Nils Swedlund Nils Swedlunds arkiv, KrA

Nils Per Robert Swedlund

Född:1898-05-16 – Gävle församling, Gävleborgs län
Död:1965-06-28 – Saltsjöbadens församling, Stockholms län (Mariehamn, Åland)

General, Överbefälhavare


Band 34, sida 542.
Se pdf av tryck.

Meriter

Swedlund, Nils Per Robert, f 16 maj 1898 i Gävle, d 28 juni 1965 i Mariehamn, Åland (enl db Saltsjöbaden, Sth). Föräldrar: majoren Nils Gustaf S (se ovan) o Ellen Anna Elisabeth Reuterskiöld. Studentex vid Gävle h a l 16 maj 17, elev vid officersaspirantskolan i Karlsborg 18 okt 17–10 maj 18, inskr vid kadettutbildn vid Karlberg 21 okt 18, officersex 18 dec 19, fänrik vid Hälsinge reg (I 14) 31 dec 19, studier i Grenoble, Frankrike febr–april 20, tjänstg som daglöjtn vid I 14 från 1 maj 20, avd:chef vid I 14:s korpral- o furirskola 1 maj–21 juni 20, plutonchef från 26 juni 20, lärare i signalutbildn 30 april 21, chef 28 maj 21, allt vid I 14:s korpral- o furirskola, plutonchef vid Norrbottens reg (I 19) 13 sept 20–27 mars 21, underlöjtn vid I 14 årsskiftet 21/22, intendentsaspirant 13 okt 23–14 okt 25, tf regementsintendent vid Norrlands trängkår (T 3) 6 juni–9 sept 24, subalternofficer vid kommissarieskolan på Ljungbyhed 8 juli–8 okt 24, löjtn vid I 14 5 dec 24, elev vid Krigshögskolan 12 okt 27–17 aug 29, tjänstg vid Livreg till häst 7 sept–8 okt 28, aspirant vid Generalstaben 15 april–15 okt 30, tjänstg vid Norrlands artillerireg 7 sept–6 okt 32, tjänstg vid utbildn:avd vid Generalstaben 15 okt 32–17 mars 33, kapten i armén o kommenderad officer vid Generalstaben 17 mars 33, stabsadj o kapten vid utbildn:avd där 12 maj 33, stabsadj o kapten där 22 sept 33, kapten vid I 14 1 dec 33, tjänstg vid centralavd vid Generalstaben hösten 34, repetitör o bitr lär i taktik vid Krigshögskolan 1 okt 34–38, led av komm ang gemensamma bestämmelser för signaltjänsten 34–35, av 1935 års signalsakk 35–38, chef för fältövningsdetaljen vid Generalstaben sept 35–okt 38, led av komm ang nytt fälttjänstreglemente för armén jan 36–sept 37, tjänstg vid infanterireg (IR 27) i Rostock 5 aug–29 aug 36, stabsadj o kapten vid Generalstabskåren 30 april (tilltr 1 juli) 37, tjänstg vid arméstabens utbildn:avd 1 juli 37–1 okt 38, kapten vid Västernorrlands reg 27 maj (tilltr 1 okt) 38, led av komm ang utarbetande av infanterireglemente maj–dec 38, av komm ang utarbetande av utbildn:instruktion 39, kapten o kompanichef vid Västernorrlands reg (I 21) 1 okt 38–23 febr 40, uppdrag att förbereda frivilligkårens organisation i Norrbotten dec 39–jan 40, kommenderad till arméstaben 13 dec 39, stabsadj o kapten vid Generalstabskåren 1 jan 40, tjänstg vid Generalstabens utbildn:avd 10 jan–7 april 40, överadj o major i Generalstabskåren 23 febr 40, led av komm ang ny krigsorganisation under mars 40, chef för operationsavdeln i 1:a armékåren 8 april–15 sept 40, major o lär vid Krigshögskolan (KHS) 1 okt 40, uppdrag att utarbeta Taktiska anvisn:ar okt 40–jan 41, led av komm ang pansarutvecklingen maj 41, tf stabschef vid 3:e armékåren 42, överadj o överstelöjtnant vid Generalstabskåren 6 aug (tilltr 1 okt) 42, överstelöjtnant o chef för arméavd vid försvarsstaben 1 okt 42–21 jan 44, led av försvarets forskn:nämnd febr–dec 43 o febr–april 45, av vetensk råd vid försvarets forskn:anstalt 43–45, souschef vid försvarsstaben o chef för sektion 1 1 jan 44–31 mars 46, överadj o överste i Generalstabskåren 25 febr 44, led av Röda korsets överstyr 9 mars 44–1 april 46, av 1944 års kavalleriutredn april–dec 44, av fortifikations- o byggnadsförvaltn:utredn maj 44–dec 45, ansvarig för försvarsstabens utbildn av danska o norska polistrupper maj 44, tjänstg chef där 1–20 aug 44, kommendering till försvarsstaben 24 mars 45, ordf i komm ang att förbättra den militärterritoriella indeln april–maj 45, överste vid försvarsstaben 1 dec 45, överste o chef för I 19 1 april 46–20 mars 47, chef för försvarsstaben 25 febr (tilltr 1 april) 47–1 april 51, generalmajor i generalitetet 8 mars (tilltr 1 april) 48, militär led av den skandinaviska försvarskomm okt 48–jan 49, generallöjtnant vid generalitetet 26 jan (tilltr 1 febr) 51, ÖB 26 jan (tilltr 1 april) 51–30 sept 61, general 16 mars (tilltr 1 april) 51, general i generalitetets reserv 1 okt 61–65. – LKrA 43, HedLÖS 52, StkDDO, StkFinlVRO, StkS:tOO.

