Jonas Alströmer

Född:1685-01-07 – Alingsås stadsförsamling, Älvsborgs län
Död:1761-06-02 – Alingsås stadsförsamling, Älvsborgs län

Diplomat, Köpman, Manufakturist, Kommersråd


Band 01 (1918), sida 556.

Meriter

1. Jonas Alströmer, f. 7 jan. 1685 i Alingsås (efter vilken, stad han antog namnet Alström), d 2 juni 1761 därstädes. Föräldrar: borgaren Tore Karlsson och Annika Gislesdotter. Handelsbokhållare i London 1707; skeppsklarerare (med engelsk medborgarrätt) och köpman därstädes 1710; svensk konsul i London 6 nov. 1722; återvände till Sverige okt. 1724 för att ägna sig åt sin skapelse Alingsås manufakturverk, som förblev hans huvuduppgift till slutet; schäferidirektör 5 juni 1739; e. o. kommerseråd 11 sept. s. å.; adlad 22 nov. 1751. En av vetenskapsakademins stiftare; erhöll genom lottning första rummet bland dess ledamöter 1739 (preses 1745, 1759)[1]; RNO 1748.

Gift 1) 1731 med Margareta Clason, f. 1709, d 1738, dotter till grosshandlaren och brukspatronen Johan Clason; 2) 1741 med Hedvig Elisabet Paulin, f. 9 juni 1716, d 21 sept. 1806, dotter till handlanden Elias Paulin.

Biografi

Efter en ungdom i fattigdom, varvid A. haft anställning som handelsbiträde i Alingsås, renskrivare i Vänersborg och medhjälpare vid ryssvågen i Stockholm, kom han till London i sällskap med en landsman, på vilkens kontor han först fick anställning. Det handelshus, han därefter själv upprättade, förvärvade snart anseende och betydelse som kommissionär för svenska staten, svenska firmor och enskilda samt kvarlevde efter A:s återflyttning till Sverige (sedermera under firma Alström & Clason). A:s medverkan vid indragningen av de engelska subsidierna 1721 ävensom upplysningar av politisk natur ha tydligen bidragit att förskaffa honom konsulstiteln, för övrigt under motstånd från Stockholms köpmän; och han har otvivelaktigt under sin Londonverksamhet hastigt samlat en efter dåvarande svenska förhållanden avsevärd förmögenhet.

