Meriter

Skogman, Carl David, f 26 okt 1786 i Lovisa, d 20 febr 1856 i Sthlm, Finska. Föräldrar: prosten Jakob S o Maria Magdalena Starck. Elev vid Borgå gymn 98, inskr vid Åbo akad mars 01, kansliex där 7 juni 03, e o kanslist i inrikes civilexp 13 juli 04,ko-pist där 20 juli 06, auskultant vid Åbo hovrätt 04–05, kanslist i handels- o finansexp 29 juni 09, prot:sekr 16 aug 09, förste exp:sekr där 18 dec 11, tjänstg bl a som sekr i allm besvärs- o ekonomiutsk vid riksdagarna i Örebro 10 o 12, utsänd till England, Västindien o Nordamerika som rapportör 16 sept 12, biträde åt sv guvernören på Guadeloupe 21 febr 14, återkom till Sverige juli 15, led av 1812 års tullkomm sept 15–mars 17, dir i Sthlm för Göta kanalbolags diskont 16–18, sekr i finanskomm okt 17, led av komm ang undersökn av tillståndet i Gbgs stad o län april–maj 18, av statsberedn 21 okt 18, av komm ang förändrad räkenskapsmetod vid tullverket dec 18-aug 19, tf statssekr i handels- o finansexp 3 april 21, ord 9 mars 24–29 sept 38, led av generaltulldir 21 april 21-25, v ordf i dir för Sthlms stads sparbank 21, ordf där från 42, led av finanskomm maj 22–febr 23, av komm ang Sveriges o Norges ömsesidiga handels- o sjöfartsförhållanden april 24–april 25, av komm ang inrättandet av Teknologiska inst mars–maj 26, av inst:s dir från 20 april 27, ordf där 2 nov 38–1 jan 48, adl 11 maj 26, deltog i riksdagarna 28/30–53/54 (led av bankoutsk 44/45-47/48), led av komm ang tullrätterna sept 28–april 30, av komm ang ny instruktion o stat för Kammarrätten sept 28-dec 30, av komm ang ny organisation av Kommerskoll sept 28–mars 31, av komm ang ny organisation av hallrätterna sept 28–maj 33, tf överpostdir 21 nov 29–19 april 30 o 12 febr 31–1 febr 32, led av Nummerlotteridir 28 nov 29, kronoombud i Riksgäldskontoret 7 april 30, tf chef för Myntverket 24 juli 30–35, led av komm ang sättet för meddelande av kungörelser okt 30–febr 33, av beskattn:komm nov 30–dec 33, av komm ang karantänsanstalter mot koleran maj 31, tf president i Kommerskoll 28 sept 33, ord från 21 sept 38, led av komm ang underrättelser som skall uppläsas i kyrkan o vid häradsting jan 34–mars 37, av löneregleringskomm för K M:t:s kansli dec 34–april 35, av komm ang segelleden mellan Vänern o havet mars–aug 35, av kommissionen över Tabellverket 14 nov 35, av komm ang post- o diligensväsendet nov 35–juni 36, ordf i Konvojkommissariatet 36, i tulltaxekomm febr–juni 39, led av komm ang tid o sätt för ändrings sökande i ekonomi- o politiemål febr 43–jan 46, ordf i komm ang reorganisation av K teatern april 44, i komm ang reglering av brännvinsbränningen i riket juni 45–juli 47, led av styr för Sv slöjdfören 46, av dir för Abraham Rydbergs stiftelse 30 nov 46, av tulltaxeberedn mars–dec 47, av fullm i Riksbanken från 48, ordf i komm ang kreditförhållandenas ordnande juli 52–nov 53, led av riksrätten över statsrådets ledamöter 4 maj 54, frih 13 juli 54 (ej introd), ordf i komm ang rikets statistiska förhållanden dec 54, i komm ang Sveriges o Norges inbördes handelsförhållanden okt 55. – LVA 25 (preses 31–32), HedLVHAA 42, LSA 47, led av ett flertal sv o uti lärda sällsk.

G 21 juni 1817 i Sthlm, Nik, m Ulrika Scharp, f 24 okt 1790 trol där, ibid (ej i fdb), d 7 juni 1841 där, Finska, dtr till grosshandlaren o direktören Johan Henrik S o Ulrika Lidman.

