Mårten Anckarhielm

Född: – Nederländerna (i provinsen Zeeland.)
Död:1657-03-21 – Göteborgs stad, Västra Götalands län

Amiral


Band 01 (1918), sida 604.

Meriter

Anckarhielm, Mårten, före adlandet Thijssen (Thyssens), f. i nederländska provinsen Zeeland, d 21 mars 1657 i Göteborg. Gick tidigt till sjöss på handelsfartyg; gjorde även sjökrigstjänst och deltog 1631 som v. amiral i striderna med spanjorerna i de sydamerikanska farvattnen; ekipagemästare i provinsen Zeeland; amiral över en av Louis De Geer förhyrd flotta av holländska skepp 1644; svensk amiral 10 sept. s. å.; adlad s. d.; amiral över flottan i Göteborg 24 mars 1645; förde bl. a. befäl över sex skepp på handelsresa till Portugal 1646–47; erhöll 22 dec. 1647 på Norrköpings besluts villkor en förläning av 1 1/2 skattehemman i Västra Frölunda socken vid Göteborg; förordnad att verkställa generalmönstring i Västergötland 20 jan. 1655.

A. var vid sin ankomst till Sverige gift; hans änka har undertecknat en skrivelse till Karl Gustav Wrangel med »Louwysa Anckerhelm».