Under sin kommissionärverksamhet fick A., enligt egen uppgift, redan år 1712 ögonen öppnade för de ansenliga förluster, som enligt tidens uppfattning tillskyndades Sverige genom den stora importen av engelska yllevaror; och han har från ungefär denna tidpunkt medvetet inriktat sig på att skapa en stor svensk textilindustri, utan kännedom om vad som redan gjorts därför under 1600-talet. 1714—15 bereste han södra England och besökte därefter Sverige, medförande trettio engelska får, enligt uppgift redan då i syfte att grundlägga ett manufakturverk i sin fädernestad; men då krigsläget omöjliggjorde alla omedelbara åtgärder, nöjde han sig med att studera sitt hemlands näringsliv (1715—17) och fortsatte sedan med motsvarande studieresor i Tyskland och Nederländerna (1717—19) samt norra England (1719—20). I jan. 1723 lämnade han definitivt London för studieresor i Frankrike och Nederländerna (1723—24), då liksom tidigare med intresset främst ehuru ingalunda uteslutande fästat vid textilindustrin och fåraveln. Redan 1722 lär han ha hemsänt en kattuntryckare, men först följande år vidtog en planmässig anskaffning av såväl arbetare som redskap, vilkas utförsel var strängeligen förbjuden och förenad med åtskillig risk; den första sändningen anlände till Alingsås 1 nov. 1723. A:s från Paris insända ansökan om privilegier för ett yllemanufakturverk i Alingsås mötte blott i ett hänseende svårigheter, nämligen med hänsyn till fri religionsutövning för de utländska arbetarna, och beviljades i allt väsentligt genom första privilegiebrevet 22 juni 1724. Emellertid hade A:s egna tillgångar tagits i anspråk för anskaffningarna från utlandet; inom landet lyckades han till en början blott intressera bruksägarna för saken och ej heller dem i tillräcklig grad. Utförbar blev planen därför först genom stöd från politiskt inflytelserika kretsar, nämligen från dem, ur vilka hattpartiet sedermera skulle framgå. Med Fredrik I i spetsen förmåddes ämbetsaristokratin och den därmed förbundna handelsvärlden i Stockholm att teckna andelar i manufakturverket, varigenom ett sammanlagt belopp av nära 84,000 dir smt slutligen (1730) uppgives såsom inbetalt; bolagets societetsregler (bolagsordning) undertecknades 10 maj 1725. Det stöd, A:s planer sålunda fingo hos det gryende hattpartiet, blev avgörande för verkets hela. följande utveckling. Manufakturernas framgång kom därigenom från början att bero av de maktägandes understöd, ej av verksamhetens ekonomiska resultat; och varje följande riksdag betecknades för Alingsåsverket av nya förmåner, vilkas betydelse mångdubbelt översteg det på privat väg hopbragta kapitalet. Redan vid 1726—27 års riksdag utverkades icke blott förnyade och något utvidgade privilegier för Alingsåsverket, utan därjämte inrättades en särskild fond, bildad av s. k. landshjälpsmedel, och denna fond anslogs som ett räntefritt lån åt verket på tio år. Vid riksdagen utsågs Alingsås manufakturverk till »ett moderverk och en skola till andre manufakturers befordran i riket» och erhöll därmed en under hela A: s livstid bevarad undantagsställning. Samtidigt fick A. själv Höjentorps kungsgård (belägen sex mil utanför Alingsås) i perpetuellt arrende utan lösen åt förre innehavaren; han anlade där de schäferier med utländska fårslag, vilka utgjorde hans särskilda stolthet, och sedermera (1736) även en schäferiskola, där tjänstemännen i den nyupprättade s. k. schäferistaten utbildades. Vid de två följande riksdagarna, 1731 och 1734, befästades Alingsåsverkets ställning ytterligare, ehuru ej de nya av A. begärda penningunderstöden beviljades; tullförhöjningar och en mängd införselförbud pålades främst till dess förmån, trots en för Alingsås varornas beskaffenhet och pris mycket graverande undersökning av tre Stockholmsköpmän vid den sistnämnda riksdagen. Vid 1738—39 års för hattarnas manufakturpolitik banbrytande riksdag förelåg en vidlyftig, ännu mer nedsättande berättelse av kommers kollegiets besiktningsman, assessorn L. J. Adlerstedt (se denne); men under den rådande stämningen gav denna berättelse, på grund av oviljan mot Adlerstedts person i förening med påtagliga överdrifter i hans framställning, blott anledning till nya nådevedermälen åt Alingsåsverket och dess ledare. Vissa fiktiva poster i verkets tillgångar fingo avskrivas på statens fordran och likaså de mycket betydliga förlusterna på osålda lager, varjämte ytterligare anstånd med alla betalningar medgavs; och 1741 satte ständerna kronan på verket genom att definitivt medge 15 % årliga premier på tillverkningsvärdet såsom avskrivning på lånen. Som följd härav, betalade Alingsåsverket aldrig vare sig ränta eller kapital ens till någon del, utan hela beloppet, som, frånsett räntor, utgjorde 413,600 dir smt, blev avskrivet. Än mer betydde för Alingsåsverkets underhåll det vid 1738—39 års riksdag införda nya understöds-yäsendet, med belåning i banken av råvaror och fabrikat, under medverkan och på bekostnad av de nyinrättade anstalterna hallrätter och manufakturkontor, ävensom premiesystemet som helhet. A. fick själv vid den sistnämnda riksdagen en gåva, motsvarande hans uppgivna förluster på verksamheten; men då beloppet skulle innestå i Alingsåsverket, saknade det penningvärde. Långt mer motstånd väckte, särskilt på riddarhuset, A:s utnämning till kommerseråd (med säte och stämma i ämbetsverket vid vistelse i Stockholm), och det genomdrevs under förbehåll, att han aldrig skulle få lön, vilket ej hindrade, att kommerserådslön tilldelades honom (av schäferimedlen) 1747. Alingsåsverkets privilegier förnyades på tjugu lår 1746, och ständernas ställning till verket ändrades ej under A:s livstid. Vid 1746—47 års riksdag medgavs ett nytt lån på 40,000 dir smt, vilket lika litet återbetalades som det förra; en av verkets tjänstemän uttog t. o. m. en del av de som pant för lånet i hallrätten inlagda varorna, och vid anmodan om rättelse avböjde A. detta på grund av medlens behövlighet för verkets drift. År 1749 nedbrunno stora delar av verket, vilket föranledde till en början kollekt i kyrkorna m. m. (som av statskontoret förskotterades med 18,000 dir smt) och därpå vid 1751—52 års riksdag ett nytt »lån» på 28,000 dir smt, som skulle likvideras med (dvs. kvittas mot) nya tillverkningspremier av 10 °/o på det alldeles okontrollerade tillverkningsvärdet; då dessa premier fortfora att löpa även efter lånets slutamortering men medel till likviden saknades hos banken och manufakturkontoret, blev. slutet, att Alingsåsverket fick en fordran hos kronan på 80,000 dir smt. Emellertid blev verket återuppbyggt med de erhållna medlen, men därefter voro tillgångarna ånyo slut, och A. vände sig därför igen till ständerna. Vid 1755—56 års riksdag ledde detta till de vanliga resultaten; A. fick själv 8,000 dir smt som ersättning för de 200,000 dir smt, han (utan bevisning) uppgav sig hava infört i landet, och hans verk fick utom premier av de mest olika slag ett nytt lån på 100,000 dir smt. Ständerna beslöto även att låta uppsätta hans byst på Stockholms börs, ett beslut, som dock först 1790 verkställdes. Vid därpå följande riksdag, 1760—62, då A. icke längre var i stånd att deltaga — han avled före riksdagens slut — hade emellertid vinden börjat vända sig; och 1765—66 skedde den avgörande brytningen med den gamla understödspolitiken, i sammanhang varmed förnyelsen av Alingsåsverkets privilegier vägrades. Genom den allmänna systemförändringen var A:s skapelse dömd och förlorade därefter all nämnvärd betydelse.