Biografi

Född i ett enkelt prästhem i Lovisa lyckades S redan vid mycket unga år slutföra juridiska studier som grund för en tilltänkt ämbetsmannakarriär. Djupare än så låg dock hans intressen för skönlitteratur, statsvetenskap och tidens allmänpolitiska strömningar. Inspiration gav den starkt upplysningspräglade Frans Michael Franzén (bd 16) i Åbo, hos vilken S 1801-02 var inackorderad. Flitig och brådmogen läsning gav honom tidigt goda kunskaper i särskilt engelska och franska.

En oavlönad begynnelseanställning i verken enligt rådande mönster och utan egna tillgångar var äventyrlig även för en yngling med S:s obändiga ambition. Permanent bosatt i Sthlm från hösten 1805 med en blygsam syssla i inrikes civilexpeditionen blev dock S kort efter statskuppen våren 1809 först kanslist och senare protokollssekreterare i den nyinrättade handels- och finansexpeditionen. Placerad på denna centrala karriärplattform kom han även att erhålla sekreteraruppgifter vid de båda urtima riksdagarna 1810 och 1812, och hans position stärktes ytterligare av att han kom i närmare fjänstemässig kontakt med flera av tidens tongivande politiska ämbetsmän som M Rosenblad, Hjärta, G F Wirsén och A G Mörner. Genom dessa, som snabbt såg hans potential, fick S snart särskilda uppdrag långt utöver verksrutinen.

Den av kronprins Karl Johan drivna s k 1812 års politik innebar att Sverige valde att ansluta sig till koalitionen mot Napoleon, dominerad av England och Ryssland. Handel och sjöfart i engelsk skugga saknade inte problem, men i förhandlingarna våren 1813 kunde Sverige – delvis genom att spela på den engelska konflikten med Förenta Staterna – förvärva den franska ön Guadeloupe. För kronprinsen blev det en särskild poäng att riksdagen 1812 av-hänt sig rätten att förfoga över vinsterna från både S:t Barthélemy och eventuella tillkommande besittningar av denna karaktär, något som gav honom ett visst ekonomiskt utrymme för agerande utanför riksdagens kontroll. De praktiska förutsättningarna för en utvecklad sv Atlanthandel behövde dock granskas närmare, och den allmänorienterade S framstod hösten 1812 som det naturliga valet vid sökandet efter en lämplig person att skicka ut som en form av utredande kurir. Med tilläggsuppdraget att studera penningväsen och statsfinanser i England blev han kvar i London i över ett år. Efter en tid på Guadeloupe - som Sverige återlämnade redan 1814 mot en avsevärd ersättning - nådde han New York hösten 1814. Först följande sommar, när Wienkongressen just satt punkt för de kontinentala krigen, var S åter i Sthlm.

Både S:s egna reseanteckningar och en brevväxling med vännen H W Gahn visar hans starka satsning på uppdraget och glupande aptit på engelsk vitterhet och vetenskap, särskilt när det gällde nationalekonomi och den begynnande penning-och valutateoretiska diskussionen. Grund- lagd redan under akademiåren fick hans politiska världsbild ännu tydligare konturer som följd av den nästan treåriga utlandsvistelsen. Konsekvent framstår S nu som ekonomiskt liberal med ökad närings-och tullfrihet som drivande princip. Reseårens erfarenheter av realpolitik och stormaktsarrogans tycks ha givit honom en utpräglat nationell hållning, dock utan den nyromantiska ton som annars trängde fram efter 1815. Även för romantiken i litteraturen tycks den nyktre S ha stått främmande.

S:s anteckningar, brev och utförliga rapporter till sin närmaste överordnade, statssekreteraren Mörner, från hösten 1815 statsråd, visar att han redan inför hemkomsten hade ambitionen att snabbt uppnå en ledande politisk rådgivarställning. Sverige trycktes av en ekonomisk depression med kulmen året efter Napoleonkrigens slut, och med sina nyvunna erfarenheter bereddes S nu plats i den sedan några år arbetande tullkommittén. Dess resultat blev främst 1816 års starkt protektionistiska tulltaxa. S ansåg emellertid att industrins långsiktiga utveckling var beroende av så fri konkurrens som möjligt och reserverade sig mot kommitténs förslag, dock utan framgång. För tidigt ute med liberala frihandelsprinciper fick han likafullt kronprinsens blickar på sig, och det är troligt att han lyckades påverka utformningen av de bilaterala handelslättnader som samtidigt genomfördes i relation till Förenta Staterna.

