Biografi

Sohlman, släkt, vars äldsta kända stamfader uppges vara bruksbyggmästaren och mästersmeden vid Skogaholms bruk i Närke Magnus S (1730–98). En sonson till honom var snickaremästaren i Örebro Per Erik S (1795–1854), som var far till tidningsmannen Per August Ferdinand S (S 1).

Äldsta dotter till S 1 var målarinnan och textilkonstnären Signe S (1854–78). Uppväxt i ett konstnärligt och litterärt intresserat hem visade S redan tidigt talang. Hon inledde 1872 sin utbildning vid FrKA, där hon blev studiekamrat med bl a Carl Larsson (bd 22) och Ernst Josephson (bd 20). S tvingades dock tre år senare att avbryta sina studier på grund av lungtuberkulos och hon avled endast 23 år gammal.

S var en av August Malmströms (bd 25) favoritelever, och tillsammans med honom illustrerade hon en upplaga av Topelius' Läsning för barn. S ritade också för det 1874 grundade Handarbetets vänner i Sthlm, och 1876 tecknade hon för Almedahls linnefabriker ett mönster i den då högmoderna fornnordiska stilen för ett duktyg i damast, vilket i nära ett sekel hörde till fabrikens stående repertoar. På NM finns hennes teckning Skolgossens sommarminne.

Tillsammans med tre väninnor gav sig S i juni 1876 ut på fotvandring i de norska fjällen, bl a för att besöka några nya folkhögskolor och för att söka upp diktaren Bjørnstjerne Bjørnson på Aulestad. De andra kvinnorna var Ellen Key (bd 21), Anna Whitlock och Julia Kjellberg (bd 21, s 176), och tillsammans utgjorde de "pionjärskorna", som ville söka sig fram till en livsåskådning på egen hand. De hade blivit vänner för livet på den s k Rossanderska kursen i Sthlm, ett slags friare vuxenutbildning för bildningstörstande kvinnor. Fotvandringen går att följa i dagboksanteckningar, där den beskrivs som ett uttryck för deras frihet, livsberusning och självkänsla.

Bror till Signe S var tidningsmannen Harald S (1858–1927). Efter skolgång i Beskowska skolan och mogenhetsexamen 1877 i Sthlm påbörjade S s å studier vid UU, där han ägnade sig åt juridik och 1886 avlade en jur kand-examen. Under sin tid i Uppsala tillhörde S de liberala och vänsterradikala studentkretsarna, och han var en av stiftarna av föreningen Verdandi, vars vice ordförande han var 1883-84. S tjänstgjorde en kortare tid i ett par ämbetsverk, men övergav juristbanan när han 1890 blev tidningen Aftonbladets (AB) huvudredaktör och ansvarige utgivare, en position han sedan innehade till 1921.

S hade redan på hösten 1886 kommit till tidningen som chef för riksdagsreferatet. Han hade två släktband med AB, dels som son till den föregående redaktören (S 1), dels som kusinson dll tidningens styrelseordförande J W Smitt (ovan). S var 1897–1913 även huvudredaktör för den av AB utgivna morgontidningen Dagen. Det liberala AB ägdes av det äkta paret Gustaf Retzius och Anna Hierta-Retzius (bd 30), och redigerades av S. Det viktigaste för denne var inte att själv skriva i tidningen utan att kontrollera den. 1907 övergick tidningen i S:s och brodern Arvids ägo. Vid överlåtandet förband sig bröderna att verka för fosterlandets väl och mot socialismen. Då Retzius längre fram förhörde sig om huruvida de politiska idealen efterlevdes, svarade S att han "sedan lång tid tillbaka är den av socialdemokratiska ledningen mest hatade mannen i kanske hela Sverige" (Retzius, s 134).

Under en följd av år var AB en av landets mest inflytelserika tidningar på den liberala och reformvänliga sidan och betraktades som politiskt organ för Staaffs första ministär (1905–06). I sin position som huvudredaktör stödde S med framgång de gängse liberala kraven, ända tills hans antiryska försvarsvänlighet i förening med starka antipatier mot de socialistiska lärorna avlägsnade både honom och tidningen från Liberala samlingspartiet, till vars främsta tillskyndare han tidigare räknats. AB intog efter Staaffs återkomst 1911 en alltmer regeringsfientlig hållning som slutligen övergick till öppet missnöje med dennes försvarspolitik. Med tiden betraktades tidningen knappast som ett liberalt organ av den övriga liberala pressen. Under de sista åren av S:s redaktörsskap var AB istället en högertidning med uttalat tyskvänlig orientering. 1915 ställde bröderna S både Dagen och AB till tyskarnas förfogande genom att pantsätta sina aktier mot en stor summa pengar. Denna pant inlöstes av sv intressenter 1921.

S spelade under lång tid en framträdande roll i olika press- och tidningssammanslutningar. Han var bl a ordförande i PK 1891, 1902 och 1909–11, styrelseledamot i Sv telegrambyrån 1898–1916 samt ledamot av styrelsen för Sv pressbyrån. S var ordförande vid flera utländska publicistkongresser och från 1922 sv ordförande vid de nordiska pressmötena. Från 1920 var han styrelseordförande i ab Familjeboken, som utgav en tredje upplaga av NF, och redigerade i band 1–6 avdelningarna för rätts-, stats- och socialvetenskap samt nationalekonomi.

