Meriter

Söderberg, Johan, f 6 jan 1772 i Gåsinge, Söd, d 13 dec 1820 i Sthlm, Maria. Föräldrar: sergeanten Nils S o Ingrid Olofsdotter. Vargeringskarl, gesäll hos orgelbyggaren Jonas Ekegren, Sthlm, omkr 90, hos instrumentmakaren Pehr Lundborg, där, omkr 90–92, instrumentmakare i Eskilstuna 8 okt 92, soldat vid Livreg:brigadens värvade lätta infanterireg 28 sept 95–14 mars 00, modellsnickare vid ”Kongl Privilligierade Mechaniska factoriet” 95–96, gesäll hos instrumentmakaren Pehr Lindholm 96–01, hos Pehr Lundborg 02–03, tillstånd att utöva instrumentmakaryrket 9 juni 03, innehade egen verkstad juni 03–okt 20, upptagen i snickarämbetet 9 april 06.

G 20 maj 1793 i Mariefred m pigan Catharina Åkerblom, f 1758 i Åker, Söd (Mariefred-Kärnbo AI:6a, s 109, SSA; ej i fb), d 3 okt 1815 i Sthlm, Jak o Joh.

Biografi

S föddes i Gåsinge församling några mil sydväst om Södertälje. Fadern, vilken 1764 antogs som soldat vid Södermanlands regemente, Nyköpings kompani, blev så småningom befordrad till korpral och i samband med kriget 1788–90 steg han ytterligare en grad till sergeant, dock fortfarande med korprals lön. S står i församlingens husförhörslängd för 1790-talets första år noterad som vargeringskarl, ett slags reservmanskap för den indelta armén. Om han därmed var tänkt att följa fadern i en yrkesbana inom det militära är oklart – detta kom endast att bli något av en bisyssla. Under gesälltiden var S under flera år värvad soldat vid Livgardet.

S:s yrke blev istället instrumentmakarens. Enligt en i januari 1794 införd annons i Inrikes tidningar saluförde han då i sin verkstad i Eskilstuna ”wäl arbetade instrumenter, såsom claver större och mindre, fortepiano och violiner”. Att han redan då kallar sig instrumentmakare tyder på en flerårig lärlingserfarenhet. S hade eventuellt under en period tillhört orgelbyggaren Jonas Ekegrens verkstad i Stockholm varefter han kvarstannat i huvudstaden och under början av 1790-talet arbetat hos instrumentmakaren Pehr Lundborg, en av stadens ledande instrumentmakare, som förutom klaver tillverkade violininstrument och svensklutor. Som organistlärling flyttade S 1792 till Eskilstuna där han ansökte om och fick tillstånd att i staden tillverka ”spelinstrumenter, hwarpå han sig öfwat”. Från denna period är endast ett instrument känt, ett klavikord om 5 ½ oktaver FF-F4 med Lundborgs krona i klaverstämpeln. S:s verksamhetstid inföll i en brytningstid, då musiken utvecklades stilistiskt in i romantiken och en ny typ av klaver – hammarklaver eller pianoinstrument – snabbt bröt in på marknaden. Det sena 1700-talet hade dominerats av representanter för en äldre uppsättning instrument såsom cembalon och framför allt klavikordet vilket fram till 1800-talets början var det vanliga heminstrumentet bland klaveren.

Välklingande och lättspelade flyglar kom att forma S:s varumärke och produktion, även om denna dessutom omfattade hammarklaver, skåpflyglar, kabinettpianon och klavikord. Som modell för sitt flygelbygge har S använt ett instrument byggt omkring 1800 av John Broadwood & Sons i London. Han höll fast vid denna genom hela sin produktion men förbättrade flygelns konstruktion enligt egen bedömning av vad som behövde förfinas, medan Broadwood vidareutvecklade sin produktion med nya modeller och konstruktioner. Hypotesen att S endast importerat delar från Broadwood och satt ihop dem i sin verkstad stämmer inte. Förhållandevis många flyglar lämnade S:s verkstad och levererades till kunder inom adel och högre borgerskap. Många av dem står ännu kvar på svenska herrgårdar, inte sällan där beställaren en gång placerade dem, medan andra ingår i våra museisamlingar.

