Meriter

Anderson, Oscar Leonard, f. 6 dec. 1836 i Stockholm, d 26 juni 1868 därstädes. Föräldrar: gardisten vid Göta livgarde Johan Anderson och Brita Charlotta Langevall. Litografisk arbetare 1849–53, därefter elev vid konstakademins läroverk, varest han vid flera tillfällen erhöll lovord och mindre belöningar samt 1864 K. medaljen för en historiemålning; tilldelades resestipendium av »allmänna medel» 18 juni s. å., och vistades därpå ungefär ett år i Düsseldorf. Deltog i flera av konstakademins och Stockholms konstförenings utställningar. Agré FrKA mars 1868. - Ogift.

Biografi

Till följd av att A:s far dog, medan sonen ännu var helt ung, måste denne redan tidigt, vid 13 års ålder, börja försörja sig själv och ägnade sig då åt det just på modet varande litografiska yrket. Såväl om denna period som om den akademiska lärotiden äro underrättelserna sparsamma. Första gången A. offentligen exponerade något i akademin, år 1858, utgjorde ämnet för hans målning »En dalfamilj», men redan följande år är han inne på det historiska området samt får lovord och penningunderstöd för sin lösning av det utsatta prisämnet »Erik Stenbock och Malin Sture». Det var väl närmast det Boklundska föredömet, som drev honom in på det historiska området, men mer än någon annan synes Wahlbom ha inspirerat honom i hans kommande måleri. Wahlboms livliga hästtavlor samt hans av moderna fransmän och gamla holländare utbildade teknik hade slagit starkt an i hemlandet, och efter hans förebild uppstod det liksom en hel svensk hästskola i måleriet, till vilken jämte A. särskilt John Arsenius och A. F. Lönnroth kunna räknas. A. ägde dock icke Wahlboms begåvning i vare sig komposition eller färg, och i allmänhet har han varit som, bäst, när han nöjt sig med att ge en enklare genrebild och så att säga blott velat avbilda. Han som alla andra målare drömde dock naturligtvis om det stora historiemåleriets ära, och så kom det sig, att han i likhet med Wahlbom, Boklund och andra förälskade sig i 1600-talets pittoreska kostymer. I denna känsla stärktes han än mer under sin korta men lärorika Düsseldorfstid.

Emellertid var det med ett historiserat sagomotiv, A. först skulle göra sig offentligt känd som konstnär. Den ur K. A. Nicanders dikt »Kungshatt» välbekanta sagan om kung Erik (Väderhatt), vilken, förföljd av sina fiender, djärvt störtar sig med sin häst utför en klippbrant vid Mälaren, har givit honom uppslaget. Målningen, som i apr. 1860 exponerades på konstföreningen och sedan på akademin samt köptes av Karl XV och nu finnes äv nationalmuseum deponerad i Örebro museum, har en naiv och, tafatt komposition, och man. förundrar sig över att akademin hellre medaljerade den än de tre samtidigt utställda hästbilderna. Vid konstföreningens decembersammanträde 1861 hade A. att uppvisa en historisk genremålning, »Tilly förföljd av långe Fritz efter slaget vid Breitenfeld 1631». Måhända är det ryktet om den düsseldorfske häst- och bataljmålaren Vilhelm Camphausens redan 1841 utförda' tavla med samma motiv, som inspirerat A. att själv skildra situationen. År 1863 hade A. utom nämnda målning ännu en historietavla på akademins utställning, »Sten Sture d. ä:s intåg i Stockholm», där han bl. a. gjort sig skyldig till felaktigheter i perspektiven. Den köptes emellertid av dv. hertigen av Östergötland, sedermera Oskar II. Genom dessa arbeten hade konstnären kommit i ropet och fick s. å. sälja icke mindre än tre arbeten till konstföreningen. Ett av dessa, »Ryttare, scen ur 30-åriga kriget», är återgivet i Litografiskt allehanda 1864. I mars sistnämnda år erhöll han slutligen akademins kungliga medalj för sin insända historiemålning »Gustav II Adolf i slaget vid Mewe», samtidigt med att Georg von Rosen fick en liknande belöning.

