Erik Sundblad (1885–1956). Foto Per-Olow Andersson. KSSS saml, Sjöhistoriska museet.
Göran Sundblad (1921–88). Privat ägo.
Erik Sundblad(1929–84). Privat ägo.

Sundblad, släkt



Band 34 (2013-2019), sida 220.

Biografi

Sundblad, släkt, härstammande från handlanden och rådmannen i Askersund Anders Abrahamsson (d 1732), vars son Anders Andersson (1701–52) antog släktnamnet S. Fadern var ekonomiskt framgångsrik och placerade sin förmögenhet i fastigheter, såväl i hemstaden som i Sthlm. Genom dessa band och genom giften fick familjen försänkningar i huvudstadens handlande skikt. Sonen var rådman i Askersund, 1743–51 borgmästare, och tillades häradshövdings titel. Liksom sin far var han också stadens ombud i riksdagens borgarstånd (1720 resp 1742–43). Han var gift tre gånger och hade i sitt andra äktenskap, med Hedvig Christina Giring, dotter till en handelsman i Sthlm, sonen Johan S (1731–74).

Johan S växte upp i ett välbärgat hem men förlorade sin mor redan 1734. Han bedrev juridiska studier vid UU och fick 1755 vice häradshövdings titel. 1759 utnämndes han till borgmästare i Sigtuna och behöll tjänsten till sin död. I Sigtuna gjorde S en rad förmånliga fastighetsförvärv, delvis från staden, och skapade innanför stadsgränsen lantgården Aludden. Som representant för Sigtuna i borgarståndet vid riksdagarna 1760/62–1771/72 anslöt sig S inledningsvis till det maktägande hattpartiet där han snabbt fick en ledande ställning. Han invaldes 1760 i större sekreta deputationen och trädde 1765 som en av få i sitt stånd till modigt försvar för den tidigare hattledaren Gustaf Kierman (bd 21), som nu dragits in i en partipolitiserad rättsprocess. 1767 ingick han äktenskap med Lovisa Bidenia Renhorn, dotter till hattpolitikern Olof Bidenius Renhorn (bd 29).

Som hårdför anhängare av den frihetstida författningen bekämpade S de försök till grundlagsrevision genom en s k säkerhetsakt som gjordes 1769. Denna strid förde honom över till mössornas ledande skikt och 1771/72, den sista riksdagen före ständerväldets fall, styrde han borgarståndet med ”järnspira”. Han tillhörde SU från 1769 och invaldes då också i tulldirektionen. I den maktkamp stånden emellan som utspelades vid denna tid drev S en extremt ståndsegoistisk linje och 1771 utarbetade han själv ett senare tryckt förslag till privilegier för borgarståndet. Framstöten, vars syfte var att bevara och utöka borgerskapets företräden inom sitt näringsområde, väckte stort misshag inom adeln. När partimotsättningarna våren 1772 skärptes uppträdde S till försvar för det hattsinnade rådet vilket hos hans nyvunna partivänner i borgarståndet väckte misstankar om att han mottagit franska mutor. Vid Gustav III:s statskupp i aug samma år tog han till flykten men arresterades i Solnaskogen utanför Sthlm, utrustad med en större penningsumma. Inom kort frigiven ur häktet var S:s politiska roll för alltid utspelad.

För det frihetstida statsskickets samtida belackare framstod S som en av riksdagens mest egennyttiga och samvetslösa ledamöter, ”en av de fulaste uslingar” (Hochschild, 1, s 13). Även i den historiska litteraturen framhävs negativa drag som hans slughet och vacklan mellan partierna. Om än kunnig, inte minst i förvaltningsfrågor, förs S till gruppen av ”den senare frihetstidens mest osympatiska partikoryféer” (Hellström, s 149). Han anses också ha varit tillgänglig för mutor. Oavsett om så var fallet står det klart att S var privatfinansiellt mycket lyckosam och vid sin bortgång, blott 43 år gammal, efterlämnade han en betydande förmögenhet. Den ende sonen avled i späd ålder men S hade också tre döttrar. Äldsta dottern Ulrika (Christina) Lovisa S gifte sig Crusebjörn och en sonson till henne var landshövdingen och krigsministern Jesper Crusebjörn (bd 9).

