Meriter

Sundberg, Hans Eugen, f 7 april 1933 i Sthlm, Högalid, d 7 dec 2004 där, Osc. Föräldrar: försäkringstjänstemannen Erik Johan Gustaf S o affärsidkerskan Gudrun Hillevi Charlotta Lövgren. Studentex vid H a l för gossar å Södermalm i Sthlm 5 maj 53, inskr vid StH 10 sept 53, vid Tandläk:högskolan i Sthlm ht 54, tandläk:ex där 28 maj 59, distr:tandläk i Nyköping, Sthlm (bl a vid distr:tandpolikliniken i Vällingby) o Ystad, 1:e distr:tandläk o klinikchef i Malmberget, Nb, amanuens vid avd:arna för tandkirurgi, käkprotetik o röntgendiagnostik vid Tandläk:högskolan i Sthlm, bitr red o red för Tandläkartidn:en 68–70, föredragande i tandvårdsärenden hos Socialstyr febr 68–maj 71 o jan 75–78, föredragande tandläk sept 72–dec 74, byråchef 7 mars (tilltr 1 juli) 85, medicinalråd 1 april 92–31 okt 02, allt i Socialstyr, expert i 1970 års utredn om tandvårdsförsäkr okt 71–juni 73, led av Riksförsäkringsverkets (RFV) tandvårdsdelegation (från 99 RFV:s samverkansgrupp i tandvårdsfrågor) 73–77 o 85–02, expert i 1978 års tandvårdsutredn jan 78–82, tandvårdschef i Gbg 79–81, tjänsteman i RFV 1 jan 81, övertandläk där 1 jan 82–30 juni 85, sakk i utredn om översyn av vissa ansvarsfrågor inom hälso- o sjukvården mars 83–86, expert i utredn ang översyn av tandvårdsutbildn:arna okt 88–89, sakk i utredn om informationsstrukturen för hälso- o sjukvården dec 88–91, led av samordn:delegationen för tandvårdsreformen mars–juni 94, av arb:gruppen med uppg att omstrukturera tandvårdsförsäkr sept 96–97, sakk i utredn om ny inriktn på tandvårdsförsäkr sept 97–jan 98, i utredn Tandvårdsöversyn 2000 febr 01–02. – Odontologie hedersdr vid KI 85.

G 1) 22 sept 1965(–70) i Sthlm, Vällingby, m tandläkaren Clary Sigrid Ström, f 3 juni 1936 där, Kat, dtr till kvarnarbetaren Otto Ferdinand S o Signe Paulina Johansson; 2) 18 okt 1986 i Sthlm, Osc, m tandläkaren Cara Püss, f 15 dec 1933 i Tallin, Estland, d 16 okt 1992 i Sthlm, Osc, dtr till Peeter P o Eleonore Eller samt tidigare g Tönisson.

Biografi

Hans S var under hela sitt yrkesverksamma liv mycket engagerad i den kliniska verksamheten inom tandvården. Han skaffade sig inledningsvis under sammantaget nära sju år en gedigen erfarenhet av allmäntandvård för barn, ungdom och vuxna på tjänster som distriktstandläkare vid ett antal folktandvårdskliniker i landet, från Ystad i söder till Malmberget i norr. S innehade också kortare vikariat vid några av landets centraltandpolikliniker och tjänstgjorde som amanuens vid avdelningarna för tandkirurgi, käkprotetik och röntgendiagnostik vid Tandläkarhögskolan i Sthlm. Under en period var han även biträdande redaktör och redaktör för Tandläkartidningen, organ för Sveriges Tandläkarförbund.

S hade ett stort intresse för samhällsodontologi och engagerades mot slutet av 1960-talet i Socialstyrelsens arbete med centrala tandvårdsfrågor. Han arbetade som utredare och expert i nästan alla utredningar om svensk tandvård från början av 1970-talet och fram till sin pensionering som medicinalråd hösten 2002. Under tre decennier hade S ett nära nog dominerande inflytande på den svenska tandvården.

S engagerade sig särskilt för den förebyggande tandvården och för utvecklandet av tandhygienisternas verksamhet. S kom också att bli mycket involverad i den s k amalgamfrågan och frågan om till amalgam alternativa tandfyllningsmaterial.

