Sommelius, släkt



Band 32 (2003-2006), sida 654.

Biografi

Sommelius, släkt, vars äldste kände stamfader var bonden Nils (levde ännu 1637). Han brukade den vid sjön Sommen belägna gården Somvik i Malexander, Ög. En son till honom var Magnus Nicolai S (1637–1701), som efter sjön bildade släktnamnet. Efter studier och examen vid UU 1662 prästvigdes han 1668 och blev följande år kyrkoherde i Skärkind, Ög.

Son till Magnus Nicolai S var rådmannen Johan S (1686–1731). Han skrevs in vid UU 1706 och tog senare anställning som privatsekreterare. När en rådmanstjänst blev ledig i Malmö 1716 gav guvernören Carl Gustaf Skytte befallning till magistraten att låta installera S i ämbetet, vilket skedde s å.

Son till Johan S var Gustaf S (1726–1800), som efter faderns död upptogs i sin farbroder Gustaf S:s hem i Lund, där han uppfostrades och sattes i skola. Han påbörjade 1742 orientaliska språkstudier vid LU och utsågs 1746 till lärare för biskopen Johan Engeströms (bd 13) söner, vilka han följande år åtföljde till Uppsala. S fick där tillfälle att fördjupa sina studier i orientaliska språk men reste redan 1748 till universitetet i Greifswald, där han s å erhöll magistergraden. Han förordnades följande år till docent i österländska och grekiska språk vid LU och utnämndes 1751 till lärare vid Lunds katedralskola. S erhöll 1756 akademiadjunkts tur och befordringsrätt samt blev s å rektor vid Lunds katedralskola. Efter att 1763 ha erhållit professors n h o v utnämndes han 1767 till bibliotekarie vid LUB. Han lämnade rektoratet och innehade det nya ämbetet, jämte den därmed förenade skyldigheten att undervisa i lärdomshistoria, till sin död.

S anses ha besuttit en omfattande lärdom, vilken han förtjänstfullt förmedlade dels i föreläsningsform, dels genom drygt 400 akademiska avhandlingar och andra arbeten. Betydelsefulla är hans samlingar i historia, biografi och bibliografi (LUB), som bara delvis utgivits. S var näst Sven LagerBring (bd 22) den störste samlaren bland alla LU:s lärare, och han var dessutom från 1768 gift med LagerBrings systerdotter Gertrud Dorothea Held. S:s samlingar omfattar historiska urkunder från 1500-, 1600- och 1700-talen, och det är till stor del hans förtjänst att ett stort källmaterial till Lunds stifts historia har bevarats. Han införskaffade även ett flertal rariteter till LUB; under S:s tid som bibliotekarie växte bibliotekets samlingar från 11 000 till 18 000 vol.

S ledde ett sällskap som 1773 försökte utge ett slags stiftstidningar. Dessa ansträngningar förnyades med större framgång 1775 med Lunds weckoblad, ett av de verkligt uthålliga företagen inom sv press som avvecklades så sent som 1970.

Son till Gustaf S var Johan Reinhold S (1770–1841), som efter studier vid LU blev biblioteksamanuens 1791, magister 1793 och bibliotekarie där 1794. Det var faderns tanke att sonen skulle efterträda honom, men S kunde inte leva upp till dennes krav. Istället prästvigdes han 1801 och avlade pastoralexamen 1804 för att 1810 bli kyrkoherde i Mörrum, Blek. Mot slutet av sitt liv drabbades han av sinnessjukdom och tycks sedan ha blivit alltmer excentrisk och i flera avseenden olämplig som präst.

Ett liknande öde drabbade även hans son Gustaf Lorenz S (1811–48), vars liv kom att präglas av själslig obalans. Efter en orolig barndom sändes han till Malmö för skolgång. Han skrevs 1829 in vid LU och ägnade sig under en kort period åt juridiska studier men övergick sedan till den militära banan. Han blev 1837 underlöjtnant vid Älvsborgs regemente, där han kvarstod i tjänst fram till 1848. Som officer var S illa omtyckt av soldaterna för sitt översitteri och hos överordnade för sin aggressivitet. Han stod ofta i skarp opposition mot allt och alla och led av ständiga ekonomiska bekymmer.

