Meriter

Svensson, Stig, f 13 dec 1914 i Moheda, Kron, d 21 feb 2004 i Växjö. Föräldrar: trävaruhandlaren Carl August S o Signe Maria Wieslander. Anställd vid Stadshotellet i Växjö, spelare i Östers IF 33–40, lagledare 41–78, ordf 43–febr 89, kanslichef 71, allt i Östers IF, trävaruhandlare 34–71, led av styr för ab Carl Svensson o söner febr 46–åtm tidigt 70-tal, även inköpschef där, led av styr för Smålands fotbollsförb 58–88, av styr för Sv elitfotboll 73–85. – Hedersmedl i Sveriges fotbollshistoriker o statistiker 83, hedersordf i Smålands fotbollsförb 88, i Östers IF 89.

G 11 okt 1941 i Växjö m Lilly Solvig Björnbäck, f 14 jan 1917 i Helsingborg, d 2 jan 1973 i Växjö, dotter till brandförmannen Knut Albert B o Edith Charlotta Olsson.

Biografi

S, fotbollsledaren och klubbordföranden i Östers IF, tillhör de absolut främsta ledarna i svensk fotbollshistoria. Klubben kom t o m att kallas Svenssons IF – och han själv ”Mr Öster” – vilket ger en god uppfattning om hans betydelse. Prestationen blir inte mindre av att Östers IF var baserat i Växjö. Verkligt framgångsrika klubbar hade annars bara bildats i större städer som Göteborg, Helsingborg, Stockholm, Norrköping och Malmö. Denna position delar S med Helsingborg IF:s John ”Bill” Pettersson och Malmö FF:s Eric Persson (bd 29), som båda ledde sina klubbar till SM-guld.

S kom från en barnrik familj där fadern, en idrottsintresserad ”kraftkarl”, tog med sig sönerna på matcher och andra sportevenemang. Entusiasmen för idrott vaknade inte minst hos S som vid nitton års ålder började spela för Östers IF. Efter en svår skada fick han sluta och blev istället lagledare och ett par år senare klubbens ordförande. Han förde den 1958 upp till division II och 1967 till allsvenskan. Redan följande år vann laget SM-guld, vilket upprepades under hans ordförandeskap 1978, 1980 och 1981. Till detta kom segern i svenska cupen 1977.

S:s ledarskap var kompetent, initiativrikt och präglat av sociala ambitioner. Sättet han utövade det på kan betecknas som situationsanpassat och institutionellt, d v s präglat av planering och strategiskt tänkande. För honom var det av största betydelse att spelarna och ledarna trivdes tillsammans och kunde arbeta utifrån tydliga, progressiva regler. S var framsynt när det gällde såväl spelarnas trygghet som klubbens organisation och ekonomi.

Dessutom, vilket blev viktigt för svensk elitfotbolls utveckling i stort, var S först i Sverige med att teckna kontrakt med sina A-lagsspelare så fort amatörbestämmelsen 1967 upphävts. För honom var professionella spelare en logisk utveckling av sporten. Genom dessa kontrakt, som tecknades på tre år, fick åtta spelare 6 000 kronor för hela året och de övriga 3 000 kr. Samtliga fick en premie på 100 kronor för varje spelad match. Initiativet kom snart att efterföljas av Eric Persson och hans Malmö FF. S och Persson hade en nära vänskaplig relation som var ömsesidigt inspirerande. Av Persson lärde sig S att värva spelare och hitta unga fotbollsbegåvningar som han sedan kunde satsa på.

Villkoren för de kontrakterade spelarna var att de skulle träna på eftermiddagarna, vilket man under amatörepoken endast kunnat göra i brukslag som t ex Degerfors IF där klubben med arbetsgivarens goda minne byggts upp kring industrin på orten. Nu fick S och övriga ledare förhandla med spelarnas arbetsgivare så att de kunde få ledigt under två eftermiddagar i veckan. Östers spelare var således delvis professionella när de vann allsvenskan första gången. Men spelarkontrakten och eftermiddagsträningen mötte kritik. Många var emot denna nyordning, exempelvis Gunnar Gren trots att han själv hade varit professionell spelare i Italien.

