Olof Swebilius. Målning av okänd konstnär. SPA

Olaus (Olof) Swebilius

Född:1624-01-01 – Ljungby församling (H-län), Kalmar län
Död:1700-06-29 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Ärkebiskop


Band 34, sida 429.

Meriter

Swebilius, Olaus (Olof), f 1 jan 1624 i Ljungby, Kalm (B 119), d 29 juni 1700 i Uppsala (v Schanz). Föräldrar: kronoarrendatorn o befallningsmannen Jöran Eriksson o Ingeborg Larsdotter. Elev vid Kalmar skola 32, inskr vid univ i Königsberg 20 aug 40, vid UU 25 nov 41, fil mag där 7 maj 49, informator hos Anna Skytte 49–52, konrektor vid Kalmar skola 52, företog utrikes resor 52–56, rektor vid Kalmar skola 2 maj 56 (tilltr 27 jan 57), teol lektor o slottspastor i Kalmar 21 juli 58, deltog i riksdagarna 59, 64, 72, 75, 80, 82–97 (prästeståndets talman den sista perioden), prästv 24 sept 58, penitentiarius publicus över Kalmar stift 28 maj 59, kh i Ljungby 22 okt 59 (tilltr 1 maj 60), utnämnd teol prof vid LU 30 nov 67 (tilltr ej), överhovpred 11 aug (tilltr i dec) 68–75, preses i hovkonsistorium trol 70, pastor primarius i Nikolai förs, Sthlm, 23 maj 71, preses i Sthlms konsistorium 21 juni 71, prom TD i samband med Karl XI:s kröning 1 okt 75, biskop i Linköping 16 juli 78, ärkebiskop o prokansler vid UU 8 sept 81.

G 3 okt 1658 i Linköping (B 119) m Elisabeth Gyllenadler, f 4 okt 1639 där (ibid), d 1 mars 1680 (ibid; begr 20 maj i Linköpings domk), dtr till biskopen Samuel Enander (bd 13) o Margaretha Jonsdotter.

Biografi

Som ärkebiskop spelade S en ledande roll i utformningen av kyrkan i det karolinska enväldet med kyrkolagen 1686, katekesutvecklingen 1689, kyrkohandboken 1693, den första rikspsalmboken 1695 och den så kallade Karl XII:s bibelöversättning 1703. S var mer det lugna avvägandets än det snabba initiativets man och fick kanske inte samma inflytande som t ex Eric Benzelius d ä (bd 3) och Haquin Spegel (bd 33), men han vann allmänt förtroende ”genom sin grundliga lärdom, sin praktiska, juridiskt skolade blick och sitt lugna ireniska väsen – vartill kom att ett ovanligt minne och en medfödd talarbegåvning gjorde honom väl skickad för representativa uppgifter” (Pleijel).

S:s karriär var tidstypisk. Fadern var tillräckligt burgen för att S och hans två äldre bröder skulle slippa att fördröja studierna med annat arbete vid sidan om, vartill kom att fadern hade förbindelser med högadliga gynnare som hjälpte dem både till stipendier och till informatorsplatser hos adelsynglingar som företog vidsträckta utlandsresor.

Om S:s tidiga skolår är inte mycket känt mer än att i Kalmar gick eleverna två år i varje klass. S använde alltså åtta år för att genomgå skolans fyra klasser. Skolan var en kulturhärd av rang som präglades av teologisk ortodoxi och en filosofi som alltmer började anta nyaristotelisk skepnad. Närmast därefter började S läsa i Königsberg, där han skrevs in med namnet Svebilius som han under 1640-talet endast använde sporadiskt och omväxlande med Olaus Georgii; stavningarna Suebilius, Swebilius och Zvebilius förekom också. S blev inte långvarig i Königsberg. Tillsammans med sina bröder for han 1641 till Uppsala. Enligt S ska Johan Skytte (bd 32) ha övertalat fadern att skicka sönerna dit. Här studerade han statsrätt för Johannes Loccenius (bd 24) och historia för Ericus Erici Brunnius (bd 6). Troligen åhörde S inte bara teologiska föreläsningar, utan deltog också i Lars Stigzelius (bd 33) privata kollegier. Senare kan man hos S skönja en teologisk åskådning som var besläktad med den relativt moderata ortodoxi som Stigzelius stod för.