Med medaljen följde rättighet att söka stipendium, och A. lyckades också få ett tillfälligt resestipendium på 2,000 rdr rmt. Resans mål var Düsseldorf, och där trädde han genast i elevskap till Camphausen, som också varit Lönnroths lärare, samt utvecklade hos honom än mer sitt redan förut skärpta sinne för realism i detaljerna. Tiden är ju också den fotografiska exakthetens, trots det romantiska koketteriet med historiska kostymer. Bland de under 1864 utförda arbetena böra särskilt framhållas den i Svenskt konstgalleri reproducerade präktiga bild, han betitlat »Hästporträtter», samt den historiska kompositionen »Gustav II Adolf vid Stuhm». Vistelsen i Düsseldorf blev emellertid icke vidare långvarig; efter ett år är A. åter hemma, lidande av något ont, som svårt tynger hans sinne. Vid den stora skandinaviska konstutställningen i Stockholm 1866 är han visserligen representerad med icke mindre än sex arbeten (tre historiska och tre hästgenre), men kritiken är sträng mot honom och klandrar hans svaga teckning, särskilt då han försöker återgiva personer. Såsom bataljmålare sägs han därför ha gått utom sina naturliga gränser, vilket man även ser därpå, att hästarna hos honom alltid — även i dylika bilder — äro huvudsaken. Bataljerna bli häststrider, ej ryttarstrider. Akademin kallar honom dock till agré, men redan ett par månader därefter är hans andliga kraft så bruten, att han i förtvivlan tager sitt liv. Ekonomiska bekymmer bör det knappast ha varit som drivit honom därtill; den med K. medaljen följande rätten till ett treårsstipendium (det förut erhållna var ett extra stipendium) hade han ej begagnat utan avstod denna fördel åt G. von Rosen.

Det var sålunda en egentligen nyssbegynd och delvis lovande konstnärsbana, som på detta sätt bröts. Något starkare inslag i vår konst torde A. väl dock knappast ha förmått giva, även om hans levnad blivit längre, ty därtill var hans konstnärsbegåvning för starkt begränsad. Säkerligen har det varit just insikten härom, som bidragit att förbittra hans liv. Hans betydelse nu är, att han fullföljt det historiska hästmåleri, för vilket Wahlbom eljest är den starkaste exponenten i vårt lands konst. Hans lust var att måla hästar i oroliga, livliga ställningar, men han lyckades dock nästan alltid bäst i lugnare scener. Under sina senare år sysslade A. gärna med akvarell — ämnesvalet är detsamma som i oljan — och utgav dessutom 1867–68 en samling litografiska »Studier af hästar och hundar» i tio blad. Som ett provi på det bästa han i denna art åstadkommit, må hänvisas till hans år 1868 signerade, vid artikeln Litografi i andra upplagan av Nordisk familjebok reproducerade teckning, »Hästar som beta och vattnas», en mjuktonig och detaljfint utförd bild. Tidigare hade han utfört ett litografiporträtt av kapellmästaren vid Operan i Stockholm, Jacopo Foroni (f 1858) samt litografier för B. E. Hildebrands »Minnesteckningar öfver enskilda svenska män och qvinnor», Stockholm 1860.

Författare

Helge Kjellin.

Källor och litteratur

Källor: Litogr. allehanda 1864; Ny illustr. tidn. 1866 (uppsats av L Dietnchson); Sv. lit.-tidskr. 1866 (uppsats av C. R. Nyblom); A. Ahnfelt, konstnärer (1887); G. Nordensvan, Sv. konst och sv. konstnärer (1892); dens. i Allgem. Lexikon der bildenden Kunstler, hrsg. von U Thieme & F. Becker, 1 (1907); J. Roosval, Sv. konstgalleri (1912); sv. musei- och privatsamhngskataloger; konstakademiens och konstföreningens utställn.-förteckningar m. m.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Oscar L Anderson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5787, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Kjellin.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5787
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Oscar L Anderson, urn:sbl:5787, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Kjellin.), hämtad 2024-04-26.