Ytterligare en viktig insats gjorde S i frågan om vilken typ av fotboll som skulle spelas. Som spelare var han själv en tekniker som gillade att ha bollen, och han ville se teknisk fotboll. Redan före VM 1958 i Sverige insåg han fördelarna med det brasilianska spelsystemet – det huvudsakligen offensiva 4-2-4-systemet med rötter i ungersk fotboll – då det brasilianska laget Flamengo besökte Värendsvallen i Växjö 1956. ”Så skall Öster spela!” bestämde S. Förståelsen av spelsystemets grundläggande betydelse för framgång delade han med både John ”Bill” Pettersson, som under slutet av 20-talet lanserade det på ett starkt försvar byggda Helsingborgssystemet, och Eric Persson, som på 70-talet lät engelsmannen Bob Houghton införa det huvudsakligen defensiva kollektiva zonsystem med press på bollhållaren vilket för en tid blev dominerande inom svensk fotboll. I Östers IF spelades emellertid en mer offensiv och teknisk fotboll, bl a när klubben tog sitt andra SM-guld under Lars ”Laban” Arnessons ledning.

Året efter Flamengos besök gästades Östers IF av italienska Juventus. En ambition med inbjudningarna till dessa internationella storlag var att bygga upp klubbens ekonomi, och överskottet från matchen mot Flamengo gjorde det också möjligt för S att anställa en tränare. Han var innovativ och framgångsrik även när det gällde att knyta band till både kommunalpolitiker och företag. Kommunen ställde upp när det växande publikintresset gjorde att en ny fotbollsarena blev nödvändig, och 1966 kunde Nya Värendsvallen invigas. Samtidigt gick det lokala näringslivet samman i en stödförening, som redan i slutet av 60-talet drog in avsevärda belopp till Östers IF. Med hjälp av insamlade medel kunde S 1967 köpa hem anfallaren Harry Bild från den holländska proffsklubben Feyenoord, en satsning utan motstycke i sin tid som snabbt betalade sig när Växjölaget tog sig till allsvenskan. Något senare, på 70-talet, blev klubben först i landet med att låta spelarna bära dräktreklam.

Växjö var en genuin idrottsstad, dit många talanger sökte sig inom en rad sporter förutom fotboll. Östers IF, som bildades 1930 i stadsdelen Öster som Östers FF, stod inledningsvis i skuggan av Växjö BK och Växjö FF. Men klubben kom snart att överflygla lokalkonkurrenterna och vinna nationella framgångar med hjälp av många framstående ledare och tränare – under S:s tid bl a Lars ”Laban” Arnesson, Hans Backe, Bengt ”Julle” Gustavsson och Gunnar Nordahl. Bland spelarna märktes namn som Björn Andersson, Harry Bild, Inge Ejderstedt, Anders Linderoth, Jan ”Lill-Damma” Mattsson, Peter Nilsson samt bröderna Andreas och Thomas Ravelli.

S:s ledarskap i Östers IF framstår i ett större perspektiv som särskilt intressant för att han prioriterade en teknisk och offensiv fotboll liksom för att han sökte samverkan och skapade ett regelverk i form av avtal med spelarna när tiden blev mogen för detta i slutet av 60-talet. Det bröt med hela det svenska idrottspolitiska mönstret, enligt vilket idrotten skulle styras som en folkrörelse och amatöridealet gällde och förespråkades. Värvningar var tillåtna, men sågs inte alltid med blida ögon. Amatörbestämmelsens borttagande resulterade under S:s tid i att det skapades hybrider inom framför allt de stora bollsporterna och cykelsporten. Föreningarna blev marknadsanpassade och beroende av sponsorer och spelarförsäljningar till andra klubbar, ofta utomlands, samtidigt som de via årsmöten och val av förtroendevalda ännu styrdes på det klassiska demokratiska viset genom omröstningar på årsmöten.