Tandhälsan, eller snarare bristen på tandhälsa, var när S inledde sin verksamhet ett allvarligt problem sedan många år tillbaka. Kariessjukdomen var fortfarande på 1960-talet mycket utbredd och ett stort hälsoproblem för såväl barn, ungdomar som vuxna. Nästan alla drabbades. Bland de vuxna var även tandlossningssjukdomarna allmänt förekommande. Förebyggande tandvård, utbyggnad av den organiserade avgiftsfria barn- och ungdomstandvården inom folktandvården, införande av en allmän tandvårdsförsäkring för vuxna och tandvårdens personalförsörjning blev tidigt centrala intresseområden för S. Det fanns ett stort ej tillgodosett tandvårdsbehov. Det hade flera orsaker. För de vuxna var det dyrt att gå till tandläkaren. På många platser var det dessutom långt till tandvården. I sämsta fall fanns inga tandläkare att tillgå. Kariesskadorna åtgärdades med fyllningar men grundorsaken till sjukdomen kvarstod. Årliga revisionsbesök för att få nya kariesskador åtgärdade och uttjänta fyllningar utbytta, var metoden för att behålla tänderna så länge som möjligt.

Det var stora behov av tandvård som behövde fyllas, men personalresurserna var otillräckliga. I synnerhet var det brist på tandläkare. Dessa var dessutom i relation till befolkningen ojämnt fördelade över landet. S insåg tidigt att förebyggande åtgärder och en förändrad arbets- och ansvarsfördelning inom tandvården var nödvändiga förutsättningar för att komma tillrätta med problemet. Det räckte inte med att enbart utbilda fler tandläkare. Obalansen mellan tandvårdsbehovet och tillgängliga vårdresurser var stor. Folktandvårdens resurser för att tillgodose barn- och ungdomstandvårdens behov var otillräckliga, främst på grund av tandläkarbrist. Möjligheterna att öka vuxentandvården var ännu mer begränsade därför att utbyggnaden av den organiserade barn- och ungdomstandvården var prioriterad.

Effekten av den förebyggande tandvård (tandhälsovård) som då bedrevs var tämligen måttlig och egenvård, t ex i form av daglig tandborstning och val av lämplig kost, var inte någon allmänt utbredd vana. Samtidigt blev det alltmer uppenbart att en välfungerande tandhälsovård, delvis med professionell hjälp men huvudsakligen i form av egenvård, var av mycket stor vikt för att bevara en god munhälsa och hålla behovet av tandsjukvård på en rimlig nivå. I slutet på 1950-talet och på 1960-talet utvecklades tekniken för att stärka tandemaljen genom fluortillförsel. I början diskuterades en mera allmän fluoridering av dricksvattnet men många betraktade det som en form av tvångsmedicinering. Istället valdes tekniken med frivilliga munsköljningar med fluoridhaltig vätska kombinerad med information om lämpliga kostvanor och instruktion i daglig tandborstning med fluortandkräm. Det här var en framgångsrik handlingslinje och tandhälsan förbättrades kontinuerligt.

Tankar på en allmän tandvårdsförsäkring för vuxna växte successivt fram i slutet av 1960-talet. 1970 tillsattes en utredning som 1972 lade fram förslag om införandet av en sådan. I utredningen deltog S som expert och gjorde betydande insatser både i utredningen och senare i Socialdepartementet vid framtagandet av propositionen. Syftet med tandvårdsförsäkringen var att göra en god tandvård tillgänglig för alla till en överkomlig kostnad. Försäkringen kom att ge ett särskilt stort stöd för förebyggande åtgärder och för proteser vid tandlöshet. Inriktningen på förebyggande tandvård var världsunik och det fanns ett socialt patos bakom utformningen. Hälften av befolkningen i åldrarna 65–74 år var helt tandlös i mitten av 1970-talet. 2007 var denna andel ca 6 %.

Riksdagsbeslutet 1973 om en tandvårdsreform innehöll två delar, dels ett beslut om införande av en allmän tandvårdsförsäkring för vuxna, dels ett beslut om införande av en folktandvårdslag och en högst avsevärd resursförstärkning av folktandvården såväl personellt som ekonomiskt.

Folktandvårdslagen ålade tandvårdshuvudmännen att organisera avgiftsfri fullständig tandvård för barn och ungdomar i åldrarna 3–19 år, d v s en förlängning från 17 till 19 års ålder, samt vuxentandvård i lämplig omfattning. För att möjliggöra folktandvårdens utbyggnad infördes en etableringskontroll för privattandläkare, som innebar att hela nettotillskottet av tandläkare skulle tillföras folktandvården. För att stimulera tandvårdshuvudmännen att bygga ut folktandvården infördes en särskild garantiregel under utbyggnadsperioden med innebörden att tandvårdshuvudmannen genom statsbidrag tillförsäkrades oförändrad nettokostnad för folktandvården i relation till nettokostnaden 1973.