G 14 april 1927 i Halmstad m Brita Alexandra Broberg, f 26 nov 1901 i Eftra, Hall, d 17 juli 1993 i Danderyd, Sth, dotter till majoren Carl Alfred B o Ebba Susanna Ståhle.

Biografi

Nils S kom från ett officershem i Gävle och började 1917 sin militära bana vid Hälsinge regemente. Han tog officersexamen på Karlberg som kursetta, blev underlöjtnant och fortsatte med trupp- och stabstjänst för att 1927 återvända till Stockholm och Krigshögskolan. Även härifrån gick han ut som etta, och antogs därefter som aspirant vid generalstaben. Intensiva arbetsår följde med den nya krigsplaneringen enligt 1927 års försvarsplan. 1933 blev S kommenderad officer vid generalstaben och hans verksamhet breddades. Två exempel: sommaren 1934 följde han kustflottans övningar vid den 1:a jagardivisionen och i augusti 1936 tjänstgjorde han en tid vid IR 27 i Rostock där han inhämtade nyheter i fråga om infanteritaktiken och samverkan med pansarstridskrafter och flyg, allt snart inslag i det tyska blixtkriget.

Generalstaben ersattes 1 juli 1937 av den nya försvarsstaben. S flyttade till arméstaben med överste Helge Jung (bd 20, s 467) som chef och utarbetade ett nytt fältreglemente för armén, som fastställdes 1938. Det utgjorde en anpassning av den svenska stridstaktiken till nya förutsättningar. Sin stora taktiska begåvning hade S dessförinnan också visat som uppskattad lärare vid Krigshögskolan. Under vintern 1937–38 utarbetade han nya soldatinstruktioner för alla truppslag i elva böcker och ledde löpande tester av ny vinterutrustning för armén, som snabbt anskaffades i stor skala. Vinterkrigföring var en svensk specialitet.