Från S:s halvbror Göran S (1746–81), handlande i Askersund, stammar en gren av släkten S. Dennes son Göran S (1780–1840), handlande och rådman, representerade staden i borgarståndet vid riksdagen 1815. Sonsonen, handlanden Göran Olof S (1804–86), uppbar som liberalt sinnad ledamot mandatet för Askersund och några andra småstäder vid riksdagarna 1850/51, 1853/54 och 1859/60. Under perioden 1720–1860 framträdde således fem medlemmar av släkten som ombud i borgarståndet under sammantaget tio riksdagar. Askersundssläkten S bildade under lång tid ”en av våra riksdagsdynastier” (Millqvist, s 135).

En brorsons son till Göran S (1780–1840) var Knut Herman S (1853–1928), som gick in i bruksnäringen och studerade vid Falu bergsskola 1877–78. Han anställdes vid Stora Kopparbergs bergslags ab sistnämnda år och kom där att vid sidan av järnhanteringen även syssla med bolagets sågverksrörelse. Denna koncentrerades nu till anläggningarna i Skutskär i Älvkarleby, Upps, där Knut S var inspektor och platschef 1890–1907. Han skötte sågverket i Skutskär, som ansågs vara det största i Europa, mycket väl men gjorde även en betydande insats för att utveckla ortens samhällsfunktioner. Som platschef fick S också god kännedom om den framväxande cellulosaindustrin – sulfit- resp sulfatfabrik tillkom 1900 och 1904 –vilket var bakgrunden till att han 1907 anställdes som VD för Wifstavarfs ab i Timrå i Medelpad. Detta företag hade året innan förvärvats av Sthlms enskilda bank och stod inför en kraftig utbyggnad åt cellulosasidan, med syfte att utnyttja oväxtlig skog och sågverksavfall. Med stöd från banken och under ledning av S uppfördes 1907–08 en högmodern sulfatfabrik, följande år även en sulfitfabrik som vid sin tillkomst var den största i Sverige. Investeringarna gav god lönsamhet och företaget konsoliderades, vilket blev av betydelse under första världskrigets påfrestningar. S stod kvar som VD till 1918. Som företagsledare var han tekniskt kunnig och noga med kostnadskontrollen. Dessa egenskaper uppskattades av styrelsens ordförande Marcus Wallenberg (1864–1943) och S tillhörde dennes närmaste krets av industrichefer.

S:s äldste son Erik Wilhelm S (1885–1956) drogs tidigt till livet på sjön. Han genomgick Sjökrigsskolan 1900–06, blev löjtnant i Flottan 1908 och kapten där 1916. Tekniskt intresserad ägnade han sig särskilt åt torpedvapnet med tjänstgöring som fartygschef på flera olika torpedbåtar. Ett annat specialområde för honom var radiotelegrafin och han blev en av pionjärerna för dess tillämpning inom Flottan. Han genomgick 1908–10 en elektroteknisk kurs vid KTH och tjänstgjorde sedan som ”gnistofficer” i olika sammanhang, 1917–18 var han befälhavare för gniststationen i Karlskrona. Som kommenderad officer på pansarkryssaren Fylgia sommaren 1912 blev Erik S vid ett flottbesök i Viborgska skärgården allvarligt skadad vid en skjutolycka. Han kunde dock efter en tid återvända till tjänsten, närmast som kadettofficer 1913–16 vid Sjökrigsskolan där han också undervisade i torpedlära. Sviter av olyckan liksom de osäkra framtidsutsikterna inom Flottan efter krigsslutet bidrog till att S 1918 lämnade den aktiva tjänsten för att några år senare inträda i reserven. Vid bildandet av Svenska flottans reservofficersförbund 1935 blev han dess vice ordförande och var ordförande där 1945–49. Dessa insatser för att effektivisera utbildningen av reservofficerare ledde till att han 1937 utnämndes till kommendörkapten av andra graden i marinens reserv. S var också andre vice ordförande i Sveriges flotta, förening för sjövärn och sjöfart, 1942–50. Han tog 1943 initiativ till stiftandet av en fond för ekonomisk hjälp till offren för de olyckshändelser som drabbade försvarsberedskapens personal.

