Biografi

Sköld, släkt, ursprungligen från Värmland/Närke, härstammande från en Per Eriksson (1811–48) som var trumslagare vid Värmlands regemente. Hans äldste son Johan Peter (1830–1908) tillhörde Livregementets husarkår och tog sig namnet S. Son till honom var Johan S (1859–1946). Han föddes i Regna, Ög, och började efter avslutad folkskola arbeta vid kolmilorna samt som dräng och vallpojke. S anslöt sig 1878 till Sv missionsförbundet och studerade vid dess missionsskola i Kristinehamn till 1882. Han ägnade sig även åt evangelistverksamhet och missionerande i Värmlands finnskogar 1880-81 samt arbetade som sjömansmissionär i Kotka, Finland, 1882–84. S gjorde ett antal missionsresor i Sverige och var 1885-89 verksam som församlingsföreståndare och predikant i Heby, Västerlövsta, Vm. Det slutgiltiga verksamhetsfältet och den huvudsakliga platsen för hans livsgärning blev Kina, dit han reste 1890 med sin familj.

S utsändes som en av de första missionärerna till Sv missionsförbundets nyligen inledda verksamhet i Kina. Efter utbildning och språkstudier i London blev S stationerad i Wuchang, där han stannade till 1923. S var pionjär inom förbundets verksamhet i Kina och han utförde ett banbrytande arbete i ledningen för missionsstationen i Wuchang. Han verkade huvudsakligen på det rent evangeliska området men blev särskilt i början tvungen att delta i all slags verksamhet på missionsstationen. S var vid olika tidpunkter bl a ordförande i Missionärskonferensen och Missionsrådet, kassör för missionen, ledare för brittiska o utländska bibelsällskaps kolportörsverksamhet i Wuchang-distriktet och v ordförande i Hankows KFUM. Under en följd av år var S även ledamot av styrelsen för Centralkinas traktatsällskap samt en tid även dess ordförande. S var också ledamot av evangelisationskommittén i Kuling i Kiukiangbergen.

Sin tid i Kina har S skildrat i böckerna Seng ming tang: "Livskyrkan": en missionsbild från Kina (1922), Martyrerna i Sungpu (1923) och Pioniären Li Pin-San (1930). S tillbringade en tid i Sverige innan han återvände till Kina i samband med missionens 40-årsjubileum 1930. Han tvingades dock av hälsoskäl att resa hem till Sverige s å.

Äldste son till Johan S var Johannes (Hannes) Evelinus S (1886–1930). Han föddes i Heby och vistades som barn med sina föräldrar i Kina. S återvände till Sverige 1897 tillsammans med sina bröder för att gå i skola. Han avlade mogenhetsexamen vid Norrköpings h a l 1905, fortsatte sina studier vid GH och blev FK där 1907. S reste därefter runt i Europa, huvudsakligen verksam som korrespondent åt olika tidningar.

S anslöt sig redan som ung till den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, där han främst var verksam som talare och skriftställare; han var också en flitig medarbetare i den sv socialdemokratiska pressen. S var känd som en glödande politisk agitator, och han deltog under några år livligt i ungdomsförbundets propagandamöten samt som föredragshållare och föreläsare. Likt många andra socialister kom S genom sitt politiska ställningstagande på kollisionskurs med rättsväsendet; 1911 dömdes han till tre månaders fängelse för smädelse av tjänsteman i ämbetsutövning efter att under storstrejken 1909 på ett möte i Norrköping yttrat sig nedsättande om den närvarande kronofogden.

Både genom sina vetenskapliga språkstudier och sin politiska uppfattning fattade S tidigt intresse för ryska förhållanden. Han behärskade flera europeiska och asiatiska språk tack vare sina många resor och studier i utlandet. Han översatte under 1910-talet bl a Karl Marx' bok om Pariskommunen och August Bebels memoarer till svenska. S hade även goda kontakter med hitflyttade ryska revolutionärer, och han tjänstgjorde som tolk åt Alexandra Kollontay när hon 1912 i ungdomsförbundets regi gjorde en föredragsturné genom Sverige. Under ryska revolutionen 1917 befann sig S i Ryssland som korrespondent, och han fick sedan en anställning vid Sv generalkonsulatet i Moskva, som varade till 1918.