I S:s verkstad gjordes även hammarklaver. I det fallet har S följt med den allmänna utvecklingen i tiden emot större instrument med tyngre besträngning och större klang men fortfarande med träram utan järnförstärkningar. När det däremot gäller 1700-talets mest populära klaverinstrument klavikordet torde produktionen ha varit liten. Av denna är endast två instrument kända, som båda är goda representanter för den svenska modellen. Praktinstrumentet i S:s produktion utgörs av ett kabinettpiano, som gavs i present till drottning Desideria (bd 11) kröningsåret 1818, då hennes gemål blev Sveriges kung. Det förvaras idag i Kungliga husgerådskammaren. Efter denna tid är inga instrument från S:s verkstad bevarade. Den sista beställningen utgjordes av ”ett mahogene fortepiano med 6 octavers claviature utaf elfenben” att levereras i början av september 1820. Det är osäkert om instrumentet någonsin nådde sin beställare då S ansökte om konkurs i augusti samma år.

Att S i val av modell höll fast vid sin ungdoms ideal gjorde att han med tiden blev omsprungen av utvecklingen. De engelska instrumenten förlorade i intresse vid 1810-talets slut. Då importförbudet för instrument hävdes 1816 och utländska instrument fritt kunde införas, förlorade S:s och hans yrkesbröders verkstäder marknadsandelar i konkurrensen med framför allt tyska instrumentmakare. Särskilt klaveren från Hamburg och Lübeck var av modernare snitt till möbelstil, konstruktion och klang.

Denna utveckling återverkade naturligtvis på S:s personliga förhållanden. I en inlaga till Stockholms rådhusrätt daterad 14 aug 1820 förklarade han att ”herrar borgenärer sökt at medelst bysättningstvång beröva mig min personliga frihet”. Trots att hans tillgångar vida översteg hans skulder avstod han ändå all sin egendom. Som orsak till hans olycka angavs utländska instruments införande i riket, att arbetares löner och underhåll och materialkostnader tilltagit samt en svag och sjuklig kropp. 24 oktober hölls exekutiv auktion där S:s hela verkstad avyttrades och 13 december avled han.

Sammanfattningsvis kan sägas om S att han var en traditionsbärare som med sin öppenhet för nytänkande blev en portal­figur vid realiserandet av det unga 1800-talets klaverestetik. Han gjorde klangligt fina och speltekniskt goda instrument, där särskilt hans flyglar bör framhållas. Under 1820-talet etablerade sig en yngre skara svenska klavermakare i Stockholm: Johan Eric Berglöf och Wilhelm Bothe 1820, Lars Rosengren 1823 och Johan Lagerström 1825. Under detta dubbla tryck upphörde nybyggnationen av klavikord i Stockholm, och generationsskiftet var ett faktum. En ny era hade inträtt.

Författare

 Eva Helenius

Källor och litteratur

Huvudarkivet, A I fa, vol 46, s 938 f o E XVII db, vol 71, nr 15, samt Advokatfiskalkontoret, D 1, vol 51, Eskilstuna 1792, allt i Kommerskoll, RA. Livreg:brigadens värvade lätta infanterireg, Generalbesiktn:rullor 1796–1801, KrA. Hall- o manufakturrätten, Fabriksberättelser, vol 29–32 o Förteckn över arbetare, vol 8–9, båda i SSA. Snickarämbetet, Stockholm, protokoll, vol 3, NM.

B Bengtsson, En flygel från 1814 (Kulturen 1962); E Helenius-Öberg, Svenskt klavikordbygge 1720–1820 (1986), s 175 f, 199; dens, Pianomakaren Gustaf Ekstedt och hans omvända karnischtaffel (Dalarna: Historiska nyheter, Dalarnas hembygdsbok, årg 79, 2009); S Pollens, The early pianoforte (1995); T Sylvén, Mästarnas möbler: Stockholmsarbeten 1700–1850 (1996), s 349.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Söderberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35135, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Helenius), hämtad 2024-05-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35135
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Söderberg, urn:sbl:35135, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Helenius), hämtad 2024-05-09.