För S blev krigsåren en enda lång och intensiv arbetsperiod i beredskapens tecken. Under vinterkriget 1939–40 ville han som frivillig göra en insats för Finland men fick order att kvarstå vid arméstaben med uppdrag att stödja frivilligkåren på plats i norr. Sedan kom det tyska anfallet mot Danmark och Norge 9 april 1940 och därmed den svenska mobiliseringen med fältarmén, flyg och flotta. Det var det största militära pådraget i Sverige under 1900-talet med tre armékårer. S gjorde en viktig insats som chef för operationsavdelningen i 1:a armékåren. I slutet av augusti genomfördes stora kårövningar i Skåne med nattmarscher och anfall. Det hela avslutades med en stor marsch inför kronprinsen med en trupp på 50 000 man. S noterade: ”3 ½ timmar. Synnerligen ståtligt skådespel.” Det var en slående kontrast till beredskapsläget i Skåne i april 1940.

S gjorde under 1941–44 otaliga inspektionsresor och framstod som en framtidens man. Inom försvarsstaben var han pådrivande i en ny krigsplanläggning och order utgick om ett mer självständigt agerande genom s k uppdragstaktik. Han blev 1944 överste och chef för sektion 1 i försvarsstaben där arvprinsen Gustav Adolf tjänstgjorde. Tillsammans tog de initiativ till middagar med officerare från alla försvarsgrenar för att diskutera framtiden. Även industrikrigsspel, vilka var en nyhet, sattes igång, och resulterade i givande möten mellan chefer inom det svenska totalförsvaret och näringslivet som pekade framåt mot senare chefskurser vid Försvarshögskolan.

1944 skedde växling på ÖB-posten: Olof Thörnell avgick, och Helge Jung tillträdde. S hörde aldrig direkt till den s k Jungjuntan under 1930-talet men hade goda förbindelser med både Jung och andra inom denna grupp, t ex Carl August Ehrensvärd. Man ville ha en snabb modernisering av försvaret, taktiken och operativa principer. Med Jung som ÖB var segern för förnyarna mer eller mindre vunnen.

Tysklands nederlag var nu nära och Sovjetunionen var på väg att bli den nya stormakten i Östersjöområdet. Den svenska upprustningen fortsatte och den väpnade neutraliteten höll. Under de senare krigsåren gjorde S en stor insats som ansvarig för utbildningen av norska och danska polistrupper om ca 15 000 man. Det var en klart oneutral åtgärd till förmån för broderfolken. Det rörde sig om lätta militära styrkor, som skulle säkerställa ordningen efter tyskarnas kapitulation 1945. Svagheter fanns på befälssidan men trupp och utrustning var bra, ansåg S. I krigets slutskede överlade han direkt med den brittiske generalen Dewing om svenska militära insatser i Danmark (Operation Rädda Danmark), vilka dock inte behövdes, då tyskarna kapitulerade i god ordning. S löste upp motsättningar i den danska ledningen i Stockholm och såg till att den danska brigaden sattes i land i Helsingör: ”Dansk tveksamhet, svensk perfekt transportorganisation pådrivande.”

Genom kommittéarbete rörande bl a vad som 1945 blev Försvarets forskningsanstalt (FOA) gjorde sig S ett namn hos politikerna och den nye socialdemokratiske försvarsministern Allan Vougt. Få hade en sådan överblick över det svenska försvaret, dess styrka och svagheter som S. 1946 övertog han befälet för I 19 och ett år senare blev han chef för försvarsstaben i Stockholm. Vid förhandlingarna om ett skandinaviskt försvarsförbund 1948–49 lade S och hans stab fram strategiska och militära analyser av hög klass. Politikerna kunde dock inte enas. Huvudfrågan skildrar S så här: ”15–19 dec 1948 militära överläggningar i Köpenhamn: Danskarna vill ha förbund med oss för att slippa ur sitt farliga läge och slippa offra så mycket på eget försvar! Norrmännen har inget emot ett förbund men ville icke avstå från förberedd hjälp västerifrån.”

