Meriter

Tallberg, Axel, f 23 sept 1860 i Gävle, Heliga tref, d 8 jan 1928 i Solna. Föräldrar: gjutaren Carl Erik T o Kristina Johansson. Elev vid FrKA:s elementarskola 20 aug 77– 78, vid dess lägre antikskola 20 jan 79–15 april 82, vid konstakad i Düsseldorf 83–85, lärare i Burnham, England, från 89, startade Tallbergska kursen vid FrKA mars 95, uppbar FrKA:s konstnärsarvode 1 mars 98–1 juni 04 o 1 okt 04–1 okt 07, föreståndare för FrKA:s etsningsskola 1 jan 10–18 juni 26, vice prof vid FrKA 14 maj 19. – Medlem av Royal Society of Painter-Etchers and Engravers i London 91, hedersled där 10, Litt et art 96, hedersmedlem i Grafiska sällsk 11.

G 9 april 1900 i Sthlm, Klara, m Greta Kristina Katarina Santesson, f 2 juli 1879 där, Maria, d 11 sept 1947 där, Engelbr, dotter till gravören Bror Axel S o Selma Kristina Elisabeth Sjöberg.

Biografi

T:s namn är intimt förbundet med landskapet Dalarna och de s k Falugrafikerna – Stig Borglind, Axel Fridell (bd 16), Bertil Bull Hedlund (bd 18), Hans Norsbo (bd 27), David Tägtström och Helge Zandén – vilka i honom hade en till alla dalmasar välvillig lärare på etsningskolan i Stockholm. Själv var T visserligen född i Gävle men släkten hade bott och verkat som bergsmän i Dalarna i århundraden och större delen av uppväxten tillbringade han i Falun där fadern satte upp en mekanisk verkstad. Han avled emellertid när T ännu bara var fem år och familjen hamnade på obestånd. Till prövningarna för familjen hörde också att en av T:s bröder, Henrik, blev blind efter att ha fått osläckt kalk kastat i ögonen av en skolkamrat. T skulle även efter att han flyttat från Falun fortsätta att stå i tät kontakt med brodern, som försörjde sig som korgmakare. De kommunicerade med varandra per korrespondens, med broderns brev skrivna i planskrift.

Familjens dåliga ekonomi gjorde att T genast efter folkskolan började arbeta, bl a som ”tvålpojke” på en rakstuga. Men T, som i skolan uppmärksammats för sin talang att teckna, visste att det egentligen var konstnär han ville bli. Några illustrationer som publicerades i Falupressen ledde till att en av stadens borgare bestämde sig för att bekosta T:s studier vid Konstakademiens elementarskola. Under åren på akademin bodde han inackorderad hos samma hyresvärdinna som studiekamraterna Anders Zorn och Bruno Liljefors (bd 23). Någon exemplarisk elev var T inte och 1882 uteslöts han från undervisningen ”för alltid” p g a upprepad ”försummelse”.

I stället förkovrade sig T under mer än tio års tid huvudsakligen utomlands och färdades vitt och brett över den europeiska kontinenten. Tillsammans med Liljefors vistades han t ex ett tag i Rom och i jakten på nya motiv uppehöll han sig tidvis också i Nordafrika och Mellanöstern. Under några år var T också inskriven vid konstakademin i Düsseldorf.

T inriktade sig inledningsvis på att bli landskapsmålare och målade företrädesvis akvareller, men efter hand arbetade han mer och mer med olika grafiska tekniker, särskilt etsning, vars första grunder han lärde sig i Stockholm av Albert Gellerstedt (bd 17). Under vistelsen i Düsseldorf fortbildade han sig i detta för den uppburne Ernst Forberg, som dock svartsjukt bevakade sina hemligheter och inte ens lät sina elever få veta etsningsvätskornas sammansättning. Likafullt var det just som etsare T kom att göra sig ett namn, särskilt efter att han 1886 i samråd med vännen och landsmannen Axel Herman Hägg (bd 19) tagit sig till England där han mestadels bodde i Burnham vid Windsor. Försöken att avlocka landets grafiskt verksamma konstnärer deras arbetsmetoder gick mindre bra, men i stället ställde den tekniskt skicklige Hägg upp med sina kunskaper. Detsamma hade Hägg dessförinnan gjort för Anders Zorn, vars läckra linjeetsade snabbskisser i svart-vitt inom kort väckte entusiasm bland finsmakarna och blev hett efterfrågade på den internationella marknaden.