Under sin vistelse i England och på B v Platens (bd 29) uppdrag skaffade sig S särskilda erfarenheter beträffande finansieringen av kanalbyggnationen. I Sverige blev Göta kanals diskont en av tidens primitiva affärsbanker, och S utsågs 1816 till dess direktör. Varken denna diskont eller de övriga två i Gbg och Malmö var dock rustade att klara den ekonomiska krisen, och de avvecklades genom riksdagsbeslut 1818. För att stimulera genomförandet av riksdagens samtidiga principbeslut om enskilda sparbanker fick S uppdraget att närmare utreda hur sådana fungerade utomlands. S:s rapport, som trycktes 1819 och i en starkt positiv ton lyfte fram både liberala och sociala argument med exempel främst från England, fick också snabbt genomslag på flera håll. I direktionen för Sthlms sparbank medverkade S från dess grundande som vice ordförande, sedermera som ordförande.

Vid den urtima riksdagen 1817/18 fungerade S som sekreterare närmast under Wirsén i den kommitté som skulle behandla penningväsendet och lämna förslag till en finansplan. Redan vid årsskiftet 1814/15 hade han delgivit Mörner en "plan ... angående Sveriges penningeverk" med sina tankar om bl a en ny myntrealisation, vilket gjorde honom väl förberedd och till en pådrivande kraft när frågan kom upp även i kommittéarbetet. Kommitténs förslag att verka för en långsiktig stabilisering och därefter en realisation till kursvärdet passade emellertid inte Karl XIV Johan, som enbart kunde tänka sig att till varje pris återställa växelkursen till pari, och något riksdagsbeslut i frågan kom heller inte till stånd.

Trots uppenbara skillnader i värderingen av centrala ekonomifrågor som tull-och penningpolitik såg kungen snabbt S:s begåvning och skicklighet och förordnade honom våren 1821 till statssekreterare i handels- och finansexpeditionen, en uppgift som från 1833 förenades med chefskapet för Kommerskollegium. Utöver tillträde till statsrådet fick S nu möjlighet till enskild föredragning för kungen, en i praktiken allt viktigare kanal för reellt inflytande för rådgivare som i likhet med S väl behärskade franska.

Frågan om en myntrealisation och återställande av silvermyntfoten kvarstod som det grundläggande finanspolitiska problemet, och i den nya finanskommitté som tillsattes 1822 ingick tunga namn som Wirsén, Rosenblad, Mörner och S. Även denna kommitté höll fast vid inlösen efter aktuell kurs som det bästa sättet att komma till rätta med problemen trots kungens kända motvilja mot detta. Riksdagen 1823 accepterade grundtanken i förslaget, men ett taktiskt misstag av S och flera förespråkare var att villkora åtgärden med en ökning av Riksbankens silverfond i syfte att säkrare garantera resultatet. Därmed sköts frågan i praktiken åter på framtiden. Vid påföljande riksdag 1828/30 lyckades S och övriga nära rådgivare med stora svårigheter övertala kungen – alltmer isolerad i sakfrågan – att sanktionera den myntbestämningslag som skulle förbereda realisationen. Villkoret från kungens sida blev ett ökat inflytande på Riksbankens förvaltning genom ändring i RF § 72. Frågan ansågs därmed i praktiken avgjord, och S lyckades förmå kungen att inkalla den urtima riksdag som skulle sätta realisationen i kraft.

Tidigt under riksdagen 1834/35 kunde beslut fattas om att verkställa realisationen. Ytterligare en taktisk blunder låg emellertid i den av S utformade propositionen till banklag, som rörde bl a inflytandet över Riksbankens förvaltning och med visst fog kunde uppfattas som ett försök till inkonstitutionell lagstiftning vid sidan av RF till kungens och regeringens fördel. Frågan om både grundlagsändring och banklag föll på grund av detta, och skulden lades på S, som dessutom spetsade till debatten ytterligare genom att framhärda i en sakligt sett svag argumentation. Sannolikt hade han inte förutsett och rätt bedömt den pågående oppositionella trenden i riksdagen men kom undan med en lindrig anmärkning av KU.

