August Svensson. KB.

Johan August Leander Svensson

Född:1871-02-23 – Karlskrona amiralitetsförsamling, Blekinge län
Död:1937-12-28 – Täby församling (AB-län), Stockholms län

Operasångare, Operettsångare


Band 34, sida 662.

Meriter

Svensson, Johan August Leander, f 23 feb 1871 i Karlskrona, Amiralitetsförs, d 28 dec 1937 i Täby, Sth. Föräldrar: cigarrarbetaren Carl Johan Abrahamsson (från 75 Svensson) o Johanna Christina Johansdotter. Periodvisa engagemang vid teatrar i Sthlm 91–94, anställd vid Vasateatern sept 94–febr 96, engagerad vid E Lindens (bd 23) operaturné 96, vid H Selanders (bd 32) sällsk 96–98, vid A Ranfts (bd 29) teatrar 98–14, kontrakterad av Skandinaviska grammophon ab sept 03–maj 25, inspektör vid Försäkringsab Hansa 14–34, led av styr för 1871 års män. Operettsångare, grammofonartist, försäkringstjänsteman.
G 8 juli 1897 i Sthlm, Nik, m operettsångerskan Julia Augusta (Duttan) Andersson, f 8 juli 1872 där, Hedv El, d 10 aug 1948 i Täby, Sth, dtr till gördelmakaregesällen Pehr Johan Andersson o Augusta Charlotta Holmström.

Biografi

Mycket litet är känt om August S:s uppväxt, men hans intresse för scenen tycks ha vaknat tidigt – redan i tonåren medverkade han i ”feeriet” Tummelisa på Nya teatern i Stockholm. I tjugoårsåldern uppträdde han på varietéer och tog sånglektioner för Zulamith Wellander-Svaneskog. Det första belagda uppträdandet i Stockholm ägde rum på Berns salonger i april 1891, då S:s baryton omnämndes som ungdomsfrisk och klangrik om än outvecklad, men den regelrätta debuten gjordes i titelrollen i Hermann Zumpes operett Farinelli på Södra teatern i oktober 1893. Den andra debuten följde några veckor senare, i rollen som markisen i Robert Planquettes Cornevilles klockor på Vasateatern. S fick god kritik och etablerade sig snabbt som en förstklassig operettartist, särskilt i den komiska genren. Paradrollen blev Fairfax i Sidney Jones Geishan som han spelade ett stort antal gånger. Skrattvisan ur denna blev ett stående nummer i S:s repertoar.

Fastän S i samtida press ofta omnämns som operasångare fick han aldrig uppträda på Kungl teatern. Däremot uppträdde S i flera operaroller vid turnéer i landsorten 1896–98. Därefter och fram till 1914 var han anställd vid Albert Ranfts teatrar och medverkade bl a i premiärföreställningen på Oscarsteatern i december 1906 i Offenbachs Frihetsbröderna där hans roll var den komiske kaptenen Trascapatrullo. Komiska roller blev S:s specialitet. Bland hans fler än 60 roller under åren hos Ranft märks Pluto i Orfeus i underjorden, Simon Rymanovicz i Tiggarstudenten och Montedafior i Frihetsbröderna.

S lämnade Oscarsteatern efter vårsäsongen 1914, troligen för att han fick allt färre och mindre roller, och inledde istället en helt ny bana som inspektör i Försäkringsab Hansa. Han fortsatte dock att uppträda sporadiskt, i september samma år som gäst i Axel Engdahls revy i Göteborg och vid stängningen av Hotell Rydberg, och även på cabareter (Blanchs, Berns, Svarta katten, Fenix m fl), vilket var en ny genre för honom. S engagerades ofta vid välgörenhetstillställningar, begravningar och i ordenssällskap, bl a Svea orden, vars kör han ledde, Blekinge gille och framför allt 1871 års män. Vid några tillfällen under 1920-talet återvände han till teaterscenen, två gånger i verk av Felix Körling (bd 22): Patronerna på Hälleryd och Vem är vem. Han var även regissör för den senare uppsättningen.

