Biografi

Tamm, släkt vars ursprung delas med släkten Tham (se denna) men som genom bruksägaren Pehr Adolf T:s (T 1) avsägande av sitt adelskap 1800 kom att utgöra en egen släktgren med annan stavning av namnet och ny vapensköld, där banden till järnhanteringen markeras. Många i de efterföljande leden kom att engagera sig inom denna och även andra näringar, vilket innebar ett steg bort från adelns tidigare traditioner. Då T 1826 åter adlades skedde det i enlighet med 1809 års regeringsform vilket innebar att endast huvudmannen ärvde adelskapet. Att övriga medlemmar inte var adliga kan också ha underlättat övergången till att bli en mer modern elit.

Den äldste av T:s och Johanna Charlotta Ehrenbills tre söner var Adolf Gustaf T (1805–51), som under sin förhållandevis korta levnad hann bli en framstående bergsvetenskapsman. Han blev 1817 student i Uppsala och avlade där 1823 juridisk examen. Efter bergsexamen 1825 blev Adolf T auskultant vid Bergskollegium och genomgick sedan Bergsskolan i Falun 1826–27. Han blev redan före kursens avslutande elev i masmästeriet – uppvuxen på Österby bruk var T förtrogen med järnhantering och skaffade sig god praktisk erfarenhet genom att biträda en senior elev i dennes mindre lyckade smidesförsök.

T utgav flera skrifter om analyser av centrala tekniska problem. Det teoretiska intresset ledde 1829 till tjänsten som översmedsmästare på Jernkontorets stat vilken han innehade i fem år. På egen bekostnad gjorde han 1830 en studieresa i utlandet och författade därefter en reseberättelse som två år senare renderade honom Jernkontorets stora guldmedalj. T gjorde betydelsefulla insatser i undersökningarna av de metallurgiska processerna och i försöken att främja järnhanteringen genom tekniska förbättringar; av betydelse för malmrostningen blev skapandet av en ugnstyp som blev förebilden till E W Westmans gasrostugn. Av hälsoskäl lämnade T 1834 sin tjänst och ägnade sig därefter åt jordbruk.

Son till T och Augusta Maria Sofia Rålamb var Claes Gustaf Adolf T (T 2) som i äktenskap med Ebba Carolina Tersmeden blev far till Gustaf (Gösta) T (1866–1931). Denne tog 1884 sin mogenhetsexamen och blev följande år sergeant vid Livregementets dragonkår och elev vid Krigsskolan. Han utexaminerades 1886 och blev underlöjtnant i nämnda kår. 1888 transporterades han till Livgardet till häst, blev 1891 löjtnant där och erhöll 1897 avsked. 1896 blev den livligt hästintresserade Gösta T stallmästare vid hovet och 1901 hovstallmästare. 1886–98 var han sekreterare i kommittén angående reglemente för hästpremieringen. 1929 valdes han till ordförande i Stockholms kapplöpningssällskap och Civila ryttarförbundet.

T kom också tidigt in i det politiska livet. Han invaldes i riksdagen på Frisinnade landsföreningens program och blev 1903 ledamot i AK. Han anslöt sig också till Liberala samlingspartiet men ville inte helt följa dess linje i rösträttsfrågan utan avsade sig 1905 förnyad kandidatur. Det väckte därför förvåning när han på hösten samma år blev chef för det relativt nyinrättade jordbruksdepartementet i Karl Staaffs (bd 33) första och kortlivade ministär. T var dock varmt engagerad i frågor rörande småbrukens roll för jordbrukets utveckling. Hans hållning i försvarsfrågan – han anslöt sig till högerns krav på bl a en förlängning av rekryters utbildningstid – ledde 1914 till utträde ur både partiet och FK som han tillhört sedan 1910. Han var istället ledamot av AK 1914– 17, periodvis som högervilde.

I riksdagen var T 1912–14 vice ordförande i jordbruksutskottet och ledamot i olika särskilda utskott, bl a försvarsutskottet 1914 och automobilutskottet följande år. De ytterligare uppdragen var talrika: T var 1907–22 ordförande i Nationalföreningen mot emigrationen, 1907 ledamot av järnvägsrådet, från samma år till 1912 ordförande i norrländska skogskommissionen, ledamot 1911– 14 av fjärde försvarsberedningen och 1911– 15 av skogsförvaltningskommittén samt 1914 ordförande i domänarrendekommittén. T var därtill verksam i Södermanlands läns hushållningssällskap och blev 1908 ledamot av LA. Efter faderns död 1925 blev han friherre.

