Meriter

Svensson, Karl Oskar (Kalle), f 11 nov 1925 i Kviinge, Skå, d 15 juli 2000 i Helsingborg. Föräldrar: jordbruksarbetaren Nils Berner S o mjölkerskan Anna Nilsson. Fotbollsmålvakt i Kullavägens BK 40–43, anställd vid ab Tretorn (Helsingborgs gummifabrik) 42–48, målvakt i Helsingborgs IF 43–59 o 61–62, i sv fotbollslandslaget 49–58, bitr brandman vid Helsingborgs stads brandkår 1 jan 49–30 sept 50, ord brandman 1 okt 50 – nov 68, telefonvakt där nov 68–1 dec 85, spelande tränare i Gunnarstorps IF 59–61. – Erhöll Guldbollen 52.

G 7 dec 1946 i Helsingborg, Gustav Adolf, m Anna Greta Kerstin Nilsson, f 5 juli 1921 där, d 25 nov 2007 i Ängelholm, dotter till övertryckaren John Albert N o Anna Charlotta Hansson.

Biografi

Kalle S föddes som det tolfte och yngsta barnet i en statarfamilj på en gård i Kviinge norr om Kristianstad. Förhållandet mellan föräldrarna var inte det bästa – fadern var hårdhänt och 1932 separerade makarna. Modern flyttade tillsammans med barnen till Helsingborg, där hon ensam fick dra försorg om den stora familjen under mycket knappa ekonomiska villkor. S gick i Pålsjöskolan och började intressera sig för idrott, till en början främst utehandboll, där han var målvakt i skollaget.

1940 blev S, fjorton år gammal, tillfrågad av en kamrat om han ville stå i mål i fotbollslaget Kullavägens BK. Han hade ju erfarenheter från handbollsmålet. S accepterade och kom att spela för denna lilla kvartersklubb i tre år. Klubben, som bildats 1934, höll till i Ringstorpsområdet nordost om stadscentrum, det område där slaget vid Helsingborg utkämpades 1710 och där många gator bär namn efter deltagare i denna drabbning. Samtidigt tränade S under några år brottning i brottarklubben Bergania i samma stadsdel, en träning som gav honom styrka, hårdhet och greppförmåga – egenskaper som skulle komma att bli mycket värdefulla i fotbollsmålet. Sommaren 1943 värvades S, sjutton år gammal, till stadens storklubb Helsingborgs IF. Där fick han bida sin tid i reservlaget innan han fick chansen att efterträda Folke Friis som A-lagets målvakt. Den allsvenska debuten skedde den 4 juni 1944 mot AIK på Råsunda i Solna.

Helsingborgs IF hade när S kom med i föreningen haft lysande framgångar i fotboll under ett drygt decennium. Man vann den allsvenska serien 1929, 1930, 1933, 1934 och 1941, däremot aldrig under S:s långa tid som målvakt i A-laget. Det skulle dröja ända till 1999 innan den sjätte allsvenska segern kom. I det stjärnspäckade laget från slutet av 20-talet och början av 30-talet ingick landslagsspelarna Nils Axelsson, Charles Brommesson, Albin Dahl, Knutte Kroon, Harry Lundahl och inte minst målvakten Sigge Lindberg (bd 23). Den senare betraktades länge som Sveriges bäste fotbollsmålvakt, i varje fall fram till att Hammarbys Sven Bergqvist briljerade som landslagsmålvakt under slutet av 30-talet, och till senare på 50-talet då Lindbergs klubbkamrat S skulle göra de båda sistnämnda den rangen stridig.