Från 1934 bodde S med sin hustru i stiftelsen Höstsols äldreboende och hans sista offentliga framträdanden blev vid Oscarsteaterns 30-årsjubileum och Vasateaterns 50-årsjubileum 1936, samt vid ett radioreportage med Sven Jerring från Höstsol. S hade under 1920-talet framträtt några gånger i radio, då han fick tillfälle att framföra operaarior, men det var framför allt som grammofonartist han kom att göra en framträdande insats. Denna parallella karriär inledde S 1900.

De första ljudinspelningarna i Sverige gjordes 1878. Då Edisons fonograf utvecklats – vaxrullar ersatte den ursprungliga stanniolfolien – började man på 90-talet göra inspelningar med kända namn som Arvid Ödmann och Matilda Jungstedt (bd 20). Vid sekelskiftet kom försäljningen av fonografer och rullar till privatpersoner igång och snart fanns ett flertal firmor både i Stockholm, Göteborg och i landsorten som producerade vaxrullar. S visade sig ha en perfekt ”fonografröst” och även om hans rullar betingade ett lägre pris än Ödmanns och Carl Fredrik Lundqvists (bd 24) blev han en av de mest anlitade artisterna. Hjalmar Meissner (bd 25) har beskrivit en insjungning då ”fonografsångaren par préférence” S lyckades sjunga ”Min lilla vrå bland bergen” sextio gånger i rad (Meissner 1939). Paradnumret Skrattvisan ur Geishan gjorde han åtskilliga versioner av. Under åren 1900–03 sjöng S in 756 kända rullar, men det finns hundratals ofullständigt märkta som ännu ej avlyssnats och det är alltså möjligt att han står bakom många fler. De bolag som anlitade S var Albin Berns, Columbia, Grafofoninstitutet, Gyllenberg & Rosengren, Numa Peterson, Anders Skog och Stjärnrulle (komplett förteckning i Franzén m fl). Kopieringsmöjligheter saknades och allteftersom lagren tog slut fick S därför inkallas för att spela in samma titlar på nytt. För Numa Peterson gjorde S 1903 även ett par ljudfilmer. Dessa, som inte finns bevarade, var endast ca två minuter långa och synkroniserade med fonografrullar.

I Stockholm började grammofoninspelningar göras i större omfattning från 1903. Skandinaviska grammophon ab grundades i september samma år och S gjorde snabbt 46 soloinsjungningar och duetter ur Gluntarne tillsammans med Oscar Bergström (bd 3), samt 15 anonyma som medlem i en sångkvartett. Från att ha varit den ledande fonografartisten blev han nu den främste grammofonartisten. Fram till 1925 kom det att bli 434 titlar för Skandinaviska grammophon ab samt ytterligare 20 för Lyrophon (1905) och fyra för Rolf Succès (1919).

S:s kraftiga men ljusa och välklingande tenorbaryton och den tydliga diktionen var perfekt anpassade till den akustiska inspelningsmetoden med dess begränsade frekvensomfång. Dynamiken måste vara jämn – pianissimo kunde inte användas och till inspelningsteknikerns uppgifter hörde att hålla i sångaren och dra denne från inspelningstratten vid fortespartier och på motsvarande sätt trycka honom närmare vid svaga passager så att en balanserad dynamik vidmakthölls. Sibilanter (ljud med visselliknande klang) återgavs också dåligt på de tidiga inspelningarna och Birger Sjöberg (bd 32) raljerade över grammofonteknikens i hans tycke undermåliga ljudkvalitet: ”Jag sjunger tåm en parv i linden, ty jag är fri tåm tåmmarvinden” (Frida …).

Liksom för fonografrullarna var ackompanjemanget enbart ett piano, som stod uppallat på en ställning framför inspelningstratten, vanligen med bakstycket borttaget. Det var återigen Hjalmar Meissner, nu inspelningschef för Skandinaviska grammophon ab, som ackompanjerade S. Orkesterackompanjemang infördes först 1907; Meissner ledde en mindre studiogrupp med utvalda musiker från Hovkapellet. Inte förrän 1929 inrättades en grammofonstudio i Stockholm.