Riksdagens uteblivna realisationsbeslut 1818 hade öppnat vägen för kungen att genom växeloperationer försöka tvinga ner kursen, ett inslag bakom realisationsprocessen som först i efterhand blev allmänt känt. S:s arbete med sparbankerna hade vunnit nådigt gillande, och som nybliven statssekreterare fick han 1821 ansvaret för det otacksamma arbetet med dessa transaktioner, som han principiellt ogillade. Grundläggande för uppdraget var kungens starka oro för kursutvecklingen, men kontakterna utåt - främst med bankirfirman Westphalen & Rist i Hamburg - fick S sköta helt på egen hand inom vissa beloppsramar. Affärerna visade sig snart misslyckade i sak och alltför stora för att skötas på detta informella sätt. I sitt trängda läge tog S 1826 internt på sig ansvaret för både initiativet som sådant -som dock helt uppenbart var kungens - och genomförandet. Endast med energisk medverkan från Wirsén och, efter dennes död hösten 1827, G af Wetterstedt lyckades man 1829 genom en kreativ hantering av de s k kolonial- och kabinettskassornas medel komma till en uppgörelse om amorteringen av de skulder som genererats av kursförlusterna.

För att maskera bristen i kabinettskassan måste 1836 nya lån tas upp i England genom förmedling av det S närstående handelshuset Wijk i Gbg, men revisionella iakttagelser gjorde likafullt de gamla växeloperationerna till ett mer än välkommet verktyg för oppositionen vid 1840/41 års riksdag. Genom en sänkning av anslaget till kabinettskassan blev slutresultatet att betalningsansvaret i praktiken föll tillbaka på kungen själv, trots att han valt att förneka att han före 1836 känt till kassans ställning. För S personligen blev följden av hela detta förlopp en ökande distans till kungen och spänningar i relationerna till Wirsén, Wetterstedt och andra i den närmast invigda regeringskretsen. Risken att äventyra hela sin ekonomiska och sociala framtid genom kungens ovilja att ytterst kännas vid frågan fick troligen S att både 1826 och 1836 ta på sig ett större helhetsansvar än som motsvarades av verkligheten.

Även tullskyddet och utrikeshandeln stod under 1820-talet kvar som centrala politiska stridsfrågor i skärningspunkten mellan en riksdag som betecknats som "liberal med reservation" och en "konservativ men reformvillig" regering (Andreen 1947, s 34). Att tulltaxorna nu successivt mjukades upp måste till stor del tillskrivas S:s energiska men samtidigt försiktiga manövrerande. Han hade också framgång i arbetet med bilaterala handelstraktater, som under perioden 1826-38 träffades med England, Danmark, Preussen, Förenta staterna, Nederländerna och Ryssland. Även mellanrikslagen 1825 om relationerna till Norge hade liknande verkningar.

Ökad näringsfrihet var ännu inte helt oomstridd som liberal paradfråga. S aktualiserade den på nytt redan 1821 men fick finna sig i att försöket vid 1823 års riksdag föll på den klassiska motsättningen mellan borgarståndet och de övriga stånden. I Kommerskollegium förde S saken vidare till ett samlat förslag 1836, som framför allt skulle innebära lättnader i skråtvång och närliggande regler för hantverk och handel i städerna. På grund av kungens delvis taktiskt motiverade motstånd gick emellertid initiativet om intet även denna gång. Avskaffande av grundskatterna som uttryck för ett oflexibelt och orättvist system för skatteuttag blev en angelägen fråga för S inom ramen för den beskattningskommitté som arbetade några år i början av 1830-talet. Resultatet uteblev kortsiktigt även här, och han kunde inte heller själv redovisa ett genomtänkt och för tidens uppfattningar trovärdigt alternativ.

Bakom S:s tidiga engagemang i sparbanksfrågan låg hans syn på tillräcklig kapitaltillgång som förutsättning för näringslivets fortsatta utveckling. Återigen med inspiration från engelska förhållanden talade han vid riksdagen 1828/30 för räntebärande stadig upplåning av Riksbanken såväl för samhällets långsiktiga investeringar som för produktiv utlåning mot hypotek. Det traditionella motståndet mot statlig skuldsättning var dock starkt och förenades med de mer konstitutionellt inriktade liberalernas allmänna aversion mot regeringspolitiken. När frågan åter behandlades vid 1834/35 års riksdag drog S och regeringen i övrigt på sig ett riksrättsåtal för propositionshanteringen. Den politiskt dikterade åtgärden från oppositionens sida slog dock helt fel och stärkte snarast S:s position. I princip såg han Riksbankens roll som kreditinstitut som en tillfällig lösning och främjade aktivt tillkomsten av de enskilda affärsbanker som började växa upp under 1830-talet. Den sedelutgivningsrätt som de fick vid samma riksdag hade hans kraftiga stöd.