Sonson till T var Claes Per Adolf T (1922– 96) som efter studentexamen 1942 tog sjöofficersexamen 1945 och två år senare ingenjörsexamen vid Stockholms tekniska institut. Efter studier i London och vid Stockholms handelsskola drev den tekniskt begåvade Claes T egen agentur 1951–56. Han var 1955–60 rederiinspektör för Lion steamship co i Stockholm, blev 1960 VD i American machine and foundry co:s (AMF) svenska ab och 1963 i det egna bolaget Transitoria trading co ab. En betydelsefull insats kom att bli introduktionen av den nya produkten fartygsradar i Sverige.

T hyste ett djupt intresse för Österby bruk och för järnhanteringens historia. Då bruket 1972 övertogs av Bruno Liljefors stiftelse blev han ledamot i dess styrelse och engagerade sig med entusiasm i anordnandet av flera stora temautställningar. Inför en sådan lyckades han samla stora delar av den s k Österbysamlingen, skapad av Pehr Adolf T och på sin tid Sveriges största privata konstsamling. T var under flera decennier verksam i Släktföreningen Tham och Tamm, i 18 år som dess ordförande.

Farfars bror till T, yngre bror till Gösta T, var Claes Fabian T (1879–1955) som inledde sin sjömilitära bana redan vid 14 års ålder och tog sjöofficersexamen året därpå. Han blev löjtnant vid flottan 1901, genomgick Sjökrigsskolan 1904–06 och var själv lärare vid densamma 1906–14. Han blev 1907 kapten. Fabian T var marinattaché i Berlin och Köpenhamn 1914–17 och under första världskrigets sista månader militärattaché i Berlin. 1919 befordrades han till kommendörkapten och var till 1921 adjutant hos stationsbefälhavaren i Karlskrona. Väl förberedd för uppgiften tillträdde T därefter tjänsten som chef för Sjökrigsskolan där han var framgångsrik i sin ambition att förena gammaldags disciplin med inspirerande grepp vilket även kunde innebära att eleverna utsattes för en del glada infall – humor och livsglädje sades ha varit utmärkande för T:s personlighet, liksom ett ”väl bevarat gosselynne”.

T lämnade Sjökrigsskolan 1925, var 1926–29 chef för operationsavdelningen i marinstaben och blev 1927 kommendör. Han deltog 1928 som sakkunnig i utredningen av försvarets ledning och var följande år ledamot av 1929 års försvarsutredning. 1930–31 var han chef för Sjöförsvarets kommandoexpedition, 1933 blev han konteramiral och 1933–1939 var T chef för kustflottan. I april sistnämnda år blev han viceamiral samtidigt som han förordnades till chef för marinen, ett förordnande som skulle gälla till mars 1945 och alltså kom att sammanfalla nästan exakt med andra världskriget då det skedde en mycket omfattande upprustning av marinen.

Våren 1940 reste T, som åtta år tidigare deltagit i Nationernas förbunds nedrustningskonferens i Genève, i två omgångar till Berlin för att lämna försäkringar om att Sverige ville ställa sig neutralt, vilket Hitler uttryckt tvivel på. I förhandlingarna med denne och Göring motsatte sig T och hans delegation bestämt kraven på att krigsmateriel skulle få transporteras genom Sverige. Han ansågs ha gjort en betydelsefull insats för att avstyra möjliga tyska planer på att angripa Sverige.

Efter kriget inträdde T i reserven och befordrades 1947 till amiral. Han ägnade sig därefter åt handelssjöfarten, bl a som ordförande i Stockholms rederi-ab Svea. Han tillhörde också styrelserna för Ströms bruks ab, Ljusne-Woxna ab och ab Finnboda varf. T:s arkiv finns i KrA, RA.

Kusin till T var Elisabeth T (T 6).

Bror till Adolf Gustaf T var Clas Anton T (1807–66), som 1828 avlade kansliexamen vid UU och därefter tjänstgjorde som kanslist och kopist vid Kungl Majt:s kansli under tio år. Clas T ingick äktenskap med sin kusin Christina Carolina Östberg och paret slog sig ner på Tvetaberg utanför Södertälje, där en med tiden mycket stor barnaskara växte upp. T var en av stiftarna av Stockholms läns hushållningssällskap och ordförande i Öknebo härads hushållningsgille. Därtill var han ledamot i styrelsen för Södertälje sparbank och ledamot av såväl Stockholms som Södermanlands bibelsällskap samt Svenska fornskriftsällskapet. T blev 1862 den förste ordföranden i Tvetas kommunalnämnd och -stämma, och följande år Södertäljes förste landstingsman.