Redan ett år efter A-lagsdebuten i Helsingborgs IF började man tala om S som en blivande landslagsmålvakt. 1945 fick han vakta målet i en B-landskamp mot Danmark i Odense. Sverige vann med 6–1 och S fick beröm för sitt målvaktsarbete. Mer allmänt känd i hela fotbollssverige blev han dock först efter matchen mellan landslaget och pressen den 20 maj 1948, då han var målvakt i pressens lag. Tidningarna var fulla av lovord. Wille Engdahl skrev i Stockholms-Tidningen: ”Det var mycket länge sedan man såg en icke-landslagsman göra ett så imponerande arbete mellan stolparna som HIF-målvakten. Han stoppade svåra och lätta bollar med samma överlägsna skicklighet och tog med en gång steget in i svenska London-truppen, där han väl dock får nöja sig med att vara reserv för Torsten Lindberg. Men vilken reserv!”

S var med i landslagstruppen vid de olympiska spelen i London sommaren 1948, men han var som nämnts reservmålvakt och deltog aldrig i någon av matcherna. Sverige vann det olympiska guldet i denna turnering. 1949 skedde dock ett målvaktsskifte i A-landslaget, då S ersatte Norrköpings Torsten Lindberg. S stod i mål på Råsunda den 13 maj, då Sverige för första gången besegrade England i en fotbollslandskamp. Bengt Ahlbom skrev i Stockholms-Tidningen: ”Kalle Svensson slutligen är inte bara dödsföraktande djärv och stor och stark som självaste Sigge Lindberg, hans företrädare i HIF-buren och landslaget. Han har också den sällsynta målvaktsegenskapen att i de hårdaste pressade lägen slå ihop händerna som en råttfälla om bollen, för att inte släppa den.”

Under VM-turneringen i Brasilien sommaren 1950 växte S snabbt till en veritabel nationalidol. Sverige mötte i första matchen Italien, regerande världsmästare och en av huvudfavoriterna till VM-titeln. Det nederlagstippade svenska laget blev hårt tillbakapressat men vann ändå matchen med 3–2 efter två mål av Hasse Jeppsson och ett av Sune Andersson. Segern väckte enorm uppståndelse i Brasilien och särskilt ”Nacka” Skoglund (bd 32), Calle Palmér och S lovordades i de lokala tidningarna. S gjorde i denna match kanske sin mest förnämliga målvaktsinsats i karriären och hans många spektakulära räddningar hälsades med ovationer från den brasilianska publiken på läktarna. Sverige gick till finalomgången i turneringen, där det dock blev förluster mot Brasilien (1–7) och mot Uruguay (2–3). I den avslutande matchen slog Sverige Spanien med 3–1 och blev därmed bronsmedaljörer i VM, ett av de bästa internationella resultaten i den svenska fotbollshistorien. Under denna turnering fick S av journalisterna epitetet ”Rio-Kalle”. Ironiskt nog spelades de svenska segermatcherna i São Paulo, bara matchen mot Brasilien gick i Rio de Janeiro. I den matchen fick S släppa förbi sig sju mål. ”São Paulo-Kalle” hade strängt taget varit ett mer motiverat hedersnamn, men var antagligen mindre lättuttalat.

Vid de olympiska spelen i Helsingfors 1952 hade Sverige ett guld i fotbollsturneringen att försvara. Med den åderlåtning som svensk fotboll fått vidkännas genom att de flesta av storstjärnorna från 1948 och 1950 blivit proffs ute i Europa var detta knappast en realistisk möjlighet. Sverige tog dock en hedersam bronsmedalj i Helsingfors och S vaktade målet i samtliga matcher, med segrar mot Norge, Österrike och Tyskland men med storförlust i semifinalen mot Ungern. I december 1952 fick S i Stockholms stadshus ta emot Guldbollen, Stockholms-Tidningens pris till årets mest förtjänte fotbollsspelare.