I rollen som statssekreterare låg också delaktighet i aktuella förvaltningsreformer, och S ansågs särdeles effektiv som utredare och administratör i förnyelsearbetet. Från 1828 ingick han i ett flertal kommittéer för att se över frågor kring hall-och tullrätterna, Kammarrätten och Kommerskollegium, som han blev tf president för 1833.1 anslutning till sitt ordinarie ansvarsområde var han också bl a tf chef för Myntverket samt ledamot i organ som Konvojkommissariatet och Tabellkommissionen. Likaså medverkade S i arbetet på den nya kansliorganisation som lade grunden till 1840 års stora departementalreform. Hans förslag till statsbudget inför 1828/30 års riksdag kan anses nydanande.

Kommunikationerna var ett område som alltid engagerade S starkt. Som tf överpostdirektör drev han 1830 igenom en reglering av postnätet, som innebar nya postdiligenslinjer, en förbättring av ångbåtslinjen mellan Ystad och Stralsund samt ett mer ordnat taxesystem. Även senare under 1830-talet medverkade han i fortsatt arbete för effektivare kommunikationer. Sina gamla intressen i kanaltrafiken fick S möjlighet att gå vidare med sedan Göta kanal invigts 1832, och som resultat av ett kommittéarbete under hans ledning bildades 1838 ett nytt bolag för att bygga om Trollhätte kanal.

För den liberala oppositionen framstod S - med sin dubbla position som statssekreterare och tf president för Kommerskollegium - alltmer som en politisk motkraft i regeringskretsen. Under Crusenstolpekravallernas oroliga år 1838 hävdade oppositionspressen att det nya kanalbolaget i enskilt vinningssyfte givits för goda statliga villkor. Ovanpå detta fick S bära ansvaret för ett judereglemente som utfärdats samtidigt i syfte att ge judarna friare bosättnings- och yrkesmöjligheter. Sommarens presskampanj med dess övertoner av antisemitism och skråanda samt personliga angrepp på S provocerade fram pöbelupplopp med stenkastning mot hans bostad. Detta i förening med kungens enligt S undfallande hållning ledde till att han i sept 1838 sökte och beviljades avsked som statssekreterare, samtidigt som han utnämndes till ordinarie president i Kommerskollegium.

Bortfallet av S:s kompetens och erfarenhet innebar en temporär förlust av betydelse för regeringen, och allt tyder på att S ännu flera år fungerade som informell rådgivare. Oppositionen med Aftonbladet som starkaste röst nöjde sig emellertid inte med hans avgång; vid inledningen av riksdagen 1840/41 gick den - som ett led i konfrontationen med regeringen - till intensivt angrepp mot S och tvingade fram ytterligare ett riksrättsåtal. En serie anmärkningar riktades mot hans ämbetsåtgärder rörande bl a banklagstiftningen, beskattningsärenden, Trollhätte kanalbolag, judefrågan och dispositionen av kabinettskassan. Även bestickning antyddes. De uppenbara överdrifterna verkade även nu snarast till S:s fördel, och han frikändes 1842 på samtliga punkter.

I sitt fortsatta riksdagsarbete verkade S främst inom ramen för bankoutskottet och utsågs 1848 till bankofullmäktig. Hans trebandsarbete Anteckningar om Rikets ständers bank och allmänna lånerörelsen i Sverige utgavs 1845-46. De sedelutgivande privatbankerna hade inte utvecklats särskilt starkt, och frågan om deras verksamhet återkom vid denna tid allteftersom en positivare politisk inställning i principfrågan växte fram. Som ordförande i den 1852 tillsatta utredningen om hur kreditförhållandena skulle ordnas fick S tillfälle att medverka till den behandling av bankfrågorna vid riksdagen 1853/54 som ledde till friare villkor för enskilda affärsbanker och därmed gav förutsättningar för en ny bankgrundningsperiod, som inleddes med Stockholms enskilda banks tillkomst 1856.

Både på riksdagsplanet och i Kommerskollegium fortsatte S att försiktigt arbeta för ökad frihandel, något som dock gav resultat först med tulltaxan 1854. En mer radikalt ökad näringsfrihet kunde politiskt genomföras först med 1846 års fabriks-och hantverksordning, som upphävde skråtvånget även om vissa andra restriktioner blev kvar.

