Meriter

Ståhl, Ephraim, f 22 nov 1768 i Raumo, Åbo o Björneb, d 10 maj 1820 i Sthlm, Klara. Föräldrar: borgaren o rådmannen Henric S o Anna Lindquist. Stolmakarlärling hos J Malmsten, Sthlm, 85–88, gesäll hos L Söderholm 90–94, stolmakarmästare 20 maj 94, erhöll burskap 94, kapten i borgargardet 95–10, k hovstolmakare 00, stolmakarålderman från senast 09, allt i Sthlm.

G 11 okt 1794 i Sthlm, Maria, m Anna Christina Höglander, f 11 okt 1775 där, Kat, d 30 aug 1834 där, Hedv El, dtr till stolmakaråldermannen Johan Erland H o Anna Elisabet Granlund.

Biografi

S föddes i den lilla kuststaden Raumo, några mil norr om Åbo. Släkten var välkänd i staden. S:s far och farfar var bägge rådmän och ansedda borgare, som från 1750-talet drev krog vid torget mitt emot rådhuset. Sextonårig flyttade S till Sthlm, där han gick i stolmakarlära. Han blev mästare 1794 och drev fram till sin död Sthlms ledande verkstad för sittmöbler.

S:s skicklighet som stolmakare och hans fantasifulla modellrikedom renderade honom många prestigefyllda uppdrag. Hovets räkenskaper visar att kungliga husgerådskammaren beställde en mängd arbeten av honom, i synnerhet under 1800-talets första årtionde. De kungliga slotten i Sthlm, Gripsholm, Tullgarn, Rosersberg och Strömsholm kan, liksom flera av rikets ämbetsverk, uppvisa makalösa möbler från S:s verkstad. Hertig Karls, senare Karl XIII, enskilda räkenskaper för åren 1800–09 tar upp leveranser från S av drygt 500 objekt, bl a taburetter, bergèrer, förmaksstolar, salsstolar, fönsterstolar, ryggstolar, korsstolar, nattstolar, karmstolar, långa och mindre soffor, ofta med tillägg som ”med bildhuggeri” eller ”med skulptur”.

S:s sittmöbler gjorde entré i de kungliga gemaken ungefär samtidigt med 1800-talet. Änkedrottning Sophia Magdalena ägnade sig då med stor frenesi åt att möblera om på slottet och skaffa moderna inredningar till både salonger och privatrum. Bland tidiga beställningar av S noteras 18 stycken ”fauteuilles i antique med bildthuggerie” och flera dussin skulpterade fåtöljer, runda och fyrkantiga taburetter med bildhuggeri, skulpterade soffor av varierande längder och hela 72 stycken ryggstolar, betsade, stoppade med hår och hö, samt klädda med tageltyg till kronprins Gustavs (bd 19, s 324) våning på slottet 1803. Kronprinsen, då en parvel på fyra år, levde bland möbler av S:s hand den korta tid som återstod tills Gustav IV Adolf tvangs abdikera och med sin familj lämna Sverige.

S var också engagerad vid inredningen av drottningens audiensrum på Gripsholms slott under seklets första år. Han levererade två stora soffor, ett dussin fåtöljer och lika många rygglänstolar. Det var här han för första gången gjorde modellen med gripar under armstöden. Modellstolen med sina skurna ornament finns bevarad på Gripsholm. Den var möjligen hans mästarprov och typen introducerades sannolikt av S. Intressant är att vissa ram- och sargbårder på möbelgruppen inte är skurna utan gjutna i "pastellage" (en blandning av krita, gips, linolja och lim) och fästa på träet. Möblerna blev billigare på det sättet. S experimenterade i många år med denna nya teknik och var den förste i Sverige att använda pastellage i möbeldekorer.

Medan kungliga husgerådskammaren stod för beställningar till hovet, domstolarna och andra statliga ämbetsverk, utrustade Gustav III:s bröder på egen bekostnad sina privata lustslott. Fredrik Adolf (bd 16) bodde mest på Tullgarn till sin död 1803, varpå systern Sophia Albertina (bd 32) övertog slottet som sommarbostad, då utrustat med bl a en stor grupp matsalsstolar av S. Den viljestarke hertig Karl, som bodde på Rosersbergs slott, lär personligen ha deltagit i utformningen av inredningen. Dessa möblemang präglas av en tyngre, mer martialisk framtoning än vad som är vanligt i S:s produktion. Några stolar som gjordes till drottning Hedvig Elisabet Charlottas sängkammare på Rosersberg kan numera beskådas på Prins Eugens Waldemarsudde. En grupp förgyllda baljfåtöljer med skurna hermer som avslutning på rygglänen och bockfotade, svängda ben står på Strömsholms slott. Karl XV tog dit dem på 1860-talet till arméns kör- och ridskolas fester, där kungligheterna ibland deltog.

Med tanke på hur många stolar märkta med initialerna E S i baksargen, som finns på marknaden idag, måste S ha haft en omfattande privat kundkrets utanför slottsbeställningarna. Dessa är för övrigt oftast ostämplade – hovet visste ju ändå vem leverantören var.

S var öppen för nya strömningar. På 1790-talet arbetade han i den moderna nyantika stilen med raka kannelerade bladhölstrade ben och raka ryggar, ett mode som Gustav III tagit med sig från sina resor till Rom och Paris. Genom bl a de franska mönsterbladen Meubles et objets du goût insöp S snart nya impulser från den spirande empirens linjer och dekorelement. Ingen samtida snickare gjorde lika djärvt moderna och eleganta stolar och soffor som S. Han var tidigt ute med sina baljfåtöljer med svängda ben på bockfötter eller lejontassar. Han lät sig även inspireras av nätta engelska stolar som imiterade Orientens spröda bambu. Kineseriet var inte helt glömt. Till Haga slott gjorde S en rad "mahognymålade" stolar med lotusspjälor i ryggen och han tog upp holländsk-engelska benkryss.

I S:s produktion fanns ett stänk av okynne mitt i det värdiga, litet busighet i elegansen. Stolsbenens ystert utåtriktade linjer med en avslutande bockfot gav intryck av att just samla sig till ett krumsprång. De värdiga sfinxerna eller griparna som bar upp armlänen och de sammanbitna eller gapskrattande lejonmaskaronerna hade en självsvåldig fräckhet. Taburetterna vilade på svanar, som doppade näbben i mattan. Baljstolarna lockade med svepande linjespel och generösa omfamningar. När S gjorde lejonfötter var det inte bara klor utan rejäla tassar. – Efter S:s död drev änkan med hjälp av sex gesäller verkstaden ytterligare ett år, varpå dödsboet förklarades i konkurs.

Författare

Eva Nordenfelt

Källor och litteratur

Källor o litt: E Nordenfelt, E S, en k stolmakare (2007), o där anf källor o litt; T Sylvén, Stolens guldålder: stolar & stolmakare i Sverige 1650–1850 (2003).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ephraim Ståhl, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34653, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Nordenfelt), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34653
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ephraim Ståhl, urn:sbl:34653, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Nordenfelt), hämtad 2024-04-25.