Efter att S i Uppsala vunnit magistergraden var han under tre år informator för den ”obändige” Johan Gyllenstierna (bd 17) och hans yngre bröder. Med de senare for han 1652 – trots utnämningen till konrektor i Kalmar – till Tyskland, där han fortsatte studera statsrätt, juridik och teologi i först Helmstädt och sedan i Strassburg. På den senare orten fängslade honom teologin som där bestod i en praktiskt reformvänlig ortodoxi. Resan utsträcktes längre än tänkt, både i tid och rum. Sommaren 1656 befann sig S i Rom, där han besåg antika minnesmärken och umgicks med ryktbara lärda, bland andra Athanasius Kircher. S var en av få svenskar som under 1600-talet fick tillträde till Vatikanens, Palatinens och flera kardinalers och klosters bibliotek. Hemfärden gick över Frankrike och Paris, sedan Amsterdam, Hamburg och Lübeck, varifrån S avseglade till hemstaden Kalmar. Under resan fick S uppöva sina ovanligt goda språkfärdigheter, något som skulle komma att framhållas som en särskild merit när han 1671 fick tjänst som pastor primarius i Storkyrkan i Stockholm.

De närmaste åren efter hemkomsten verkade S dock som rektor i Kalmar. Som lärare har han varit framstående och bidragit till skolans uppsving. Mot slutet av Kalmartiden gifte S sig med Elisabeth Gyllenadler, dotter till biskopen i Linköping, Samuel Enander, för att efteråt utses till kyrkoherde i födelseförsamlingen Ljungby. Åren där har av allt att döma varit lyckliga, även om två av barnen i den annars växande familjen avled i unga år. Sitt pastorat skötte S med framgång, gudstjänst förrättades i rätt tid och på rätt sätt, liksom barndop, sjukbesök och begravningar. Han förmådde till och med församlingen att köpa in en orgel. Tiden i Ljungby gav S god insikt i en lantprästs villkor. Som biskop och ärkebiskop ivrade han sedan särskilt för förbättrade villkor för prästerna och lyckades delvis få den 1681 utfärdade förordningen om prästerskapets avlöning återkallad. Hans kateketiska intresse bör också ha stärkts under Ljungbytiden.

S presiderade 1664 vid prästmötet i Kalmar om den heliga skrift. Han behandlade där alla sidor av dess dogmatiska och historiska problem och disputationen vittnade om en vidsträckt beläsenhet. S kände till inte bara de främsta lutherska teologerna, utan även romerska katoliker och kalvinister. Närmast anslöt han sig till den av Johann Gerhard formulerade uppfattningen av Skriftens inspiration: att Gud själv kunde ha skrivit Bibeln, men i stället använde sig av människor, som genom en särskild inspiration författade de heliga skrifterna så att de exakt motsvarade Guds avsikt. Skriften behövde heller inte kompletteras genom traditionen, allt som är nödvändigt för trons uppkomst finns bevarat.

Vid visitationen av pastoratet 1666 fick S goda vitsord. Karriären tog alltmer fart som en följd av hans flit och duglighet, men också av hans goda kontakter inom bland annat högadeln. Troligtvis låg dessa bakom att S 1667 kallades till professor i teologi vid det nybildade universitetet i Lund, en utnämning som han dock avböjde. Året därpå kallades S i stället till Stockholm för att bli överhovpredikant. Sannolikt har hans inflytelserike svärfader legat bakom denna utnämning som gjorde att S fortsättningsvis kom i nära kontakt med den unge Karl XI.

