Meriter

Söderbäck, Carl Fritiof, f 1 juni 1887 i Fors, Söd, d 21 juni 1963 i Sthlm, Osc. Föräldrar: fabrikören Frans Theodor S o Ida Andersson. Mogenhetsex vid h a l i Västerås 13 juni 05, vik adj vid Eskilstuna realskola ht 05, inskr vid UU 5 febr 06, språkstud vid univ i Marburg 06, fil kand vid UU 27 maj 09, jur kand där 13 sept 13, e o notarie i Svea hovrätt 13, amanuens i Pensionsstyr mars 14, domhavande i olika domsagor 16, sekr i Sv arbetsgivarefören 16, dir:ass där 19, ombudsman för Rörledn:firmornas riksförb 19–36, VD i Sv arbetsgivarefören:s (SAF) allm grupp 21–39, ombudsman för Grängesbergskoncernens gruvförb 26–39, expert vid International labour organisations (ILO) arbetskonferenser i Genève 31–38, delegat där 39, delegat vid ILO:s arbetskonferenser i Paris 45 o i San Francisco 48, led av Sociala rådet 34–37, av styr för försvarsväsendets centrala civilanställn:byrå 34–40, av Arbetsrådet 35–48, av Arbetsmarknadsnämnden 39–47, tf VD i SAF o led av dess styr 39, VD där 41–47, led av komm för Centrala Finlandshjälpen dec 39–april 40, sakk i Socialvårdskomm april 40–45, led av Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet 40–49, av styr för Fören Norden 41–55, av sakk ang grunderna för beräkn av levnadskostnadsindex sept 42–febr 43, av styr för Livförsäkrings ab Nordstjernan, av styr för Försäkrings ab Norden, av folkberedskapens nämnd 42, av Arbetsmarknadskomm, av styr för Utrikespolitiska institutet 42–59, av Arbetarskyddskomm juni 42–dec 46, av Statens lönekontrollnämnd 43–46, av Indexnämnden 43–50, av SPP:s överstyr juni 45–juni 55, ordf i styr för Sv institutet 48–55, led av Arbetarskyddsstyr 49–54, av styr för Sv jästfabriks ab (från 62 ab Fannyudde) maj 46–63.

G 14 april 1916 i Eskilstuna m fil mag Sigrid Maria Öhman, f 1 aug 1888 där, d 6 maj 1971 i Sthlm, Osc, dotter till specerihandlaren Oscar Wilhelm Ö o Maria Lovisa Hellberg.

Biografi

Som direktör i SAF:s allmänna grupp och därefter VD i SAF spelade Fritiof S under flera årtionden en betydande roll i svenskt samhällsliv. Hans far och – efter dennes tidiga bortgång – hans mor drev en liten mekanisk verkstad i Eskilstuna. S lärde därmed tidigt känna en industri med dess arbetare. Efter mogenhetsexamen läste han in en fil kand i Uppsala, med bl a franska språket, vilket han kom att omfatta med stort intresse. Han valde emellertid att fortsätta med en jur kand. Under studentåren var den sällskapligt lagde S aktiv i Södermanland-Nerikes nation samt var Juvenalordens- och SHT-broder.

Efter domstolstjänstgöring anställdes S i SAF och blev 1921 VD i dess allmänna grupp. Det var en nybildad organisation, vari inrangerades företag som tidigare varit direktanslutna till SAF och inte som flertalet via något av branschförbunden. S kom att bli kvar på denna post till 1939. Han var även under lång tid ombudsman för Grängesbergskoncernens gruvförbund samt för Rörledningsfirmornas riksförbund.

Den arbetsbörda S åtog sig var mycket stor. Antalet kollektivavtal för företagen inom SAF:s allmänna grupp vid denna tid har uppskattats till ca 200, vari uppgörelser 1921 träffades för 179. Antalet var inte lika stort alla år, men S hade ändå mångdubbelt fler avtal att ta hand om än sina kolleger i SAF:s övriga förbund. Det är inte att undra på, att S när han några år senare fann att förhållandena inte blivit lugnare utan arbetsbördan tvärtom ökat, måste låta sjukskriva sig några månader för överansträngning. Han begärde och fick 1928 en medarbetare – Bertil Kugelberg – som senare också kom att bli hans efterträdare som SAF:s VD.

Företagen inom SAF:s allmänna grupp fanns inom gruvor, gummi-, kemisk-, kemisk-teknisk-, sprängämnes-, socker- och metallindustri samt inom många andra områden. 1921 var antalet 246 (7,4 % av alla SAF:s företag) med 34 000 arbetare. Motsvarande siffror 1938 var 500 företag (9,1%) respektive 40 000 arbetare. Allmänna gruppens ledning strävade efter att ersätta företagsvisa avtal med riksavtal för hela branscher, men det gick trögt.