S började 1839 publicera dikter i pressen under pseudonymerna Beppo, Quodlibet och Dulcamara. Under 1840-talet vistades han tidvis i Sthlm där han skrev dikter för Aftonbladet och Freja men även GHT. Sina alster lät han 1846 publicera i två samlingar; en av dessa – Silhouetter, klippta i papp, samlade av Doktor Dulcamara – innehöll illa kamouflerade angrepp på kända personer i Gbg och i hans hemstad Borås, bl a hans egen chef och flera kolleger. Detta fick till följd att han tvingades flytta från staden. I sin diktning hyllade S krigare och äventyrare och uttalade förakt för vekhet och borgerlighet. Dessa bombastiska dikter var skrivna i en hetsig rytm men saknar inte stilistisk fyndighet. S:s poetiska förebild var Byron och han räknas som den sv litteraturens mest genomförde imitatör av dennes skaldekonst, dock utan förebildens grace, kvickhet och skepsis. - S vistades tillfälligt i Khvn när dansk-tyska kriget bröt ut på våren 1848. Han såg en möjlighet att få uppleva krig och tog värvning. I maj s å blev han premiärlöjtnant vid 5:e danska linjebataljonen och stupade bara sex dagar senare i slaget vid Dybböl.

Brorson till den föregående var Malte Johan Theodor S (1851–1922), som efter studentexamen vid Kristianstads h a l 1872 studerade teologi vid LU. Han var 1876-1900 anställd i Kristianstads enskilda bank, från 1883 vid kontoret i Helsingborg där han avancerade till bankdirektör 1887. Han blev ledamot av bankens centralstyrelse 1898. Sedan banken 1902 uppgått i Södra Sveriges bank ab var han styrelseledamot där 1904–10 och 1909–10 styrelsens ordförande. Malte S var även aktiv i sparbanken i Helsingborg, från 1899 som ledamot av dess styrelse där han blev vice ordförande 1911 och ordförande 1921.

S hade redan 1892 blivit direktör för Helsingborgs sockerfabriks ab och det var inom sockerindustrin som han gjorde sin mest betydande insats, särskilt vad avser utvidgandet av råsockerfabriksnätet inom såväl sitt eget distrikt som flera andra i Skåne. Han understödde bl a införandet av mera rationella metoder vid bolagets olika jordbruk. S var mycket aktiv i de sammanslagningssträvanden som 1907 ledde till bildandet av Sv sockerfabriks ab och tillhörde fram till sin död bolagets styrelse. Han var även från 1907 direktör för råsockerfabrikerna i Helsingborg, Ängelholm och Hasslarp.

S blev tidigt en förgrundsgestalt i det kommunala livet och politiken i Helsingborg. Han tillhörde stadsfullmäktige 1890–1919 och var dess vice ordförande 1906–08 och ordförande 1909–19. S var ofta en självklar kandidat till ledamots- och ordförandeuppdrag i styrelser för en mängd sammanslutningar och institutioner i Helsingborg. Han var under en följd av år ledamot i handels- och sjöfartsnämnden och var även med om att grunda Helsingborgs gummifabriks ab, där han 1903 blev styrelseordförande. S var också styrelseordförande i Helsingborgs dagblad från 1908 och tillhörde dessutom styrelsen för Helsingborg-Hässleholms järnväg ab.

S var landstingsman i Malmöhus län 1893–1917, och som representant för högern tillhörde han AK 1912–22. Han var bl a ledamot av riksdagens bankoutskott och medverkade vid tillkomsten av Handelsdepartementet. Han gav i övrigt särskilt sjöförsvaret sitt stöd och var allmänt en stridbar representant i riksdagen för industrins intressen. S:s kritiska syn på vissa företeelser inom bankväsendet hade kommit till uttryck redan vid 1908 års bankmöte, och i den fortsatta debatten i AK talade han om bankstyrelsernas begär att behärska hela landets ekonomi. Han sade sig vilja skydda landsortens näringsliv, inte minst dess banker, mot huvudstadsfinansens övermakt och vände sig mot bankirfirmor och emissionsbolag. S yrkade på en utredning rörande de senare och på åtgärder för att stoppa aktiespekulationen och fick stöd från flera håll. Resultatet blev en skrivelse från riksdagen till K M:t, där en förutsättningslös och allsidig utredning begärdes rörande behovet av ändringar i eller tillägg till banklagen för att hindra bankväsendets utveckling i en för staten och näringslivet ogynnsam riktning. Resultatet blev tillsättandet av 1917 års bankkommitté, där S tog plats.