Även vetenskap och teknik omfattades av S:s breda intressen. Redan 1825 invaldes han i VA och medverkade följande år i utarbetandet av stadgar för det nya Teknologiska institutet, vars ordförande han var i nästan tio år. Genom en omorganisation 1846 lyckades man eliminera många av uppbyggnadsperiodens kontroverser om dess inriktning. Som ledamot av styrelsen för Sv slöjdföreningen bidrog han till arbetet på slöjdutställningen i Sthlm 1847 och industriutställningen i London 1851. Vid flera tillfällen togs han i anspråk för planering av karantänsåtgärder mot kolera.

Tack vare sin avsevärda klassiska beläsenhet och kringsyn på kulturområdet blev S 1842 hedersledamot i VHAA. Fem år senare följde inval i SA efter Hans Järta i enlighet med dennes diskret framförda önskan och närmast för det ekonomiska och politiska författarskap och den sociala ställning S stod för. Även om han ansågs vara en god litterär bedömare, kom framför allt hans organisatoriska iver och erfarenhet akademiens vardagsarbete tillgodo. För K teaterns reorganisationsarbete på 1840-talet togs han i anspråk. Han uppskattade litterära och musikaliska inslag i sällskapslivet. En rad humanistiskt orienterade föreningar tilldrog sig på de senare åren hans aktiva intresse, däribland Sv fornskriftsällskapet, Linnéska samfundet och Konstföreningen i Sthlm. Han engagerade sig också i kyrkorådet i Finska församlingen.

Från en ekonomiskt liberal utgångspunkt ansåg S att statens viktigaste roll var att stå garant för en stabil penningpolitik, skapa förutsättningar för tillgång till rörelsekapital och undanröja hinder för en effektiv konkurrens. I princip borde såväl banker som andra företag drivas av enskilda intressen, på affärsmässiga grunder och utan ovidkommande hänsyn. För mer återhållande och konservativa perspektiv på den ekonomiska utvecklingen, som t ex A von Hartmansdorff (bd 18) och Hjärta efterhand kom att representera, hade han föga förståelse, samtidigt som han såg värdet i en försiktig och prövande hållning till förändringar. Under 1840-talet med dess nya förutsättningar kom dock S att uttrycka ett starkare intresse även för aktiva sociala åtgärder. Mer resonerande än dogmatisk hade S likafullt mycket bestämda och oftast framsynta egna uppfattningar om vad som gagnade nationens bästa, vilka han i varje fall långsiktigt drev på ett konsekvent sätt. Särskilt under de första åren i karriären efter 1815 tillhörde han dem som med störst insikt och trovärdighet kunde förmedla impulser från den ekonomiska diskussionen utomlands.

I anteckningar och brev speglas S:s breda samhällsintressen, rastlösa initiativförmåga och prestationsmoral, en kombination som gjorde honom enastående effektiv som politisk ämbetsman. Viljan att snabbt leverera förväntade resultat till den höge uppdragsgivaren tycks dock i vissa kritiska lägen - speciellt i samband med växeloperationerna - ha skymt omdömet och gjort honom obetänksam. Vid flera tillfällen visade han sig beredd att utåt ta på sig ansvaret för politiska åtgärder som egentligen bar kungens egen signatur – om av lojalitet eller självkänsla må vara osagt.

Tanken på en ideologisk martyrdöd tilltalade inte S, och även om han ibland spekulerade i den yttersta möjligheten att avgå på eget initiativ vid oenighet med kungen stod han främmande för en strikt parlamentarisk tolkning av rådgivarrollen. En vilja att träda tillbaka, som tidigast kan dokumenteras 1833, verkar inte principiellt motiverad utan mer en följd av trötthet och upplevelse av kritik från både kungen och den begynnande politiska oppositionen. I frågor som engagerade honom starkt, som genomförandet av myntrealisationen och lättnader för handel och näringar, kunde han bli påstridig på ett sätt som alltmer tycks ha besvärat konungen. Även de generande växeloperationerna, som ständigt gjorde sig påminda, fick gradvis förhållandet till denne att bli mindre förtroligt.