Ljudtekniker från moderbolaget i London kom till Stockholm i regel två gånger per år för att i festvåningen på något hotell, vanligen Continental vid Centralstationen, göra inspelningar för säsongens behov. I början av sommaren 1905 hade britterna fortfarande inte gjort något besök men då behov av kupletter ur Emil Norlanders revyer Bluff och Stockholmsluft uppstod, kostades S på en inspelningsresa till Gramophone co:s dotterbolag i Berlin. Hans ställning som bolagets ledande artist var tydlig.

S:s repertoar var mycket blandad och omfattade allt från Lars Bondesons komiska visor, revykupletter, operettarior, psalmer och gluntar till svenska och utländska romanser. Han gjorde bl a den första inspelningen av Robert Norrbys tonsättning av Karlfeldts Svarta Rudolf.

S betydde mycket för populariseringen av fonografen och därefter grammofonen i de svenska hemmen och beredde vägen för de grammofonstjärnor som vid slutet av 1920-talet började stiga, t ex Sven-Olof Sandberg (bd 31), Jussi Björling och Ulla Billquist. På samma sätt som för skådespelare då ljudfilmen infördes, blev dock mikrofonen problematisk för somliga i den tidigare generationen sångare. Nu var inte röststyrkan längre det viktigaste. Det innebar visserligen en chans för flera som inte kunnat göra sig gällande vid akustisk upptagning, t ex Karl Gerhard (bd 17), medan andra som inte lyckades anpassa sin sångteknik till det nya mediet föll ifrån. En av dessa var S. I Skandinaviska grammophon ab:s katalog för 1912 fanns 102 skivor av honom, 1928 återstod endast en. S sjöng i oktober 1930 in fyra av Sions sånger för Parlophon, men de underkändes. Tiden hade passerat honom.

Författare

 Björn Englund



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar rör S (fotografier o klipp) i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk, Sthlm.

Källor och litteratur

Några publikfavoriter på skiva (utg 1924 av Skandinaviska Grammophon ab); Geishan: jubileumsnummer 14.2.1898, i KB:s saml av vardagstryck (affärstryck o grammofon).

B Englund, Edisons fonograf i Stockholm 1878 (Musikrevy 1974, nr 5); dens, Parlophon (1990); T Franzén m fl, Den talande maskinen (2008); Frida ofta på skiva sen 1929 (I marginalen, SvD 27 febr 1974); Grammofoninsjungning är en inkomstkälla (SvD 7 dec 1912); K Liliedahl, Svenska akustiska grammofoninspelningar 1903–1928 (1987); dens, The Gramophone Co: acoustic recordings ... , 1–2 (2002); [J E Ljungberger], ”Vasan”, den glada operettens tempel, av Kaifas (SvD 22 juni 1926); dens, Ett 25-årsminne: Oscarsteaterns invigning 1906 (SvD 28 nov 1928); H Meissner, Byxis för sockerbiten (Grammofon-journalen 1930, nr 5); dens, Gamla glada Stockholm: minnen (1939); E Michal, Tal- och sångpjeser uppförda å Stockholms samtliga teatrar ... 1860–1913 (1916); [E B Nordström], Bakom Oscarsteaterns kulisser, av Bansai (SvD 3 dec 1916); T Nyblom, Operetten på Oscars (1956); E Ottoson, Minns du det än: ett avsnitt ur operettens historia (1941); [S Poppius], Sjunga i grammofon, av Pius (DN 17 jan 1913); A Ranft, Min repertoir 1892–1921 (1921); J H Skarstedt, Nidvisa om 1871 års män (1921); SMoK; J Svanberg, Anteckningar om Vasateatern 1886–1895 (1895); Teater i Stockholm 1910–1970 (1982); Ur Östermalmsteaterns krönika (SvD 1 april 1913); [E Zetterström], Min barndoms jul, av Kar de Mumma (SvD 24.12.1984). – Art:ar i DN 13 april 1892 o 27 mars 1903. – Nekr i DN o SvD 29 dec 1937.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan August Leander Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34910, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Englund), hämtad 2019-10-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34910
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan August Leander Svensson, urn:sbl:34910, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Englund), hämtad 2019-10-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se