Med sin bakgrund inom den norrländska skogsindustrin låg det nära till hands för S att övergå till affärslivet och 1918–48 innehade han ledande befattningar inom olika industriföretag. 1927–32 var han VD för varvs- och verkstadsföretaget ab Lindholmen-Motala och från 1932 för Ackumulator-fabriksab Tudor. Det senare företaget var dotterbolag till ett tyskt företag och berördes av de bestämmelser om beslag och likvidation av tysk egendom som infördes i Sverige efter andra världskrigets slut. S fick i det sammanhanget föra en hård kamp för att säkra fortsatt verksamhet. Som företagsledare, och även som officer, var S mycket energisk och han ansågs besitta goda ledaregenskaper. S blev korresponderande ledamot av Örlogsmannasällskapet 1935.

S:s yngre bror, industrimannen Gunnar Knut S (se nedan), hade med sin maka Hildur tre söner som alla blev framstående företagsledare. Den äldste av dessa, Knut Göran S (1921–88), inskrevs efter studentexamen i Hudiksvall vid KTH, där han utexaminerades från avdelningen för kemi 1944. Han arbetade som ingenjör inom skogsindustrin 1945–46 men studerade sedan vid Handelshögskolan i Sthlm och blev där civilekonom 1950. Sin livsgärning kom Göran S att göra inom textilindustrin. Direktörsassistent i Almedahl-Dalsjöfors ab 1950 blev han direktör i företaget 1952 och var dess VD 1954–86. Genom företagsköp och koncentration av tillverkningen till ett fåtal enheter skapades under hans ledning Sveriges största textilkoncern. Samtidigt lät han diversifiera verksamheten genom förvärv, bl a inom el- och verkstadssektorn. Denna utveckling i riktning mot ett investmentbolag fortsattes när han 1986 blev styrelseordförande i vad som då benämndes Almedahlsgruppen ab. Omstruktureringen gynnades av S:s breda kontaktytor inom hela industrisektorn. Han var styrelseledamot i en rad börsnoterade storföretag som ab Aritmos (v ordf 1981, ordf från 1986), Trelleborg ab och Åhlén & Holm ab liksom i ab Svenska handelsbanken. I branschorganisationen Textilrådet var S styrelseledamot från 1966 (v ordf 1973, ordf 1975–79). Här företrädde han inte bara ett av de största medlemsföretagen utan kämpade också för den samlade svenska tekoindustrin, vars överlevnad då var både hotad och ifrågasatt. En yngre bror till honom är bruksdisponenten Lars Gunnar S (f 1923) som 1956–84 var VD för ab Iggesunds bruk.

Yngste brodern Knut Erik S (1929–84) utexaminerades från KTH:s avdelning för kemi 1953 och knöts samma år som ingenjör till Uddeholms ab:s skogsindustrier, Skoghallsverken, där han blev direktörsassistent 1958. Han utsågs 1961, vid 32 års ålder, till VD för Wifstavarfs ab. Mellan Jacob Wallenberg (1892–1980), då ordförande i styrelsen, och den nära fyrtio år yngre Erik S uppstod en nära vänskap, deras relation har liknats vid ”ett tillitsfullt fader-son-förhållande” (Lindgren, s 385). Genom ett dynamiskt och ingripande ledarskap lyckades S på kort tid modernisera företaget samtidigt som han banade väg för en större skogsindustriell strukturaffär där Wallenbergs Wifstavarv 1965 gick upp i det Svenska handelsbanken närstående Svenska cellulosa ab (SCA) i utbyte mot skogs- och kraftföretaget Bergvik & Ala nya ab. Denna finanstekniskt avancerade transaktion befordrade S:s rykte som en skicklig industriledare och utgjorde bakgrunden till att han redan 1966 av Wallenberg handplockades till chefskapet för den betydligt större och mer komplexa stål-, skogs- och kraftkoncernen Stora Kopparbergs bergslags ab. Han uppehöll sedan denna befattning fram till sin bortgång nära tjugo år senare.