A:s verk gick alltså under, i samma stund det fyrtiåriga, i vår industriella historia enastående offentliga understödet upphörde; och hans insats har lämnat blott svaga spår efter sig i den följande utvecklingen. På enstaka punkter kunna de i Alingsås manufakturverk införda nyheterna ha brutit väg för industriella framsteg, såsom det år 1733 upptagna, föga betydande bomullsspinneriet; men i allmänhet blev så icke fallet. De svenska yllemanufakturerna fortlevde huvudsakligen i Stockholm och Norrköping, där de funnits före A:s tid; och den framgångsrika textilindustri, som uppväxte i Boråstrakten på 1830-talet, härstammar från de »sju häradenas» gamla textila hemslöjd, ej från den av A. skapade manufakturverksamheten. Orsakerna härtill voro flera. Om A: s intresse för och höga uppskattning av sin kallelse att nyskapa de svenska manufakturerna kan visserligen ingen tvekan råda; med detta mål för ögonen uppgav han sin framgångsrika verksamhet i London och ägnade sig intill sina allra sista dagar åt den nya uppgiften (sista affärsbrevet till sonen Patrik 16 maj 1761). Men först och främst saknade han allt sinne för begränsning och sökte därför utan förberedelse upptaga alla tänkbara grenar och specialiteter. Följden blev en splittring, som bä$t åskådliggöres genom följande förteckning på verkets olika anläggningar år 1746: strumpväveriverkstad, strumpstolsmakeri, schlaffmakeri eller filtstrumpstickeri, stoffväveri, grovt klädesväveri, fint klädesväveri, frisväveri, bandväveri, florettbandväveri, tobaksspinneri, ullsortering, ullkammeri, färgeri, överskäreri och presshus jämte ramverk och hästmangel, spinneri, silkesrederi, florettkardning, tobaksplantage, färggräsplantering, tobakspipebruk, flanellstryckeri, bomullsfabrik, guldslageri samt metallfabrik, varjämte minst följande grenar tidigare funnits men nedlagts: posamenterväveri, hattmakeri, kastorspinneri, linnetryckeri och drällmakeri, kalminkväveri, knappmakeri samt nålmakeri. Trots att verket vid denna tid hade manlig och kvinnlig personal till ett sammanlagt antal av 875 — år 1761 uppges antalet, inberäknat spinnerskor på landsbygden, ha stigit till 1,500, motsvarande ett modernt storindustriellt företag — måste driften på grund av denna ytterliga splittring ske i en även efter tidens förhållanden alldeles för liten skala. Därtill kom, att de mest omhuldade bland dessa produktionsgrenar krävde långt större yrkesskicklighet, än som kunde uppnås med hjälp av tillfälligt hopbragta utländska arbetare och av dem upplärda svenskar; följden blev också en bevislig undermålighet i de flesta varornas kvalitet, även oavsett deras oproportionerligt höga pris. Därmed sammanhänger den andra sidan av A: s svaghet som industrimän, nämligen hans fullständiga likgiltighet för uppgiftens i egentlig mening ekonomiska sida. Verksamheten inriktades icke i nämnvärd mån på de textilvaror, som motsvarade större behov hos svenska folket, utan främst på varor, där behovet i sig självt var obetydligt och vår konkurrensförmåga ingen. Under sista årtiondet av A:s liv uppstod tidtals »mycket rop och efterfrågan efter varor», nämligen efter grovt kläde, dels för armén, dels också för försäljning på marknaderna; men då visade det sig ej vara »nog tillgång på grova varor» (brev till sonen Patrik 13 febr. 1760), och köpmän kunde få vänta ett par år på de beställda varorna (handelsmannen K. Eckman Hansson till A. 7 aug. 1760). Vid sidan härav arbetade nästan alla de övriga textilanläggningarna nära nog ändamålslöst; småbeställningar från släkt och vänner inkommo, men i övrigt hopade sig lagren år efter år — försäljningarna av alla slag voro under en följd av år efter frikostig beräkning en tredjedel till en femtedel av tillverkningarna — och slutligen blev deras huvuduppgift att utgöra pant för lån i banken. »Vad skäl du ändrager, att aldrig penningar bottna för det verket, de äro tydelige och bevislige nog», skrev A. själv till sin son Patrik (14 apr. 1757), »där allt häves in och litet kommer därutur». Närmaste utvägen under dessa förhållanden var alltid att söka hjälp av statsmedel. Från första början vande sig A. att tillbringa huvuddelen av, sin tid i Stockholm, alltid vid och ofta mellan riksdagarna, emedan verkets framgång berodde av de politiskt maktägande. Alingsås manufakturverk blev därigenom ej blott beroende av den politiska nådens växlingar utan kom även självt att spela en politisk roll som pekuniärt bindemedel för hattpartiet. Betydliga belopp av, vad de frikostiga ständerna och enskilda ställde till verkets förfogande gingo till sedermera efterskänkta eller icke indrivna »lån» åt hattarnas politiska ledare, framför allt verkets egna direktörer, och otvivelaktigt även till direkta mutor åt riksdagsmän.