Biografi

Det var otvivelaktigt ett lyckligt val av Louis De Geer att åt Mårten Thijssen anförtro befälet över den flotta, han 1644 värvade i Holland för Sveriges räkning. Med rik erfarenhet från sjötjänst i krig och fred tillförde denne den svenska marinen en fond av verkligt sjömanskap, som ej alltid utmärkte dess ofta föga tränade officerare; också var hans anseende sådant, att »estimen» av att hava honom i flottan särskilt togs med i räkningen, då man längre fram vägde skälen för hans kvarhållande i svensk tjänst. Hans uppgift ställde även stora krav på hans förmåga, mod och beslutsamhet. De skepp, han kunde få till sitt förfogande i Holland, voro visserligen snabbseglande men i fråga om storlek och bestyckning väsentligt underlägsna sina blivande danska motståndare; det var monterade handelsfartyg, som ställdes emot verkliga krigsskepp. Ej annorlunda förhöll det sig med hans besättningar, sjömän från handelsmarinen, som väl i fråga om sjövana kunde mäta sig med eller överträffade de svenska och danska matroserna, men som ej särskilt utbildats för krigstjänst. Fartygens antal var trettifyra, besättningen utgjordes av omkring 3,000 man. Då styrkeförhållandena voro sådana, är det tydligt, att T: s flotta kunde bliva av verkligt värde, endast om det lyckades att genomföra en förening mellan denna och den från Östersjön kommande svenska huvudflottan, liksom att den danska flottans mål måste bli att uppsöka och slå de fientliga flottorna var för sig. T:s första försök att lösa sin uppgift kunde ej genomföras. Efter att redan i apr. ha avsänt en eskader till de danska farvattnen följde T., som kvarhållits av motigheter och stormar, i början av maj efter och förenade sig med sina övriga skepp på den bestämda mötesplatsen, Listerdyb, utanför Schlesvigs västkust; här tog han även ombord en förstärkning av soldater från Lennart Torstenssons armé. Kristian IV hade under tiden, uppgivande övriga företag, med en eskader skyndat att möta den svensk-holländska flottan, och mellan konungen och T. utkämpades (16 maj) vid Listerdyb en strid, i vilken ingendera lyckades genomföra sina operationsavsikter men T. led de största förlusterna. Den danske konungen försummade emellertid det tillfälle att inspärra T. i Listerdybs trånga farvatten, som nu otvivelaktigt erbjöd sig; då han och en efterföljande dansk eskader ej heller fingo känning med varandra, slapp T. även att upptaga striden med en förkrossande övermakt. Under häftig skottväxling med den nya fienden, som lagt sig utanför honom, styrde han (25 maj) till sjöss och lyckades komma ifrån den danska eskadern men såg sig därpå nödsakad att återvända till Holland för att reparera och komplettera sina förråd. Trots ett jäsande missnöje bland folket och andra svårigheter kunde De Geer få en värvad flotta segelfärdig igen, och i början av juli löpte T. åter ut med tjugu skepp och en galjot. Kristian IV hade emellertid då fått utkämpa en strid med den svenska huvudflottan ensam, och efter det oavgjorda slaget vid Kolberger heide (1 juli) hade denna inlöpt i Kielfjorden för att reparera. Där låg den, bevakad av den danska flottan och kvarhållen av ogynnsam vind men framför allt av Torstenssons förhoppning att kunna binda fienden, tills T. hunne fram. Till slut blev dock läget ohållbart, och den svenska flottan bröt sig ut och seglade hem. T. åter gick direkt till Göteborg och sedan med »en djärv och skicklig segling» genom Öresund och mitt förbi den fientliga flottan in i Östersjön, där han förlade sina fartyg i farvattnen vid Kalmar. Själv reste han upp till Stockholm. Där bestämdes det nu, att han skulle stanna i Sverige och låta sin familj överflytta dit; han blev fast anställd som amiral, adlades med namnet Anckarhielm och erhöll löneförmåner, uppgående till 3,100 rdr (à 4 kr.). Han medföljde därpå med sin eskader under Wrangels överbefäl på det sjötåg, som resulterade i den stora segern vid Femern 13 okt. 1644. För att omfatta fienden och taga honom mellan två eldar framgick den svenska flottan på två kolonner, av vilka den ena bildades av A: s eskader. Då en del av de fientliga skeppen togo till flykten, ändrade den sistnämnde beslutsamt planen, gensköt dessa och tillfogade dem förintande förluster, medan Wrangel fullföljde förstörelseverket mot de kvarblivna. Som Wrangel hade order att snarast möjligt hemsända den dyrbara värvade flottan, avseglade A. därpå med denna, kvarlämnande några fartyg i Göteborg, som kommo att utgöra stommen av en eskader, vilken följande vår stationerades där. A. hade vid sitt besök i Stockholm framkastat tanken på att organisera en dylik i avsikt att störa förbindelserna mellan Norge och Danmark och i allmänhet från denna trygga bas oroa danskarna, och han erhöll även uppdraget. Vid sin återkomst från Holland i mitten av apr. kunde han taga befälet över fjorton bevarade fartyg; utsända i små avdelningar, tillfogade dessa fienden betydande avbräck och togo många priser. Emellertid riktades mot Göteborg ett kombinerat danskt anfall till lands och sjöss. - En dansk flotta visade sig utanför staden, men A., som ej var stark nog att taga upp striden, vidtog sådana försvarsanstalter, att den danske amiralen uppgav varje tanke på att angripa hans fartyg i hamnen och seglade hem, helst svenska huvudflottan väntades i farvattnen. I aug. erhöll A. order att deltaga i ett anfall mot de danska öarna, men fredsslutet kom emellan. — År 1646 igångsattes ett företag, av vilket man lovade sig stora fördelar, nämligen öppnandet av en direkt handelsförbindelse med Portugal, och A. togs i anspråk för denna uppgift. Sedan planen varit föremål för upprepade överläggningar i rådet, erhöll han sin instruktion 10 okt. och avseglade i dec. med flera skepp och last av master och bräder; i juni följande år ankom han med återfrakten till Dalarö och återtog därpå sitt befäl i Göteborg. Under den följande fredstiden låter A. föga tala om sig, och ej heller under Karl Gustavs första krigsår kunde några viktigare uppgifter tillfalla Göteborgseskadern. Kort före danska krigets utbrott avled han, efterlämnande minnet av en nitisk och alltid redobogen kronans tjänare.

En son, Adrian Anckarhielm, blev 1658 major i flottan men dog redan året därpå. En dotterson, Mårten Kristersson, vilken adlades med morfaderns namn, blev likaledes major; han förde i det olyckliga slaget 1 juli 1677 skeppet Merkurius och undkom med detta in i Malmö hamn. Där blevo emellertid Merkurius och ett par andra fartyg, som sökt samma tillflyktsort, angripna av skepp från den till Sundet anlända holländska flottan, Merkurius blev taget, och Mårten A. omkom, då han simmande sökte rädda sig till land.

Författare

B. BOËTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr.; Sv. riksrådets prot, 10—12; A. Munthe, Svenska sjöhjältar, 5: 1—2 (1905—10); A. Zettersten, Sv. flottans historia åren 1635—1680 (1903). — Se i övrigt: Axel Liljefalk, Krigstildragelserne i Vesterhavet i forsommeren 1644 (Tidsskr. f. Spvassen 1910).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Mårten Anckarhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5759, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5759
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Mårten Anckarhielm, urn:sbl:5759, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se