Johan Agrell

Född:1701-02-01 – Löts församling, Östergötlands län
Död:1765-01-19

Kompositör, Dirigent


Band 01 (1918), sida 276.

Meriter

Agrell, Johan, f. 1 febr. 1701 i Löt i Östergötland och (enligt den sannolikaste, från A: s styvbror, kyrkoherden i Borg och Löt, Peter Trysenius, härstammande uppgiften i Nürnbergisches gelehrtenlexikon) d 19 jan. 1765. Föräldrar: komministern i Borg och Löt Johannes Jonæ Agrelius och Margareta Landelius. Genomgick Linköpings gymnasium; student i Uppsala 6 okt. 1721. Kammarmusiker i Kassel hos prins Maximilian av Hessen, Fredrik I:s broder, 1722 eller 1723; erhöll 1746 kallelse till Nürnberg som kapellmästare, »musikchordirector» och »stadtcomplimen-tarius», i vilken sistnämnda egenskap det ålåg honom att vid högtidliga tillfällen i spetsen för stadsmusikanterna »uppvakta» överheten med musik.

Gift med Margareta Förtsch, dotter till organisten »bei S:t Lorenzen» i Nürnberg (Nürnbergisches gelehrtenlexikon).

Biografi

Redan i Uppsala hade tydligen A:s musikaliska begåvning uppmärksammats. I Kassel utvecklade han en betydande alstring som tonsättare samt gjorde sig bemärkt både som violinist och som klaverspelare, i vilka egenskaper han lät höra sig vid olika tyska hov och företog konsertresor ej blott i Tyskland utan även upprepade gånger till Italien. Efter att hava innehaft sin anställning i Kassel inemot ett fjärdedels sekel lämnade han densamma för att tillträda befattningen i Nürnberg, där han förblev till sin död.

A. var synnerligen uppburen både som utövande konstnär och som tonsättare. I förstnämnda egenskap skördade han stort bifall. Som skapande konstnär åtnjöt han anseende och popularitet. Om den sistnämnda vittnar bland annat uppgiften, att hans »fem serenader» ofta uppfördes i enskilda kretsar i Nürnberg vid festliga tillfällen. Vilket stort anseende och erkännande A. åtnjöt såväl under sin levnad som efter sin död, framgår därav, att ett flertal av hans arbeten trycktes samt till och med utgåvos i förnyade upplagor, liksom ock därav, att hans namn ofta förekommer i äldre och nyare utländska musikskriftställares arbeten (Burney, Schubart, Pohl, Brenet, Schering, Daffner m. fl.), och att han därvid framställes såsom en av sin tids framstående och erkända tonsättare. Musikskriftställaren Schubart har om A. skrivit, att han »var en sann konstnär men en kall natur». Detta omdöme torde dock icke kunna utan vidare godtagas. Ty A. ter sig i sina symfonier än livfull än gratiös, de erbjuda mycken omväxling, förete intressanta drag och harmoniska djärvheter, enstaka ställen, vilka icke sakna värme eller till och med djup, samt partier av melodiös natur, någon gång (såsom exempelvis andra temat i symfoni op. 1. n:o 2, C-dur) med nationell, folklig anstrykning. [notparti, se ovanRent musikhistoriskt sett är A:s ställning i åtskilliga hänseenden än mer betydande, i det att han med hänsyn till gestaltningen och orkesterbesättningen står bland föregångsmännen i fråga om symfonins utveckling. Den svenske musikskriftställaren Adolf Lindgren har framhållit, att A. »efter all sannolikhet är den förste, i vars instrumentalkompositioner den s. k. sonatformen föreligger fullt utbildad till sina grunddrag». Denna åsikts riktighet tyckes mig bestyrkas därav, att i t. ex. den ovan nämnda symfonins första sats den första delens tre temata återvända, alla tre i samma tonart, efter en genomföringssats. . Och även om hos tonsättarna Joh. Stamitz och Giovanni Battista Sammartini — vilka, den förstnämnde i Tyskland, den sistnämnde i Italien, tillerkännas prioriteten i nämnda hänseende — formen i genomföringsdelen är mera utvidgad och utvecklad än hos A., så är att märka, att A:s symfonier op. 1. äro komponerade redan 1725, under det att Stamitz, som föddes år 1717, ännu ej hade producerat något vid nämnda tid, och att Sammartini (född 1704) vid ifrågavarande tidpunkt ej torde hava skrivit någon symfoni. Den sistnämndes första symfoni härstammar antagligen från 1735, och först efter 1740 blev han känd som symfonikompositör. Även i annat hänseende än den rent formella gestaltningen torde A. kunna göra anspråk på prioritet. Så menar Brenet — därvid åberopande sig på G. W. Finks uppsats i Schillings »Encyclopädie der ges. musikal, wissenschaften» 1840 —, att »de äldsta symfonierna för fullständig orkester voro de, vilka den svenske tonsättaren Johan Agrell komponerade år 1725». Ett stöd för denna åsikt är även Pohls yttrande, att »till symfoniens ursprungliga besättning (av endast stråkinstrument) trädde småningom oboer; valthorn, fagott, flöjt, klarinett, trumpeter och pukor vilken tillökning med mer eller mindre rätt sättes i samband med tonsättarna Vanhall, Toeschi, Vanmaldere, Joh. Stamitz, Joh. Agrell och fransmannen Gossec». Härvid är att märka, att av dessa tonsättare inga utom A. och Stamitz äro födda före 1724. I A:s symfonier op. 1. utgöres besättningen — utom av stråkinstrument och det i symfonier likaledes brukliga klaveret (cembalo) — av såväl blås- som slaginstrument, nämligen valthorn, trumpeter, oboe, flöjter och pukor.


