Meriter

Svensson, Hertha Elisabeth, f 21 april 1886 i Simrishamn, d 19 okt 1981 i Sthlm, Maria. Föräldrar: grosshandlaren Gustaf S o Amanda Elisabet Olsson. Ex från Kristianstads elementarlärov för flickor 03, privatlärarinna i Höganäs vt 04, inskr vid Privata högre lärarinneseminariet i Sthlm ht 04, ex från dess andra avd vt 06, anställd vid Elementarlärov för flickor i Falun ht 06–vt 07, privatlärarinna i Arbrå, Gävl, vt 08, hos Elsa o Natanael Beskow (bd 4) ht 08–vt 09, lärare vid Djursholms samskola ht 09–vt 10, genomgick tredje avd vid Privata högre lärarinneseminariet i Sthlm ht 10–vt 11, lärare vid Djursholms samskola ht 11–vt 14, studier vid UU ht 14–vt 15, sjukvårdskurs vid Sv diakonissanstaltens sjukhus 15–16, fabrikssyster (från 21 personalkonsulent) vid Sv tobaksmonopolet 15 jan 16–30 april 47, grundare av Södergården i Sthlm 16, led av styr för Socialarbetare inom industri o affärsvärld (SAIA) 22, av styr för Marholmens folkbildn:hem 24, av förtroenderådet vid Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, Julita, Söd, 25, av styr för Riksförb Sveriges hemgårdar (från 58 Riksförb Sveriges fritids- o hemgårdar) 37, hedL där 64, led av styr för fören Södergården 42, hedL där 70. – Iqml 36, Pro Patrias stora guldmedalj 51. – Ogift.

Biografi

Hertha S var sina föräldrars enda barn. Fadern begav sig 1889 till Amerika då hon endast var tre år gammal, och uppgavs senare i kyrkobokföringen ha ”rymt”. S och hennes mor flyttade till morbrodern, kronolänsman i Vinslöv, och S gick längre fram i skola i Kristianstad. Efter avslutad skolgång och en första anställning sökte hon sig till Stockholm där hon genomgick Privata högre lärarinneseminariets tvååriga grundutbildning, avsedd för undervisning i familj och i flickskolans lägre klasser.

S fick ett par år senare anställning hos Elsa och Natanael Beskow under den period då familjen bodde på en gård i Bergslagen. Hemort för Beskows var annars den relativt nygrundade Djursholms trädgårdsstad, där Natanael var predikant i Djursholms kapell och även rektor för Djursholms samskola. Det var sannolikt genom honom som S 1909 fick möjlighet att tillträda en lärartjänst vid skolan, där hon – med avbrott för påbyggnadskursen på lärarinneseminariet, som gav henne behörighet att undervisa i flickskolans högre klasser – stannade till sommaren 1914. Det följande läsåret tillbringade S själv i skolbänken då hon läste historia för Harald Hjärne (bd 19) i Uppsala.

Tiden hos och vänskapen med familjen Beskow blev på många sätt betydelsefull för S. Här mottog hon flera viktiga impulser och lärde känna människor som kom att påverka hennes framtida val och beslut. Den oortodoxe teologen Natanael Beskow och hans hustru ingick i de kretsar som kring sekelskiftet 1900 spelade en vital roll i arbetet för sociala reformer. En viktig organisation var Centralförbundet för socialt arbete (CSA) som förutom att den erbjöd tidens enda socialarbetarutbildning utgjorde en samlingsplats för vad som kom att bli ett slags liberal välfärdsintelligentia. I detta forum, som uppstått i övergången från privat filantropi till statlig välfärdspolitik, var kvinnorna talrika och inte sällan gediget utbildade. Här fanns förebilder för samhällsengagerade unga kvinnor, kanske särskilt de som också ville yrkesarbeta.

