Meriter

5. Eric Victor Almquist, den föregåendes broder, f. 7 mars 1817 å Antuna gård, d 13 dec. 1872 i Umeå. Furir vid Hälsinge regemente 1834; genomgick J. A. Hazelius' privata läroanstalt för officerares bildande; underlöjtnant vid Upplands regemente 4 juni 1836; deltog i topografiska kårens triangelmätningar och genomgick gymnastiska centralinstitutet (order 8 dec. 1839; utexaminerad 1840); andre löjtnant 6 aug. 1841; förste löjtnant 16 sept. 1844; inköpte s. å. och brukade egendomen Friberg i Uppland, tills han 1865 efter sin befordran till landshövding sålde densamma; andre kapten 22 maj 1850; kompanichef 26 mars 1851; ledamot av Uppsala, läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1851–64; tredje major 29 apr. 1862; ordförande i Lagunda och Hagunda hushållningsnämnd 1864; en bland stiftarna av Upplands enskilda bank, vid vars konstituerande bolagsstämma han utsågs till styrelseledamot 16 nov. s. å.; landshövding i Västerbottens län 20 dec. s. å.; ordförande i Västerbottens läns hushållningssällskap 1865–72; ledamot av riksdagens första kammare 1867–69 samt av dess andra kammare 1870–72 och var därunder bl. a. ledamot av bevillningsutskottet 1867, 1871 och 1872 samt ordförande för andra kammarens talmansdeputation 1872; ordförande i kommittén angående skogsförhållandena i Norrland 18 juni 1868–21 dec. 1870. RSO 1862; hedersledamot av Uppsala läns hushållningssällskap 26 jan. 1865; LLA 1867; KNO 1868.

Gift 20 juli 1844 med Klara Amanda Fröberg, f. 13 jan. 1810, d 11 jan. 1892, dotter till grosshandlaren Johan Erik Fröberg och änka efter revisor Georg Markus Osængius.