S tillhörde kring sekelskiftet 1900 de förmögnaste i Helsingborg, och 1910 donerade paret S 50 000 kronor till införskaffandet av offentliga konstverk – främst av sv konstnärer – till staden. De bekostade bl a Carl Milles' (bd 25) sjöfartsmonument vid centralhamnen och Christian Erikssons (bd 14) verk Jakt utanför Konserthuset.

S:s son Malte Ove S (1896–1977) avlade studentexamen vid Helsingborgs h a l 1913 och jur kand-examen vid LU 1922. Ove S var 1924–74 huvudredaktör och ansvarig utgivare för Helsingborgs dagblad och 1926–74 tidningens VD, från 1974 dess styrelseordförande. Det var först efter faderns död som familjen S, företrädd av Ove S och hans mor, började köpa aktier i tidningsbolaget. Huvuddelägare av Helsingborgs dagblad var industrimannen Henry Dunker, och 1931 kom det till en konflikt mellan denne och familjen S varvid Dunkers aktiepost övertogs av S. Eftersom S var livligt politiskt engagerad kom han att använda tidningen för att främja dessa intressen. Tidningen och S blev nära nog synonyma med varandra.

Under S:s ledning ökade Helsingborgs dagblads upplaga från ca 9 000 till över 42 000 exemplar. Som publicist utvecklade S konsekvenserna av 1914 års försvarspolitiska idéer, som han var en förespråkare för. Tidningen förde fram idén om Sverige som centralmakt i ett starkt väpnat nordiskt försvarsblock med uppgift att vara den västerländska civilisationens utpost mot det "asiatiska" Ryssland. Under andra världskriget framställde tidningen Tyskland som den europeiska kulturens enda kompetenta vårdare och beskyddare. Ett annat återkommande tema under denna period var den stora besvikelsen över att Sverige inte gått i krig vid Finlands sida 1941.

I Helsingborg var S känd som en hängiven förkämpe för stadens intressen och som företrädare för högern. Han gjorde ett försök till lokal förnyelse av partilivet genom att 1933 bilda det s k Medborgarförbundet, en valorganisation utbruten ur högerpartiet. Medborgarförbundet låg politiskt till höger om moderpartiet och sökte i mitten av 1930-talet anknyta till Sveriges nationella förbund, men försöket fullföljdes inte. S var efter andra världskriget angelägen om att framhålla att tidningen endast intagit en tyskvänlig hållning, vilket inte innebar någon personlig sympati för nationalsocialismen från hans sida.

S var under en lång följd av år den ledande oppositionspolitikern i Helsingborg, och han månade om att så långt möjligt bevara stadens skönhet. Han tillhörde stadsfullmäktige 1926-66 och var dess vice ordförande 1947–50 och förste vice ordförande 1952–62. S var även vice ordförande i stadskollegiet 1956–67 samt ledamot av Malmöhus län landsting och dess förvaltningsutskott 1962–66. Han blev 1935 vice ordförande och var 1948-59 ordförande i styrelsen för Förenade landsortstidningar. 1951 förvärvade han också Helsingborgs-posten.