En framträdande person var S:s kollega från samskolan, författaren och teologen Emilia Fogelklou (bd 16, s 243), en annan Kerstin Hesselgren (bd 18), vilka S träffade 1911 vid ett av de första mötena mellan studentskor och arbeterskor som anordnades av den nyligen bildade Kvinnliga gymnasist- och studentrörelsen. Syftet med sammankomsterna var att skapa band över klassgränserna och S, som varit mycket aktiv i förberedelserna, uppgav att mötet hade stor och inspirerande betydelse för henne. Under de möten som följde föreläste hon själv regelbundet, ofta på religiöst tema. Organisatörerna insåg också att arbeterskorna var i stort behov av vila och återhämtning, och ur verksamheten växte snart stugrörelsen. Även där var S en av initiativtagarna. Genom donationer av hus och andra medel förvärvade medlemmarna stugor och mötena kombinerades med möjligheten för arbeterskor till semestervistelse på landet. All denna verksamhet var ideell. Hesselgren, landets första kvinnliga yrkesinspektris och djupt engagerad i arbetet med att förbättra kvinnors arbets- och levnadsförhållanden, utverkade vid Svenska tobaksmonopolets bildande 1915 att ”sociala funktionärer” skulle anställas där. Tidigt följande år inledde S sitt arbete som en av de första fabrikssystrarna, som yrkestiteln först kallades, vid monopolets fabrik på Södermalm i Stockholm.

Efter att ha kompletterat sin utbildning med en kortare sjukvårdskurs och även praktiserat som tobaksarbeterska för att få en inblick i förhållandena, grep sig S verket an med stor iver. Förutom uppsikten över arbetssalarna och upprätthållandet av hygien och trevnad ingick hembesök hos arbeterskorna i arbetsuppgifterna. Kvinnorna i tobaksindustrin var socialt och ekonomiskt utsatta och många drabbades av tuberkulos. Bland S:s efterlämnade handlingar återfinns noggrant förda anteckningar över det stora antal besök hon företog under sina första månader. Dessa besök gav beklämmande men ovärderliga insikter i arbeterskornas vardag, och förutom att vara behjälplig med enklare sjukvård och kontakter med sociala inrättningar organiserade S både praktisk hjälp och folkbildande aktiviteter för de anställda.

I England hade Natanael Beskow och Emilia Fogelklou studerat den kristna settlementrörelsen, vars syfte var att skapa broar mellan samhällsklasserna genom att samhälleligt engagerade grupper bosatte sig i storstädernas fattigkvarter och öppnade ”hem” där socialt och kulturellt arbete bedrevs. I Sverige fick verksamheten namnet hemgårdsrörelsen och bland dem som planerade den första hemgården, Birkagården i Stockholm, fanns S. Hon kom att ägna inrättningen mycket av sin tid efter öppnandet 1912. Det fanns en linje från de kristna studentmötena till denna rörelse och många kvinnor var engagerade, vilket bidrog till att underlätta hemgårdstankens spridande.

Med inspiration från Birkagården och den s k korsfararrörelsen, som syftade till kyrklig förnyelse och samhällelig gemenskap, och även från den kristna folkhögskolan Hampnäs där hon praktiserat en sommar, tog S några år senare initiativet till Södergården. Denna Sveriges andra hemgård, belägen nära Tobaksmonopolet, blev den naturliga platsen att knyta olika aktiviteter till. Den kom att skilja sig från andra hemgårdar i den meningen att en enskild arbetsgivare stod bakom verksamheten. Här organiserade S såväl praktiska som teoretiska kurser, anordnade barnkrubbor och sommarkolonier för arbeterskornas barn, inrättade koloniträdgård i Tobaksmonopolets närhet och förmedlade mindre lån via det s k intressekontoret. Även sång- och teaterverksamhet förekom, och ett bibliotek inrättades. Till hjälp var den välvilliga inställning projekten i regel mötte hos monopolets chef, Oscar Wallenberg.

S lyckades genomdriva att intresserade anställda fick ledigt en stund varje vecka för att gå på sömnads- och matlagningskurser. Hon framhöll det stora värdet i att arbeterskorna fick möjlighet också till intellektuell utveckling. I anslutning till kurstillfällena hölls därför föredrag i aktuella samhällsfrågor. Bland de föreläsare hon inbjöd till Södergården var lärarinnan och fredsaktivisten Matilda Widegren, den radikala pedagogen Honorine Hermelin (bd 18, s 702) och den socialdemokratiske politikern och folkbildaren Sigfrid Hansson (bd 18). Natanael Beskow engagerades för studiecirklar.

