Meriter

Szabad, Szilárd, f 29 sept 1907 i Zilah, Transsylvanien, Österrike-Ungern (nuv Zalău, Rumänien), d 20 feb 1994 i Vansbro, Dal. Föräldrar: möbelsnickaren Karoly S Loy o Juliana Pap. Utbildad till modellsnickare i Transsylvanien, inflyttad till Sverige 5 maj 36, modellsnickare vid B Swansons modell & snickeriverkstäder, Sthlm, 15 nov 36, inskr vid STI:s (Sthlms tekn inst) aftonskola vt 37, modellsnickare vid J E Johanssons snickeriverkstad, Sthlm, 1 aug 38, ingenjörsex vid STI ht 41, innehavare av S Szabad modellsnickeri maj 42–62, sv medb 17 jan 47.

G 1) 23 juni 1943(–69) i Torshälla, Söd (vb Sollefteå, Vnl), m folkskolläraren Jenny Arvida Aronsson, f 2 okt 1907 i Sollefteå, d 22 juni 1987 i Sthlm, Brännk, dotter till hemmansägaren Per Erik A o Märta Erika Edenmark; 2) 29 sept 1972(–74) i Sthlm, Joh, m kartriterskan Anna Margareta (Anna Greta) Carlsson, f 21 juni 1917 där, Engelbr (fb Vallentuna, Sth), d 5 jan 2019 i Norrtälje, Sth, dotter till skomakaren Gustaf Leonard Gustafsson o Jenny Augusta Johansson samt tidigare g m konstnären Oscar Reinhold Cleve.

Biografi

S föddes i Zilah, en mindre stad i det öster­rikisk-ungerska kejsardömet, men familjen flyttade tidigt till gruvorten Nagybánya (nuv Baia Mare, Rumänien) där äldre brodern Karoly och han själv kom att växa upp. Släkten bestod av välbeställda hantverkare, eventuellt av franskt ursprung. Både fadern och farfadern var snickarmästare. I den traditionen uppfostrades och utbildades bröderna, men medan Karoly tog fasta på det konstnärliga och ägnade sig åt måleri och träsnideri fokuserade S på det ingenjörsmässiga, något som i Sverige kom att göra honom till svensk efterkrigstids mest uppskattade konstruktör av storformatskameror.

I och med första världskrigets slut och Versaillesfreden hamnade det tidigare ungerska Transsylvanien under rumänsk överhöghet, något som uppenbarligen kom att få avgörande betydelse för bröderna S:s livsval. Trots att hantverkare till en början var eftersökta vid uppbyggnadsarbeten efter kriget så var S och brodern tidigt inställda på att söka sig vidare. Brodern bosatte sig så småningom utanför Helsingör i Danmark. Även om S fullföljde sin värnplikt lärde han sig aldrig rumänska och att leva under rumänskt styre var aldrig ett alternativ. Kanske ska det också ses som en markering att han vid uthämtandet av ungerskt pass i november 1941 permanent ändrade sitt dopnamn Constantin till det mer ungerskt klingande Szilárd. Genom Wienöverenskommelsen 30 augusti samma år hade nämligen Ungern återfått de områden varifrån S utvandrat. Båda namnen är för övrigt bildade av latinska respektive ungerska adjektiv med den ungefärliga betydelsen ståndaktig, karaktärsfast.

Intresset för världsspråket esperanto gav inspiration att resa utanför landets gränser. Av de totalitära ideologier som ryckte fram i mellankrigstidens Europa uppfattades det konstruerade språkets anhängare som kosmopoliter och de betraktades därför med misstänksamhet. Enligt egen utsago träffade S i Belgien en svensk esperantist som berättade om de tekniska aftonskolor som sedan länge var etablerade i Sverige och som gjorde det möjligt att studera och förvärvsarbeta parallellt. Mötet torde ha skett på den internationella esperantokonferensen som 1928 hölls i Antwerpen. Möjligheten väckte S:s intresse och efter att en motsvarande konferens hållits i Stockholm 1934 flyttade han två år senare till Sverige. Intresset för esperanto odlade S livet igenom. Han var medlem i Stockholms esperantoförening och fann även sin blivande hustru via detta gemensamma intresse. Då det 1980 åter var dags för internationell konferens i Stockholm återfanns både S och hans då före detta fru bland deltagarna.

Väl i Stockholm lyckades det S att efter ett drygt halvår få fast anställning på ett modellsnickeri samt bli antagen till ingenjörsutbildning på Stockholms tekniska instituts aftonskola. Tanken var att han skulle specialisera sig på flygteknik. Redan före flytten till Sverige hade han haft detta intresse och bl a skissat på en helikopterprototyp.