Under våren 1948 kom Pragkuppen och Finlands fördrag med Sovjetunionen. Det kalla kriget var ett faktum och statsmakterna beslöt om förstärkningar av i första hand flygvapnet. Senare följde påslag för armén och marinen och åren 1948–65 kom att präglas av en gynnsam konjunktur för det svenska försvaret, som byggdes ut till en avsevärd styrka. S kämpade som försvarsstabschef och senare som ÖB för ett balanserat försvar. Det s k skalförsvaret (flyg och flotta) fick ett komplement i djupförsvaret genom moderna infanteri- och pansarbrigader. På 1950-talet inträdde ett balansläge. Kring 1958 hade det svenska flygvapnet byggts ut till över 1 000 stridsflygplan och var ett av de största efter USA och Sovjetunionen.

I september 1949 hade S en föredragning för regeringen om ett fortsatt hemligt samarbete med Danmark och Norge och fick bifall om underrättelser, materielfrågor m m. Sverige var alliansfritt men hade förankringar västerut om neutraliteten inte skulle gå att upprätthålla. Under Koreakriget 1950–53 var hotet om ett atomkrig överhängande och risken för ett storkrig i Europa påtagligt. En rad totalförsvarskrigsspel genomfördes.

Dagen före utnämningen 1951 fick S – ”utan förvarning och betänketid” – veta att regeringen ville att han skulle efterträda Helge Jung som ÖB. Han accepterade efter sonderingar i militärledningen. Valet var något oväntat eftersom ÖB Jung och förutvarande arméchefen Archibald Douglas hade lanserat arméchefen Carl August Ehrensvärd som nästa ÖB. Inom regeringen var meningarna delade. Man valde S såsom mindre ”politiserande” än Ehrensvärd och som en de raka beskedens man, dessutom med stor kunskap om hela totalförsvaret. Inom armén ansåg man att S var nödvändig på posten för att balans mellan försvarsgrenarna skulle kunna åstadkommas.

S blev dock aldrig någon politiskt lätthanterlig ÖB. När han avgick 1961 var det närmast i politisk onåd, inte minst sedan han med eftertryck drivit kravet på taktiska kärnvapen, vilket hade splittrat socialdemokraterna svårt. Mindre populärt var även hans kraftfulla agerande mot krav på besparingar i försvarsbudgeten. Istället kom han som ÖB att leda en svensk militär styrketillväxt, som sannolikt var den största under 1900-talet i förhållande till omvärlden. I synnerhet luftförsvaret växte.

Som ÖB måste S föra en kamp om anslagen på flera fronter och få till stånd en samverkan med de tre starka försvarsgrenscheferna. Hans ställning var besvärlig då dessa kunde reservera sig mot ÖB-förslagen, men den energiske S och försvarsstaben arbetade oförtrutet vidare.

S hade täta förbindelser med militärledningarna i Danmark och Norge och med USA och Storbritannien. En notering 8 september 1951 är talande: ”Samtal med Marcus Wallenberg före hans resa till USA. – Jag bad [honom] ta upp med höga US instanser vikten av att US sände hit en kvalificerad militärattaché med vilken vi kunde tala på saklig grund. Detta vore enda sättet nu att förbereda samarbete i krig.”

Hösten 1952 träffade S USA:s blivande utrikesminister J F Dulles och fick löfte om kvalificerad kontakt med SHAPE, d v s NATO:s Europakommando under ”ovillkorlig sekretess”, vilket skedde med regeringens medgivande. I april 1955 gjorde USA en framstöt i Oslo om ”att få möjligheter förbereda understöd i våra svaga sektorer”, noterade S. Regeringen godkände nu inköp av kvalificerad militärmateriel från USA och Storbritannien för luft- och sjöförsvaren.

I rapporterna ÖB-54 och ÖB-57 föreslog S statsmakterna att fatta ett principbeslut om att utveckla taktiska kärnvapen. Tanken var att Sverige skulle deklarera att landet tillverkade egna sådana med begränsad räckvidd men att man avstod från strategiska kärnvapen med lång räckvidd och större verkan. Den politiska debatten om detta blev mycket het i slutet av 1950-talet och slutade med uppskov. Senare skrev Sverige på provstoppsavtalet och avstod från kärnvapen.