Samma framgång hos publiken fick aldrig T med sin rätt stabbiga repertoar av arkitektur- och landskapsmotiv, medeltidsromantiska vyer med borg- och kyrkoruiner och pittoreska gubbhuvuden i Düsseldorfskolans anda. Däremot vann han erkännande för sitt stora tekniska kunnande, vilket 1891 renderade honom inval i Royal Society of Painter-Etchers and Engravers. Ingen ifrågasatte heller hans förmåga att med etsnålen fånga en stämning. Till T:s mer uppmärksammade blad hör Liktåg i den romerska campagnan (1884), Vid en lantkyrka (1888), Slottet Bamborough i Northumberland (stort format, 1905) och det i otaliga avdrag tryckta genrestycket Ölprovet (1892). T:s förmåga som människoskildrare framkommer i hans etsning av vännen Hägg (1889). Många av gravyrerna var rena brödjobb – mezzotinter efter populära oljemålningar, exlibris eller porträtt efter fotografiska förlagor, som i vissa fall gick ut i massupplagor.

T:s stora insats i svenskt konstliv är att ha bidragit till den konstnärliga grafikens uppblomstring i landet genom att som offervillig och outtröttlig lärare under dryga trettio års tid nästan ensam utbilda en hel generation grafiker. 1893 tog T, som redan hade skaffat sig viss pedagogisk erfarenhet i England, kontakt med Konstakademien och erbjöd sig att upprätta en kurs i ”etsning och därmed förbundna gravyrmetoder”. Då den grafiska undervisningen vid akademien varit kraftigt eftersatt alltsedan Per Flodings (bd 16) gravyrskola upphörde på 1770-talet föll förslaget i god jord och i mars 1895 kunde den första Tallbergska etsningskursen starta. Tillströmningen blev stor och redan nästa år kunde närmare 100 elever ställa ut över 400 arbeten i olika manér. Inte bara akademiens elever utan även mer etablerade konstnärer utnyttjade möjligheten att öva sig, däribland Oscar Björck (bd 4), prins Eugen (bd 14) och Carl Larsson (bd 22), liksom flera arkitekter, däribland T:s barndomsvän Ferdinand Boberg (bd 5). På kvällarna hände det att deltagarna gästade T:s stamlokus Tennstopet, vilket drevs av hans blivande svärfar som själv var utbildad konstnär.

T lovordades för såväl sina pedagogiska insatser som för sin entusiasm. Det ekonomiska stödet från akademien till hans undervisning var dock länge mycket begränsat, till vilket kom ständiga lokalbekymmer. Först 1908 fördes en fast etsningsskola upp på Konstakademiens stat och följande år kunde verksamheten starta. Fram till dess fick T dra sig fram på ett knappt konstnärsarvode och han hade tidvis undervisningen förlagd till den egna bostaden, vid andra tillfällen i en källarlokal och i en vindsvåning. Under en period fick eleverna ta sig till en lantgård i trakten av Rotebro.

För att få sin och skolans ekonomi att gå ihop sålde T allt emellanåt blad som eleverna gjort. De kunde då se sina alster i skyltfönstret till en tobaksaffär vid Engelbrektsplan, men tog enligt Annie Bergman inte illa upp: ”Tvärtom tyckte vi nog alla att det var det högsta beröm vi kunde få” (Holter). Understundom gick dock T steget för långt i sina försök att sanera ekonomin genom att handla med konst, som när han ett krisläge sålde en svit av sina egna plåtar vilka sedan trycktes i stora upplagor. En annan gång uppdagades det att han sålt avdrag gjorda från elevplåtar i akademins ägo. Dylika affärer förstörde marknaden för originalgrafik alldeles och gjorde relationerna till de andra lärarna vid Konstakademien bitvis kärva. Först 1919 fick T förord om att bli vice professor.

Desto mer omtyckt var den till växten lille och med pipskägg försedde T av sina elever. Till skillnad från övriga lärare hade han för vana att slänga titlarna i kontakten med dem, hade humor och spred gemyt omkring sig på sin alldeles egna dialekt, ”någonstans mellan dalmål och engelska”. Att han i tilltagande grad (dock selektivt) var döv gav upphov till många anekdoter som gärna anspelade på hans partiskhet för alla som kom från Dalarna: ”Jag bor hos min morsa, sa ynglingen. Jaså, sa Tallberg, ä ni från Orsa, ja, då går det an att få börja med detsamma” (Sallberg).

