Nils W Almlöf

Född:1799-03-24 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1875-02-27 – Stockholms stad, Stockholms län

Skådespelare


Band 01 (1918), sida 446.

Meriter

1. Nils Wilhelm Almlöf, f. 24 mars 1799 i Stockholm, d. 27 febr. 1875 därstädes. Föräldrar: kammartjänaren Nils Almlöf och Maria Lovisa Herbelein. Genomgick huvudstadens s. k. storskola; extraelev vid fältläkarkåren 16 maj 1815; efter undergången examen 26 apr. förklarad för chirurgiae studiosus 29 apr. 1816. Underläkare vid Södermanlands regemente s. d.; e. o. underläkare vid garnisonssjukhuset; tjänstgjorde även såsom e. o. kontorsskrivare vid Stockholms stads kronouppbördsverk 1817 samt såsom kantor och organist; elev vid K. teatrarna (Stockholms teater) 2 nov. 1818 och utförde där redan påföljande år sin första roll, Bohemund i »Korsfararne», vilken snart efterföljdes av en mängd andra, såsom Adalbert i »Johanna af Montfaucon», Almanzor i »Miohrerne i Spanien», Marcellus och vålnaden i »Hamlet», Pompé i »Oden» samt titelrollerna i »Herman von Unna» och »Helmfelt»; erhöll 1 juli 1820 kontrakt såsom »aktör och sångare»; lärare i deklamation för teaterns elever 1834–40; premiäraktör 1851; erhöll livstidsengagemang 1 juli 1863. RVO 1858; erhöll medaljen »Litteris et artibus» 1868.

Gift 1) 22 febr. 1823 med Brita Katarina Cederberg, f. 16 sept. 1794, d. 20 juni 1838; 2) 16 juni 1839 med Charlotta Ficker (se Almlöf 2).

Biografi

A: s mor var av fransk härkomst, och det var av henne, sonen ärvde de mörkbruna, blixtrande ögonen. Han blev en av de mest framstående konstnärer, den svenska scenen någonsin haft. Rikt utrustad av naturen, hade han begåvats med en ståtlig gestalt, en välljudande, kraftig stämma, vackra anletsdrag, eldig blick och ädel hållning. Till alla dessa ovärderliga yttre företräden kom en brinnande håg och en avgjord fallenhet för teatern. Också blev han från första stunden, han beträdde scenen, allmänhetens gunstling, i synnerhet sedan han 2 maj 1821 kreerat Leicester's roll i Schillers tragedi »Maria Stuart». Även kritiken skänkte honom för denna skapelse sitt erkännande: »herr Almlöfs spel skulle hava hedrat även en gammal dramatisk artist», hette det, och Nicander ägnade honom 1825 en hyllningssång efter en framställning av denna roll. Utförandet av Karl Knutsson i »Engelbrekt», Gustav Vasa i »Svante Sture», Appius i »Virginia», De la Gardie i »Drottning Christina», Valter i »Therese», Orbassan i »Tancrede» samt titelrollerna i »Falkland» och »Shakspeare kär» stadfäste hans berömdhet, och 9 febr. 1826 inropades han efter sistnämnda pjäs enligt utländsk sed, en utmärkelse, som aldrig förr kommit en svensk skådespelare till del. Efter att 1828 ha utfört titelrollen i Étienne de Jouy's tragedi »Sulla» erhöll A. genom ett K. brev »med avseende å den utmärkta talang, han såsom skådespelare ådagalagt» ett reseunderstöd på 1,500 rdr av statsmedel, vilken summa ökades genom ett särskilt tillskott av Karl XIV Johan, som satte ett högt värde på honom. Därigenom kom han i tillfälle att under sommaren 1829 studera sin konst i Paris. Försedd med rekommendationsbrev bl. a. till huvudredaktören för Revue encyclopédienne monsieur Juillien, inbjöds han av denne till en av hans berömda månatliga banketter, där in- och utländska ryktbarheter möttes. A. ådrog sig de talrika gästernas uppmärksamhet såväl genom sitt utseende som genom sitt älskvärda och blygsamma sätt. Mademoiselle Mars, som deltog i festen, bjöd honom hem på middag till dagen därpå, och vid slutet av måltiden höjde hon sitt glas, vände sig till A. och sade med det utsökta behag, som var henne eget: »Jag har den äran att föreslå en skål för den svenske Talmal», ett hedersnamn, som han alltsedan dess fick behålla. På en soaré några dagar senare hos svenske ministern greve Gustav Löwenhielm, dit såväl A. som Jouyvoro inviterade, önskade den senare, som fick veta, att A. spelat titelrollen i »Sulla», höra honom recitera något ur densamma. Uppmuntrad av Löwenhielm, utförde han då en av de stora scenerna på ett sätt, som väckte allmän förtjusning och kom den av hans spel överraskade författaren att hänförd utropa: »Jag trodde, att jag icke förstod svenska, men er utomordentliga talang har övertygat mig om motsatsen!» Sin förnämsta sceniska triumf efter hemkomsten firade A. 1830 såsom Hugo i Mullners sorgespel »Skulden», där han sades »överträffa sig själv». Likaledes prisades hans utförande av titelrollerna i Voltaire's »Caesars död», i Deinhardsteins »Salvator Rosa» och i Schillers »Wallensteins död». I hans framställning av Don Cesar i Moreto's »Amanda» (»Stolthet mot stolthet») framhölls hans »liksom medfödda spanska ädelhet», vilken även kom till synes i hans präktiga tolkning av Don Silva i »Hernani», under det han väckte åskådarnas fasa såsom Frans Moor i »Röfvarbandet». Hans styrka låg inom tragedin, skådespelet och dramen, där han enligt tidens spelsätt fick måla med starka skuggor och dagrar, under det att han hade mindre sinne för mellanfärgerna, för karaktärernas finare skiftningar, för rollens vekare eller poetiska delar. Bland hans förnämsta uppgifter vid denna tid märkas även titelrollerna i »Othello», »Macbeth», »Marino Falieri» och »Fiesco» samt Dunois i »Orleanska jungfrun», Filip II i »Don Carlos», Jaromir i »Stamfrun», Morton i »Qväkaren och dansösen», Georges i »Tretio år af en spelares lefnad» och hans genomnoble lord Bolingbroke i »Ett glas vatten», en verklig ädling ända ut i fingerspetsarna. I »Hamlet» spelade han efter varandra Marcellus, vålnaden, Horatio, Hamlet, Claudius och Polonius, vilken sistnämnda roll han återgav högst förträffligt. Däremot var han icke alltid lyckad i framställandet av vardagskomedins och lustspelets figurer, som även blevo honom tilldelade i brist på lämpligare skådespelare men för vilka han saknade den behövliga godlyntheten och naiviteten. Även med en mängd sångroller belastades han, till och med i sådana operor som »Fidelio», där han utförde Pizarro's roll, ehuru hans sångkonst endast var dilettantens.

