Meriter

1. Lorens Jacob Adlerstedt, f. 14 aug. 1699, d 25 nov. 1756. Föräldrar: kommerserådet Karl Adlerstedt och hans första hustru, Katarina Bång. Auskultant i kommerskollegiet 22 aug. 1716; v. notarie 1717; nödgades 1718 av Karl XII att avstå från en tillämnad resa till England och tjänstgöra som fältkommissarie vid armén i Norge; kommenderad till tjänst vid fredskongressen på Åland 1719; hovjunkare 16 juni 1720; kammarherre 30 dec. 1732; assessor i kommerskollegiet 14 nov. 1734; deputerad för överseende av 1733 års förordning om mått och vikt 15 mars 1737; förordnad att biträda sundhetskommissionen 24 okt. 1738; skild från all befattning med manufakturerna genom K. brev 5 juni 1739; e. o. kammarråd 14 sept. 1743; tillträdde tjänst och lön som kammarråd 1752; erhöll landshövdings titel 5 nov. 1756.

Gift 30 aug. 1741 på Hällefors med Anna Leijel, f. 12 sept. 1714, d. 5 febr. 1753, dotter till landshövdingen Adam Leijel.

Biografi

A:s namn är knutet vid några typiska episoder i 1700-talsbyråkratins historia. Hans far, som vid sjuttiåtta års ålder ej längre förmådde nöjaktigt bestrida sin assessorstjänst i kommerskollegiet, vägrade enständigt att taga tjänstledighet, med mindre han erhöll sin son till vikarie (och designerad efterträdare); han drog saken inför K. M:t och ständerna och uppnådde till slut av de sistnämnda en rekommendation för sonen, som förskaffade denne fullmakt på tjänsten samma dag, som han själv erhöll ett nu välkommet avsked. 1737 utsågs A. av kommerskollegiet att jämte landshjälpsdeputationens deputerade deltaga i en av ständerna anbefalld undersökning av Alingsåsverken, varvid kollegiet i sin instruktion av 15 aug. 1737 gav A. föreskrifter, som visade, att det åsyftade en verklig granskning. Hans uppfattning blev, att betydande missförhållanden funnos: byggnaderna hade slukat alldeles för stora summor, och de tillverkade varorna voro ej av verkligt god kvalitet. De ekonomiska uppgifter, vilka han lämnade och som skulle visa, att högst betydande belopp ej kommit till användning för verket utan stodo inne hos direktörerna, vilade dock ej på räkenskapernas siffror utan på av honom själv gjorda beräkningar. Det saknade ej sitt berättigande, då A. sökte visa, att det stora företaget ej var byggt på solid grund, men han var alltför mycket partiman för att kunna opartiskt bedöma förhållandena. Vid riksdagen 1738 försvarade sig Alingsåsverkens direktion inför sekreta handels- och manufakturdeputationen mot A: s anmärkningar men måste dock medge, att försträckningar lämnats till andra företag och till enskilda. A:s kritik underkändes emellertid fullständigt av deputationen, som fann, att han därmed förgripit sig på ständerna och deras utskott, då dessa förklarat sitt välbehag över verkets skötsel, att han ej visat den »åhåga och ömhet» om manufakturerna, som anstått en ledamot av kommerskollegiet, samt att ständerna därför borde begära hos K. M:t, att han ej muntligen eller skriftligen finge befatta sig med frågor rörande dessa. Ridderskapet och adeln, som i sin förbittring uteslöt honom från riddarhuset, tillade, att han skulle ställas under åtal, och de övriga stånden förenade sig med dess beslut. Processen mot A. fördes inför Svea hovrätt och slutade med att han 23 maj 1741 för ohemula beskyllningar mot direktionen dömdes till 200 dlr smts böter och offentlig avbön. Av förbudet mot att befatta sig med ärenden rörande manufakturerna drog A. den knappast avsedda slutsatsen, att han ej kunde deltaga i kommerskollegiets arbeten, då dettas uppgift ju vore att befordra manufakturerna, och han fortsatte i över tolv år att uppbära sin lön utan att göra motsvarande tjänst. Emellertid gavs honom vid 1742–43 års riksdag den upprättelsen, att han (31 mars 1743) ånyo fick säte och stämma på riddarhuset och av ständerna (12 sept.) rekommenderades till förordnande såsom e. o. kammarråd; i tjänst i kammarkollegiet inträdde han först år 1752.

A:  motgångar 1738–39 sakna helt visst ej sammanhang med hans politiska åskådning. Han var utpräglad mössa, och om han ej spelade någon politisk roll, retade han de oliktänkande med en ofta utmanande hållning. År 1727 reste han, enligt Fersens uppgift som konung Fredriks agent, ned till Vellingks gods Ekenäs vid beslaget på dennes papper därstädes; han skall därvid ha tillåtit sig uttalanden om Vellingk, som föranledde denne att besvära sig hos ständerna (adelns prot. 18 jan. 1727). Vid 1731 års riksdag sökte han förgäves tvinga sig in bland bänkmännen, och 1734 lät han den framväxande oppositionen mot Horn tydligt se sitt förakt. I maj 1739, efter den Hornska styrelsens fall, skrev han till ministern i London Wasenberg, att en »bister konjunktur» i Sverige åstadkommit förändringar vid en riksdag, »vars maka näppligen uti historier och tidernes skrifter igenfinnes». – A:s självständighet förde honom även senare i konflikter. I ett votum i kammarkollegiet rörande utmyntning av silver till ettöresstycken gjorde han uttalanden, som i hög grad förtröto de maktägande. Han ställdes inför en av K. M:t 28 juli 1756 tillsatt kommission, och en särskild aktör förordnades (14 sept.), men frågan torde ej ha blivit avgjord före hans död.

A. har jämväl försökt sig som praktisk näringsidkare. Han arrenderade på 1720-talet Gripsholms kungsladugård, gjorde ett försök att anlägga en gyllenlädersfabrik och uppbyggde på sin egendom Lisjö bruk en stångjärnshammare. Även som tillfällighetspoet framträdde han, ehuru utan lycka. Redan Sahlstedt anförde ett stycke ur ett poem om fru Brenner som prov på blandning av »galimatias» och »Phœbus».

Författare

Erik Naumann.

Källor och litteratur

Källor: Orig.-genealogin för ätten Adlerstedt, Riddarhuset; registr., (fullm.), rådsprot., biographica (meritförteckn. 1737), akten till Svea hovrätts dom 23 maj 1741, RA; Sveriges ridderskaps och adels riksdags-prot. 1726— 27, 1731, 1738-39, 1742-43, 1746-47; J. A. Almquist, Kommerskollegium... samt konsulsstaten (1912—1915); G. H. Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); E. Wrangel, Frihetstidens odlingshistoria (1895).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lorens Jacob Adlerstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5568, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5568
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lorens Jacob Adlerstedt, urn:sbl:5568, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-24.