S tillhörde arbetarrörelsens vänsterflygel och under de inre partistridigheterna 1917 anslöt han sig till vänstersocialismen. Han var en av de ledande krafterna inom den sv Clartérörelsen, och tillsammans med Arnold Ljungdahl (bd 24) tog han 1921 initiativet till bildandet av dess lundasektion. Under en period fungerade han också som rörelsens ordförande. Clartés politiska linje pendlade mellan socialism och kommunism och rörelsen förenade under ett antal år intellektuella kring allmänt socialistiska ideal. S:s insatser för den akademiska ungdomens anslutning till de socialistiska idéerna var av stor betydelse för arbetarrörelsens utveckling i Sverige.

S hade 1913 återupptagit sina språkstudier vid LU och han blev FL 1916 och FD 1922 på en avhandling om accentförskjutningen i den stokaviska dialekten inom serbokratiskan. S å förordnades han till docent i slaviska språk, en docentur som han 1926 bytte mot en i jämförande indo-europeisk språkvetenskap. S hade i ett brev, skrivet under tiden i Centralfängelset på Långholmen till Z Höglund, uttalat en önskan om att för alltid lämna landet eller att bli docent för att reta sina politiska motståndare.

I början av sina språkstudier ägnade sig S åt slavistik men övergick efterhand till jämförande indoeuropeisk språkforskning, inom vilket område han publicerade ett flertal arbeten, bl a Die ossetischen Lehnwörter im Ungarischen (1925). Den inhemska indiska grammatiska litteraturen behandlas i hans största arbete, The Nirukta: its place in old Indian literature, its etymologies (1926). Inom lingvistiken specialiserade sig S på gränsförskjutningar mellan olika språkfamiljer, och han företog 1928 en forskningsresa till Pamir för att uppteckna ålderdomliga iranska dialekter. De samlingar av iranskt och turkiskt språkmaterial han medförde därifrån publicerades först efter hans död. S tog 1925 initiativet till bildandet av Sv centralasiatiska institutet i Lund och valdes till dess sekreterare. S å blev han LVSL och året därefter LHVL.

S var ende sökande till den i Lund 1927 ledigförklarade professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkvetenskap, en tjänst han redan upprätthöll, sedan 1929 som tf professor. Han blev av de sakkunniga förordad till tjänsten som ordinarie professor, men LU ansåg att S:s kompetens ändå inte kunde styrkas. Han blev därmed förbigången, något som gav upphov till en livlig debatt om att den egentliga grunden för LU:s beslut var S:s politiska åsikter och ställningstaganden. Detta ärende var ännu inte avgjort vid S:s plötsliga bortgång vid 44 års ålder. Som vetenskapsman fick han dock upprättelse genom en motion av Vilhelm Lundstedt (bd 24) i AK 1931, i vilken frågan om pension för S:s familj behandlades. Där visade flera vittnesmål av utländska sakkunniga att en grov byråkratisk orättfärdighet begåtts mot S när han förvägrades professuren vid LU.

S har beskrivits som ett språkgeni och hans beläsenhet och lärdom var omfattande. Han var en poetisk och musikalisk begåvning i nästan lika hög grad som en vetenskaplig. Studier, rättskänsla och temperament förde honom till socialismen. S har bl a skrivit den inom arbetarrörelsen sjungna sången Första maj. Han var något av den sv arbetarrörelsens skald och utgav diktsamlingarna Sånger om striden och kärleken (1911) och Gallersånger (1911). Tillsammans med Z Höglund och Fredrik Ström skrev S Det befästa fattighuset: antimilitarisk och socialistisk handbok (1913). Han ägde en utmärkt stilistisk förmåga och var känd för sitt mod, stridbara temperament och okonventionella väsen. Hans tidiga bortgång uppfattades som en stor förlust för arbetarrörelsen och vetenskapen.