1920-talet kännetecknades av oro på arbetsmarknaden och ett allt starkare LO medan arbetsgivarna var på defensiven, inte minst p g a svårigheter att enas. Detsamma gällde i än högre grad början av 1930-talet med dess djupa lågkonjunktur. På S:s verksamhetsområde förekom ett stort antal öppna konflikter, bl a en strejk vid Norrlandsgruvorna 1928. Framdriven av kommunisterna och stödd med pengar från Sovjetunionen var den emellertid inte framgångsrik, vilket S ansåg viktigt – det minskade faran för en kommuniststyrd arbetarrörelse. Även många besvärliga tvisteförhandlingar förekom, varav ett femtiotal blev hänskjutna till Arbetsdomstolen.

Förhållandena blev bättre i mitten av 1930-talet genom konjunkturuppgång och öppnare relationer mellan parterna. Den nya andan materialiserades i det huvudavtal som 1938 slöts mellan SAF och LO i Saltsjöbaden. S stödde SAF:s VD Gustaf Söderlund (se nedan) i dennes strävan att övertyga tveksamma företrädare för arbetsgivarna inför samtalen med LO. När sedan Söderlund i oktober 1939 av regeringen kallades till posten som chef för industrikommissionen såg denne till att få S som sin efterträdare. Denne värjde sig hårdnackat en vecka, men Söderlund och SAF:s styrelse nästintill tvang honom att bli tf VD. Valet av S låg nära till hands p g a hans långa och vittomfattande erfarenhet, samt relativt oberoende ställning i förhållande till maktgrupperingar inom SAF. Dessutom torde valet ha betytt att S ansågs ha lyckats väl som VD för den allmänna gruppen.

S fick genast leda en svår avtalsrörelse då arbetarna nekade att binda sig vid avtal annat än för mycket korta perioder, eftersom de hade prisutvecklingen under det första världskriget för ögonen. LO:s ordförande August Lindberg (bd 23) tog en underhandskontakt med S, och de enades om att på ömse håll söka få gehör för att med indexavtal knyta lönerna till konsumtionsprisernas utveckling. S föredrog frågan vid sitt första styrelsemöte den 30 november 1939 och styrelsen accepterade tanken utan invändningar. Förhandlingarna med LO ledde till ett avtal i december 1939 som innebar, att om levnadskostnadsindex steg med sex enheter under ett kvartal, skulle lönerna höjas med 0,42 % för varje enhets stegring. Det beräknades ge 75 % kompensation för levnadskostnadernas ökning. ”De första centrala förhandlingarna. Sannolikt inledningen till en ny utveckling”, noterade S 1940. Han blev i hög grad sannspådd. Nya indexavtal träffades fram till 1947, och några år därefter blev centrala löneförhandlingar mellan SAF och LO regel under lång tid.

I SAF:s styrelse uppstod, såvitt framgår av protokollen, inte några kontroverser om avtalspolitiken dessa år – S fick igenom sina förslag. Hans föredragningar och inlägg var sorgfälligt förberedda, täckte väsentliga områden och var väl formulerade. Avtalsförhandlingarna under krigsåren fördes de facto under fredsplikt.

I Arbetsmarknadsnämnden, som tillkom genom Saltsjöbadsavtalet, blev S ledamot från starten 1939. I denna nämnd kom tvister om avskedanden att dominera under S:s tid. 1942 blev S även ledamot av Arbetsmarknadskommittén, efter att tidigare ha deltagit som ställföreträdare. Knappast någon uppgift tilltalade honom mer än att få arbeta konstruktivt och på lång sikt i denna kommitté. 1942 tillkom huvudavtal om den lokala säkerhetstjänsten (”arbetarskyddsavtalet”), 1944 om lärlingsutbildning, 1946 om företagsnämnder, alla efter förslag av underkommittéer till Arbetsmarknadskommittén.

Indexavtalens automatiska kompensation för prisstegringar ansågs innebära fara för inflation. Regeringen uppdrog i oktober 1942 åt Gustaf Söderlund att leda konferenser för grupper av producenter, handelns företrädare och löntagare i syfte att klarlägga förutsättningarna för ett pris- och lönestopp. Ett sådant kom till stånd 1943. Förhandlingarna blev nu besvärligare, eftersom företagen inte kunde täcka höjda löner med prisökningar.

Den svåraste påfrestningen på SAF under S:s tid som VD blev strejken i verkstadsindustrin från februari till juli 1945. Kommunisterna hade lyckats få majoritet i arbetarpartens förhandlingsdelegation, vilken gick ut med krav på avsevärt högre löner än vad övriga grupper redan accepterat samt ökat inflytande över ackordsättningen. Metalls förbundsstyrelse tvangs att ge sitt stöd, LO:s ledning sökte utan resultat avstyra konflikt, men måste stadgeenligt ge metallarbetarna strejkunderstöd. S ledde verkstadsförhandlingarna under många och långa dagar. En uppgörelse nåddes natten till den 6 juli efter hot om lockout. Det omvittnas, att S varit pressad av arbetsbördan, ansvaret och slitningar inom det egna lägret. Så snart uppgörelsen var klar, tog han en avsevärt längre ledighet än något tidigare år.