En annan anledning till T:s popularitet bland eleverna var att han undvek att styra dem konstnärligt. De fick fria händer att arbeta efter egna idéer och förlagor, och ville någon arbeta direkt på plåten så fick han eller hon gärna göra det. T:s fokus var hela tiden att lära ut det tekniska hantverket och han var nöjd så länge han såg att eleverna utförde ett ärligt arbete. Med sitt eget exempel inskärpte han god arbetsmoral genom att ligga i selen från tidig morgon till sen eftermiddag. T:s allmänna hjälpsamhet yttrade sig bl a i att flera av eleverna fick trycka sina alster på skolan även efter att de lämnat utbildningen.

Vid etsningsskolan kunde eleverna prova en rad tekniker. Framför allt de som ville etsa eller göra torrnålsgravyrer kunde räkna med gott stöd av T, som även sedan tiden i England hade gott handlag med mezzotinten, men på det verksamhetsfältet fick han inga efterföljare. För T var mezzotinten den grafiska konstens ”konung” och etsningen dess ”drottning”. Gentemot träsnittskonsten och kopparsticket var han däremot tydligt reserverad. Träsnittet förband T med den för honom förhatliga modernismen och kopparsticket ansåg han vara stelt och stramt och en i grunden ”despotisk” konstart.

T var även flitigt verksam som skriftställare och gav ut bl a handledningarna Några ord om etsning och andra konstnärliga gravyrmetoder (1912), utgiven i ny och utvidgad upplaga som Om etsningar och andra konstblad (1917), Om måleriets och färgernas kemi (1915) och Vår moderna konstgrafik 1895–1920 (1920). Dessutom redigerade han 1895–96 den egna veckoskriften Förgät mig ej!, som med engelska Tit-Bits som närmaste förebild bjöd på en brokig blandning ”småbitar” i form av anekdoter, populärvetenskapliga uppsatser, kåserier och notiser. Från 1902 var T korrespondent för den engelska konst- och konsthantverkstidskriften The Studio och han medverkade också regelbundet i dagspressen som konstskribent. I den rollen vållade han lätt debatt. Stöpt i friluftsmåleriets realism och valörrik etsningskonst stod han främmande inför alla nyare riktningar och dömde ut den konst som Isaac Grünewald (bd 17) och De unga stod för som kludderi.

T var under sina sista år som etsningsskolans föreståndare mycket isolerad på Konstakademien. Det mesta av undervisningen lämpade han då över på sin mångårige medarbetare Harald Sallberg (bd 31), som han en gång antagit som tryckarlärling och önskade få som efterträdare. I stället utsågs Emil Johanson-Thor (bd 20). Inga motgångar i världen kunde emellertid få denna murbräcka och propagandist för grafikens självständiga plats inom bildkonsten att svikta. Vid sin pensionering förklarade T i en intervju att hans skola var ”den mest välutrustade i världen” och han menade sig se hur grafiken redan höll på att fylla sin mission att ”uttränga alla dessa förfärliga oljetryck, som hänga litet varstädes i enklare hem” (Modin).

Son till T var läkaren, författaren och folkbildaren Axel Arne Kristian Santesson T (1902–84). Efter studentexamen 1922 vid Norra real i Stockholm studerade Arne T till läkare och blev medicine kandidat vid KI 1926. Under en period var han skeppsläkare och seglade bl a med skolfartyget Abraham Rydberg till Australien. Han tjänstgjorde även som stads- och provinsialläkare liksom inom mentalsjukvården. Under många år gjorde han en stor insats för att ta hand om alkoholberoende personer. Under 1930-talet började T utveckla ett efter hand mycket omfattande populärmedicinskt författarskap, som riktade sig till såväl unga som gamla och tog upp frågor över hela det medicinska fältet. Mycket av hans breda vetande samlades i Hemmets läkarebok (1947). T skrev även äventyrsromanen Skipper (1958), ett stort antal noveller och reseskildringar för dags- och veckopressen samt föreläste i radio, vid ABF och länsbildningsförbunden. Stockholmaren T rörde sig hemtamt i Klarakvarterens författarkretsar och räknade sig som nära vän till Nils Ferlin. I början av 1950-talet flyttade han till Tyresö där han verkade som rådgivningsbyråläkare.