Fokuserad mer på sakfrågorna än på maktstrukturerna och som principiell monarkist framstår S i allt väsentligt som kungamaktens följsamma verktyg. Förmågan att utan större besvär hålla isär liberalismens ekonomiska och politiska dimensioner var han knappast ensam om, men de efter 1830 snabbt tilltagande oppositionella strömningarna hade han svårare att förstå och ta till sig. För riksdagsarbetet som sådant hade S under sin aktiva tid inte särskilt stort intresse, och hans relativt sparsamma insatser före 1840-talet blev ofta trevande och motsägelsefulla. Möjligen kan detta tolkas som ett uttryck för taktisk försiktighet men säkert väl så mycket för ovana och främlingskap i ett nytt politiskt klimat. Även om riksrättsåtalen mot honom till största delen var politiskt betingade, märks hos S en viss brist på känsla för de konstitutionella formerna. Hans primära intresse var att främja regeringsmaktens självständighet och då speciellt dess inflytande över bank- och penningpolitiken. Bakom de dagspolitiska etiketterna riktade sig också kritiken i grunden mot just detta förhållningssätt. Händelserna 1838 vittnar om civilkurage hos S men också om svag förmåga eller kanske vilja att avläsa stämningar och opinioner.

De ekonomiska problem som växeloperationerna förde med sig även för S personligen undergrävde i viss mån hans ställning i regeringen och torde ha bidragit till att han inte kom i fråga som statsråd. Även bortsett härifrån tycks han inte ha varit särskilt lyckosam med sin privatekonomi. 1840 stod han på randen till personlig konkurs och efterlämnade inte heller några egentliga tillgångar. Efter avgången som statssekreterare var hans politiska roll i huvudsak utspelad, även om han fortsatt betroddes med en rad styrelse- och kommittéuppdrag liksom hedersbevisningar av skilda slag. Jämnt 50 år efter sitt inträde i statstjänst blev S av Oscar I upphöjd dll friherre. Den materiella karriärens behag försmådde han ingalunda, gästfriheten var stor i det Scharpska huset på Skeppsbron 10, som han erhållit genom sitt gifte, och han framstår som mycket vänsäll.

Författare

Leif Gidlöf

Arkivuppgifter

Arkivet efter S (32 vol: brevkonc, dagbok 1802, re-seanteckn:ar 1812-14, ungdomsminnen, mottagna brev, handkar rör ärenden i tjänsten, ms o anteckn:ar rör ekonomi, handel, sjöfart o statsrätts! förhållanden, litterära utkast, fullm:er, instruktioner o merit-förtecknar) i Skogmanska saml, RA. - Brev från S i KB (bl a till L v Engeström o G af Wetterstedt), LUB (bl a till F Ewerlöf), RA (bl a till L M De Camps, A v Hartmansdorff, A G Mörner, L Manderström o N F Palmstierna samt många till H W Gahn, C J A Skogman o G F Wirsén), UUB (till bl a C Fleming, A Ihre o Hjärta), SA (dll B v Beskow), VA, Centrum för vetenskapshist (till C Palmstedt) o i BFA (till Karl XIV Johan o L M De Camps).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Underrättelse om så kallade besparings-banker, i anledning af Rikets ständers vid sista riksdag gjorde underdåniga hemställan, på Kongl. maj:ts nådiga befallning sammandragen och utg. Sthlm 1819. 48 s. [Faksimilutg] Upps 1931. 48 s, 1 portr. [Omsl: Ånyo utg av Svenska sparbanksföreningens avdelning för sparpropaganda.] - Anmärkning om karantäns-anstalter, framställde vid praesidii nedläggande uti Kongl. vetenskaps-academien den 4 april 1832. Sthlm 1832. 16 s. - Aforismer om whist. Sthlm 1839. 50 s. [Anon.] Övers: Aphorismer om Whist, Christiania 1844, 26 s (anon), 2. Opl: ... Whist, af Skogman, 1858, 29 s. - Anteckningar om Rikets ständers bank och allmänna lånerörelsen i Sverge. D 1-2. Sthlm 1845-46. 1. Åren 1636-1808. 1845. 164 s. 2: I—II. 1846. I. Ifrån och med år 1809 till och med år 1833. 202 s. II. Ifrån ... år 1834 till... år 1845. 264 s. -Minnen af lediga stunder. Sthlm 1846. 4:o. 142 s. [Anon.] - Caius Plinius Gaecilius secundus. Skildringar af Rom vid hans tid. Inträdes-tal ... den 21 dec. 1842 (VHAAH, d 18, Sthlm 1846, s 225-258). - Inträdes-tal hållet i Svenska akademien den 20 december 1848 (SAH ifrån år 1796, d 24 [1848], Sthlm 1851, s 131-164).