Biografi

Att A. utan ansökan och som ganska nybliven major kallades till landshövding, var en »överraskning», som emellertid finner sin förklaring i det anseende, han inom sin provins vunnit såsom nitisk och framgångsrik jordbrukare och duglig militär. Själv hade han vid ett tidigare tillfälle genom en ansökan om landshövdingämbetet i Västernorrlands län sökt åt sig öppna en vidsträcktare verkningskrets, och när en sådan nu tillföll honom, rättfärdigade han genom kraft och initiativrikedom sin framgång. Åt sin tjänst ägnade han ett outtröttligt arbete, och även i riksdagen tycktes han nästan betrakta det som sin främsta uppgift att föra sin provins och Norrlands talan. Det till ytvidden ofantliga, glest befolkade länet krävde i sällsynt hög grad sin man. Genom trägna tjänsteresor, av vilka ej mindre än tre utsträcktes till sådana trakter av Lappmarken, som endast till fots kunde uppnås, förskaffade A. sig en ingående och levande kunskap om sitt vidsträckta förvaltningsområde och dess befolknings villkor och behov, en kunskap, som bl. a. på ett icke alldeles vanligt sätt präglat hans många riksdagsanföranden i frågor berörande länet och Norrland i allmänhet. Nöden under missväxtåren 1867–68 sökte han lindra genom en kraftig hjälpverksamhet, som även lär ha kostat honom betydliga enskilda uppoffringar. Hans erfarenheter från denna svåra tid gåvo riktning åt hans energiska arbete för torrläggningsarbeten till frostländighetens minskande och anläggningar av vägar till de i detta avseende mest missgynnade och därför även av hungersnöden svårast hemsökta kommunerna; i riksdagen, där han förde en framgångsrik strid mot sparsamhetsnitet, då det gällde anslag för dylika ändamål, gåvo de konkreta skildringarna från nödåren ett särskilt eftertryck åt hans ord. Även i övrigt var jordbrukets utveckling föremål för hans intresse; han ivrade exempelvis för skiftes- verkets befrämjande, avvittringsverkets skyndsamma genomförande, förbättrad jordbruksundervisning och växelbrukets spridning bland allmogen. Ett viktigt initiativ tog A. 1867 genom en motion, vilken ledde till fastställandet av den administrativa odlingsgräns i Lappmarken, väster om vilken nybyggen tills vidare ej skulle få anläggas; A:s avsikt var att å ena sidan, intill en definitiv reglering avlägsna anledningarna till konflikt emellan lapparna och den bofasta befolkningen samt att å andra sidan till en början koncentrera nybygges anläggningarna till de för odling genom klimat och anslutning till äldre bebyggelse mest tjänliga trakterna. Med eftertryck tog han också den nomadiserande lappbefolkningens parti genom skarpa anmärkningar mot det 1871 framlagda K. förslaget rörande lapparna i Sverige och Norge, vilket av riksdagen avslogs. Att renskötseln i längden skulle kunna fortbestå, ansåg han visserligen i och med odlingens fortsatta utbredning uteslutet, men han fordrade full rättvisa åt dess idkare, så länge utrymme för dem fanns. »Om än den tiden visserligen stundar, då denna nationalitet måste utdö, så måste vi dock, så länge den ännu finnes till och för sin existens behöver vårt bistånd, behandla den med välvilja och billighet» (25 apr. 1871). Till följd av en motion av A. hemställde 1872 års riksdag om utredning rörande införande av bevillningstaxering i Norr- och Västerbottens läns lappmarker, varigenom först på grund av allmänna bevillningens grundläggande betydelse för den politiska och kommunala rösträtten full likställighet med svenska folket i övrigt i statsborgerligt och kommunalt hänseende skulle kunna beredas dessa orters invånare — en reform, som även 1873 och 1874 genomfördes. Med särskilt eftertryck förde A. i järnvägsfrågor Norrlands talan. Den viktigaste av alla de norrländska angelägenheter, i vilka han på ett mera avgörande sätt ingrep, var emellertid skogsfrågan. Det uppsving, trävarukonjunkturerna tagit alltsedan 1840-talet, hade alldeles söndersprängt de primitiva förhållanden, som förut rått. Såväl å kronans som enskildas skogar pågick en i varje fall planlös, forcerad avverkning, vilken särskilt genom skövling av ungskogsbestånd ansågs hota att övergå i verklig skogsförödelse. Befolkningen, sedan gammalt van att ganska opåtalt från de stora kronomarkerna hämta virke till husbehov och avsalu, fortsatte därmed, även sedan den gamla blygsamma sågverksrörelsen ersatts av en verklig storindustri med en dittills oanad virkeskonsumtion. Åverkansbrott av häpnadsväckande omfattning ådagalade, att den av J. A. Gripenstedt 1865–66 i liberalistisk anda genomförda lagstiftning, som sent omsider med frångående av de ensidiga kolonisationssynpunkterna sökt anpassa sig efter de nya förhållandena, i det väsentliga stannat på papperet. Det är naturligt, att det måste locka en man med A:s initiativkraft och verksamhetslust att söka bringa reda i dessa anarkiska förhållanden. Sedan han redan 1867 motionerat i frågan, vann han 1868 riksdagens bifall till sitt förslag om en underdånig skrivelse, vari tillsättandet av en kommitté rörande de norrländska skogsfrågorna begärdes, och kallades därpå att som denna kommittés ordförande leda arbetet — en framgång, så mycket vackrare, som det här gällde revision av en alldeles ny och av Gripenstedts auktoritet stödd lagstiftning. Att A. 1871 i sin femårsberättelse särskilt yrkar på uppmuntran åt den halvt hantverksmässiga skeppsbyggnadsrörelse, som sedan gammalt var rotfast i Norrland men nu överallt tynade bort, i samma mån som krafterna absorberades av det storindustriella genombrottet, häntyder väl på att han liksom sina samtida ej till fullo fått ögonen öppna för de storartade framtidsmöjligheter, trävarurörelsen öppnade för Norrland. Och att det var skuggsidorna i den pågående rovdriften, som framför allt påkallat hans uppmärksamhet, framgår otvetydigt av de starka inskränkningar i den enskilda rörelsefriheten, som krävdes av honom. I huvudsak betecknar emellertid A: s uppfattning av de norrländska skogsproblemen, sådan den framträder i hans riksdagsverksamhet och i de förslag, vilka han i kommittén anslöt sig till eller särskilt framlade, en klart genomtänkt, självständig åskådning vid sidan av den segrande laisser-faire-politiken och de gamla ensidiga och ofta än i dag slentrianmässigt fasthållna kolonisationssynpunkterna. För A. framstod den jordbrukande allmogebefolkningen som det element, vilket måste betrygga Norrlands lyckliga och sunda utveckling (se anförande i första kammaren 6 apr. 1867), men han arbetade tillika för uppkomsten av en på verkligt uthålligt skogsbruk byggd trävaruindustri. Sedan någon tid tillbaka hade jordavsöndringslagstiftningen sökt råda bot för avvittringslagstiftningens ödesdigraste misstag, de oformliga skogsanslagen (K. förordningen 6 aug. 1864 med K. kungörelsen 8 sept. 1868), men då den därvid i liberalistisk anda helt överlät bestämmandet av avsöndringarnas storlek åt det enskilda gottfinnandet, krävde A., på samma gång som han önskade påskynda sammanslagningen av den för hemmanen överflödiga skogsmarken till stora, för uthålligt skogsbruk avpassade domäner, skärpta garantier för att hemmanen skulle bibehålla all den skogsmark, de såsom jordbruksfastigheter behövde (yttrande i andra kammaren 2 apr. 1870; kommitténs betänkande och A:s reservation därvid). Otvivelaktigt var det för Norrlandsfrågans utveckling en stor förlust, att A., till följd av en vid en ämbetsförrättning ådragen förkylning, bortrycktes, innan kommitténs förslag blev föremål för slutlig prövning. När K. M:t 1874 framlade sin proposition i anledning äv dess betänkande (n: o 52), upptog denna endast delvis och icke i de principiellt avgörande punkterna dess yrkanden. — Å. skall enligt en dödsruna ha delat den allmänt liberala åskådning, som vid denna tid var förhärskande inom det svenska samhällets ledande kretsar. Mot den radikala ekonomiska liberalismen ställde han sig emellertid avvisande även i andra frågor än skogsfrågorna. Bland hans riksdagsanföranden bör ytterligare, vid sidan av talrika uttalanden i administrativa frågor, antecknas hans kraftiga inlägg till förmån för indelningsverket och det Abelinska härordningsförslaget 1871. Trots den motsats, vari han i försvars-och anslagsfrågor stod till lantmannapartiet, var han dock gärna sedd i kammaren; vid hans död betygades det, att intelligensen i honom förlorat »en av sina genom sakkunskap, plikttrohet och humanitet mest framstående ledamöter».

Författare

B. BOËTHIUS.

Källor och litteratur

Källor: Riksdagshandl.; Und. betänkande och förslag angående skogsförhållandena i Norrland och åtgärder för åstadkommande af en förbättrad skogshushållning derstädes, afgifvet d. 21 dec. 1870 af dertill i nåder förordnad komité (1871); P. von Möller, 1867 års första kammare (1875); nekrologer i tidningarna Umebladet, Westerbotten och Stockholms dagblad dec. 1872.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Victor Almquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5698, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5698
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Victor Almquist, urn:sbl:5698, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-18.