Vid sidan av arbetet i SAF deltog S som expert och delegat vid konferenser med ILO i Genève, där han särskilt ägnade sig åt arbetstidsfrågor. Han ansåg 1936, att 40-timmarsvecka ännu inte var ekonomiskt försvarbar, men såg möjligheter för det på sikt. S var även ledamot av bl a Arbetsrådet, Sociala rådet, Indexnämnden, Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, Socialvårdskommittén och Arbetarskyddskommittén.

S:s verksamhet i SAF upphörde sommaren 1946, fastän han formellt kvarstod till sin sextioårsdag 1947. Han bröt samman under sin arbetsbörda, ”utbränd” med en senare term. S:s nära medarbetare Bertil Kugelberg karakteriserar honom som ambitiös, benägen att ta alltför mycket på sig själv i stället för att delegera. Sin långa erfarenhet gav S uttryck för i ett föredrag om förhandlingspsykologi 1942, i vilket han betonade vikten av hänsyn till olika personligheter, en positiv grundinställning till motpartens företrädare, ärlighet, självkontroll och kompromissvilja samt mod att stå för ultimatum, även vid risk för konflikt.

Efter sin pensionering var S 1948–55 ordförande i styrelsen för Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet. Institutet hade börjat sin verksamhet 1945, och S:s tid kännetecknades av fortsatt uppbyggnad och expansion. Institutets uppdrag omfattade information med en rad medel, representation och stöd till undervisning i svenska utomlands, förmedling av stipendier, mottagande av besök, m m. 1950 tillkom uppgiften att rekrytera experter till FN-uppdrag för biståndsverksamhet i u-länder – något som småningom utvecklades till Nämnden för internationellt bistånd (NIB), och sedermera SIDA. S ledde täta möten i styrelse och arbetsutskott, särskilt i början. Institutets ekonomi var ansträngd, bidragen från näringslivet blev långt mindre än man räknat med och inflation urholkade anslagens realvärde.

I arbetet beskrivs S som snabb, smidig och noggrann, med säker känsla för det väsentliga. Rapp i repliken och med ett glatt och skämtsamt humör vann han uppskattning både bland medarbetare och fackliga motparter.

Författare

Arne Jansson

Arkivuppgifter

Enstaka brev från S i LUB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): [Omslag:] Genève och 40-timmarsveckan. Föredrag av F S vid Stockholms Rotaryklubbs sammanträde den 30 okt. 1934. [Kolofon:] Sthlm 1934. (Åhlén & Holms boktr). 15, [1] s. – E Wigforss, Ekonomisk demokrati. Föredrag och diskussion med anföranden av G Söderlund, I Anderson, T Henriksson, K Wistrand, F S. [Kolofon:] Sthlm 1944. (A Lundquists tr). 63, [1] s. [Rubrik: Stockholms köpmansklubb. Föredrag och diskussion vid ordinarie sammanträdet den 9 maj 1944. S:s inlägg återges på s 47–49.] – Minnesskrift i anledning av Sällskapet 1858 års julgubbars 100-årsjubileum. [Sthlm: sällskapet], 1958. ([Sthlm:] Hedberg). [1], 22 bl.

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som har använts som källa i biografitexten ovan: Tre decennier med SAF. Minnen och anteckningar av F S (Industria, årg 48, 1952, nr 8/9, s 39–46, 159–162, 164, 166, 168, 170, 172).

Källor och litteratur

SAF:s arkiv: styrelseprot 1921–47 (A3 A), prot från ombudsmannakonferenser 1936–37 (A7 A), styrelseberättelser 1921–47 (B2 AA); Arbetsmarknadsnämnden 1939–48 (F19 LA, LB, LC); Arbetsmarknadskommittén 1936–47 (FK 19K), allt i Centrum för näringslivshistoria. Sv inst:s arkiv: verksamhetsberättelser 1948–55, RA. – S:s dagboksanteckn:ar o ms hos sonsonen Mikael S, Lidingö.

L Bratt, 40 års förhandlingar med allmänna gruppen (Fred eller fejd, 1985); J Sigfrid Edström: en levnadsteckning, ed K A Bratt (1950–53); J S Edström, Minnen ur mitt liv (1959); H De Geer, SAF i förhandlingar (1986); dens, Arbetsgivarna: SAF i tio decennier (1992); P-A Hildeman, Upplysningsvis: Svenska institutet 1945–1995 (1995); B Kugelberg, Upp i vind (1985); S W Nilsson, Under årens lopp ... En krönika om olika händelser på SAFs område och i omvärlden från sekelskiftet t o m 1989 (1990); G Söderlund, SAF och samhället (Industria 1952, nr 8–9); K Treslow, Verkstadsstrejken 1945: en studie av arbetsmarknadens förhandlingssystem vid konflikt (1972); Utsikt över Strömmen: om problem och arbete i en arbetsgivarorganisation: Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp 1921–1971 (1971). – Muntl meddel:n från S o Mikael S, Lidingö.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fritiof Söderbäck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35204, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Jansson

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35204
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fritiof Söderbäck, urn:sbl:35204, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Jansson