Under 1840-talet inträffade ett omslag i den allmänna smakriktningen på en mängd områden. Liksom man i landskapsmåleriet hade ledsnat vid de dekorativt uppställda träden, de pittoreska bråddjupen och bergspetsarna samt de ständigt återkommande ruinerna av gamla riddarborgar och fordrade att i stället få se naturen, sådan den verkligen ter sig, på samma sätt önskade man också på scenen skåda en mera verklighetstrogen framställning av tragedins och dramens personligheter i stället för de uppstyltade och patetiska hjältar och hjältinnor, som efter franska skolans ofelbara mönster under högtidlig deklamation skredo fram över tiljorna. Märkvärdigt nog förmådde den då nära femtiårige A. att rätta sig efter detta nya, realistiska spelsätt. Sedan han 1847 företagit en studieresa till Tysklands förnämsta teatrar, väckte han allmän förvåning, då han 16 febr. 1848 utförde ministerns roll i Scribe's femaktskomedi »Förtalet» utan de forna stora maneren i framträdandet och åthävorna, om än den gamla skolans prägel i tonfallen var svår nog att bortarbeta och han aldrig lyckades helt och hållet bli fri därifrån. 1851 gjorde han ånyo en studieresa till Paris, varvid han i K. teaterdirektionens rekommendationsskrivelse tilldelades rang av premiäraktör, vilken titel då för första gången infördes vid K. teatern. Under de mer än tjugu år, han ännu fick verka på den svenska scenen, utförde han en mängd stora roller, såsom Torkel Knutsson, Hakon jarl, Montjoye, lorden i »Ladyn af Worsley-Hall», Göran Persson i »Erik den fjortonde», Knut Algotsson i »Bröllopet på Ulfåsa», Kristian IV i »Elfjungfrun», Dumanoir i »En fattig ädling», markisen i »Hertig Job», översten i »Så kallad ungdom», amtmannen i »De nygifta», kammarherre Brattsberg i »De ungas förbund» (1869), Hartenstein i »En elak styfmor» (1872) och Gustav I i »Mellan bröder» (1873). Sammanlagt har han utfört mer än fyra hundra olika roller.

På fyrtionde årsdagen av A: s inträde som elev vid teatern, 2 nov. 1858, anställdes till hans ära en lysande fest, där allt vad huvudstaden hade utmärkt inom konsten, vetenskapen och litteraturen under Albano-Adlersparres presidium bringade honom sin hyllning; samma dag utnämnde konungen honom till riddare av vasaorden, vilken utmärkelse då för första gången vederfors en svensk skådespelare. Tio år därefter, vid hans femtiårsjubileum, överlämnade konungen personligen på slottet åt honom medaljen »Litteris et artibus» att i guldkedja om halsen bäras, och änkedrottningen förärade honom sin sällsynta medalj »Tessera memorias». På aftonen var stor fest på K. teaterns scen, varvid hyllningstalet hölls av greve Ludvig Manderström. Adresser, lagerkransar, buketter och en ståtlig dryckeskanna av silver överräcktes till den högt uppburne och avhållne jubilaren. Det var icke blott som en stor skådespelare, han av sin samtid var skattad, även för sin ädla vandel hade han förvärvat sig allmän aktning och bidrog därigenom betydligt att skänka anseende åt den sceniska konstens utövare. Den 9 febr. 1875 uppträdde han för sista gången, då han utförde lord Worsley's roll, och ej fullt tre veckor därefter ingick han i den eviga vilan. — A: s första hustru, Karin Cederberg, var till en början anställd vid teatern i Göteborg och blev 26 aug. 1812 gift med skådespelaren Jean Baptiste Laurent, från vilken hon dock skildes; spelåret 1817–18 var hon engagerad vid Djurgårdsteatern och åren 1818–38 vid K. teatern, där hon egentligen tillhörde talscenen men även utförde mindre sångroller såsom Papagena i »Trollflöjten» och Cherubin i »Figaros bröllop».

Författare

N. Personne.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av Knut Almlöf; förf:s egna iakttagelser och anteckningar. — Se i övrigt: F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1867); G. Nordensvan, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, 1 (1917); J. Svanberg, Kungl. teatrarne under ett hälft sekel 1860 —1910 (1917).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils W Almlöf, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5691, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Personne.), hämtad 2019-10-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5691
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils W Almlöf, urn:sbl:5691, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Personne.), hämtad 2019-10-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se