Meriter

Sophia, f trol tidigast 1240 i Danmark, d 1286 där. Föräldrar: kung Erik "Plogpenning" av Danmark o prinsessan Jutta av Sachsen. Drottning av Sverige 1260-75.

G 1260 i Ymninge (Öninge?, Ödeshögs sn, Östergötiand) m kung Valdemar av Sverige, f tidigast ca 1235, d 26 dec 1302 i Sthlm, son till Birger jarl (bd 4) o Ingeborg (bd 18) av Sverige, samt omg med Lucrardis (Pipping).

Biografi

Äktenskapet mellan den sv kungen Valdemar och den danska prinsessan S var resultatet av den diplomati som Valdemars far och Sveriges egentlige härskare, Birger jarl, utvecklade gentemot den av inbördes strider försvagade danska monarkin. Den tidigare spända relationen mellan Birger och kungahuset i söder hade förbättrats efter det att kung Abel – som sannolikt var ansvarig för mordet på S:s far, kung Erik, 1250 – stupat 1252 och efterträtts av Kristoffer I. Denne behövde stöd i kampen mot ärkebiskop Jakob Er-landsen i Lund och vände sig omkr 1257 till Birger jarl. Redan tidigare, under ett kungamöte vid Göta älv 1254, hade Birger medlat mellan Kristoffer och den norske kungen Håkon, med vilken han var förbunden genom en äktenskapsallians. Vid ett nytt Göta älvsmöte på våren 1258 stod Birger, Kristoffer och Håkon enade mot den danske kungens inhemska fiender. Det var i denna situation, någon gång mellan 1254 och 1258, som Birger och Kristoffer avtalade om äktenskap mellan Birgers son Valdemar och Kristoffers brorsdotter S. Håkon slöt ett liknande avtal om bröllop mellan sonen Magnus ("Lagaböter"), senare kung av Norge, och S:s syster Ingeborg. Birgers önskan om en dynastisk förbindelse med Nordens mäktigaste monarki hade även en icke oväsentlig ekonomisk orsak. Erik "Plogpenning" hade efterlämnat stora egendomar, och ett betydande arv stod att utkräva i S:s namn.

Eftersom de danska och svenska kungahusen redan var besläktade i tredje led – Valdemars mor var systerdotter till S:s farfar Valdemar "Sejr", vilket gjorde Valdemar och S till sysslingar – måste tillåtelse för äktenskapet inhämtas från påven. I ett brev från Alexander IV till ärkebiskopen av Uppsala och två andra biskopar, daterat i Anagni 1 mars 1259, skänktes denna dispens med motiveringen att danskar och svenskar på detta vis skulle ha lättare att gemensamt bekämpa hedningar i grannländerna (DS 1, nr 463). Enligt sv årböcker, däribland Skänningeannalerna (Annales 1208–1288), firades bröllopet 1260. Det har skildrats i Erikskrönikan, där det förläggs till Ymninge (möjligen Öninge i Ödeshögs sn), som en ståtlig tilldragelse med "duster och bohord" (torneringar) samt "dans och lekar och fager ord", något som sannolikt säger mer om den riddarromantiska tidsandan i krönikan än om det verkliga bröllopet.

Därefter försämrades relationerna mellan kungahusen på ett sätt som bör ha försvagat S:s ställning. Efter Kristoffers död 1259 styrdes Danmark av en förmyndarregering för unge kung Erik "Klipping" under ledning av änkedrottning Margareta "Sambiria", som i det längsta vägrade att låta S få ut sin del av arvet efter fadern. Vid bröllopet hade hon endast erhållit guld och silver samt intäkterna från Malm-ö och Trelleborg. Först 1263 skiftades arvet, men eftersom varken S eller Valdemar levde i Danmark var de oförmögna att kontrollera jordegendomarna. Därtill kom att Birger jarl 1261 ingick äktenskap med Mechtild, dotter till Adolf IV av Holstein och änka efter kung Abel. S fick därmed som svärmor den kvinna vars förre make troligen hade låtit mörda hennes egen far. Genom äktenskapet lierade sig Birger jarl med den danska förmyndarregeringens fiender.