Att, som T synes ha önskat, få leva ostört inom en liten krets med barn, lantbruk, vetenskap och konst, var honom inte förunnat eftersom ”den usla penningen” måste förtjänas, men mycket tid kom ändå att ägnas de olika intressena. Engagerad lantbrukare uppfann han en tranärtsharpa, avsedd att skilja sädeskorn från tranärter, som hade viss framgång. Han invaldes 1859 i LA. Det var dock musik, konst och litteratur som låg T varmast om hjärtat. Han spelade flöjt och piano väl och blev 1861 ledamot av MA. Redan som student hade han börjat införskaffa böcker, gravyrer, noter och kartor och kom med åren att äga ett ”rikt och kostbart Bibliotek, som han sjelf bildat och frikostigt förökar” (Tamm s 40). Den stora samlingen omfattade en lång rad ämnen, inte minst språkläror och utländska lexika – T behärskade flera språk – men särskild vikt låg på konst och framför allt skönlitteratur, i synnerhet den svenska. Bibliotekets öde efter hans död är okänt.

T:s äldste överlevande son var metallurgen och direktören vid Kontrollverket Adolf Wilhelm T (1841–1920). Sonson till denne var Erik Göran Adolf Mauritz T (T 9).

En yngre son till Clas Anton T var Per Gustaf T (1842–1921), som efter militär utbildning blev bruksägare, ledamot i ett flertal styrelser inom näringslivet och ledamot av FK 1893–1908. En av hans söner i äktenskapet med Emma Sofia Amalia Gussander var Henric Sebastian T (1869–1936) som 1889 blev student i Uppsala där han 1891 tog jur fil-examen och fyra år senare kansliexamen. Han påbörjade därefter en karriär som tjänste- och bankman som inleddes med anställningar i Generalpoststyrelsen och Mälarprovinsernas hypoteksförening och som amanuens i Sjöförsvarsdepartementet. 1897–1907 var Henric T revisor i hypoteksbanken, 1898–1907 tjänsteman i enskilda järnvägarnas pensionskassa där han sedan var VD 1908–1916 samtidigt som han ägnade sig åt jordbruk på de egendomar han förvärvat i Uppland. Med tiden kom han att engageras allt mer i olika offentliga uppdrag. T blev 1912 VD i Sveriges allmänna hypoteksbank, likaså fullmäktig i Allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet, där han sedan var ordförande 1919–36.

Efter några år som suppleant var T 1915–36 ordinarie riksgäldsfullmäktig, de sista två åren som vice ordförande. Under 1910- och 20-talen deltog han också i en rad utredningar, bl a jordbrukskreditkommittén, Statens handelskommission, kommittén angående Statens järnvägars ekonomi och 1921 års fastighetskreditsakkunniga. 1918 blev T finansråd och året därpå ledamot i bank- och fondinspektionen. Som väl förtrogen med landets närings- och affärsliv kallades T vid regeringsskiftet i oktober 1920 till statsråd och chef för Finansdepartementet i den opolitiska fackmannaministären. Hans tid som minister varade dock endast ett knappt halvår. Som ett sätt att bemästra budgetproblemen under depressionen föreslog han kraftigt höjd kaffetull, ett förslag som dock avslogs i bägge kamrarna varvid T avgick.

T var ledamot även i ab Kreditkassan av år 1922 från starten, postsparbanksfullmäktig från 1925, vice ordförande i Svenska bostadskreditkassan 1929–33. Han blev 1927 ledamot av LA och mottog 1932 Iqml.

Äldste son till T och Sofia Charlotta Louise Tham var Viking Sebastian Henricsson T (1896–1975) som efter studentexamen 1914 ingick i Svea livgarde. Han tog officersexamen som etta 1916 och blev tre år senare löjtnant vid nämnda garde, genomgick 1925–27 Krigshögskolan, blev 1930 stabsadjutant och kapten vid Generalstaben och fyra år senare kapten vid Svea livgarde. Samma år inträdde Viking T i etiopisk tjänst med uppdraget att organisera utbildningen vid landets krigsskola för officerare. På goda grunder fruktade man en italiensk invasion och i händelse av krig skulle svenskarna beordras att resa hem. T tillkännagav dock sin avsikt att stanna kvar och tjänstgöra i den etiopiska armén och ägnade sig privat åt att försöka värva andra svenska officerare för krigstjänstgöring. Med tiden avtog T:s entusiasm och ersattes istället av tvivel och då han 1936 återvände hem var han av åsikten att det etiopiska folket skulle få det bättre under italienskt styre. Efter att ha deklarerat att han inte avsåg att skriva böcker eller hålla radioföredrag om sina erfarenheter utgav T snart I tjänst hos Negus (1936) och ägnade vintern åt föreläsningar.