Medan de flesta av de skickligaste svenska fotbollsspelarna blev professionella utomlands från 1949 och fortsättningsvis under 50-talet – t ex Gunnar Nordahl, Gunnar Gren, Nils Liedholm, Henry ”Garvis” Carlsson, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurt Hamrin – förblev S Sverige och Helsingborgs IF trogen. Efter att i sin ungdom ha arbetat på Henry Dunkers gummifabrik i Helsingborg blev han genom klubbens hjälp 1949 anställd i brandkåren och fortsatte i detta yrke ända fram till pensionen. S har själv sagt att han gärna hade blivit proffs utomlands under 50-talet, men de utländska klubbarna förefaller ha varit mindre intresserade av att köpa målvakter vid denna tid. Det var främst (men inte enbart) anfallsspelare som värvades till Sydeuropa under 50-talet. S förefaller dock att ha varit fullt nöjd med att spela för Helsingborg och att förena detta med ett civilt arbete som han trivdes med. Han tillhörde en epok i den svenska fotbollshistorien, när klubbarnas långa utlandsturnéer med tillfälle att spela vänskapsmatcher i främmande världsdelar och att kombinera detta med turistupplevelser var något mycket eftertraktat i en tid före massturismen. I sin memoarbok Greppet direkt (1953), utgiven mitt i karriären, ägnar han nästan halva utrymmet åt att berätta minnen från dessa resor till Afrika och Asien. S gjorde 639 A-lagsmatcher för Helsingborgs IF under perioden 1944–1962. I allsvenskan spelade han 349 matcher för sin klubb.

1956 ansåg sig S ha gjort sitt som målvakt i landslaget efter 58 landskamper. Han ersattes under sommaren av Djurgårdens Arne Arvidsson och Malmö FF:s Tore Svensson. Men redan följande år lät han sig övertalas att åter ställa upp i landslagsmålet. VM i fotboll i Sverige 1958 närmade sig och Sverige behövde representeras av det absolut bästa laget. Svenska Fotbollförbundet hade nu ändrat sin inställning till professionella spelare och beslutat att dessa kunde få spela för sitt hemland vid VM-turneringar. Man hoppades att genom att använda främst de svenska proffsen i Italien få till stånd ett mer slagkraftigt landslag. Laget 1958 blev en lyckad blandning av amatörer och proffs. Turneringen blev S:s sista stora insats i svensk landslagsfotboll och den blev också den största framgången i svensk fotbollshistoria med en silvermedalj inför hemmapubliken. Man förlorade bara en match, nämligen finalen mot Brasilien. Med denna final gjorde S sin 73:e och sista A-landskamp. Efter denna turnering hade S som enda svenska fotbollsspelare tagit medalj i två VM-turneringar och ett OS. Dessutom var han med i truppen vid OS i London 1948, där laget tog medalj men S inte deltog i spelet. Genom fotbollens snabba tillväxt över hela världen och den oerhörda konkurrens som numera råder, lär knappast en sådan prestation bli möjlig för någon svensk spelare i framtiden.

S var en av de skickligaste målvakter som svensk fotboll haft. Men hans popularitet berodde också på hans personliga egenskaper. Han var en välväxt och stilig man med stor integritet, enkel, generös och vänlig, beundrad av många inte bara som målvakt. Utanför Helsingborgs IF:s hemmaarena Olympia finns sedan 1999 en staty av S, gjord av den finske träskulptören Risto Karvinen, en staty som S fick vara med om att avtäcka ett år före sin död och som han kände sig mycket hedrad av.

Författare

Mats Hellspong

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Greppet direkt. Uppsala: Nyblom, 1953. 218 s, fotogr. [Fotbollsminnen. Namnform: Kalle S.]

Källor och litteratur

B Ahlbom, Gravöl över en epok (S-T 14 maj 1949); W Engdahl, 30 000 såg landslaget vinna med ett nödrop, 1–0 (S-T 21 maj 1948); L Eriksson, Århundradets svenska stjärnor (1999); C Isaksson, Målvakterna: från Sigge Lindberg till Thomas Ravelli (2000); J Lindahl, Kalle Svensson: målvakten med flest insläppta mål i allsvenskan (SFS–Bolletinen 2000, nr 1).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Oskar (Kalle) Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34928, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mats Hellspong), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34928
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Oskar (Kalle) Svensson, urn:sbl:34928, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mats Hellspong), hämtad 2024-04-24.