Som övertandläkare i RFV och senare som byråchef och medicinalråd i Socialstyrelsen fick S möjlighet att kontinuerligt följa upp resultatet av försäkringen och medverka i alla utredningar med förslag till förändringar som successivt gjordes. En viktig förbättring var att tandvården för de äldre med stort omsorgsbehov infogades i sjukvårdens avgiftssystem 1999.

S kämpade för att skapa ett alternativ till den traditionella tandvårdsförsäkringen där tandläkaren får ersättning per utförd åtgärd. Denna arvoderingsmodell är inte hälsoinriktad eftersom den gynnar vårdgivaren om patienten har omfattande tandproblem och behöver få många åtgärder utförda. En mer hälsoinriktad modell borde istället ge tandläkaren ersättning per omhändertagen patient. En patient som kan hållas frisk behöver mindre vård och blir på så sätt lönsam om ersättningen per individ ligger på ”rätt nivå”. Privattandläkarna satte sig till kraftigt motvärn. Modellen, som benämndes abonnemangstandvård, infördes visserligen som ett alternativ till den vanliga tandvårdsförsäkringen, men ersättningen från försäkringen gjordes så låg, att modellen fick svårt att slå igenom, särskilt inom privattandvården.

För att begränsa tandvårdskostnaderna för försäkringen och patienterna infördes redan från början en fast taxa i försäkringen. Taxan fastställdes av regeringen och kom successivt att urholkas. Missnöjet med den fasta taxan var stort såväl bland privattandläkarna som hos Folktandvården. RFV och regeringen var trots detta starkt emot ett friare system. Till stor del genom S:s insatser infördes emellertid fri prissättning inom tandvården 1999.

S var, som nämnts, redan i början av 1970-talet intresserad av arbets- och ansvarsfördelningen inom svensk tandvård och samtidigt medveten om betydelsen av att utveckla den förebyggande tandvården. Särskilt viktigt i sammanhanget ansåg han det vara att utveckla tandhygienisternas verksamhet. Det här var ett område där han satsade mycken kraft.

Kungl Maj:t uppdrog 1974 till Socialstyrelsen att i samråd med dåvarande Universitetskanslersämbetet och Skolöverstyrelsen utreda den framtida efterfrågan på tandvårdspersonal. För uppdragets utförande tillsatte styrelsen en utredning som antog namnet Socialstyrelsens tandvårdspersonalutredning (TPU). S hade där en framträdande roll som projektledare i utredningens tre arbetsgrupper som behandlade den framtida tillgången till tandvårdspersonal, den framtida arbetsfördelningen mellan olika personalkategorier inom tandvården och den framtida efterfrågan på tandvårdspersonal. TPU tog också fram diskussionspromemorian Planering för framtidens tandvård. Även efter TPU genomfördes under återstoden av 1900-talet med S:s medverkan ett stort antal utredningar med inriktning på arbets- och ansvarsfördelningen inom tandvården.

Olika typer av amalgam har använts som tandfyllningsmaterial i de utvecklade länderna under mer än 150 år. Amalgamanvändningen har periodvis mer eller mindre starkt ifrågasatts. Många har känt stor oro för hälsovådliga effekter av amalgamet. I Sverige var denna oro särskilt stark under perioden 1970–95. I mitten på 1980-talet, när S tillträdde tjänsten som chef för Socialstyrelsens tandvårdsbyrå, var användningen av amalgam inom tandvården som mest ifrågasatt i Sverige och det framfördes från en del håll krav på att materialet skulle förbjudas. Detta var en av de första frågor som S konfronterades med och den orsakade en tung period i hans arbetsliv trots att han hela tiden hade som mål att avveckla amalgamet men i den takt det var möjligt med hänsyn till utvecklingen av nya material. Socialstyrelsen genomförde under åren 1987–94 tre olika expertutredningar. I dessa utredningar gjorde S omfattande insatser.

I slutet av 1960-talet introducerades nya tandfärgade fyllningsmaterial, s k kompositer, som fästes i tanden med hjälp av mikrofästen i emaljytan vilka åstadkoms med hjälp av syraetsning. Denna teknik för fästande av fyllningar är vävnadsbesparande och biomekaniskt gynnsam. Kvalitén på dessa tandfyllningsmaterial har successivt förbättrats och de är även estetiskt välfungerande. Under de senaste årtiondena har därför nyproduktion av amalgamfyllningar i stort sett upphört utan myndighetsingripande. Regeringen beslöt emellertid om ett generellt förbud mot kvicksilver från 2009. Förbudet omfattade även amalgam.

