Stina Sundell. Privat ägo.

Gerda Maria Kristina (Stina) Sundell(-Linné)

Född:1902-01-24 – Askers församling, Örebro län
Död:1993-06-21 – Kungsholm eller Ulrika Eleonora, Stockholms län

Pianist, Pianopedagog


Band 34, sida 253.

Meriter

Sundell(-Linné), Gerda Maria Kristina (Stina), f 24 jan 1902 i Asker, Ör, d 21 juni 1993 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: folkskolläraren Lars Johan S o folkskollärarinnan Gerda Matilda Broström. Studier vid Musikkonservatoriet i Sthlm, bl a för L Lundberg (piano), O Morales (dirigering) o O Lindberg (harmonilära), 20–25, studier i piano för E v Sauer 26 o E Steuermann 27–28, i komposition o teori för A Berg 26–27, alla i Wien, samt i pianopedagogik för A Liebermann i Berlin 28, överlär vid Sthlms privata konservatorium 30, studierektor där 69–81, lär vid Lundholms musikinst, Sthlm, 33–55, vid Musikhögskolan 58–71, erhöll prof:s namn 30 juni 77. – LMA 63, Litt et art 84.

G 25 juli 1949 i Sthlm, Hedv El, m konstnären Eric Linné, i hans andra g, f 11 aug 1905 i Gbg, Haga, d 22 febr 1995 i Sthlm, Kungsh, son till underofficeren Karl August L o Hulda Bred samt tidigare g m Anne-Margret (Mingen) Hammarstrand.

Biografi

Stina S växte upp i ett musikaktivt folkskollärarhem i Västervik och den pedagogiska atmosfären där skulle prägla henne för livet. I själva verket var det hennes pedagogiska engagemang som aldrig tillät någon mer omfattande konsert- och turnéverksamhet. Efter de två solistdebuterna, i Wien 1929 och i Sthlm 1930, dominerades hennes framträdanden av orkesterkonserter, där hon som solist dock i hög grad kom att verka förnyande. Redan hennes egentliga debut i Sthlm 1929 skedde med orkester och bjöd på det första framförandet av Casellas Scarlattiana.

Till S:s pianistgeneration kan även Sven Brandel, Gunnar de Frumerie och den ryskfödde Wiatcheslaw Witkowsky räknas, de tre senare var alla elever till pianopedagogen Lennart Lundberg. Bland dem var S den som mest engagerade sig i den frambrytande ”modernismen” och det samtida nyskapandet och experimenterandet överhuvudtaget. Ett skäl till detta var S:s närmast konstitutionellt betingade nyfikenhet, med rent analytiska och teoretiska element som en naturlig del; hon odlade för övrigt en tid egna komponistambitioner. Hon fann också i sin trolovade, den tidigt avlidne musikvetenskapsmannen Gunnar Jeanson (bd 20), en själsfrände, för vilken tidens nya tendenser var ett bärande intresse. Då Jeanson 1933 tillträdde som VD för Konsertföreningen i Sthlm skulle denna intressegemenskap manifesteras i en lång rad publika nyheter.

S blev också den första kvinnliga medlemmen av den 1922 grundade International society for contemporary music (ISCM), där hennes kontakter med flera av de samtida komponisterna fördjupades. Hon lärde i dessa sammanhang känna både Arthur Honegger och Alfredo Casella. Vid en sammankomst i Zürich 1926 träffade hon Carl Nielsen, vars pianomusik hon senare ägnade särskild omsorg. Vid en soloafton i Sthlm 1930 presenterade S t ex Nielsens stora Svit op 45.

Bland S:s ca 30 gästspel i Konsertföreningen (1929–58), skulle hon som första svenska pianist framträda i de Fallas Nätter i spanska trädgårdar (1931), Ravels G-durkonsert (1935), Lopatnikows pianokonsert nr 2 (1936) och Rachmaninovs nr 4 (1937), Ravels Konsert för vänster hand och orkester (1942), Faurés Ballad för piano och orkester (1945), Poulencs Aubade; Concerto för piano och 18 instrument (1948) samt Stravinskijs Capriccio (1952). Av dessa verk var alla – utom de Fallas – då nyheter för publiken i Sthlm. Andra egenheter i S:s repertoar utgjordes av Stenhammars pianokonsert nr 1 i b-moll (i K Atterbergs instrumentation, 1946) och Bartoks Pianokonsert nr 3 (1955).

Även ur den äldre repertoaren hände det att S vaskade fram ”noviteter” som Johann Christian Bachs Klaverkonsert op 13:4 (1952). Haydns D-durkonsert var heller inget repertoarverk då S spelade den 1942 och Mozarts B-durkonsert nr 18 framförde hon faktiskt för första gången samma år. Ur den mer traditionella repertoaren hämtade hon Beethovens G-durkonsert och Griegs och Schumans a-mollkonserter.

Även om S förlade sin huvudsakliga gärning till Sthlm och Konsertföreningen där, så saknades inte gästspel på andra orter i Sverige. Stenhammars b-mollkonsert spelade hon t ex såväl i Gbg som i Malmö och Helsingborg. Barndomsstaden Västervik förärades också flera gästspel. Från 1930-talet och framåt var hon även en återkommande ”radiopianist”.