Under mellankrigstiden öppnade nya hemgårdar i närmare ett tjugotal städer runtom i Sverige. S var engagerad vid inrättandet av flera av dem, och ansvarade under några år för en hemgård för arbetslösa vid sidan av Södergården. Idén om gemensamhetsliv, intellektuellt höjande och medborgerlig bildning var i huvudsak densamma som folkhögskolans bärande princip och S omhuldade även denna skolform varmt. Hon såg här ”sambandet mellan handens, hjärnans och hjärtats arbete, mellan hemmets värld och samhället, mellan den enskilde och det allmänna” (H S 1937, s 217) och utverkade av Tobaksmonopolet anslag till folkhögskolestipendier som många utnyttjade. Arrangemanget var fördelaktigt även för arbetsgivaren, ansåg S, då monopolet fick tillbaka kunniga och medvetna arbetare.

Antalet fabrikssystrar var inte stort men yrket fick med tiden en tydligare professionell prägel. 1921 infördes titeln personalkonsulent, som S anses ha varit den första innehavaren av, och följande år bildades föreningen Social-arbetare inom industri och affärsvärld (SAIA) på initiativ av S och Kerstin Hesselgren. Föreningen ville utveckla det sociala arbetet inom företagen och verka för uppbyggnaden av en gemensam social samförståndsideologi, och S invaldes av naturliga skäl i styrelsen. Även efter sin avgång – sannolikt vid pensioneringen – var hon aktiv inom SAIA, inte minst i samband med de konferenser som ordnades i samarbete med såväl arbetsgivare som fackförbund. S föreläste och deltog i debatterna, ständigt framhållande sina käpphästar – det var av största vikt att de anställdas individuella begåvning uppmärksammades, att vidareutbildning och bildning i andra ämnen uppmuntrades, att allas människovärde fick förverkligas. Endast så kunde engagemang för arbetsuppgiften och en positiv inställning till företaget skapas. Även i dessa sammanhang framhöll S folkhögskolans alla fördelar.

SAIA hade i sitt tidiga skede sammankomster på Fogelstad dit det fanns en koppling genom såväl Kerstin Hesselgren, föreningens första och långvariga ordförande, som flera andra av kvinnorna i de socialreformatoriska kretsarna. På Fogelstad öppnade några år senare den Kvinnliga medborgarskolan, i vars förtroenderåd S invaldes. Hon var engagerad i rekryteringen av kursdeltagare, med målet att hämta dem från alla samhällsklasser. En elev från industrin, inledningsvis skeptisk till att ”förråda sin klass” på detta sätt, hade med tiden övertygats om värdet i att olika världar möttes och kom närmare varandra men också om att detta inte var möjligt utan ”förmedlingsfolk”. En sådan person var S; hon hade ”både önskat och förmått att sammanföra olika människor” (Knutson, s 104).

S hörde tillsammans med bl a Emilia Fogelklou och musiklärarinnan Elsa Stenhammar (bd 33) – och även den senares bror Wilhelm (bd 33) – till de ”periodiska medarbetarna”, vilket innebar att hon också deltog i föreläsningsverksamheten. Samarbetet fungerade även i andra riktningen – de ledande kvinnorna på Fogelstad föreläste för Tobaksmonopolets personal och höll kurser på Södergården. Arbeterskorna hade dessutom möjlighet att konsultera Ada Nilsson (bd 26), en av de fem i ”konstellationen” (skolledningens kärna), som under många år var läkare vid monopolet. S lyckades värva hundratals kursdeltagare från industrin och Södergården tycks ha blivit den viktigaste rekryteringsbasen för medborgarskolan i fråga om arbeterskor.

S var under sin långa levnad aktiv som mötes- och kursarrangör, föreläsare i många sammanhang, drivande medlem och även ledamot i ett antal föreningar. Hennes föredrag berörde det sociala arbetet, folkhögskolan och inte sällan religiösa frågor, vilket inte är förvånande då hela hennes livsgärning var präglad av den kristna humanism som var en drivkraft för många kvinnor inom S:s verksamhetsområde och generation. Att döma av materialet i de efterlämnade handlingarna fanns hos henne ett intresse för kväkarna. Denna icke-hierarkiska rörelse, präglad av tolerans och pacifism, gick sannolikt väl i linje med hennes egna livsvärderingar. En av grundarna av det svenska samfundet var för övrigt Emilia Fogelklou.