T blev efter hemkomsten lärare i taktik vid Krigshögskolan, 1937 major i generalstabskåren och 1939 överstelöjtnant. Han ingick i kommittén som utarbetade det fältreglemente som 1937 gav den operativa och taktiska grunden för arméns verksamhet under krigsåren, och var ordförande i den kommitté som utarbetade ett nytt infanterireglemente. Vid det finska vinterkrigets utbrott anslöt sig T till den svenska frivilligkåren, vars tillkomst han medverkat till. Återkommen till Sverige blev han avdelningschef vid arméstabens utbildningsavdelning och 1941 chef för Krigshögskolan. Samma år blev han överste, då arméns yngste. Han var 1942–44 chef för Södra Skånska infanteriregementet och därefter inspektör för infanteriet och kavalleriet. 1945 och 1946 var T åter i tjänst i Etiopien, nu som kejsarens rådgivare i militära frågor. Under vistelsen skildrade han landet i en rad artiklar för Svenska dagbladet.

Tillbaka i Sverige blev T 1946 ställföreträdande befälhavare för första militärområdet och sju år senare befälhavare där. Han blev 1948 generalmajor i generalitetet och chef för arméstaben. Tillsammans med arméchefen genomförde T ett stort reformprogram, kanske hans viktigaste insats för den svenska armén, vilket bl a innebar omorganisering av arméledningen och materielanskaffningen, motorisering av förbanden, och förbättrad beväpning. 1944–46 var han ordförande i Stockholms skarpskytteförening. T blev 1939 ledamot av KrVA och mottog 1950 storkorset av Finlands lejons vapen. 1952 bildades Svensk-etiopiska föreningen vars förste ordförande T blev. Årets därpå tilldelades han den etiopiska Menelikorden. Han utnämndes 1961 till generallöjtnant.

Bror till T var Per Vollrath Sebastian Henricsson T (1905–78), som liksom brodern slog in på den militära banan. Efter studentexamen 1925 ingick även han i Svea livgarde där han 1927 tog officersexamen. Han blev 1931 löjtnant och 1940 kapten. Som kapten i generalstabskåren bistod Per T vid nyorganiserandet 1942 av militärbefälsstaben i Karlstad. Han genomgick Krigshögskolan 1937–39 och var 1946–49 lärare där. 1946 blev han major, 1950 överstelöjtnant och 1955 överste. Från samma år till 1963 var T sekundchef vid Livregementets grenadjärer i Örebro och 1963–66 befälhavare för Stockholms försvarsområde och kommendant i Stockholm.

T var idrottsintresserad; särskilt gällde detta brottning. Han var 1939–41 ordförande i Stockholms brottningsförbund, 1942–45 i brottningssektionen inom Värmlands idrottsförbund och 1945–51 i Svenska brottningsförbundet. I den senare rollen blev han värd för de första Europamästerskapen efter kriget. T var dessutom ledamot av Riksidrottsförbundets överstyrelse 1946– 52 och av Internationella brottningsförbundet 1948–56.

Farbror till de båda föregående var Nils Arvid Oscar Fredrik T (T 5).

Bror till Adolf Wilhelm och Per Gustaf T var domäninspektören Claes Oscar Sebastian T (1844–1916) som tillsammans med Anna Hildegard Bergendal blev far till sju barn varav flera blev bemärkta. Äldst var den musikaliskt och konstnärligt begåvade Hildegard Carolina T (1873–1951) som först avsåg att bli konsertpianist. Efter studier för flera framstående musiker var hon under många år verksam som musikpedagog samtidigt som hon tog lektioner i måleri hos Alfred Bergström (bd 3). Hon studerade också konst i Tyskland och Rom. 1918 kom Hildegard T i kontakt med konstnärskolonin kring Gustaf Ankarcrona (bd 2) i Dalarna som strävade efter att försöka bevara landskapets gamla kultur, genom konkret insamling av föremål och inte minst genom att måla stämningar och situationsbilder. T inspirerades av gruppens verksamhet och bosatte sig ett antal år senare själv i trakten. Återkommande motiv i hennes mollstämda konst var landskap och ödegårdar, ofta hållna i en dämpad färgskala.