Andra världskriget pågick när S 1941 tog ingenjörsexamen och han utgick därför från att det skulle bli svårt för en utlänning att få anställning inom den säkerhetsklassade flygbranschen. Istället öppnade han egen verkstadsrörelse för modellsnickeri på Malmskillnadsgatan. I det så kallade Hästskopalatset i samma kvarter hade hovfotografen Herman Bergne – tidens främste mode- och reklamfotograf – sedan 1931 verksamhet i flera ateljéer. I kvarteret fanns också en firma som anlitades av Hasselblads fotografiska ab för reklam och skyltning. Kriget omöjliggjorde i princip import av kameror och reservdelar varför S via denna firma snart fick förfrågan om att reparera trasiga träkassetter till Hasselbladskameror. Det dröjde inte länge innan han byggde egna kassetter och den stora efterfrågan på dessa gav utrymme att expandera. Utifrån önskemål från fotografer i Bergnes ateljéer byggde han 1945 sin första hela kamera; formatet var 12 x 16½ cm. Till skillnad från den modell som Bergne arbetade med hade denna rörligt bakstycke, något som stått högt på fotografernas önskelista. Av en förbättrad prototyp beställde Hasselblads 50 kameror under förutsättning att de skulle saluföras under deras varumärke, något som S såg sig nödsakad att acceptera. När han 1952 lanserade en ny konstruktion i tre format gjordes det dock under det egna firmanamnet, ”ett resultat av samarbete mellan yrkesfotografer och konstruktör”.

Umgänget med Bergnes fotografer och andra hade gett resultat. S uppgav senare att det var där i verkstaden på Malmskillnadsgatan som han kom i kontakt med de svenska fotograferna. Ett stort intresse för den professionelle fotografens arbete och kontakten med de många individualister som verkade i yrket gjorde att han ställde sig i deras tjänst. Själv liknade han sig vid en teatervaktmästare: ”i mitt undermedvetna handlade jag kanske så som den starkt teaterintresserade som inte kunde bära huvudaktörens kappa på scenen, så han tog anställning som vaktmästare hos teatern. Men trogen förblev han teatern” (A letter…). Totalt serietillverkades i S:s verkstad 1945–62 omkring 1 500 kameror, dessutom specialtillverkades förstoringsapparater, reprokameror och annan utrustning till bl a Nationalmuseum, Stockholms stadsmuseum, Saab och Svenska Dagbladet.

För många yrkesfotografer var Szabadkameran en favorit. Den användes under 1960-talet till att dokumentera den uppmärksammade bärgningen och utgrävningen av Vasaskeppet samt även vid Lennart af Petersens fotografiska dokumentation av Stockholms förändring under Norrmalmsregleringen. Just rivningen av Klarakvarteren kom att utgöra en vändpunkt i S:s verksamhet. Han lämnade verkstaden på Malmskillnadsgatan 1959, men trots att moderna lokaler väntade på Södermalm visade det sig svårt att plantera om verksamheten som lades ner redan tre år senare.

Vid sidan om kamerorna konstruerade S även stativ. Olika konstruktioner ledde fram till ett pelarstativ för studiobruk som började tillverkas 1951. Efter att han avvecklat sin verksamhet flyttades tillverkningen till Västerhaninge utanför Stockholm och först 1989 överlät S äganderätten till Szabadstativen till ett familjeföretag han länge haft samarbete med. Hans idéer har vidareutvecklats och stativen tillverkas idag (2020) i Falkenberg. Nationalmuseums och Moderna museets fotoavdelningar använder sig fortfarande (2020) av S:s stativ.

Son till S var Carl Szilárd S (1947–2015), en av den moderna släktforskningens pionjärer. Likt fadern var Carl S tekniskt intresserad och startade vid 17 års ålder firman Elektro-Szabad inom vilken han byggde och underhöll PA-anläggningar åt popgrupper i Stockholms södra förorter. Efter gymnasieexamen 1968 som elektroingenjör från Thorildsplans gymnasium i Stockholm arbetade han under 1970-talet som ljudkonsult. 1981–88 var S även ideellt engagerad som kassör och registrator i Ljudtekniska sällskapet. De kunskaper och erfarenheter han fick som elektroingenjör var honom till nytta i den kommande gärningen.

S:s mor hade rötter i Ångermanland och han kom att ärva en del i hennes föräldragård i Resele. Intresset för gårdens och släktens historia gjorde att han i början av 1970-talet besökte landsarkivet i Härnösand. Detta var början till ett engagemang som med tiden skulle göra honom till en av förgrundsgestalterna inom den digitaliseringsprocess som släktforskar- och hembygdsrörelserna påbörjade under 1900-talets sista decennier, och som gick i takt med att hemdatorer mer och mer blev lika självklara i svenska hem som TV-apparaterna. Under efterkrigstiden hade släktforskningens huvudmaterial, kyrkböckerna, mikrofilmats i samarbete med de amerikanska mormonerna. Mikrofilmerna var en revolution i sig: de ökade tillgängligheten, man kunde beställa dem till sitt kommunala bibliotek och där studera dem med hjälp av särskilda läsapparater. Väntetiderna var dock långa och sekretessbestämmelserna gjorde att material efter 1900 inte filmats.