I äldre litteratur nämns att änkedrottningen Hedvig Eleonora anförtrott S kungens teologiska undervisning och uppdraget att bereda honom till hans första nattvardsgång. Källorna, inklusive S:s egen levnadsbeskrivning, talar dock inte om någon särskild kristendomslärare. Kungens lärare Emund Gripenhielm (bd 17) undervisade honom även i kristendom och det är därför inte troligt att S haft att göra med någon särskild beredelse inför nattvardsgången. Dels nämner han inte heller detta i självbiografin, dels predikade biskop Erik Gabrielsson Emporagrius (bd 13) vid tillfället ifråga. Däremot predikade S när kungen 22 mars 1671 för första gången deltog i rådets förhandlingar. Predikan, som trycktes på kungens befallning, utlägger 1 Krön. 29:9 f, om kung Salomo.

Som förkunnare kan S placeras inom den praktiskt uppbyggliga riktningen. Den enda vägen till lycka och välgång sägs vara att ära Gud, och med exempel från Gamla testamentet visar S hur illa det gått för de kungar, som inte lytt Guds ord. S ställer upp en furstespegel för kungen med de principer efter vilka en kristen furste bör styra sitt rike. Han betonar att kungen skaffar rätt och rättfärdighet, och vänder sig emot uppfattningen att furstar inte skulle behöva iaktta trohet, fromhet och dylikt. Med hänvisning till Moses och David avvisas Machiavelli. S avvisar även all synkretism såsom hindrande för både kyrklig och allmän fred. Praktiska erfarenheter som kyrkoman kan här ha fått S att lämna den toleranta ståndpunkt han förfäktat i sin magisterdisputation, men skillnaden kan också bero på genre: en predikan är något annat än en statsrättslig disputation.

Under häxhysterin som 1675 spred sig i Stockholm hävdade S i prästeståndet, att man inte alldeles fick avvisa barnens vittnesmål om att de blivit bortförda. De hade inget direkt bevisvärde, men var tillräckliga för att föranleda en vidare undersökning. Utifrån denna uppfattning blev sedan kommissionen benägen att tro på barnens vittnesmål, men misstro de anklagade kvinnornas nekande. S tycks ha trott på ett verkligt bortförande. Han deltog inte i den stora kommissionen, men fick som preses döma till kyrkoplikt flera av dem, som genom sina vittnesmål bidragit till trollväsendets spridning. Som ett eko av 1670-talets trolldomsepidemi ljuder formuleringen i S:s katekesförklaring om ”djävulen och hans verktyg såsom trollpackor, lövjerskor, skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mera sådant”.

Som pastor primarius i Stockholm predikade S vid riksdagens öppnande både 1672 och 1675. I de större politiska frågorna vid riksdagarna synes han inte ha gjort någon insats, och han blev aldrig en lika politiskt betydande kyrkoman som Johannes Terserus eller Carl Carlsson (bd 7). Hans intresse förblev inriktat på de kyrkliga frågorna. S intog inga extrema ståndpunkter. Han gillade t ex angreppen på förmyndarstyrelsen, men tillhörde inte de pådrivande krafterna. Som talman i prästeståndet framträdde S senare som kungatrogen ämbetsman och hyllade Karl XI som en from efterföljare till Gamla testamentets patriarker och kungar. S utövade inget påtagligt politiskt inflytande, men framhöll i ett anmärkningsvärt tal vid avslutningen av 1697 års riksdag undersåtarnas lika skyldigheter mot Gud och kungen, på bekostnad av lojaliteten mot det egna ståndet: ”Så äre wij och alle theruti enige och icke ifrån hwarannan uti döden åtskillde utan lefwe och döö Ed. Kongl. Maj:tz trogne, hullde, hörsamme och alleunderdånigste undersåtare och tiänare” (Ekedahl, s 223).