Författare

Jakob Christensson

Arkivuppgifter

Handl:ar efter T (koncept, ms, korrespondens, handl:ar rör familjen o FrKA, klipp m m) i Tallbergska släktarkivet, RA. – Brev från T i KB (bl a till G Klemming), LUB, RA (bl a till A Santesson o Lizzie Tallberg), UUB (bl a till C Larsson o B Liljefors), NM.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Några ord om etsning och andra konstnärliga gravyrmetoder. Sthlm: Grafiska sällskapet, 1912. 42 s. [Faksimilutgåva av skriften (inklusive omslaget) tryckt i: Grafiknytt, 1985, nr 1/2. För en reviderad version av skriften se Om etsningar och andra konstblad (1917).] – Knut Ander. Några anteckningar om ett konstnärsöde. Sthlm: Claës Hultbergs konstförlag, 1913. 71, [1] s, ill. [Även utgiven i en numrerad lyxupplaga med en originaletsning av Ander. Boken innehåller dessutom 19 planscher med Anders grafik. Dessa ingår i pagineringen.] – Om måleriets och färgernas kemi. En hjälpreda för konstnärer och museimän. Sthlm: Minerva, 1915. xvi, [5] s, s 22–322. – Om etsningar och andra konstblad. En hjälpreda för konstälskare och gravyrsamlare. Sthlm: Svea, 1917. 89 [dvs 68] s, [13] pl-bl. [Bibliofilupplaga s å: 68 s, [14] pl-bl (varav en originaletsning av T). 2. uppl 1918: 89 [dvs 68] s, [14] pl-bl (varav en ny originaletsning av T). Huvuddelen av texten omtryckt under rubriken De olika gravyrarternas teknik och allmänna kännetecken i: Vår moderna konstgrafik 1895–1920 (1920; s 27–69). Boken utgör en reviderad upplaga av: Några ord om etsning och andra konstnärliga gravyrmetoder (1912).] – Zorn. Hans barndom, ungdom och studieår 1860–81. Sthlm: Minerva, [omslag:] 1919. 230, [1] s, [1] pl-bl, ill. – Etsningsskolan 1895–1920. En återblick. [Verso:] Sthlm 1920. (Svenska tryckeriaktiebolaget). 15 s. [Även publicerad under rubriken Introduktion i: Vår moderna konstgrafik 1895–1920 (1920), s 13–25.] – Vår moderna konstgrafik 1895–1920. Sthlm: [Omslag:] Tryckeriaktiebolaget Carbons förlag i distribution, 1920. 151, [1] s, [5] originaltryck, [89] pl-bl, ill. [En del av upplagan har endast 54 planschblad. Titelbladet i bägge versionerna har ursprungligen haft en annan förlagsuppgift.]

Redigerat: Förgät mig ej! En veckoskrift för alla innehållande småbitar ur de bästa böcker, tidningar och tidskrifter i verlden. Sthlm 1895–96. (Andréens tr). [Tidskriften redigerades av T från starten 17 sept 1895–okt 1896.]

Källor och litteratur

Källor o litt: G Arvidsson, Vi ses på Stopet! (2015); M Holter, Samtal med Annie (Grafiknytt 1989, nr 5); Hultmark; Lexikon der Düsseldorfer Malerschule, 3 (1998); G Lilja, Det moderna måleriet i svensk kritik 1905–1914 (1955); K Mezei, Grafiken (Signums svenska konsthistoria: konsten 1915–1950, 2002); [K F Modin], Vår grafikkonst fullt jämställd med utländsk, av –n (DN 28 sept 1926); J Nordling, Axel Tallberg och hans etsarskola (Idun 1905, nr 42); J Rothlind, Hans Norsbo och Falugrafikerna (1986); dens, Svart-vit grafik 1890–1990 (1992); H Sallberg, Från Rödbotorget till Skeppsholmen (Grafisk konst i vår tid, med bidrag av Sven Barthel m fl, 1958); SKL, 5 (1967); Svensk grafik från tre sekler, ed H Sallberg o G Jungmarker (1957). – Arne T: N Hagström, Lärare och studenter vid Stockholms realläroverk 1876–1890: högre realläroverket på Norrmalm 1890–1941 (1941). – Nekr i DN 14 mars o i SvD 15 mars 1984.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Tallberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35319, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2025-06-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35319
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Tallberg, urn:sbl:35319, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2025-06-14.