S:s spel utmärkte sig genom en solid teknik och ett sammansatt temperament, färgat av brio, virtuositet och saklighet. Redan efter den första soloaftonen i Sthlm konstaterade Moses Pergament (bd 29) att hon ”var en konstnär att räkna med”. Han framhöll ” en ansenlig teknik, ett differentierat anslag … en efterskapande fantasi av livligaste slag och en märklig stilkänsla”. Pergament hade även fäst sig vid S:s egna bearbetningar av de äldre svenska mästarna J H Roman (bd 30) och J Agrell (bd 1) (M Pergament i SvD 1 febr 1930).

S tolkade vid ett senare tillfälle Rachmaninovs pianokonsert nr 4 ”med kongenial inlevelse” (Pergament 1937), ”imponerande kraft och stor elegans” (Berg) och i Stenhammars b-mollkonsert framträdde hon med ”myndig ton och spänst i nyporna, [hon] spelar både kraftfullt och med elegant leggiero, har sinne för poetiska värden och ett fint tvinnat pianissimo och hon äger gestaltningsförmåga i stort” (Seymer). Hennes gestaltning av Bartoks pianokonsert nr 3 karakteriserades som ”kapriciöst och genomartistiskt” (Aare) medan en annan recensent i samma verk upplevde ”den rätta rytmiska plasticiteten” (Flyckt).

Efter att ha ådragit sig ett komplicerat armbrott 1959 tvingades S i stort sett upphöra med konserterandet, men med några undantag. Sitt sista stora offentliga framträdande genomförde hon i anslutning till sin 80-årsdag 1982, då hon gav en soloafton i Sthlm, med bl a Alban Berg, Nielsen och Chopin på programmet. Intäkterna från den konserten gick till en stipendiefond med S:s namn. Denna tilldragelse väckte befogad uppmärksamhet och mottagandet blev vördnadsfullt.

Som pedagog förvaltade S viktiga impulser från den levande Chopin-traditionen; hennes lärare Lundberg var elev till Chopin-eleven Dubois. Under sin tid hos von Sauer mottog hon också intryck av Liszt-traditionens ”tyngdspel” och rörelsemetodik. S:s strävan efter konkreta pedagogiska metoder och sinne för analys och teori gjorde henne också intresserad av pedagogikens mer psykologiska faktorer. Hon hade t ex under studietiden i Wien deltagit vid ”psykologiska experimentkurser” vid konservatoriet där.

Utmärkande för S var repertoarförnyelsen, det genomgående goda pianistiska handlaget och den experimentella och omfattande pedagogiska gärningen. Vid sidan av Olof Wibergh och Witkowsky – epokens dominerande pianistgestalter i Sverige – kan hon räknas till de mer särpräglade profilerna i tidens svenska musikliv.

Författare

Tore Uppström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Inspelningar: Ett dubbelalbum (2 LP-skivor, 33 rpm) med C Francks Preludium, koral o fuga, sju mazurkor, polonäs o nocturner av Chopin, Alban Bergs Sonat op. 1, Forlane ur Ravels Le tombeau de Couperin o Nielsens Svit op. 45 (SR Records SRLP 1361/2, med detaljer om inspelningar m m, 1982). Inspelningar även i Sveriges Radios programarkiv: Casella: Scarlattiana för piano o orkester (endast avsnitt, inspelat 8 dec 1944), SRO, dirigent E Tuxen; Fauré: Ballad op. 19 (vers för piano o orkester, inspelat 17 febr 1946), SRO, dirigent T Mann; Chopin: Polonäs nr 9, Nocturne nr 15, Mazurkorna nr 2, 5, 27 o 38 (inspelat 25 juni 1976); Clementi: Sonat op. 26:3 o Nielsen Svit op. 45 (inspelat 29 apr 1976); J N Hummel: Rondo op. 11 (inspelat 22 jan 1980).

Källor och litteratur

Radiointervjuer med S 29 april o 25 juni 1976 (intervjuare B Berling) o 14 jan 1982 (intervjuare S Hammar), SR:s programarkiv, Sthlm.

L Aare, Pianots krutgumma (DN 19 jan 1982); dens, S S död (DN 24 juni 1993); C Berg, konsertrec (DN 21 jan 1937); Y Flyckt, konsertrec (Expressen 15 maj 1955); B Huldt, programkommentar till pianoafton med S i Grünewaldsalen, Sthlm, 17 jan 1982; M Pergament, konsertrec:er (SvD 1 febr 1930 o 21 jan 1937); B Pleijel, Brev till en 80-åring (Musikrevy 1983, nr 6); K Rootzén, intervju m S (SvD 19 maj 1935); W Seymer, konsertrec (DN 7 nov 1946); SMoK; Sohlman; T Uppström, Pianister i Sverige (1973); C-G Åhlén, S S (textkommentar till SR Record, SRLP 1361/2, 1982); dens, S S död (SvD 25 juni 1993).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gerda Maria Kristina (Stina) Sundell(-Linné), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34711, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tore Uppström), hämtad 2019-10-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34711
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gerda Maria Kristina (Stina) Sundell(-Linné), urn:sbl:34711, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tore Uppström), hämtad 2019-10-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se