandlingsbordet. Officiellt erhöll Lillienstedt och S 3 000 rubel var, men ”under bordet” 6 600 resp 3 400 rubel.

Lantmarskalksvalet vid 1723 års riksdag avslöjade att S blivit en riksdagspolitiker att räkna med. Han var holsteinskt sinnad och stöddes av hovet. Den av kanslipresidenten Arvid Horn (bd 19) gynnade Swen Lagerberg (bd 22) vann valet med 386 röster, men 172 tillföll S. Sedan S 1723 med stöd av kungen utsetts till president i Kammarkollegium genomdrev han tulluppbördens utarrenderande till Generaltullarrendesocieteten. Åtgärden blev föremål för delade meningar, men vid 1734 års riksdag belönades S av adelsståndet med 1 000 dukater för sina insatser på tulluppbördens område.

S omfattade med iver de rådande merkantilistiska tankegångarna och tecknade sig 1725 för andelar i Alingsås manufakturverk tillsammans med flera av ämbetsverkens och riksdagens betydande män som Carl Gyllenborg (bd 17), Daniel Niclas von Höpken (bd 19) och Carl Gustaf Tessin.

För att minska spänningen mellan två nästan jämnstarka block i riksrådet och avgöra den brännande frågan om vilket allianssystem Sverige skulle ansluta sig till sammankallades en urtima riksdag 1726. Den första kraftmätningen blev som vanligt lantmarskalksvalet. Arvid Horn kandiderade själv medan motsidan, det holsteinska lägret, lanserade S, som vid föregående riksdag uppfattats som hovets kandidat. Horn gick segrande ur striden med 345 röster mot S:s 220. Skickligt manövrerade Horn sedan riksdagen till att bifalla en anslutning till den hannoverska alliansen. Efter denna utrikespolitiska triumf kunde han ägna sin kraft åt att oskadliggöra sina ”holsteinska” motståndare.

Horns ställning var nu starkare än någonsin, vilket visade sig vid lantmarskalksvalet 1731 då även S var kandidat. S fick endast 34 röster mot Horns 517. Riksdagen blev lugn och valen till SU präglades av försonlighet. S och andra holsteinskt sinnade tog plats vid sidan av dem som vid föregående riksdag verkat för förbundet med England och Frankrike.

Vid den därpå följande riksdagen genomdrevs på yrkande av S, Tessin med flera att varje bänk på riddarhuset genom slutna sedlar skulle utse tre ledamöter, bland vilka sedan genom lottning en ledamot skulle utses till bänkman. Genom att på så sätt söka utjämna olikheterna inom adeln togs ett steg mot det mål som förslaget om klassindelningens upphävande 1719 åsyftat.

Under 1730-talet växte oppositionen mot Horns försiktiga utrikespolitik och S såg sina framtidsutsikter ligga hos dennes motståndare, det blivande hattpartiet, ledda av Carl Gyllenborg. Under riksdagen 1738/39 vann hattarna en fullständig seger över Horn och dennes anhängare. I början av riksdagen erhöll S tillstånd att lämna förhandlingarna för att resa till Livland. Han deltog därför inte i de häftiga politiska debatter som följde, men räknades likafullt som en av hattpartiets huvudmän.

S lade ner stor möda på sitt arbete i Kammarkollegiet och han har räknats som en av 1700-talets mera betydande presidenter där. Genom olika insatser främjade han kollegiets verksamhet på den allmänna hushållningens område. Han tog bl a initiativ till ett samarbetsorgan mellan kollegiet och ett antal andra ämbetsverk med syfte att befordra olika näringar, främst inom lanthushållningen. På grund av sviktande hälsa fick S 1736 transport till presidentämbetet i Svea hovrätt och 1743 till Åbo hovrätt, men detta senare ämbete kom han aldrig att tillträda.

Politiskt kan S uppfattas som anhängare av det lågbyråkratiska ständerväldet. Som ämbetsman visade han prov på duglighet och kraft i de olika befattningar han innehade. Han var religiöst intresserad med stark dragning åt pietismen och verkade för vidgat lekmannainflytande i domkapitlen. S författade även skrifter i politik, juridik och historia.

Författare

Göran Nilzén

Arkivuppgifter

Brev från S i RA (till bl a N Posse af Säby) o i UUB (till bl a Fredrik I).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): [Hyllningsdikt] (In fasces academicos … Michaelis Dau … cum solenni ritu ipsi tradentur anno MDCXCV [!] d. XI Junii, Dorpat u å [1695], (Brendeken), s [3]–[4]).

Källor och litteratur

Källor o litt: J Arckenholtz, Sagu-Brott af 1734 års riksdag i Sthlm, ed I Carlsson (2003); J W Arnberg, Anteckn:ar om frihetstidens polit ekonomi (1868); I Carlsson, Parti – partiväsen – partipolitiker 1731–43 (1981); B Ericsson, Bergsstaden Falun 1720–1769 (1970); B Hammarlund, Politik utan partier: studier i Sveriges polit liv 1726–1727 (1985); S Lindqvist, Technology on trial: the introduction of steam power technology into Sweden, 1715–1736 (1984); Malmström, 1–3 (1893–97); C E Naumann, Om SU under den tidigare frihetstiden 1719–1734 (1911), s 32, 54, 119; B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947); SMoK; G H Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953); H Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915), s 74, 76, 78, 113, 125ff, 130, 195, 199, 200 o 212; G Wetterberg, Från tolv till ett: Arvid Horn (1664–1742) (2006).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto Reinhold Strömfelt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34612, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-11-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34612
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto Reinhold Strömfelt, urn:sbl:34612, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2024-11-18.