Alla dessa drag delar A: s livsverk i stor utsträckning med de merkantilistiska manufakturerna i allmänhet och de svenska frihetstidsmanufakturerna isynnerhet. Men de drevos i detta fall till en ovanlig höjd och förklara därigenom, varför så mycket intresse och så betydliga uppoffringar i stort sett blevo fruktlösa.

Även utanför de textila manufakturernas ram var emellertid A. verksam och stundom med något större framgång. I den förut lämnade förteckningen på Alingsåsverkets grenar märkas dels den av A. livligt omhuldade färgväxtodlingen, dels tobaksplanteringen och tobaksspinneriet. De senare voro den enda produktionsgren, som alltid kunde påräkna lönande avsättning och kontant betalning, samt utgjorde därför det enda inre ekonomiska stödet för manufakturverket; däremot var A: s verksamhet på detta område ej så banbrytande, som han och hans biografer uppgivit. Detta var åter i huvudsak fallet med potatisodlingen, som tidigare drivits blött såsom botanisk kuriositet; den vidtog 1724 på A:s egendom Nolhaga utanför Alingsås, och A. förfäktade den nya rotfruktens stora betydelse, dock utan egentlig frarngång under sin egen livstid. I övrigt medverkade A. på många industriella områden, bl. a. i sockerbruk, alunbruk, stenkolsverk och järnverk; han uppges vid sin hemkomst 1724 ha tagit initiativ till stenkolsbrytning utanför Hälsingborg, vilken blott vid ett tillfälle tidigare förekommit, under den danska tiden. Slutligen var han delägare och en av huvudmännen i de båda första ostindiska kompanierna samt en av dem, som upprättade levantiska kompaniet. Över huvud kan intet tvivel råda om A: s rikedom på uppslag och idéer; han var i allt en typisk son av frihetstiden. — Breven till A. bland släktpapperen i Uppsala universitetsbibliotek upptaga blott ett band och utgöras till större delen av affärsskrivelser; genom tidigare förvärv äger biblioteket därjämte samtida avskrifter av hans resejournaler i England 1719—20 och i Frankrike 1723.