Ambitionen att skapa band mellan samhällsgrupperna och utjämna skillnaderna, att få medlemmar ur alla klasser att känna sig som syskon ”till varandra och till alla, alla människor” (Kollind, s 177) hindrade inte S från att vara mycket resolut i sin mission. Gamla tobaksarbeterskor har berättat om hur de som nyanställda kallats in till S för att få sin fritid schemalagd in i minsta detalj. De lediga timmarna skulle fyllas av kurser och nyttigheter av olika slag; att gå ut och roa sig om kvällarna var inte att tänka på. S beskrevs som mycket sträng, men att hennes fasta styrning ändå uppfattades som äkta välvilja visades i det faktum att många av dem efter pensioneringen fortsatte att träffas på Södergården under namnet ”Herthas flickor”. Efterlämnade brev och födelsedagsadresser – flera mycket konstfärdiga och påkostade – från medarbetare inom olika områden är också fyllda av tillgivna formuleringar, och S var uppenbarligen en auktoritet många vände sig till för råd och vägledning.

Driven av sitt sociala intresse förblev S aktiv långt in i ålderdomen. Hon engagerade sig bl a i Svenska Dolcikommittén som bedrev utvecklingsarbete på Sicilien och på 70-talet i insatserna för de assyriska flyktingarna. Hon efterlämnade emellertid mycket lite i skrift – enstaka inlägg i t ex tidskriften Fogelstadförbundet handlade huvudsakligen om hemgårdarna. Kanske är detta en anledning till att hon inte längre är känd på samma sätt som Kerstin Hesselgren och de övriga Fogelstadkvinnorna. Hennes insats inom den kretsen har dock beskrivits som verkligt betydelsefull och det råder inget tvivel om att S under sin långa yrkesaktiva period sågs som en förgrundsfigur på det sociala området.

Författare

Lena Milton

Arkivuppgifter

S:s arkiv (114 vol: till största delen arbetsrelaterade handl:ar, sex vol av mer privat karaktär) i Kvinnohist saml (B:9), GUB. – Brev från S i GUB (till Emilia Fogelklou o Carin Hermelin), KB (till Kerstin Hesselgren).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten ovan: Folkhögskolans betydelse från industriens synpunkt. Föredrag vid mötet i Lahti 1936 (Tidskrift för svenska folkhögskolan, årg 18, 1937, s [216]–226). – S:s bidrag i övrigt har ej efterforskats.

Källor och litteratur

Kvinnl medborgarskolan på Fogelstad, A:2 (protokoll), i Kvinnohist saml, GUB. Privata högre lärarinneseminariet i Sthlm, D I A:1 (Betygskataloger), D I D:1 (inskr elever), D I E:1 (utskr elever), SSA. Djursholms samskolas arkiv, Förteckn över lärare 1912–1914, Danderyds kommunarkiv. SAIA:s handl:ar, i Skandias arkiv, Centrum för näringslivshistoria. – I Movitz Petroselli, Kvinnodebatten och tobaksarbeterskornas situation under tidigt 1900-tal, 1992, Forum för tvärvetensk kvinnostudier, GU.

L Eskilsson, Drömmen om kamratsamhället (1991); U Isaksson o E H Linder, Elin Wägner: dotter av moder jord 1922–1949 (1980); Klasskamp och skaparlust i hemgårdarna (DN På stan 7–13 febr 1981); U Knutson, Kvinnor på gränsen till genombrott (2004); A-K Kollind, Kvinnor och socialt arbete vid övergången från filantropi till profession (Socialvetenskaplig tidskrift nr 2–3, 2003); K Lundgren, Barrikaden valde mig: Ada Nilsson (2014); När Monopolet var ett socialt mönsterföretag: jubileumsintervju med vår första personalkonsulent Hertha Svensson (Tobaksbladet 1965, nr 1). – Art:ar i Aftonbladet (11 nov 1943), DN (6 mars 1924), SvD (24 aug 1964). – Nekr:er i DN o SvD (27 okt 1981).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hertha E Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34922, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34922
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hertha E Svensson, urn:sbl:34922, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2024-04-20.