Birger avled 1266, varvid Valdemar blev kung i praktiken och ej blott till namnet. Efter några år uppstod misshälligheter mellan honom och bröderna Magnus ("Ladulås") och Erik. Enligt Erikskrönikan stod S lojalt på sin makes sida. Mer än så: hon skall ha fördjupat konflikten i syskonskaran genom sina hårda ord om makens bröder. Eftersom Magnus var "något svart och mager" kallade S honom "ketlaböther" (kittelflickare). Hon benämnde Erik "Erik alls intet". I övrigt vet vi föga om S under hennes tid som drottning. Hon nämns i ett brev givet av Valdemar på Visingsö 1268, och hon låter hänga sitt sigill vid två bevarade brev 1269 och 1270 (DS 1, nr 539 o 543).

En händelse som säkerligen påverkade S:s relation till maken var ankomsten av hennes två förrymda systrar. Erik "Plogpenning" hade efterlämnat fyra barn, samtliga flickor, av vilka S och Ingeborg, som ovan nämnts, hade blivit bortgifta med den svenske resp norske kungen. För att undvika att arvet efter kung Erik hamnade i ännu fler grannfurstars händer hade de två återstående döttrarna, Agnes och Jutta (bd 20), förpassats till ett dominikankonvent i Roskilde i mitten av 1260- talet. Trots att de erhållit höga positioner i konventet förefaller systrarna ha vantrivts, varför de flydde till Sverige 1271. Den fortsatta händelseutvecklingen är omdiskuterad. De blev väl mottagna, men enligt Erikskrönikan fick S snart skäl att beklaga i synnerhetjuttas ankomst. Jutta blev Valdemar mycket kär, varvid S blev "röd och blek". Valdemar skall enligt en tradition ha begått äktenskapsbrott med Jutta och sonat blodskammen – all sexuell aktivitet mellan släktingar, även ingifta, var strängt förbjuden - med en pilgrimsfärd till Rom. Vissa forskare har betvivlat pilgrimsfärden och valt att tona ned skandalens omfattning.

1274-75 gjorde Magnus och Erik uppror mot kung Valdemar, vilket resulterade i att den senare tvingades avstå tronen till Magnus efter slaget vid Hova i juni 1275. Under de följande åren drog Valdemar nytta av sin danska äktenskapsallians och sökte stöd hos Erik "Klipping" i syfte att återvinna Sverige. Följden blev danska krigståg och härjningar i Sverige, men för Valdemars del uteblev framgången. Allt tyder på att S troget stod vid Valdemars sida; deras dotter Ingeborg bortgiftes vid denna tid med Gerhard II av Holstein. När Valdemar inte längre kunde räkna med stöd i Norge och Danmark sökte han locka till sig markgrevarna av Brandenburg mot löfte att avstå Gotland till dem. Pantbrevet, daterat i Khvn 8 sept 1277, är givet av både Valdemar och S (DS 1, nr 630). Kampen var emellertid förlorad, och året därpå accepterade Valdemar att än en gång avsäga sig riket och titulera sig "quondam rex" (f d konung). Som kompensation fick han disponera k rättigheter i Västergötland och Östergötland; dessutom återfick han arvegods.

Under de följande åren förekommer S jämförelsevis ofta i dokument såsom sigillerande part, till en början med sin make (DS 1, nr 653, 685, 705, 706). På hösten 1280 tycks emellertid Valdemar ha lämnat Sverige för att bosätta sig i Danmark, detta sedan han avvecklat gods i hemlandet. Uppenbarligen lämnade han därmed även S, som blev kvar i Sverige, men makarna blev inte formellt skilda. Sista gången de framträder gemensamt är i dokument givna på Dåvö, Munktorps sn, Västmanland, i aug 1280 (DS 1, nr 705, 706).