T var medlem i Svenska konstnärers förening och Föreningen svenska konstnärinnor. Med den senare utställde hon flera gånger i Stockholm; 1935 hade hon en separatutställning där. Hon framträdde också i Dalarnas konstförenings utställningar och deltog i Baltiska utställningen i Malmö 1914. Hennes verk finns i bl a NM.

Yngre systrar till T var Anna Alfhild T (T 4) och Märta Elisabeth Catarina T-Götlind (T 7) samt Ingeborg Matilda T (1880–1970), från 1906 gift med officeren Peter Hegardt (bd 18). Hon engagerade sig tidigt i politiken där hon med ”sitt klara förstånd och sin praktiska förmåga” (Generalskan…) blev tagen i anspråk på flera områden. Hon var ordförande i Sveriges moderata kvinnoförening i Halmstad och, efter att familjen flyttat norrut, i Östersund. Hon var också ledamot i styrelsen för Hallands läns valmansförbund. Redan 1924 stod Ingeborg Hegardt på riksdagslistan och fyra år senare fick hon ta plats på Hallandsbänken efter en avliden ledamot. Hon blev den sjunde kvinnan i andra kammaren. Tiden där blev emellertid kort då moderaterna tappade ett mandat i valet samma år, men hon var fortsatt engagerad i föredragsverksamhet och opinionsmöten och under valturnéer. Ingeborg Hegardt var under flera decennier aktiv i Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar och mycket engagerad inom lottarörelsen och Röda korset.

Bror till de fyra systrarna var Olof Filip Sebastian T (T 8), vars son var Carl Olof Sebastian T (T 10). Syster till denne var Elsa Alfhild Birgitta T (1930–92), som 1949 tog studentexamen, 1951 blev fil kand vid Uppsala universitet och 1956 fil lic vid Stockholms högskola. Hon fick tidigt sitt första Romstipendium från Svenska institutet och det rådde ingen tvekan om att det var klassisk fornkunskap hennes håg stod till. En viktig förebild fanns inom familjen – morfadern var Johan Bergman (bd 3), professor i latin och klassisk arkeologi. Ämnet för licentiatavhandlingen var recitationslokaler i Rom. Birgitta T disputerade sedan 1963 som första kvinna inom ämnet på avhandlingen Auditorium and Palatium, som behandlade andra rumstyper i palatsbyggnader under de båda seklerna närmast före och efter Kristus.

Med sin filologiska bakgrund och kunskaper i latin och grekiska kunde T relatera lämningar efter romerska palatsbyggnader till litterära källor. Det breda upplägget gjorde avhandlingen användbar för studier i romerska byggnadsfunktioner också utanför palatsarkitekturen. Den beskrevs som kontroversiell, men samtidigt som en guldgruva för Romtopografer (Säflund). Senare analyserade hon bl a Aula Regis på Palatinen i Rom och Neros gymnasium på samma sätt.

T blev docent i klassisk fornkunskap och antik historia samma år som disputationen. Som t f professor efter Gösta Säflunds (se ovan) pensionering hade hon tidvis ansvar för institutionen vid StU, bl a under den period då utflyttningen till det nybyggda Frescati ägde rum, och initierade flera forskningsprojekt. Hon arrangerade exkursioner till länder i Medelhavsområdet, tog initiativ till läromedelsproduktion med studenters hjälp och regisserade t o m uppsättningen av en antik romersk komedi i Italien. Hon initierade utåtriktad verksamhet i samarbete med gymnasieskolor och studieförbund som gav även gymnasister möjlighet att delta i arkeologiska utgrävningar, föreläste själv offentligt och var en uppskattad lärare.

T blev emellertid aldrig aktuell för en professur utan hamnade i det s k docenteländet som innebar stora svårigheter att få annat än tidsbegränsade förordnanden vid universitetet. Det politiska motståndet mot ”lyxämnen” innebar också att resurserna krymptes. Till sist lämnade T universitetet och utbildade sig till mentalskötare. Hon återvände dock senare då förhållandena förbättrats. På 1970-talet drabbades T av svår sjukdom som senare hindrade henne från att fortsätta sin gärning. Hennes sista bidrag till forskningen blev en bildanalys av Mysteriefrisen i Pompeji.