1989 började S arbeta som datakonsult, en yrkesmässig kursomläggning som också speglade hans intresse. Han var då sedan tre år ledamot i StorStockholms Genealogiska förening och även medlem i riksföreningen Sveriges släktforskarförbund där han först var kassör och 1996–2002 även kanslichef. 1995 inledde S den verksamhet som skulle bli hans största bidrag till svensk släktforskning. Med inspiration från en amerikansk utgåva av Social Security Death Index på CD-ROM började han söka efter liknande material hos svenska myndigheter. Jakten kom att resultera i ett trettiotal databaser av olika slag där S alltid var primus motor. Sveriges dödbok, som var den första att publiceras, har utkommit i flertalet upplagor, mer och mer fullständig till innehåll och kronologi för varje gång. Skivorna gav släktforskarförbundet en påtagligt bättre ekonomi.

I början av 2000-talet utgavs Sveriges befolkning 1970 med persondata om över 8 miljoner svenskar. Dessa kom att följas av åtskilliga liknande skivor som avsevärt underlättar sökandet efter personer i modern tid. Produktionen har fortsatt i takt med att myndigheterna har hävt restriktioner. Det av S initierade projektet fortgår; den senaste utgåvan, Sveriges befolkning 2000, utkom hösten 2020. Vid sidan av databaserna om avlidna upprättades andra med annat innehåll: skivan Svenska ortnamn, med geografisk information om 400 000 byar, städer, berg, sjöar och samhällen, utkom 1999. S erhöll 2013 Victor Örnbergs hederspris, för ”de initiativ Carl Szabad har tagit till de digitala databaserna, hans starka drivkraft och hans stora engagemang för att säkerställa att produkterna alltid håller en hög kvalitet”.

S:s egna forskningar om präster i moderns hemstift resulterade i ett supplement till Leonard Bygdéns (bd 6) Härnösands stifts herdaminne (1923–26) som 2004 publicerades tillsammans med en faksimilutgåva av herdaminnet. Han var även drivande vid utgivningen av supplementet till Gustaf Elgenstiernas (bd 13) niobandsverk Den introducerade svenska adelns ättartavlor (1925–36) i två band omfattande 1 400 sidor. Ett ofullbordat arbete till en utgåva av Ångermanländska medeltidsbrev förvaras hos Genealogiska föreningen, Stockholm. Där, och hos Resele hembygdsförening, förvaras även hans övriga forskningsmaterial.

Författare

Roger Axelsson

Källor och litteratur

Källor o litt: Justitiedep:s konseljakter 17 jan 1947, nr 27; Kanslibyråns centraldossiéer över utlänningar, F I B: 2440, Statens utlänningskommissions arkiv; Svenska esperantoförbundets arkiv, vol Matrikuloj 1934–43, allt i RA. Stockholms tekn inst, Elevmatriklar o -liggare, D 1:1, SSA. A letter from Szilárd to Pär Rittsel in March 1980 (utskr från Internet) i SBL:s arkiv.

G Claus, Wasas historia 1956–64: upptäckt, bärgning, utgrävning (1986), s 233; G Flemming, I konstens tjänst (Fotografisk tidskrift, 2005, nr 2); Kongresa libro pri la 65a universala kongreso de esperanto (1980); Pending Mek, Studiostativ, pending-mekaniska.se/szabad.html, (22 okt 2020); Lennart af Petersens: retrospektivt (Moderna museets utställn:kat, 187, 1983); P Rittsel, Szilárd S, kamerabyggare (Fotografisk tidskrift 1979, nr 8); C Szabad, Mina förfäder … (Svenska antavlor, II:8 [1988]); R Söderberg o P Rittsel, Den svenska fotografins historia: 1840–1940 (1983). – Muntl meddel från Per-Anders Allsten, Moderna museet, o Anna Danielsson, NM. – Carl S: U Sikeborg, I släktforskningens tjänst: Carl Szabad berättar historien om den digitala revolutionen (Släktforskarnas årsbok 2013), s 29–62; E Thorsell, Ett förbund blir till och växer upp: Sveriges släktforskarförbund fram till år 2000 (Släktforskarnas årsbok 2011), s 23–58; Victor Örnbergs hederspris (https://www.rotter.se/forbundet/utmarkelser-stipendier/victor-ornbergs-hederspris, 17 nov 2020 – Nekr:er i SoH 2016:1, s 27 ff, o SvD 18 nov 2015.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Szilárd Szabad, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35031, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35031
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Szilárd Szabad, urn:sbl:35031, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2024-04-19.