En huvuduppgift för S som nytillträdd VD för Stora Kopparberg var att vända utvecklingen för företagets nyanlagda men olönsamma industri i Nova Scotia, Kanada. Ett positivt resultat uppnåddes också omsider, bl a genom offensiva satsningar, men räddningsoperationen blev mycket kännbar för övriga verksamhetsgrenar. Till de nödlidande delarna sällade sig snart stålrörelsen där särskilt det nedslitna och förlustbringande järnverket i Domnarvet hotade att undergräva hela bolagets existens. S drev på avvecklingen av stålverksamheten och företrädde bolaget i de förhandlingar som ledde till att gruvorna och Domnarvet 1978 infogades i den halvstatliga stålkoncernen Svenskt Stål ab. Specialstålverken hade redan 1976 överförts på Uddeholms ab.

Samtidigt sökte S utveckla den skogsindustriella delen inom Stora Kopparberg, inte minst genom att förstärka basen av egna skogstillgångar. 1976 förvärvades Bergvik & Ala. Det var ett viktigt steg i den starka expansion som planerades av S men fullföljdes först efter hans bortgång och då gjorde Stora Kopparberg till en av världen största skogsindustrier.

S har kallats ”den siste Bergslagskungen”. Han värnade om sin självständighet som chef och vårdade Stora Kopparbergs traditioner som Dalarnas äldsta och helt dominerande företag. Mån om sin lokala förankring deltog han gärna själv i hemprovinsens kultur- och idrottsliv. Som ledare för ett storföretag med två starkt cykliska verksamhetsområden hade S många svårigheter att bemästra. Drivande och kunnig, både tekniskt och kommersiellt, tog han itu med problemen och kom på så sätt att göra bestående insatser i den omfattande strukturomvandling som den svenska skogs- och stålindustrin genomgick under 1960- och 70-talet.

Författare

Andreas Tjerneld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Allmänt: Millqvist; G O S[undblad], Om Askersunds stad i Örebro län samt de tolf äldsta o största slägterna derstädes: Sundblad … (1885).

Anders Abrahamsson o Anders Andersson S: G Hellström, Sigtunaborgmästaren o riksdagsmannen Johan S (PHT 1958).

Johan S: P-E Brolin, Hattar o mössor i borgarståndet 1760–1766 (1953); P J Edler, Om börd o befordran under frihetstiden (1915); Hellström, a a; R F Hochschild, Memoarer, ed H Schück, 1 (1908); G Kjellin, Rikshistoriografen Anders Schönberg (1952); Malmström, 5 (1900) o 6 (1901); NF, 2. uppl (1918); J Nordin, Ett fattigt men fritt folk (2000); SMoK; [J G Wahlström,] J S (Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 16, 1849).

Knut Herman S: T Althin, Wifsta varf 1798–1948 (1948); Bergsskolans i Falun lärare o elever 1871–1930 (1949); O Gasslander, Bank o industriellt genombrott: Sthlms ensk bank kring sekelskiftet 1900, 1–2 (1956–59); T Gårdlund, Marcus Wallenberg: 1864–1943 (1976); K-G Hildebrand, Erik Johan Ljungberg o Stora Kopparberg (1970); SvTeknF.

Erik Wilhelm S: M Giron, E W S 60 år (SvD 23 mars 1945); dens, minnesteckn över S (TiS 1956), s 930–934; SvTeknF.

Knut Göran S: BachCl. Nekr:er över S i SvD 19 okt (L Mauritzon) o 23 okt (G Douglas o G Ekdahl) 1988.

Knut Erik S: S Jonsson, Vägen mot SSAB: NJA o den sv handelsstålsindustrin 1955–1977 (1990); H Lindgren, Jacob Wallenberg 1892–1980 (2007); U Olsson, Att förvalta sitt pund: Marcus Wallenberg 1899–1982 (2001). Nekr:er över S i DN 17 febr (A-M Hagerfors o B Stenquist) samt i SvD 17 febr (S Petzell o U Sköld) o 18 febr (P Wallenberg, S Synnergren) 1984.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sundblad, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34689, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2020-04-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34689
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sundblad, släkt, urn:sbl:34689, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2020-04-04.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se