Yngre bror till Adolf Wilhelm, Per Gustaf och Claes Oscar Sebastian T var språkforskaren och universitetsläraren Fredrik August T (1847–1905). Han blev student 1863, fil kand 1873 vid UU och fil dr där två år senare på avhandlingen Bidrag till en svensk etymologisk ordbok (1874). 1875–76 var Fredrik T amanuens vid universitetsbiblioteket i Uppsala, sistnämnda år blev han där docent i nordiska språk. 1878–79 vistades han i Leipzig, mellan 1883 och 1898 var han i omgångar under sammanlagt tio år tf professor i svenska språket vid UU, 1897 erhöll han professors namn.

T blev sin tids mest framstående forskare inom ordbildningslära och etymologi. Han ägnade låneorden stort intresse; bl a utgav han 1876 Om tyska prefix i svenskan, som var hans docentavhandling, 1880 Om tyska ändelser i svenskan och 1881 Svenska ord belysta genom slaviska och baltiska språken. Flera av hans skrifter, studier över det moderna språkets formlära och historiska utveckling, publicerades genom HVU där han blivit ledamot 1890. Samma år inledde T med stöd av SA arbetet med Etymologisk svensk ordbok som dock endast hann utkomma med sin första del innan han gick ur tiden. Som få andra hade han djup kännedom om både yngre och äldre svenska och var förtrogen med såväl slaviska och baltiska språk som romanska och germanska vilket gjorde honom synnerligen väl skickad för uppgiften; trots att det inte avslutades blev verket T:s mest betydelsefulla.

T:s gärning inom undervisningen blev inte lika framgångsrik. Han hade emot sig en fåordig och något kärv – ibland kallad ”manlig” – personlighet och hade svårt att förmedla sina ståndpunkter. I slutet av 1890-talet drabbades han dessutom av en cancersjukdom i ansiktet, möjligen också i munnen, som vållade honom talsvårigheter och stort lidande. Operationer företogs och föreföll inledningsvis lyckade, men sjukdomen tog till sist hans liv.

Politiskt var T utpräglat frisinnad och en stor reformvän vilket manifesterades i bl a hans engagemang för Upsala nya tidning vid dess etablering i början av 1890-talet. Starten var trög och T blev den som sköt till det största beloppet då nya aktier emitterades. Med sitt ”bergsäkra radikala sinnelag” var han ”en ovärderlig ekonomisk och personlig stödjepelare under åtskilliga år” (Hirschfeldt, s 33).

Brorson till Adolf Gustaf och Clas Anton T var Hugo Petrus Percival T (T 3). Äldste son till denne och Terese Antoinette Lizinka af Ugglas var Carl Gustaf Ludvig Hugosson T (1876–1962) som efter mogenhetsexamen i Stockholm 1894 var elev vid Ombergs skogsskola 1895–96 och därefter vid Skogsinstitutet där han 1898 tog examen för att året därpå bli e o jägmästare i bergslagsdistriktet. 1900 blev Gustaf T assistent vid Skogsinstitutet och e o tjänsteman vid Domänstyrelsen och under de följande åren assistent i olika revir – Grönbo, Västerås och Askersund. Han blev 1903 skogschef vid Strömbacka bruks ab och 1908 ledamot av styrelsen där. Följande år blev han skogschef vid Fagersta bruk, 1910 även skogsförvaltare vid Fånö och Ekolsund. T placerades 1917 i ledningen också för lantbruket vid Fagersta, som blev moderbolag i järnbrukskoncernen.

Som erfaren jägmästare var T efterfrågad för många uppdrag. Han blev ordförande i föreningen Jägmästare i enskild tjänst då denna bildades 1928, därefter i paraplyorganisationen Sveriges jägmästares och forstmästares riksförbund vid bildandet 1942. Han var därtill politiskt aktiv. Som ledamot av första kammaren för högern 1929–42 var T verksam i andra lagutskottet där hans stora sociala intresse kom till uttryck, kanske rentav mer än det för skogsfrågor – han sades ”representera den vidsynta uppfattning i sociala frågor, som mer och mer trängt igenom” i tidens höger och stod bakom ett stort antal motioner, bl a om fostrande verksamhet bland ungdomar och stöd till idrottsföreningar. Han var statsrevisor 1937–39.