1678 utnämndes S till biskop i Linköping. Han var förstahandsval hos prästerna i stiftet och hade god kontakt med Karl XI sedan tidigare, omständigheter som bäddade för utnämningen. Trots att han inte omedelbart kunde flytta till Östergötland tog han aktiv del i stiftets angelägenheter genom flitig brevväxling med domkapitlet. S skötte plikttroget sitt stift och gjorde sin kanske viktigaste insats i försvaret av prästernas ekonomiska ställning. Trots att han egentligen inte var storpolitiskt intresserad kom han i dessa frågor att motsätta sig kungamaktens utvidgning. Han hade även en del framgångar i sitt försvar av prästernas villkor, men lyckades inte helt i sina strävanden. S:s hustru avled 1680, vilket förklarar hans letargi och overksamhet under sista året som biskop.

Karl XI hade i förväg utsett S till efterträdare som ärkebiskop, och valet 1681 följde hans önskan; i ärkestiftet kom S dock först på fjärde plats. 1682 lade prästeståndet under S:s ledning fram förslag till ny kyrkoordning. Förslaget, med eftergifter åt kungamakten, underkändes dock av adel och bönder, och arbetet fortsatte under iakttagande av ämbetsmännens nya betänkande 1685. Prästerna hade i sitt kyrkoordningsförslag inte tagit tillräcklig hänsyn till tidens nya krav. I det slutliga förslaget talades om ”Guds kyrka och församling, vilkens regering av Gudi oss anförtrott är”. Kungen skulle alltså styra även i andliga frågor. S lyckades dock ändra formuleringen till att kungen ägde ”uppsikt, vård och försvar” av kyrkan, alltså styrde enbart i det världsliga regementet. S lyckades även stryka de av adeln önskade privata nattvardsgångarna. Vid riksdagen 1686 avslog S biskop Petrus Erici Bångs (bd 7) begäran att lagen skulle läsas upp innan den accepterades. Det vore ”mycket betänkligt, sedan K Maj:t har henne approberat och underskrivit”. Kyrkolagen 1686 drev enhetlighet i ordning och seder. Domkapitelsförordningen 1687 och skolordningen 1693 fullbordade verket. I tillämpningen bevarade domkapitlen dock i åtskilligt sin självständighet, särskilt i mera perifert belägna stift.

Den förklaring över Luthers lilla katekes i frågor och svar som bär S:s namn kom ut 1689, men blev inte obligatorisk förrän 1773, då den redan var föråldrad. Den föreskrevs dock i skolordningen 1724 för de två lägsta klasserna. Till finska översattes den först 1746. Innehållsligt bygger den till största delen på det så kallade Spegels förslag från 1686, som kritiserades såväl för sin form – de nya förklaringarna hade inte tydligt skilts från Luthers text – som för bristande ortodoxi i innehållet. Då en ny kommitté, utan Spegel, inte kunnat enas, gav Karl XI 1688 S i uppdrag att ensam utarbeta en katekesutveckling. S bygger till största delen på Spegels katekes, men har också hämtat väsentligt stoff från Conrad Dieterichs Institutiones catecheticæ (definitionerna av nästan, synd, tro, Fader i Fader vår, samt utredningen av åtskilliga frågor). Även i uppställningen, särskilt av första huvudstycket och tredje artikeln, röjer sig Dieterichs inflytande. Hans bok hade S redan 1640 köpt i Königsberg. Även biskop Terserus katekesförklaring (Åbo 1663) användes av S.