S såg ingen motsättning mellan en socialt trygg sportutövning och professionalism. Han framhöll spelglädje och kamratskap, och ansåg att det ankom på honom som ledare att anlita skickliga tränare och bygga ett starkt lag genom köp och försäljning av spelare. En stor del av förklaringen till hans inställning finns säkerligen i egna erfarenheter från uppväxten. Från fadern, som börjat som rallare för att sedan bli trävaruhandlare och som också var politiskt aktiv, ärvdes inte bara idrottsintresset utan också de socialdemokratiska sympatierna.

Även genom arbetet i framför allt faderns företag fick S erfarenheter som han kunde dra fördel av som idrottsledare. Likheten mellan en fotbollsklubb på den absoluta elitnivån och ett välskött företag var påtaglig. Det gällde i båda fallen att rekrytera och behålla den bästa möjliga personalen och att ge den välbehövlig arbetsro genom avtal samt att maximera intäkterna och minimera kostnaderna – men också att utifrån uppsatta mål ställa tydliga krav på prestation samt premiera goda resultat.

”Mr Öster” drev sin klubb på ett sätt som efter hans tid inte längre var möjligt, målmedveten och engagerad i allt från administration och ekonomi till speltekniska detaljer och PR. Hans ”framsynta enmansdemokrati” föranledde ibland visst missnöje, mestadels för att så många anhöriga var indragna i laget att det kunde framstå som ett familjeföretag, men innebar ofrånkomligen också att en liten landsortsklubb fick exceptionella framgångar och att svensk fotboll utvecklades på ett avgörande sätt.

S:s son Leif Tommy S (f 1945) spelade 1961–71 och 1973–77 i Östers IF och var perioden där emellan proffs i belgiska Standard Liège. Tommy S, som fick guldbollen 1967, spelade i landslaget 1967–72. Efter karriären som fotbollsspelare gick han vidare som lagledare och tränare och blev 1991 svensk förbundskapten. På den posten förde han landslaget till VM-brons 1994. Stig S:s dotterson Joachim Björklund (f 1971), även han skolad i Östers IF, var landslagsspelare i fotboll 1990–2000.

Författare

 Bill Sund

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): En match i taget. [Norrahammar:] Reportage och förlag, 1994. 255 s, ill, fotogr. [Memoarer berättade för L-G Åkerberg.]

Källor och litteratur

T Andersson, ”Spela fotboll bondjävlar”: en studie av svensk klubbkultur och lokal identitet från 1950 till 2000-talets början, 1 (2011); L G Bolman o T E Deal, Nya perspektiv på organisation och ledarskap: kreativitet, val och ledarskap (2. uppl, 1997); H-I Johnsson, ”Mr Öster” Stig Svensson avliden (DN 22 febr 2004); T Peterson, Den svengelska modellen (1993); B Sund, Fotbollens maktfält: svensk fotbollshistoria i ett internationellt perspektiv (1997); dens, Fotbollsindustrin (2. uppl, 2008); dens, Fotbollens strateger: spelsystem och ledarskap i ett internationellt och svenskt historiskt perspektiv (2015); dens, Folkrörelsehybriden och den svenska elitfotbollens utveckling (Idrott, historia och samhälle 2015); Z Svärdkrona, Öster hade inte varit vad man blev utan honom (Aftonbladet 22 febr 2004). – www.ostersif.se/stig-svensson, 27 nov 2017. – Tommy S: A Johansson, Tommy Svensson om Öster, Stig och landslaget (www.svenskafans.com/fotboll/335013.aspx, 27 nov 2017); Väd 2007; https://www.svenskfotboll.se/landslag/herr/historik-herr/, 31 maj 2018. Joachim Björklund: https://www.svenskfotboll.se/landslag/herr/historik-herr/, 31 maj 2018. – Muntl meddel från S:s systerson Hans Rydén, Växjö (2017).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stig Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34940, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bill Sund), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34940
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stig Svensson, urn:sbl:34940, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bill Sund), hämtad 2024-04-25.