Bror till Hannes S var Efraim (Effim) Johannes Ambrosius S (1888–1976), liksom brodern född i Heby och delvis uppvuxen i Kina. Efter hemkomsten därifrån blev Efraim S student vid Norrköpings h a l 1907 och studerade 1907-08 musik vid Leipzigs musikkonservatorium. Han skrevs in vid GH hösten 1908 och blev FK två år senare. Efter examen var han anställd som avdelningschef vid Hermods korrespondensinstitut i Malmö 1910–12. Där deltog han i arbetet med att grunda och utveckla institutets realskoleavdelning. S inledde studier vid LU 1913 och var elev till Hans Larsson (bd 22) och Axel Herrlin (bd 18) när han 1916 avlade en FL-examen i teoretisk filosofi.

S var känd för sina mångsidiga intressen; förutom filosofi och musik var han intresserad av språk, ekonomi, industripsykologi och naturvetenskap. Han ägnade några år åt affärsverksamhet men återgick därefter till den uppgift han starkast kände för, arbetet för människors möjlighet till utbildning. Efter en period som rektor vid Katrineholms enskilda läroverk flyttade S till Sthlm där han var verksam som rektor vid NKI-skolan (Nordiska korrespondensinstitutet) 1943-62. NKI tillhandahöll kurser i merkantila och företagsekonomiska ämnen, senare även i tekniska och allmänna ämnen. Under sin tid där ledde S först, i samarbete med professorerna Edvard Hubendick (bd 19) och Robert Kristensson (bd 21), den nyetablerade avdelningen för personalutbildning vid industrier och företag. Senare övertog han rektoratet för de merkantila och tekniska fackavdelningarna på skolan; han var djupt engagerad i NKI-ingenjörernas utbildning.

S utgav även flera egna skrifter, bl a inom pedagogik och redovisningsteori. Han hade redan i sin ungdom ägnat sig åt översättningar, särskilt av de tyska filosoferna, och han översatte Arthur Schopenhauers arbete Världen som vilja och föreställning. Genom S:s översättning 1944 av Adolf Lukas Vischers bok Ålderdomen: vårt öde och vår fullbordan gavs en impuls till en vidare debatt om åldrandets problem.

En yngre bror till Hannes S och Efraim S var Samuel (Sam) Alexander Johannes S (1896–1977). Sam S föddes i Wuchang och tillbringade en del av sin barndom där innan han tillsammans med bröderna återvände till Sverige. Han avlade realexamen i Osby 1911 och studentexamen 1914 vid Norra realläroverket i Sthlm. S studerade 1914-17 medicin vid Kl. Han anställdes vid sv generalkonsulatets B-avdelning i Moskva 1918. S var även verksam som översättare vid ryska delegationen i Sthlm 1921–22. Han inledde studier vid UU, blev FK 1922 och FM 1924. S avlade 1936 en FL-examen i sinologi vid GH.

S följde i sin far Johan S:s fotspår och blev 1924 avskild till missionär. Han arbetade i Sv kyrkans tjänst i Kina 1924–29 och var verksam som lärare i moderna språk och litteraturhistoria vid Lutherska högskolan i Yiyang. S övergick till Sv missionsförbundet 1930 och arbetade som förbundets lärare vid Central China Christian College i Wuchang 1930–35. Han var ledamot av missionsrådet i Kina 1931-34 och 1939-46. S återvände till Sverige och var 1947–50 anställd som sekreterare för yttre missionen hos Sv missionsförbundet i Sthlm. S hade flera andra uppdrag, bl a som ledamot av Sv missionsrådet 1948–49, Sv ekumeniska nämnden och Centralkommittén för kyrkornas världsråd. 1950 blev S ledare för Sv missionsförbundets nyinrättade mission i Japan, en tjänst han hade fram till sin pensionering, då han återvände till Sverige.

Ytterligare en bror var konstnären Joseph Adolf Johannes (Otte) S (nedan). Dennes dotter Eva Arna Ottesdotter S (1928–99) tillbringade sin barndom både i Paris och Sthlm. Ett tidigt intresse var dansen och hon undervisades på Operans balettskola 1936-39. Eva S avlade studentexamen 1947 vid Nya elementarskolan i Sthlm och började sedan att målmedvetet utbilda sig till regissör. S flyttade till London, där hon studerade vid The Royal Academy of Dramatic 1947–48 och vid The Old Vic Theatre SchooFs regilinje 1948-50. Vid sin återkomst till Sverige arbetade S som regiassistent vid Intima teatern i Sthlm 1950-53. 1954 anställdes hon som regissör vid Malmö stadsteater, som därefter blev något av en hemmateater för henne.