Med handboken 1693 och psalmboken 1695 fick den i kyrkolagen 1686 påbjudna likformigheten fungerande redskap, och de skilda stiftstraditionerna jämnades så småningom ut. S:s handboksförslag kritiserades av Eric Benzelius d ä, som ivrade för tysk ortodoxi. Den 1693 slutförda revisionen blev en förbättrad upplaga av 1614 års handbok, med konservativa drag, men motsvarade inte helt S:s något friare önskemål. Jesper Svedbergs (se nedan) psalmboksförslag godkändes av S 1693 och trycktes 1694, men utsattes för hård kritik för bristande renlärighet, bland annat av S:s svärson biskop Carl Carlsson. Den drogs in, och en del av upplagan skickades till de svenska församlingarna i Amerika, där den länge användes. 1695 års psalmbok blev en förkortad och bearbetad version av den svedbergska. S strävade efter att jämte ortodoxi och ren lära noga iaktta poesins och musikens behov. Där renlärigheten krävde ändringar av formuleringar från Uppsalapsalmboken 1645, skulle de genomföras.

Eftersom biskoparna Gezelius bibelverk drog ut på tiden och skulle bli för omfattande för vanligt bruk, uppdrog Karl XI 1685 åt Spegel att i samråd med S låta nytrycka Gustav II Adolfs bibel. 1691 tillsattes en kommission, där Svedberg blev den drivande. I bibelkommissionen avböjde S ordförandeskapet ”för sin ålderdom och svaga syn skuld”, men motsatte sig alla större ändringar. Någon ny översättning gjordes heller inte, utan arbetet stannade vid en varsam revision, rättad efter grundtexten.

Som biskop och ärkebiskop var S en flitig visitator och höll ett stort antal prästmöten. Under den andra cartesianska striden ingick han i den kungliga kommission som tillsattes våren 1689. På grundval av dess betänkande tillät Karl XI ”filosofiens frie bruk och övning” vid universiteten, men den fick inte uppmuntra till något som stred mot den kristna tron eller läran, eller vad Bibeln säger därom. Beslutet var en kompromiss som placerade filosofi och teologi i skilda rum. Som prokansler stred S förgäves mot tillsättandet av den cartesianske matematikprofessorn Johan Bilberg (bd 4) som professor i teologi.

Hösten 1694 lyckades Johann Friedrich Mayer (bd 25), med S:s bistånd, av Karl XI utverka ett på tyska avfattat plakat mot pietismen, närmast avsett för de tyska provinserna, men med normerande betydelse även för Sverige.

S beskrivs som en ståtligt byggd man, vid god hälsa och med en lugnt myndig utstrålning. Han var ”en helgjuten, harmonisk personlighet utan några geniala höjder men också utan några mörka djup” (Petersson). Han betraktades av Karl XI som pålitlig och bland prästerna värderades hans inflytande hos kungen. – S:s barn adlades 1684 med namnet Adlerberg.