Även i det kommunala livet var T aktiv. I Västervåla var han 1913–16 ledamot av kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse, i Västanfors 1920–34 av kommunfullmäktige, 1921–35 ordförande i kommunalstämman, 1931–35 ledamot av kommunalnämnden och 1923–35 av skolrådet. Därtill var han 1937–38 ordförande i Västmanlands läns borgerliga förbund. T hade också uppdrag i olika styrelser och ett flertal utredningar såsom sociala jordutredningen, 1936 års arrendeutredning, kommittén angående statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikter, 1941 års lärarlönesakkunniga och 1942 års krigsavlöningssakkunniga.

Son till T och Elisabet Broberg var diplomaten Nils Hugo Withmar T (1903–90) som 1953–59 var generalkonsul i Berlin varefter han bytte tjänst och blev ambassadör i Tel Aviv under tre år. Hugo T:s sista placering var som sändebud i Pretoria. 1968–71 var han teknisk rådgivare vid den svenska Unesco- legationen i Paris. Han författade uppsatser i folkrättsliga och kyrkliga ämnen.

Farbror till T var Sune Torgny Hugosson T (1895–1984), född i faderns andra äktenskap, som genast efter studentexamen 1913 inledde en karriär inom flottan. Han tog 1916 sjöofficersexamen, blev samma år fänrik vid flottan och två år senare löjtnant där. Sune T tjänstgjorde därefter på torpedbåtar och var 1920–22 befälhavare för den första svenska världsomseglingen med fritidsbåt. Resan, som bekostades av honom själv och brodern Sebastian, gick över Atlanten, runt Sydamerika, via Påskön över Stilla havet och efter ordentliga avstickare till Hawaii och Japan över Indiska oceanen till den afrikanska kusten, genom Röda havet och Medelhavet och avslutades så till sist i Karlskrona varifrån expeditionen utgått nästan exakt två år tidigare.

Fartyget, en ketch, och dess besättning väckte stor uppmärksamhet varhelst de kom – svenska konsuler mötte upp, fester arrangerades och tidningar skrev – så även vid hemkomsten. T och de övriga officerarna tilldelades Vasaorden redan på kajen och sportbragden bedömdes som så viktig för såväl uppvisandet av ”rikets flagga i främmande länder” som den impuls till en fördjupning av sjömansutbildningen den inneburit, att en riksdagsmotion senare väcktes om att räkna in tiden till sjöss i besättningens tjänsteårsberäkning. Kort efter hemkomsten utgav expeditionens historiograf Uno Thorburn succéboken Med Fidra på världsomsegling (1922) och Nordisk familjebok fick tillfälle att glädjas över reklamen den fick med berättelsen om hur Fidra lyckats navigera in i Rio de Janeiros hamn med hjälp av en karta ur uppslagsverket eftersom sjökort saknades.

För T följde en tid av intensivt föredragshållande och han tilldelades Kungliga Svenska segelsällskapets förtjänstmedalj i guld. Åter i flottans tjänst genomgick han Sjökrigsskolan. 1925–28 var T styrman på C B Pedersen, ett av de sista stora svenska lastfartygen under segel, och 1928–35 överlärare vid sjömansskolan Rydbergska stiftelsen med vars fartyg han gjorde långa färder på Australien. Under sin tid skapade han en utbildning för nautiskt befäl av hög kvalitet. 1936 blev T rederichef hos ab Karta & Oaxens kalkbruk, 1939–44 var han direktör vid Lundsbergs skola, där han själv varit elev samtidigt som han var återinkallad till tjänst i flottan. Han deltog i 1948 års lotskommitté och var från 1944 till sin pensionering 1960 rederiinspektör i Uddeholmsbolagen. Därefter följde en tvåårig insats som chef för ab Transportkontroll. Till T:s mer speciella uppdrag hörde insatsen för bibelkommissionen vid nyöversättningen av Nya testamentet (NT 81) då han räknade ut vilken åtgärd som måste ha vidtagits av besättningen på det fartyg som aposteln Paulus färdades på som fånge då det utanför Kreta överraskades av en storm, likaså vilken hastighet det då sannolikt höll.

Bland styrelseuppdragen ingick ledamotskap i bl a Vänerns seglationsstyrelse och Carnegiestiftelsen samt ordförandeposten i Nautiska föreningen i Göteborg 1953–67, likaså i Sveriges redareförenings västra krets och Scoutfrämjandet i Göteborg. T fick med tiden en stor familj och gav sig inte längre ut på fleråriga seglatser men ränderna gick inte ur sjömannen; under flera år hade familjen sitt hem i fartyget Wallaroo som låg förtöjt vid Skeppsholmen i Stockholm, och då denne ”gentleman of the seven seas” gick ur tiden spreds askan enligt hans önskan i havet.