Utgivit: Arkivet. H 1-3. Sthlm 1841, 1842, 1842. 86 s, 2 tabellbl; 67 s, 8 tabellbl; 127 s.

Översatt:J-B Say, Afhandling uti statshushållningsläran, eller Enkel framställning om sättet, huru förmögenhet uppkommer, fördelar sig och förbrukas; jemte ett sammandrag af hufvudgrunderna i statshushållningsläran ... Efter 4., tillökta o förbättr uppl, d 1-2, Sthlm 1823-24, LXXXI, 505, 547 s, 1 vikt tabellbl (anon); J Lafitte, Tankar om räntans nedsättning å statsskulden och om creditens tillstånd, Sthlm 1828, IX s, s 10-135; C A Agardh, Om stats-skuldens inflytande på Englands välstånd, Sthlm 1834, 66 s (anon, efter Inflttence of the public debt, over the prosperity of the country ... by M. Bljörnstjerna], [London] 1834, i vilket övers inarbetat Agardhs företal till originalet Engelska statsskulden ... af M. B., 1833); F Bacon, Försök uti moraliska, politiska och ekonomiska ämnen, Sthlm 1821, 242 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Andersson, "Oppositionen" o ministeransvarigheten 1809-1840 (1917); P G Andreen, C D S (1947); dens, Studier rör den s k affären Skogman (HT 1953); dens, Politik o finansväsen ... , 1-2, (1958-61); dens, Gustaf Fredrik Wirsén 1779-1827 (1987); S E Bring, Trollhätte kanals hist dll 1844 (1911); S Brisman, Realisationsfrågan 1808-1834 (1908); dens, Sveriges affärsbanker, 1-2 (1924-34); R Cronstedt, Åminnelsetal öfver ... C D S ... 31 mars 1895 ... (1895); Det sv urverket: Kommerskoll 350 år, ed B G Hall (2001); N Forssell, Sv postverkets hist, 1 (1936); O Gasslander, J A Gripenstedt (1949); S Ge-rentz, Kommerskoll o näringslivet (1951); T Gihl, Kabinettskassan (HT 1936); J Göransson, Aftonbladet som polit tidn 1830-1835 (1937); Göta kanals hist, 1-2, ed S E Bring (1922-30); H Hamilton, Inträdes-tal [över C D S] hållet i SA den 24jan 1859 (SAH ifrån är 1796, 31, 1859); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författn (1933); dens, Sv konservatism före representationsreformen, 1-2 (1939-43); P Henri-ques, Skildr:ar ur KTH:s hist, 1 (1917); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840-1841 (1951); T Höjer, Sthlms stads drätselkommission 1814-1864 (1953); T T:son Höjer, Carl XTV Johan [2-3] (1943-60); T Jansson, Adertonhundratalets associationer (1985); Kommerskoll; S Landahl, Skogmanska saml (MRA 1932-33 o 1936); H Lindström, Näringsfrihetens utveckl i Sverige 1809-36 (1923); A Montgo-mery, Sv traktatpolitik 1816-1914 (1921); dens, Sv tullpolitik 1816-1911 (1921); G B Nilsson, Banker i brytmtid: A O Wallenberg i sv bankpolitik 1850-1856 (1981); dens, André Oscar Wallenberg, 1 (1984); N Nilsson-Stjernquist, C D S:s betraktelser över Sveriges grundlagar (StvT 1945); dens, Ständerna, statsregleringen o förvaltn:en: striden om makten över utgifterna 1809-1844 (1946); K-G Olin, Våra första Västindi-enfarare (1990); J Rudbeck, Sv postverkets fartyg o sjöpostförbindelser under tre hundra år (1933); N Runeby, Den nya världen o den gamla (1969); C Rydqvist, C D S (Lefnadsteckn:ar öfver VA:s efter år 1854 aflidna led:er, 1, 1869-73); T T Segerstedt, SA i sin samtid, 2 (1986); E Sommarin, Grundläggmen av vårt sparbanksväsen (1940); KTarkiainen, Finnarnas hist i Sverige, 2 (1993); AThomson, Grundskatterna i den polit diskussionen 1809-1866 (1923); Tullverket 1636-1986 (1986); H Valentin, Judarnas hist i Sverige (1924); Vid Sthlms stads sparbanks 125-årsjubileum (1946); K Wichman, Karl XIV Johans regering o den liberala oppositionen under 1830-talets senare hälft (1927).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl David Skogman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6025, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6025
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl David Skogman, urn:sbl:6025, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-19.