Författare

Anders Jarlert



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handlingar efter S i RA (1 vol: ms) o UUB (biografi o anteckningar). – Brev från S i RA, UUB (bl a till Karl XI, E Lindsköld o J Olderman) o LSB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Epistola in obitum … Nicolai Gyldenstierna … ad … Annam Skytte … defuncti baronis matrum, scripta ab Olao Svebilio. Argentorati 1654. (Bernegger). [14 s]. 4:o. – Lyckönskans predikan, widh … k. Carl den ellofftes giorda första inträde vthi rijkzens senat, som skedde den 22. mart. 1671. Hållen på Stockholms slott … aff Olao Swebilio … [Sthlm 1671]. (N Wankijff). [52] s. 4:o. – Lijk-predikan wijd … Truls Kohres … hederliga jordafärd, hållen vthi stoore kyrckian, den 18. aug. anno 1672 … Aff Olao Swebilio … Sthlm u å [1672]. (N Wankijff). 94 s. 4:o. [Likpredikan. S 68–94 utgörs av personalia (”Vita defuncti”) samt en gravdikt av J Elasson.] – Ett grönt oliweträä vthi Guds hws, aff konung Davids femtionde andre psalm, förklarat vthi en christeligh lijk-predikan, öfwer … Christina Olieqwist … hwilken medh heder och wederbörligh prydnat christeligen bleff begrafwen vthi Ridderholms kyrckian den 7 septembris åhr 1673, hållen … aff Olao Swebilio. Sthlm u å [1673]. (N Wankijff). 87 s. 4:o. [Likpredikan. S 73–87 utgörs av personalia samt gravdikter av olika författare.] – Lijk-predikan öfwer … Johan Olofzson Stiernehöök, til Kåfwerstadh, etc. sampt hans k. son … Oloff Stiernehöök … Tå bägges theras salige lekamen med höganseenlig process och wederbörligh heder blefwo til sine hwilorum beledsagade och begraffne vthi Stockholms Storekyrckia den 10. februarij anno 1676. Hållen … aff Olao Swebilio … [Sthlm 1676.] (N Wankijff). 72, [56] s. 4:o. [Likpredikan. Den opaginerade sviten utgörs av personalier samt gravdikter av olika författare.] – Christeligh lijk-predikan öfwer … Simon Grundel Helmfeldt … feldtmarskalck … hwilken, uthi then hårda trefning och blodige feldtslagh, som skiedde widh Landzcrona i Skåne then 14 julij 1677 såsom en rätt Simson och stridbahr hielte sitt lijff … saligen endade. Hållen … tå hans salige lekamen … bleff beledsaget och infördh til sin hwijlokammar i … Stockholms Store Kyrckia den 9 maji 1678. Aff Olao Swebilio. Sthlm u å [1678]. (J G Eberdt). [136] s. [Likpredikan. Med personalier och gravdikter av olika författare.] – Venerando clero diœceseos Lincopensis, S. P. D. [Rubr.] [Linköping 1679. (D Kempe).] 1 bl. 4:o. [Herdabrev. Undertecknat: Linkiöping 24 Novemb: 1679 och (handskrivet) Olaus Swebilius. Texten inleds med: Såsom man hafver hört och försport, en stoor olijkheet wara i stifftsens försäblingar med böneformer …] – Enfaldig förklaring öfwer Lutheri lilla catechismum, stält genom spörsmåhl och swar. Upsala 1689. (H Keyser). [42], 104 s. Hög 12:o. [På titelbladets versosida tillägnan till ärkestiftets prästerskap undertecknad: Aff Olao Swebilio. Luthers förklaring ingår i den opaginerade sviten, S:s förklaringar utgör den paginerade sviten. Faksimilupplaga 1942: Malmö: Kroon, [44], 104 s. Ny utgåva 1691: [6], 104 s, 12:o. {Luthers förklaring saknas i bevarat, möjligen defekt exemplar.} Ny utgåva 1692: Enfaldig förklaring … spörsmåål och swar, Sthlm, (H Keyser), [48], 104 s, Hög 12:o. {Variantupplaga från samma år finns.} Ny utgåva 1698: Upsala, (H Keyser), [45], 99 s, Hög 12:o. Efter S:s död 1700 och fram till 1811, då S:s katekes ersattes av en version reviderad av J A Lindblom (se nedan, Doct. Mårt. Luthers lilla cateches, med förklaring af doct. Ol. Swebilius) utkom ett stort antal upplagor och utgåvor. Via olika källor (G Adde, Martin Luthers lilla katekes med förklaring (1917), E Lilja, Den svenska katekestraditionen mellan Svebilius och Lindblom (1947), KB:s Katalog -1955 Plåten, SvB samt LIBRIS) har totalt 93 sådana tryckningar kunnat spåras. Katekesen trycktes om även efter 1810; 1816–85 utkom ytterligare 15 utgåvor och under 1900-talet och början av 2000-talet kan noteras utgåvor från 1928, 1942 (=faksimilupplagan ovan), 1972, 1977, 1982, 1993 och 2003. Totalt har det alltså utkommit minst 119 utgåvor och upplagor av S:s