S började arbeta för Riksteatern 1955, ett samarbete som fortsatte till 1963. Hon var även under en kortare period, 1957–58, åter verksam vid Intima teatern i Sthlm och vid Kammarteatern, Intimans nya annexscen. S återvände 1963 till Malmö stadsteater där hon sedan verkade till sin pensionering 1993. 1980–83 fungerade hon som dramachef där och hon var ledamot av Riksteaterns styrelse 1980-85.

S hade 1966 fått ett oväntat erbjudande från Norge att sätta upp Ibsens Hedda Gabler på Tröndelag Theatret i Trondheim, där hon sedan var konstnärlig rådgivare 1967–69. Därmed inleddes ett 25-årigt samarbete även med andra norska teatrar. Hon anlitades av bl a Nationaltheatret i Oslo, Det Norske Teater samt teaterscenerna i Stavanger och Bergen.

S fick 1972 motta Thaliastatyetten för sin uppsättning av T S Eliots Cocktailparty på Malmö stadsteater. Hon uppmärksammades som en mångsidig och dynamisk regissör med en viss förkärlek för Molière. Monologer var hennes specialitet. S tycktes betrakta livet som en serie scener, där hon var berättaren, recitatören, och där allt är obevekligt: Människan har bara att acceptera tilldelade roller och de skeenden som någon osynlig regissör sätter i scen. Efter sin pensionering gjorde S en konstfilm om sin far, ett projekt hon länge velat förverkliga och som avslutades 1996. Genom sina stora teaterframgångar i både Sverige och Norge var S en inflytelserik och betydelsefull teaterkonstnär i två länder.

Författare

Mattias Andersson

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: A Sköld, Otte: en bok om Otte S (1960); SMoK; Sv släktkal 1965 (1965), 1978 (1978) o 1995 (1995).

Johan S: O Sköld, En eldsjäl (Min far: trettio sv män o kvinnor om sina fäder, ed E Malmberg, 1948); Sv folkrörelser, 2 (1937); Sv missionsförb: biogr album (1933).

Johannes (Hannes) Evelinus S: ED:s konseljakter 30 maj 1930, nr 19; Sveriges pressarkiv, klippsaml, vol 294, allt i RA. Arbetets söner, 1-3 (1959); H Berggren, Seklets ungdom: retorik, politik o modernitet 1900-1939 (1995); C Fontaine, H S som vetenskapsman o människa (VSLÅ 1930, 1931); GH:s studenter 1891-1916 (1916); Z Höglund, Minnen i fackelsken, 1-3 (1951-59); LTJM 1924-1925 (1925); B Meidal, Från profet till folktribun: Strindberg o Strindbergsfejden 1910-12 (1982); T Nerman, Clarté: en studie i studentpolitik (1962); Setterdahl; SFL 1900-1940 (1942); Sv folkrörelser, 1 (1936); E Tuneld, Minnesord över doc H S (HVLÅ 1930-1931); Vem var det? (1944); Väd 1929 (1928).

Efraim (Effim) Johannes Ambrosius S: GH:s studenter 1891-1916 (1916); Setterdahl.-Nekner över Si DN 3 dec 1976 o SvD 4 dec 1976.

Samuel (Sam) Alexander Johannes S: E Dahl, Norra reals studenter 1881-1923 (1924); Lärare o studenter vid Norra realläroverket 1876-1941 (1941); Sv folkrörelser, 2 (1937); Sv missionsförb: biogr album (1933); Svenskar i utlandet, ed I Högbom (1929); Svenskar i utlandet 1959 (1959).

Eva Arna Ottesdotter S: K Braw, E S död (SvD 30juni 1999); O Gummesson, Kvinnlig regipionjär valde bort dansen (SvD 17 juli 1998); Myggans nöjeslex, ed U M Ericson, 13 (1993); L Ring, E S död (SvD 30 juni 1999); Väd 1999 (1998).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sköld, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6046, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mattias Andersson), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6046
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sköld, släkt, urn:sbl:6046, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mattias Andersson), hämtad 2024-04-24.