S hade ett gott samarbete med Torsten Nilsson under dennes tid som försvarsminister men ett sämre förhållande till efterträdaren Sven Andersson. Främst skar det sig om försvarsanslagen, där S protesterade mot en rad besparingar i materiel och övningar. Flera gånger var han nära att lämna ÖB-posten. 1956 skärptes förhållandet till både regeringen och försvarsgrenscheferna. S utkämpade en strid med flygvapnet, som under Bengt Nordenskiölds (bd 27) ledning sökt tvinga till sig en högre andel av försvarsanslagen. Här fick S stöd av försvarsminister Torsten Nilsson och marinen, som bildade en motvikt till ”flyg- och pansarlobbyn”. 1957–58 var det marinen som inte ville acceptera en minskad roll i invasionsförsvaret och lägre anslag då attackflyget tog över en del uppgifter. S misströstade även om politikerna: ”idel svaga partier, idel svaga män!” En ljuspunkt var dock den starka försvarsviljan i landet, vilket fick S att kämpa vidare. Målet var ett fortsatt starkt svenskt försvar.

Julen 1959 ville S avgå på grund av det spända förhållandet till Sven Andersson, atomvapenfrågan och attackerna mot honom personligen. Utsikterna var mörka men ett samtal med statsminister Tage Erlander i januari 1960 gav dock vissa garantier och S ställde upp på ett förlängt förordnande till hösten 1961. Han ansåg sig ha stats- men inte försvarsministerns förtroende, ett unikt läge för en svensk ÖB.

S:s mål var att hinna med att omorganisera försvarets högsta ledning och att integrera de tre försvarsgrenarnas högskolor till en. Det lyckades: ”den gemensamma Krigshögskolan klar i riksdagen och den högsta ledningen ser ut att bli klar – så jag tycks inte ha stannat kvar förgäves.” Efter tio år som ÖB var det dags för sorti. I augusti 1961 fick S se kustflottan och den första flygeskadern i en mycket imponerande uppvisning på västkusten. Efterträdaren Torsten Rapp (bd 29) orienterades och försvarsstaben avtackade sin ÖB med guldmedalj och tal. S:s pensionärsår blev dock korta. Beredskapen och ÖB-åren hade slitit hårt och sjukdomar tillstötte. Inför seglingssommaren 1965 visste han att tiden var ute, men gav sig ändå ut på en segeltur på Ålands hav under vilken han avled.

S var en samarbetsman med förmåga att få hela totalförsvaret att samverka. Det hände att han rönte mer motstånd än nödvändigt för sina idéer, då han var mer rättfram än smidig. Samtidigt kunde S ”ta folk” genom sin humor och trubbiga charm som även inrymde det ljudliga skratt som förlänade honom smeknamnet Stora Bullret. Att S var en sällsynt kraftnatur och en ledare med stor auktoritet är allmänt omvittnat. Han ingav trygghet och uppfattades som en ÖB att luta sig mot om ofreden skulle nå landet. Någon teoretisk begåvning var S knappast, snarare en resultatinriktad general med okuvlig energi och brett kunnande och hög kompetens, inte minst på det taktiskt-operativa området. Han drev på utvecklingen av totalförsvaret och en ökad samordning och samverkan mellan civilt och militärt och mellan försvarsgrenarna, vilket var framtidslinjen.