S var känd som en vänlig och tillmötesgående högste ansvarig för svensk tandvård. Han arbetade engagerat och oegennyttigt för att driva tandvården framåt.

Författare

Nils Andersson

Bertil Koch

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Tandvården i Sverige. Sthlm: Invest-odont, u å [1982]. 95 s, diagr, tab. – Arbetsstudier inom tandvården. Redovisning av undersökningar utförda av 1978 års tandvårdsutredning. [Sthlm:] [omsl:] LiberFörlag/Allmänna förl, 1983. [3], 283 s, tab. (Ds S, 1983:6). [Tills m J Malmqvist (förordet undertecknat). Titelrubrik: Socialdepartementet.] – Effekten av förebyggande tandvård utförd av specialutbildade tandsköterskor. En longitudinell fältstudie på vuxna patienter inom folktandvården i Värmlands läns landsting. Slutrapport. [Utg av] Delegationen för social forskning. [Sthlm:] [omsl:] Liber/Allmänna förl, 1984. 151 s, diagr, tab. (Ds S, 1984:13). [Tills m L Eneroth. Titelrubrik: Socialdepartementet.] – Tandvårdslagen. Kommentarer till de nya lagarna och förordningarna på tandvårdens samt hälso- och sjukvårdens område. [Verso:] 1. uppl. Sthlm: Liber, 1986. 124 s. ([Förtitel:] Publica juridik). – Framtidens tandvårdsteam? Försöksverksamhet med tandhygienister i Gustafs. [Sthlm:] Socialstyrelsen; [omsl:] Fritze [distributör], 1995. 82 s, diagr, tab. (SoS-rapport, 1995:23). [Tills m H Hannerz.] – Tandvårdens författningssamling. Handbok för tandvårdspersonal. Sthlm: Gothia, 1996. 240 s. [Reviderad uppl 2000: 203 s. 3., reviderade uppl 2004: 188 s.] – Utöver dessa förlagsutgivna verk författade S ett antal rapporter, varav ett tiotal som tillkom på uppdrag av Socialstyrelsen återfinns i LIBRIS våren 2013.

Tryckta arbeten (bidrag): Enligt en förteckning över S:s publikationer upprättad av N Andersson och B Koch, vilken kompletterats med några poster från Artikelsök, publicerade S 75 bidrag 1966–2002. Av dessa återfinns 43 artiklar i Sveriges tandläkarförbunds tidning (1966, 68–70) och dess efterföljare Tandläkartidningen (1974, 76–77, 79, 84–90, 92–97, 99). Han publicerade vidare minst två artiklar i vardera av följande tidskrifter: Acta odontologica Scandinavica (1982, 93, 99, 2000–02), Community dentistry and oral epidemiology (1991, 2001), European journal of oral sciences (1996), International dental journal (1983, 92), Scandinavian journal of dental research (1988, 93), Socialmedicinsk tidskrift (1986, 96), Swedish dental journal (1979, 91) och Tandteknikern (1975, 84). Bland S:s bidrag i övrigt kan nämnas rapporten till 1970 års utredning om tandvårdsförsäkring: Rapport om frekvensorundersökningen. En statistisk arbetsstudie bland tandläkare åren 1970–71. På uppdrag av 1970 års utredning om tandvårdsförsäkring utförd av Socialstyrelsen under medverkan av Sveriges tandläkarförbund. Av I Egelstedt och H S. De statistiska avsnitten är granskade av G Eklund (Allmän tandvårdsförsäkring. Betänkande avgivet av 1970 års utredning om tandvårdsförsäkring, Sthlm 1972, (K L Beckman), (Statens offentliga utredningar, 1972:81), s 233–293, diagr, tab).

Redigerat: Sveriges tandläkarförbunds tidning. Organ för Sveriges tandläkarförbund, dess lokalföreningar och sektioner. Årg 60, 1968, nr 1–62, 1970, nr 7. Sthlm 1968–70. [S var dessförinnan andre redaktör under G Leijon för nr 4–24, 1967.]

Källor och litteratur

Socialdep:s konseljakter 7 mars 1985, nr 27, RA. Utdrag ur S:s tjänstematr hos Socialstyr. Muntl meddel:en.

J Hedlin, A Ekman o C Lindblom, H S: modern tandvård personifierad (DN 11 jan 2005).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Eugen Sundberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34685, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Andersson Bertil Koch), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34685
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Eugen Sundberg, urn:sbl:34685, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Andersson Bertil Koch), hämtad 2024-04-24.