Efter hand tog S:s söner över familjeföretaget. Äldste sonen Torgny S (1928–63) hade efter en fil kand-examen i bl a litteraturhistoria vid LU 1951 böljat som medarbetare på Helsingborgs dagblad, och han förvandlade s å Helsingborgs-posten till Kvällsnytt. Tidningen blev en språngbräda för en rad unga journalister, men dess ansträngda ekonomi var ett bekymmer och den lades ned redan 1954. Den oförvägne S var en erkänt skicklig journalist och fotograf men också författare, flygare och äventyrare. Under resor i Jugoslavien samlade han material till boken Jugoslavien u p a (1954), som var efterkrigstidens första bok på svenska om landet och också översattes till engelska. Boken var ett litterärt experiment, där fakta framställdes i romanform. S:s stora intresse var resor, bl a genomförde han 1955 en spektakulär långfärd med Volkswagen-buss genom Europa och Mellanöstern till Indien och dåvarande Ceylon. 1962 började S planera att i sportflygplan bege sig från USA via Sydamerika till Afrika, men följande år omkom han i en flygolycka på Trinidad.

Bror till rådmannen Johan S var borgmästaren i Lund Gustaf S (1688–1758). Sonsons son till denne var Gustaf Nils Petter S (1800–62), som vid 15 års ålder, efter några års skolgång i Gävle, gav sig ut på resa till Spanien och Frankrike för att lära sig handelsyrket. Han var bosatt en längre tid i Marseille, där han var anställd på stadens handelskontor. Efter återkomsten till Sverige etablerade sig Gustaf S i Sthlm och fick anställning hos firman Bibau & Wong, där han blev god vän med grosshandlaren Frans Schartau (bd 31). S upplevde tre konkurser innan han nådde framgång med en mindre oljefabrik i Sthlm, Sommelii Oljeslageri ab, och sedermera även med en större anläggning vid Stadsgården. Under 1850-talet ägde S – som var ensam i sin bransch i Sthlm – det största sv företaget inom oljetillverkningen. Han hade stor fördel av sitt oljeslageris placering i Stadsgården, eftersom de fartyg som anlände med frön och linser från in- och utland kunde lossa direkt till fabriken. S gjorde sig även förmögen genom att idka pantlånerörelse, och i samband med olika konkurser blev han känd för sitt hårdhänta sätt att inkräva skulder. Oljefabriken var emellertid hans huvudsakliga inkomstkälla, och S:s välstånd manifesterades inte minst genom förvärvet av fyra fastigheter i Gamla stan. Han var även registrator vid rådhusrätten i Sthlm 1847-62.

S:s syssling Gustaf Magnus S (1809–95) blev efter privat undervisning student vid LU 1823 och avlade magistergraden där 1835. Extralärare och duplikant vid Katedralskolan i Lund s å blev han 1837 adjunkt vid skolan och 1841 vice rektor. 1847–81 innehade S tjänsten som skolans rektor.

Under ett halvt sekel satte S sin personliga prägel på Katedralskolan, och av stor vikt var hans insats i den rikspolitiska skoldebatten. S var anhängare av den "nya skolan", men vid en nyordning av skolväsendet 1849 förordade han en medelväg mellan den nya och den gamla skolans krav, vilket också blev resultatet. Under 1840-talet hade S intagit en utpräglat nyhumanistisk position. I den samtida allmänna debatten om studentexamens förläggande till läroverken eller universiteten var S en förespråkare för det förstnämnda alternativet. Han skrev uppmärksammade debattinlägg där han påtalade att Katedralskolans avgångsexamen sedan en längre tid var sammanslagen med studentexamen genom att de av universitetet utsedda examinatorerna hade möjlighet att själva ställa frågor vid avgångsprövningarna. I en rad artiklar hävdade S även att läroverkets enda uppgift var att av sina elever skapa harmoniska personligheter och att latinet var det enda tänkbara medlet för att uppnå detta. Omkr 1860 hade han dock omvärderat denna ståndpunkt, vilket framfördes i ett skolprogram och inför riksdagen. S erkände då flera andra ämnen, som han dessutom ansåg vara av praktisk nytta och lika formellt bildande som latin. Han rekommenderade förhållandevis stora förändringar inom läroverken och menade att huvudmålet för de två första klassernas undervisning var att ge eleverna goda färdigheter i modersmålet.