Författare

Kent Zetterberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (22 vol: privata anteckn:böcker, dagböcker o fotografier i tjänsten, uppsatser o dyl från skola o utbildn, m m) i KrA (citaten hämtade från de privata anteckn:böckerna för tiden före 1947 samt från tjänstedagboken för 1947–61). – Brev från S i LUB (till P E Sköld) o RA (bl a till C A Ehrensvärd).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Taktiska exempel avseende ordergivningen vid fördelning, brigad och regemente. Sthlm: Norstedt, 1933. 70 s, [6] kartbl (vikta), ill, kart. (Kungl. Krigsvetenskaps-akademiens handlingar och tidskrift. Bihäfte, 1933:1). [Inledningen undertecknad C Årmann, V Tamm, N S.] – Applikatoriska exempel avsedda att belysa ”Anvisningar för infanteriets gruppering och strid m. m. (AIGS)”. Utarbetade av C Hamnström, G Nordqvist, N S. Sthlm: Norstedt, 1934. 60 s, [7] kartbl (varav 1 vikt), ill, kart. (Kungl. Krigsvetenskaps-akademiens handlingar och tidskrift. Bihäfte, 1934:1). [Även utgivet som särtryck tillsammans med N Stenbeck, Några synpunkter på orderformulering (gemensam titel saknas): Sthlm 1934, [1], 20 s, ill; 60 s, [7] kartbl (varav 1 vikt), ill, kart.] – Den nya infanteriorganisationen jämte exempel belysande förbandens taktiska användning. Sthlm: Norstedt, 1936. 57 s, [3] kartbl (vikta), ill, kart. (Kungl. Krigsvetenskaps-akademiens handlingar och tidskrift. Bihäfte, 1936:1). [Tillsammans med N Björk.] – Översikt över det nya fältreglementets innehåll och terminologi. Med schematiska skisser och orderexempel. Sthlm: Norstedt, 1937. 64 s, ill. (Kungl. Krigsvetenskaps-akademiens handlingar och tidskrift. Bihäfte, 1937:2). [Även utgivet som särtryck av KrVA s å.] – Handbok för kompanichefer vid infanteriet. (Utkast.) Sammanställd av N S. Sthlm: Militaria, 1939. 67 s, ill. – Kompanichefen. En handbok. 1941 års upplaga. Sammanställd av G Björck och N S. Sthlm: Militaria, 1941. 108, [1] s. [Bearbetning av Handbok för kompanichefer … (1939).]

Tryckta arbeten (bidrag): Exempel på sambandstjänstens organiserande inom en arméfördelning under s. k. flygskyddad marsch (Kungl. Krigsvetenskaps-akademiens tidskrift, 1932, [svit 1], s 307–313). – Fältreglemente för armén. (FR). Fastställt 1938. Sthlm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1938. 336 s. [Omslag: Fältreglemente … 1938 års upplaga. Anonymt utarbetat av S. FR trycktes om fyra gånger 1940-44.] – Svensk taktik och krigshändelserna 1939–1940 (Kungl. Krigsvetenskaps¬akademiens tidskrift, 1940, [svit 1], s [103]–140, ill). – Eventuella bidrag av S i övrigt har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Överbefälhavarens förslag: alltjämt ett starkt försvar, otr rapport från 1954 (ÖB-54); Överbefälhavarens förslag till försvarsplan under fem år, otr rapport från 1957 (ÖB-57).

C Björeman, År av uppgång, år av nedgång (2009); dens, Var vi redo?: svenska armén under kalla kriget (2013); F F:son Burman, Född till soldat: från fänrik till överste (1969); C A Ehrensvärd, I rikets tjänst: händelser och människor från min bana (1965); dens, Dagboksanteckningar 1938–1957 (1991); T Erlander, Dagböcker 1945–1949 (2001), dens, 1949–1954 (1974), dens, 1955–1960 (1976); O Krokstedt, Minnestal över bortgångna ledamöter … (KrVAH 1965); SMoK; Svensk försvarspolitik under efterkrigstiden, ed H C Cars, C Skoglund o K Zetterberg (1986). – Nekr:er över S i GHT 3 juli, SvD 30 juni 1965.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Per Robert Swedlund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34857, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34857
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Per Robert Swedlund, urn:sbl:34857, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se