Antalet satser i A:s op. 1. är i var och en av symfonierna endast tre. De angivas i första symfonien såsom: I Allegro II Grave III Allegro, i den andra: I Allegro II Andante III Presto, i tredje: I Allegro II Andante III Allegro non presto, i fjärde: I Allegro II Affettuoso III Presto, i femte: I Allegro II Larghetto III Presto och i den sjättes: I Allegro II Andante III Allegro Presto. I de i Uppsala universitetsbibliotek befintliga, möjligen tidigare komponerade, symfonierna växlar satsernas antal från fem till sex.

Om A:s ställning som föregångsman vittna ytterligare även andra nyheter. Så t. ex. i fråga om instrumentation. Riemann framhåller (Handb. d. musikgeschichte s. 175) att »redan hos Mannheimerskolan åtfölja blåsinstrumenten ibland icke stråkinstrumenten utan hava långtuthållna toner och till och med för dem särskilt lämpade tematiska gestaltningar». Emellertid före- kommer dylikt redan hos A., vilken i tredje symfonins (i op 1.) tredje sats behandlat valthornet såsom t. o. m. obligat parti. [notparti, se ovanÄven violastämman företer på sina ställen en självständig behandling (såsom i sistnämnda symfonis tredje sats) samt är för övrigt skild från basstämman, vilket framsteg i behandlingssättet Pohl (Haydn s. 276) angiver såsom förekommande först hos Sammartini. Huruvida A. kan tillerkännas någon prioritet även i fråga om crescendobeteckning är svårt att avgöra. I hans första opus förekomma av föredragsbeteckningar: piano, p.piano, pianissimo, poco forte, forte och fortissimo. Visserligen tyckas tecknen i allmänhet angiva endast växling i styrkegraden men icke stegring från piano till forte, och ordet »crescendo» förekommer ingenstädes i symfonierna. Men väl skulle man däremot kunna antaga, att ett ställe sådant som de sju nedanstående takterna från poco forte till forte (i sjätte symfonins första sats) innebure ett underförstått crescendo. [notparti, se ovanI sitt hemland var A. ej alltför mycket känd eller erkänd. Visserligen nämner Hülphers år 1773, att han var »erkänd för en av de större komponister i Tyskland, varom flere dess tryckta arbeten intyga, våre landsmän till fägnad», och visserligen förekomma smärre stycken av A. i den tidens svenska handskrivna musikalbum, vilket torde bevisa, att dessa småstycken voro allmännare kända och omtyckta, men något större intresse för tonsättaren torde icke hava förefunnits, och ej ens hans tryckta arbeten anskaffades fullständigt till svenska bibliotek. A. hade dock i sanning förtjänat att mera uppmärksammas i sitt fädernesland, ty han intager en ansedd plats i den allmänna musikhistorien, och bland svenska tonsättare från äldre tid är han en av de förnämsta.

Författare

Karl Valentin.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Handskrivna anteckningar, delvis efter källor i staden Nörn-bergs arkiv, av freiherr Fr. von Mettingk (1869), i MA bibi.; Biograf, an-teckn. av okänd förf., handskr. N:o 36, ibid.; E. Dfrake], Biogr. anteckn. öfver namnkunnige tonkonstnärer, handskr. (1823), ibid.; Nürnbergisches Gelehrtenlexikon, 5 (1784); G. G. I. Breitkopf, Catalogo delle sinfoinie . . . in manuscritto (1762 o. följ.); M. Brenet [Marie Bobillier], Hist. de la symphonie ä orchestre (1882); C. Burney, Tagebuch seiner musikalischen Reisen, 3 (1773); H. Daffner, Die Entwicklung des Klavierkonzerts bis Mozart (1906); R. Eitner, Biogr.-bibliogr. Quellenlexikon der Musiker und Musikgelehrten, 1 (1900); F. J. Fetis, Biographie universelle des musiciens, 1 (1866); Abr. Hülphers, Hist. afhandling om musik och instrumenter (1773); J. L. Höijer, Musik-lexicon (1864—67), art. Agrell jämte supplement; A. Lindgren, Ur svenska musikens hävder (tillägg i K. Valentin, Populär allmän musikhistoria, 1916); K. G. Oden, Östgötars minne (1902); C. F. Pohl, Joseph Haydn (1878—82); Ad. Prosniz, 'Handbuch der Clavier-Literatur (1887); H. Riemann, Handbuch der Musikgeschichte (1904—13); dens., Musik-Lexikon (1916), art. Agrell; dens. i Denkmäler der Tonkunst in Bayern (1908); A. Schering, Geschichte des Instrumentalkonzerts (1905); G. Schilling, Encyclopädie der gesammten musikal. Wissenschaften (1835—42); C. F. D. Schubart, Ideen zu einer Ästhetik der Tonkunst (1806); H. V. Schytte, Nord. musik-lexikon, 1 (1888), art. Agrell; K. Valentin, Johan Agrell (Sv. musiktidn. 1911, N:o 4); dens., Populär allmän musikhistoria (1916).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Agrell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5601, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Valentin.), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5601
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Agrell, urn:sbl:5601, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Valentin.), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se