S var liksom sin far starkt engagerad i skytterörelsen, framför allt i Sthlm. Han var styrelseordförande 1907–16 och förbundsordförande 1910–27 i Sthlms skytteförbund samt ordförande i Nordiska skytteunionen. Han tog 1912 initiativet till de nordiska huvudstadstävlingarna i skytte. Även i ledningen för landstormsrörelsen och Röda korset intog S en framträdande ställning.

I grunden var det S:s starka känsla för fäderneärvd "gammal-liberalism" och uppfattning om folkförsvarets betydelse som fick honom att mot slutet av sin bana bryta med det frisinnade partiet, som enligt honom blivit alltmer socialradikalt; S reagerade kraftigt mot socialdemokratins och fackföreningsrörelsens försök till styrning och reglering.

Syster till Signe och Harald S var målarinnan Nanna S, g Bendixson (1860–1923). Hon studerade vid FrKA och företog resor till Italien, men efter giftermålet 1883 med pedagogen Artur Bendixson (bd 3, s 146) ägnade hon sig mindre åt konsten. S målade mest små landskap med motiv från bl a Sthlms skärgård, Uppsala och Norrland, men också porträtt i akvarell, olja och pastell. Hon utgav en bilderbok för barn, Skogstomten (1886), med text av henne själv. S och hennes make var vänner till Ellen Key och ingick i hennes närmaste vänkrets, den s k Juntan. S var i början av 1900-talet en av de första ledamöterna i styrelsen för Whitlockska samskolan i Sthlm.

Bror till de tre föregående var tidningsekonomen och bokförläggaren Arvid S (1866–1949). Han var elev vid Beskowska skolan i Sthlm och vid H a l i Uppsala, där han 1884 avlade mogenhetsexamen. S blev 1885 bokhållare vid Nitroglycerin ab i Sthlm men övergick 1892 till en anställning som kamrer på AB, där han sedan avancerade. Han blev ekonomidirektör och styrelseledamot i AB 1907 och var VD och styrelseordförande där 1922-30.

S var 1916–42 också VD i ab Familjeboken (senare namnändrat till bl a Nordisk familjeboks förlags ab och Förlags ab A Sohlman & co), där han 1923–37 ledde utgivningen av NF:s tredje upplaga och från 1927 var styrelseordförande. S innehade därtill förtroendeposter i ett flertal fackorganisationer. Han var bl a styrelseledamot i Allmänna sv boktryckareföreningen 1900–11 samt ordförande i Sv tidningsutgivareföreningen 1907–11 och i Sv publicisternas pensionsförening 1923–33.

I sv tidningshistoria har S gjort två betydelsefulla insatser. Han tog på 1890-talet initiativet dll att trycka arkivexemplaren av sv tidningar på träfritt papper men är främst ihågkommen för att han vid samma tid mer regelbundet började använda löpsedeln i syfte att öka tidningsförsäljningen. Idén väckte debatt men blev en succé.

S:s son Arne S (1901–58) var efter utbildning i Tyskland teknisk chef i AB 1925–30 och blev sistnämnda år tjänsteman i ab Familjeboken, där han efterträdde fadern som VD 1942. Bland utgivningen under hans tid som chef märks Nordisk familjeboks sportlexikon (1–7, 1938–49), betecknat som världens då mest omfattande bokverk om idrott, och första upplagan av Sohlmans musiklexikon (1–4, 1948–52). Yngste son till S 1 var Ragnar S (S 2), som blev far till diplomaten (S 3) samt till industrimannen Sverre R:son S (1902–88). Född och uppväxt i Karlskoga avlade den sistnämnde studentexamen i Örebro 1919 och valde sedan officersbanan. Han blev underlöjtnant vid flottan 1922, löjtnant 1924 och övergick 1927 till flottans reserv där han 1951 utnämndes till kommendörkapten av andra graden. S blev 1955 HedLÖS och 1959 även LKrVA.