Författare

Eli F. Heckscher .



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Den swänska wårdande fåra-herdens trogne wäg-wisare til en god fåra-skiötzel, jemte et bihang om potatoes eller jord-päron samt alm-, wild-apal- och eke-träns planterande. Alla Sweriges rikes inbyggare och wårdande hushållare til tienst, i god wälmening allmän giord . .. Sthm 1727. 12: o 12 bl., 76, (8) s. (Även i dansk övers., Köpenhamn 1757.) — Fåra-herdans hemliga konster vptäkte samt thet gyllene fåraskinnetz oskattbara wärkan och säkra genwäg til Sweriges rikes och thes inbyggares welferd kort-teligen föresteldt, genom tilökning til Then swenska wårdande fåra-herdans trogna wägwisare* hwar til ock är bifogat något angående potatces planterande, om hwilket vti samma tractats bihang wardt handladt. Skara [1733]. 52 s. — Beskrifning på de Brabandiske mält- och tork-husen (VA Handl., Vol. 2, 1741, s. 120—128). — Rön om boskaps-afvelens förbättring genom goda hannars inskaffande til våra inhemska honor från utrikes orter (ibid., Vol. 4, 1743, s. 275—280). — Sweriges wälstånd om det will. Sthm [1745]. 40 s. (VA Prassidietal 12 apr. 1745.)— Kort och tilförlåtelig underwisning om en rätt fåra-skiötzel, sammanfattad uppå Hans Kongl. Maj: tz til des och riksens commerce collegium ankomne nådige befallning utur förre utgifne beskrif-ningar så wäl som provincial-schäfemes senare afgifne underrättelser. Sthm [1746]. 47 s. (Anon.) — Tal om schäferiernas nytta. Sthm 1760. 19 s. (VA Prassidietal 26 sept. 1759; omtr. i Alstnoemeria, Alingsås 1894.) — Därjämte även anon. ströskrifter, utg. i ktommerskollegiets namn.

Handskrifter: Resa i England 1719, 1720 (UB, sign. X. 376; äldre avskr.). — Resa i Frankrike 1723 (UB, sign. X. 377, X. 378; äldre avskrifter).

Källor och litteratur

Källor: Alströmerska brevsamlingen, UB; T. A. Almquist Ko: merskollegium (1912-15); C. A. Brolén, Om Alströmerska brefsamling, i Upsala universitets bibliotek (1917); E. F. Heckscher, Ett bidrag t Alingsås manufakturverks historia (Hist. tidskr., 1917); J. F. Kryger, Åminnelsetal i VA 16 sept. 1761 (1761; huvudkälla för biogr. data); G. Regnér, Minne af Jonas Alströmer (1790); G. H. Stråle, Alingsås manufakturverk (1884; huvudkälla för framställningen). — Se i övrigt: C. Nyrén, Charak-ters skildringar och minnen (1836); J. F. Nyström, Jonas Alströmer och hans verk (Hist. tidskr. 1885); Du Val Pyrau, Le patriotisme en action, ou eloge historique de Jonas Alströmer (Berlin 1784).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Korrigering av tidigare felaktig uppgift, rättad i enlighet med tryckta utgåvan, bd 1., 2014-08-26


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jonas Alströmer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5732, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eli F. Heckscher .), hämtad 2017-10-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5732
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jonas Alströmer, urn:sbl:5732, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eli F. Heckscher .), hämtad 2017-10-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se