S kallar sig i dokumenten under 1280-talet "regina quondam" (f d drottning) och "senior regina" (äldre drottning). 2 april 1283 donerade hon Norrköpings laxfiske till dominikansystrarna i Skänninge (DS 1, nr 760) och så sent som 1285 förekommer hon ånyo i brevmaterial (DS 1, nr 814). Genom dom av det danska rådet i Nyborg 24 maj 1284 återfick S och hennes systrar formellt rätten till det länge omstridda arvet efter fadern Erik (DS 1, nr 790, Diplomatarium Danicum, 2:3:94). Vid samma tid började kung Magnus yrka på att Valdemar skulle fängslas, detta eftersom han konspirerade mot riket och väckte anstöt genom sitt sätt att leva. Magnus omyndigförklarade i praktiken sin broder, övertog skötseln av familjens sv gods och tog sig även rätten att besluta om Valdemars och S:s döttrars äktenskap. På ett dubbelbröllop 1285 giftes Rikissa bort med hertig Przemyslaw av Kalisz och Marina med greve Rudolf av Diepholz.

S avled 1286. Dödsfallet och året anges i Gamla Själlandskrönikan (Vetus Chronica Sialandie) och i en sv annal (Annales 916-1430). Erikskrönikan kommenterar inte händelsen närmare men yttrar en from förhoppning om att Gud skall skänka hennes själ frid. Enligt en källa begravdes S i Vreta kloster, enligt en annan i Ringsted i Danmark (Gillingstam).

I Erikskrönikan skildras S vid tiden för bröllopet med Valdemar som "vän och stolt"; hon ber Jungfru Maria om lycka när hon får veta att hon skall bli sv drottning. Av krönikans alltför sena och genreberoende karakteristik kan dock inte dras några slutsatser om S:s person. Däremot är hennes drottningsigill bevarat: det visar S sittande på en romansk tronstol iförd krona, fotsid kjortel och pälsfodrad mantel. Med sin högra hand håller hon i mantelfållen, och med sin vänstra griper hon om det band som håller samman manteln. Sistnämnda gest, som ofta förekommer i västeuropeisk bildkonst från 1200- och 1300-talen, har ofta tolkats som kännetecken på höviskt uppträdande. I bevarade dokument framträder två namn på S:s hovjungfrur (latin famulae): Margareta Ragnildsdotter (DS 1, nr 685, år 1279) och Ingrid (DS 1, nr 814, år 1285). -1 en känd dansk folkvisa skildras hur en sv kung far till Danmark för att vinna sig en prinsessa till brud. När skeppet lagt till i Sverige vill den blivande drottningen färdas i vagn, men svaret blir att i Sverige rider kvinnorna till häst. I äldre forskning har det livligt diskuterats huruvida visan handlar om Ri-kissas ankomst 1210 eller S:s ankomst 1260, men troligen har visan ingenting med någondera händelsen att göra (Jacobsen).

Författare

Dick Harrison

Källor och litteratur

Källor o litt: I Andersson, Erikskrönikans författare (1958); DBL, 13 (1983); DS 1 (1829); Erikskrönikan, ed R Pipping (Samkar utg av Sv fornsknsällsk, 68, 1963); H Gillingstam, rec av O Kyhlberg o T Ahl-ström, Gånget ur min hand: Riddarholmskyrkans stif-targravar (PHT 1999); D Harrison, Jarlens sekel (2002); B E Hildebrand, Sv sigiller från medeltiden (1862-67); K Hörby, Status regni Dacie (1977); L Jacobsen, Hur Valdemar Birgersson låter hämta S (Sc 1934); J P F Konigsfeldt, Genealogisk-historiske Tabeller over de nordiske Rigers Kongeslaekter (1856); B Losman, Jutta-episoden o Valdemar Birgerssons avsättn (HT 1967); G Paulsson, Annales suecici medii aevi, sv medeltidsannalistik (1974); R Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (1926); J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson o hans bräder (1939); dens, Konung Valdemar Birgerssons färd till påven 1274-1275 (KA 1941); dens, Magnus Ladulås o Valdemar Birgersson 1284-1285 (HT 1942); dens, Tronskiftet i Sverige 1275 (Sc 1947); Scriptores minores historiae danicae medii aevi, ed M C Gertz, vol 2 (1918-20); S Söderlind, Konkurrensen mellan Birgerssönerna 1266-1280 (HT 1959); H Yrwing, Maktkampen mellan Valdemar o Magnus Birgersson 1275-1281 (1952).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sophia, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6154, Svenskt biografiskt lexikon (art av Dick Harrison), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6154
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sophia, urn:sbl:6154, Svenskt biografiskt lexikon (art av Dick Harrison), hämtad 2024-04-25.