Författare

Lena Milton

Källor och litteratur

Allmänt: Elgenstierna; SMoK.

Adolf Gustaf T: Jernkontorets historia, 3:1 (1955); G Norrby, Adel i förvandling (2005).

Gustaf (Gösta) T: N Edling, Det fosterländska hemmet (1996); O Nyman, Högern och kungamakten 1911–1914 (1957).

Clas Anton T: C Tamm, En skönande och hans böcker (PHT 1998, nr 1); dens, Pappas lydige son (2000).

Claes Per Adolf T: Väv: Norrland, suppl (1968). – Nekr i SvD 19 aug 1996.

Claes Fabian T: S H:son Ericson, Fabian Tamm har avlidit (SvD 6 okt 1955); Fabian Tamm 60 år (SvD 12 nov 1939): Hitlerbrev om 9 april 1940 (DN 17 okt 1956); Kungl sjökrigsskolan 1867–1942 (1942); Sverige avvisade bestämt långt gående tyska krav (SvD 7 aug 1945); Tyskarna fick nej till Narvikshjälp (DN 18 febr 1947); Vår u-båtsflotta får kraftig förstärkning (DN 22 jan 1941).

Henric Sebastian T: H8D 22 (1920–21); Statskal; Väd 1929 (1928).

Viking Sebastian Henricsson T: Abessinierna få det bättre under il Duce (SvD 30 maj 1936); M Cantera Carlomagno, Svenska officerare i kejsarens tjänst (Populär historia 1995, nr 5); Generalmajor Tamm får hög etiopienorden (SvD 17 febr 1953); O Ljung, Viking Tamm (Svenska officersprofiler under 1900-talet, ed G Artéus, 1996); T Ohlin, Viking Tamm in memoriam (SvD 27 nov 1975); Svensketiopisk förening bildad (SvD 12 april 1952); Viking Tamm 50 år (SvD 21 juli 1946).

Per Vollrath Sebastian Henricsson T: Ny hemvärnschef, 5 nya regementschefer (SvD 1 april 1955); Per Tamm död (DN 10 nov 1978).

Hildegard Carolina T: Familjenytt: Hildegard Tamm död (SvD 24 aug 1951); Konstkrönika (DN 2 okt 1952); SKL.

Ingeborg Matilda T, g Hegardt: En dam till i riksdagen (DN 19 febr 1928); Generalskan Ingeborg Hegardt 50 år (SvD 17 febr 1930). – Nekr i SvD16 maj 1970.

Eva Alfhild Birgitta T: I vimlet (SvD 8 juni 1969); M-L Säflund, Hennes möte med Rom blev livsavgörande (DN 24 febr 1992); Utvärdering av grund- och forskarutbildning i antikens kultur och samhällsliv… (Högskoleverkets rapportserie 2002:36). – Nekr i SvD 4 febr 1992. – Meddel från Bodil Edvardsson, Sthlm (utskrift hos SBL).

Fredrik August T: G Danell, Adolf Noreen: ur en lärjunges synvinkel (Hågkomster och livsintryck, 19, 1938); L Hirschfeldt, Upsala nya tidning: nyhetsorgan och opinionsbildare, 1 (1987); NF 28 (1919); A Noreen, Fredrik Tamm (Arkiv för nordisk filologi 1906); Svenskt biografiskt handlexikon, 2 (ny uppl 1906).

Carl Gustaf Ludvig Hugosson T: Gustaf Tamm 70 år (SvD 11 sept 1946); Tvåkammarriksdagen 1867– 1970, 1 (1988); K Wistrand, Gustaf Tamm in memoriam (SvD 6 mars 1962).

Nils Hugo Withmar T: Inga Thorsson ny Tel Avivambassadör (SvD 26 sept 1963); Kungl utrikesdepartementets kalender 1966 (1966); Namn o nytt (DN 22 mars 1960).

Sune Torgny Hugosson T: G Bråkenhielm, Föregångsman inom sjöbefälsutbildning (SvD 24 mars 1984); Minnesteckningar (Tidskrift i sjöväsendet 1984, nr 4); Sune Tamm 50 år (SvD 31 jan 1945); U Thorburn, Med Fidra på världsomsegling (1922). – Nekr:er i SvD 24 mars o 3 april 1984.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Tamm, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35344, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2026-03-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35344
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Tamm, släkt, urn:sbl:35344, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2026-03-05.