katekes. Katekesen översattes till franska 1692 (Eclaircissement sur le petit Catechime (!) de Luther par demandes & par réponses, donné en Suedois par … Olaus Swebilius … & traduit en françois en faveur de la jeunesse), till samiska 1738 (Olai Swebelii … Förklaring öfwer Lutheri lilla catechismum, steld genom spörsmåhl och swar. Then lappska ungdomen til tienst och befordran i christendomens kunskap. Öfwersatt af P Fiellström; nya upplagor 1755, 1790 och 1866 – samtliga med samisk titel, D. Ol. Swebilii catechesen tjälgestem katjelwasi ja wastadusi pakti), till finska 1746 (Yxikertainen ulostoimitus, Lutheruxen wähän catechismuxen ylitze, kysymysten ja wastausten cautta edes pandu Olaus Swebiliuxelda … Sen suuren hyödytyxen tähden nyt suomexi käätty, ja cuningalisen maijestetin privilegiumilla; nya upplagor/översättningar 1751, 1758, 1765, 1778, 1779, 1781, 1784, 1789 och 1791; beträffande de upplagor som utkommit under 1800- och 1900-talen (1811, 1818, 1823, 1831, 1857, 1887, 1890 samt 1926) har ej fastställts om dessa gäller S:s originalversion eller den av J A Lindblom reviderade utgåvan), till tyska 1806 (Einfältige Erklärung des kleinen Katechismus D. Martin Luther’s Aus dem Schwedischen frey übersetzt von Ludvig Theobul Kosegarten). Enligt Adde (s 392) ingick S:s katekes även i Then swenska psalm-boken, åtminstone i de sju upplagor av J Svedbergs psalmboksförslag som hann utges 1694–95 innan den drogs in. Vid kontroll visade sig endast S:s översättning av Luthers katekes ingå, ej hans egna förklaringar till den.] – Then rättfärdigas sällhet i lif och död. Förestäld uti en klage-prädikan öfwer … drottning Ulrica Eleonora … då Hennes Kongl: May:tz salige lekamen med hög kongl: solennitet beledsagades til sitt hwilorum … then 28 novembris anno 1693 uti Ridderholms kyrckian … af Olao Swebilio. [Sthlm 1693.] (H Keyser). [4], 42, [20] s. Fol. [Likpredikan. Den opaginerade sviten på 20 s utgörs av personalier.] – Salutem per Jesum Christum! U o u å [1696]. 1 bl. Fol. [Påminnelse om kyrkotunnors utgående.] – Hiskias septentrionalis. Thet är then fordom stor-mächtigste … konung Carl then XI. … hwilkens gudeliga lefwerne och högstberömlige regemente, blef jemfördt med … konungen i Juda och Jerusalem konung Hiskia, och uti en christelig lik-predikan förestält, tå Hans högstsal. Kongel. Maj:ts andelösa lekamen … wardt i sitt hwilo-rum införd uti Riddarholms kyrkian i … Stockholm then 24. novemb. åhr 1697. Af Olao Swebilio. Sthlm 1736. (J H Werners encka). [1], 32, 24 s. 2:o. [Jämte: {J Schmedeman,} Personalia eller Vyrdesam berättelse om … konung Carl then XI. tes … lefwerne samt högst-salige död, upläsen uti alla församblingar … på den 24 novemb. 1697. Tå Hans högstsal. Kongl. Maj:ts lekamen … blef beledsagad til thesz hwilorum uti kongl. Riddarholms kyrkian i … Stockholm. Schmedemans personalier utgör den andra pagineringssviten. Personalierna utgavs separat 1697.] – Doct. Mårt. Luthers lilla cateches, med förklaring af doct. Ol. Swebilius. På Kongl. Maj:ts nådiga befallning öfwersedd [af J A Lindblom]. 1. upl. Sthlm 1811. (J P Lindh 1811). 144 s. Hög 12:o. [Bearbetning av: Enfaldig förklaring öfwer Lutheri lilla catechismum, stält genom spörsmåhl och swar (1689). Faksimilupplaga 1991: Sthlm: HLS (Högskolan för lärarutbildning), [2], 144 s, (Källor utg av Forum för pedagogisk historia). {Faksimil av senare utgåva från 1853: Kalmar: Ströhm och Bröder Westin.} Lindbloms reviderade version av S:s katekes utgavs 1811–82 i minst 210 upplagor och utgåvor enligt uppgifter inhämtade från KB:s Katalog -1955 Plåten och LIBRIS. Det finns även ett stort antal utgåvor med ytterligare tillägg till Lindbloms version av L P Gagner (1831), J Centerwall och L Feuk (1840), A Almqvist (1842) och J C Flodman (1850). Lindbloms version översattes till samiska 1829 (ny upplaga 1847) samt till finska 1829 (nya upplagor 1834, 1850, 1861, 1870 och 1878).] – 1 akad avh som resp vid UU 1649 (preses H Ausius), se Lidén, 1 (1778), s 53. 1 synodalavh i Kalmar 1664, samt 11 i Uppsala 1683, 85, 87, 89, 91, 93, 95–96 samt 1698–1700, se Lidén, 5 (1780), s 16, 49–51.