S verkade under många år inom stadsfullmäktige, landsting och domkyrkoråd. Han var även kassör i Akademiska föreningen i Lund 1847–52, då föreningens nya byggnad uppfördes, och för sina insatser blev han hedersledamot 1853. S valdes med stor majoritet till representant för Lund i borgarståndet vid riksdagen 1862–63. Där fick han ett utmärkt tillfälle att framföra sina förslag angående skolväsendet. Även om S var en förespråkare för förändring och modernisering förordade han också sträng disciplin - "käppen" var ett viktigt inventarium i hans skola. S visste att sätta sig i respekt hos både elever och kolleger. Han var måhända inte lärd i ordets egentliga mening men besatt pondus och stor organisatorisk förmåga. S var framförallt en oförskräckt handlingens man, vilket han själv också brukade framhålla, och uppfattades trots sin ibland handfasta stränghet som rättvis och välvillig men utvecklades med åren till en alltmer särpräglad personlighet.

Författare

Mattias Andersson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: Leijonhufvud; NE; SjSkl; SMoK; Sv släktkal 1912 (1911) o 1938 (1937).

Gustaf S: Biogr lexicon öfver namnkunnige sv män, 15 (1848); C Callmer, G S: lärdomshistorien o univ:bibl i Lund (VSLÅ 1981); Carlander; G Cark-quist, Lunds stifts hm: historik o program (PHT 1943); K Gierow, LU:s hist, 3, 1790-1867 (1971); H Hofberg, Sv biogr handlex, 2 (ny uppl, 1906); G Johannesson, LU:s hist, 2, 1710-89 (1982); S Lindroth, Sv lärdomshist: gustavianska tiden (1981).

Gustaf Lorcnz S: M J Crusenstolpe, Medaljonger o statyetter (1882); N Forsell, Borås stads hist, 2 (1953); L Hagman, G L S: en skandinavismens pionjär (En bok om I 15: K Älvsborgs reg 1624-1974, ed T Bondestam, 1974); C Bååth-Holmberg, G L S (NT 1888); Larifari [L Feuk], Ett akad album från student-tiden (1890); Lunds hm, 5 (1858); H Schuck o K Warburg, 111 sv lithhist, 6 (1930); B Schöldström, Bakom fälld ridå (1888); dens, Svenskarne under Dannebrogen 1848-50 (1903); Sv biogr lex, N F, 10 (1907).

Malte Johan Theodor S: 125 års Dagblad: en rapsodisk tidmkrönika (1992); Den sv pressens hist, 3 (2001) o 4 (2002); Helsingborgs hist, 7:1-2 (1992); E Sylwan, Den sv betsockerindustrin, 1 (1932); E Söderlund, Skandinaviska banken i det sv bankväsendets hist 1914-39 (1978); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 3 (1986); Väd.

Malte Ove S: 125 års Dagblad: en rapsodisk tidn-.krönika (1992); Den sv pressens hist, 3-4 (2001-02); Helsingborgs hist, 7:1-2 (1992); J Laurin, O S (SvD 10 mars 1977); PK:s porträttmatr 1952 (1951); Väd; Väv.

Torgny S: 125 års Dagblad: en rapsodisk tidskrönika, (1992); Helsingborgs hist, 7:1-2 (1992).

Gustaf Nils Petter S: I Hammarström, Sthlm i sv ekonomi 1850-1914 (1970); Lindahl, 5 (1900); SSAÄ 1959.

Gustaf Magnus S: Gierow, a a; C W K Gleerup, Akad föremen i Lund 1830-1953 (1953); A Kock, Från början av sjuttiotalet (Under Lundagårds kronor, 1, 1918);ELindholm, GMS (SvD 29 mars 1954); Lunds hm, 2:1 (1980); Millqvist; L H Niléhn, Nyhumanism o medborgarfostran: åsikter om läroverkets målsättn 1820-80 (1975); När vi gingo i Lunds katedralskola: minnen uppteckn av gamla lärjungar, ed C Sprinc-horn (1926).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sommelius, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6124, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mattias Andersson), hämtad 2019-03-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6124
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sommelius, släkt, urn:sbl:6124, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mattias Andersson), hämtad 2019-03-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se