Efter avslutad officerskarriär blev S 1927 assistent till disponenten vid ab Bofors Nobelkrut och 1935 utsågs han till vice VD där liksom 1937 även i ab Bofors, där han 1956–65 var VD. S var styrelseledamot i ab Bofors 1956–74 och styrelseordförande där 1966–73. Under hans tid i Bofors skedde en betydande utveckling på explosivämnesområdet med nya resurser för forskning i form av laboratorier och halvtekniska anläggningar dels vid Nobelkrut, dels i samverkan med moderföretaget Bofors. S besatt förmågan att styra Bofors rätt i en tid av anpassning till nya betingelser. Det krävdes stora insatser för att balansera den sjunkande efterfrågan på försvarsmateriel med en förstärkning av företagets civila verksamhet. Samtidigt erfordrades allt större resurser för att utvidga och befästa Bofors internationella förbindelser. S gjorde betydande insatser i sv näringsliv över huvud taget. Han var v ordförande i Sveriges allmänna exportförening 1945–56, där han 1972 blev hedersledamot. S var också ordförande i NJA 1945–48, i Statens industrikommission (IK) 1946–48, i Sveriges kemiska industrikontor 1950–54, i järnbruksförbundet 1963–66, i ab Custos 1965–75, i Sveriges industriförbund 1966–69 samt fullmäktig i Jernkontoret 1959–65. S hade dessutom styrelseuppdrag i bl a SKF 1946–75, i Skandinaviska banken 1963–72, i Säfveåns ab och i ESAB 1965–75. Han var även ledamot av handelskamrarna i Örebro och Västmanlands län 1960–66. S var en av förhandlarna vid tillkomsten av svensk-ryska handelsavtalet 1946 och var från 1947 ledare för de sv delegationerna vid handelsförhandlingarna med Österrike. Han deltog också som delegat vid förhandlingarna med Storbritannien och Polen.

S:s insatser under tiden i IK var väsentliga för den industriella krisförvaltningen. Folkhushållningsministern Axel Gjöres betecknade ordförandena i IK, Gustaf Söderlund, Sven Schwartz (bd 31) och S, som "våra tre stora S i den industriella hushållningen" (Gjöres, s 112).

Syster till Sverre R:son S och S 3 var textilkonstnären Astrid S, g Nyblom (1905–90). Efter utbildning vid Tekniska skolan 1927–28 och hos Handarbetets vänner 1928–30 genomförde hon studieresor till bl a Paris och London. Hon öppnade 1932 textilateljén Studio Ars i Sthlm, där hon skapade modern sv textilkonst, ofta med tyger i cellofan och konstsilke. S utförde också sakral damast för textilateljén Libraria i Sthlm en försäljningslokal för kyrklig konst, och visade över huvud taget stor mångsidighet. Hon representerades på en rad konsthantverksutställningar, förutom i Sverige bl a i Bryssel, New York och Wien. S var från 1937 gift med inredningsarkitekten Peder Nyblom (bd 27, s 663).

Författare

Mattias Andersson

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: NE; SMoK; Sv släktkal 1919 (1919) o 1974 (1974).

Signe S: K O Bonnier, Bonniers (1930-31); S Hedström Huveröd, Kvinnor som murbräckor (1989); T Nerman, Hjalmar Branting, kulturpublicisten (1958); SKL.

Harald S: Sveriges pressarkiv, klippsaml, vol 296, RA. AB: en sv historia, ed G Fredriksson m fl (1980); R Andersson, SvD o det polit livet 1897-1918 (1952); N Beyer, Den unge Hjalmar Branting (1985); Den sv pressens hist, 3 (2001); H8D 22 aug 1926; G Ingmar, Monopol på nyheter (1973); L Kihlberg, DN o demokratins genombrott, 1-2 (1960); Lundstedt; Nerman, a a; R Nygren, Disciplin, kritikrätt o rättssäkerhet (1977); O Nyman, Högern o kungamakten 1911-1914 (1957); E Palmstierna, Åtskilliga egenheter (1950); PK:s matr 1936 (1935); G Retzius, Biogr anteckn:ar o minnen, 2 (1948); SPG; V Spångberg, Mina femti journalistår (1941); 1 Sundvik, 100 år för ordets frihet (1974); SvD:s årsb 1927 (1928); Å Thulstrup, Med lock o pock: tyska försök att påverka sv opinion 1933-45 (1962); J Torbacke, Journalistik på osäkra villkor: den liberala Afton-Tidningen o dess föregångare (1966); dens, "Försvaret främst": tre studier till belysn av borggårdskrisens problematik (1983); K-H Wirén, Från skilda håll: AB:s textanskaffn 1886-87 (1979).

Nanna Bendixson, f S: Beyer, a a; Bonnier, a a; Hedström Huveröd, a a; SKL.

Arvid S: Sveriges pressarkiv, klippsaml, vol 296, RA. AB: en sv hist, ed G Fredriksson m fl (1980); L Furhoff o H Hederberg, Dagspressen i Sverige (1965); PK:s matr 1936 (1935); Retzius, a a; SPG; Torbacke, a a; dens, DN o demokratins kris 1922-1936 (1972); dens, Det betvingade ordet (1976).

Sverre R:son S: A Dahlén, S R:son S död: ledde civil utveckl (SvD 9 juni 1988); SA Fransson, Bofors 350 år (1996); Fäderneslandets försvar: KrVA 1796-1996, ed E Norberg (1996); A Gjöres, Vreda vindar (1967); SvD:s hist, 3 (1984); SA Söderpalm, Direktörsklubben (1976); L E Thunholm, S R:son S till minne: en legendarisk brukspatron (SvD 13 juni 1988); Väd 1987 (1986).

Astrid Nyblom, f S: NE; SKL.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sohlman, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6106, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mattias Andersson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6106
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sohlman, släkt, urn:sbl:6106, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mattias Andersson), hämtad 2024-04-19.