Tryckta arbeten (bidrag): S deltog i utarbetandet av 1693 års kyrkohandbok (Handbok, ther vti är författat, huruledes gudztiensten, med christelige ceremonier och kyrckioseder, vti wåra swenska församlingar skal blifwa hållen och förhandlad. Förbättrad och förmehrad i Stockholm åhr 1599. Öfwersedd åhr 1608. och numehra efter nyja kyrckioordningen inrättad åhr 1693, Sthlm 1693) samt i 1695 års psalmbok (Then swenska Psalm-boken, medh the stycker som ther til höra, och på följande bladh vpteknade finnas, vppå Kongl. Majtz nådigste befalning åhr M DC XCV. öfwersedd och nödtorfteligen förbättrad, och åhr 1696 i Stockholm af trycket vthgången, Sthlm 1696).

Källor och litteratur

Källor o litt: In usum privatum memoriale, Egenhändiga självbiografiska anteckn:ar, vol. B 119, LSB; v Schantz geneal:er, RHA.

O Ahnfelt, En af forskningen hittills okänd källa till Swebilii katekes (KÅ 1901); N Ekedahl, Det svenska Israel: myt och retorik i Haquin Spegels predikokonst (1999); A von Heijne, O S: en anfader (1998); A Jarlert, Kvinnor och karoliner inför konsistorierna 1720–1722: en pilotstudie (KFÅ 2000); dens, Kyrka och tro (Signums svenska kulturhistoria: stormaktstiden, ed J Christensson, 2005); S Kjöllerström, Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571−1682 (1949); dens, Biskopstillsättningar i Sverige 1531−1951 (1952); dens, ”Sätt till att ordinera en vald biskop” 1561−1942 (1974); P Laasonen, Finlands kyrkohistoria, 2 (2000); E Lilja, Den svenska katekestraditionen mellan S och Lindblom (1947); S Lindroth, Svensk lärdomshistoria: stormaktstiden (1975); H Lundström, O S till Erik Benzelius d ä och Haqvin Spegel angående bibelöfversättning och psalmbok (KÅ 1906); I Montgomery, Sveriges kyrkohistoria, 4 (2002); F Petersson, O S intill ärkebiskopstiden: en biografisk studie (1940), s 346; H Pleijel, Karolinsk kyrkofromhet, pietism och herrnhutism 1680−1772 (Svenska kyrkans historia, 5, 1935), s 119 f; SMoK; A Westén, Svenska kongl hof-clericiets historia, 1:2 (1801); G Åsbrink o K B Westman, Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuvarande tid (1935).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olaus (Olof) Swebilius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34819, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Jarlert), hämtad 2019-09-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34819
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olaus (Olof) Swebilius, urn:sbl:34819, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Jarlert), hämtad 2019-09-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se