Olof Rydbeck

Född:1913-04-15 – Danderyds församling, Stockholms län
Död:1995-12-23 – Danderyds församling, Stockholms län

Diplomat, Radiochef


Band 31 (2000-2002), sida 19.

Meriter

2 Rydbeck, Olof, son till R 1, f 15 april 1913 i Danderyd, Sth, d 23 dec 1995 där. Studentex vid Djursholms samskola 20 maj 31, inskr vid UU 3 sept 31, FK 15 dec 34, JK där 31 mars 39, attaché i UD 10 juni 39 (slutligen antagen 9 juni 41), i Berlin 1 okt 40, i Ankara 22 juni 41, i UD 7 sept 42, tf andre sekr där 1 juli 43, sekr i Amerikautredn sept 43–nov 46, tf andre legationssekr i Washington 1 juni 45, ord 1 jan 46, tf förste legationssekr 1 nov 46, e o 27 febr 48, förste beskickn:sekr 1 jan 49, allt i Washington, förste beskickn:sekr i Bonn 4 febr 50, förste sekr i UD 25 aug 52, tf byråchef o chef för UD:s pressbyrå 1 febr, ord 1 sept 5365 (tjlfrån 1 juli 55), led av komm ang utgivande av en nord parlamentarisk publikation juli 53-febr 54, av styr för Sv inst för kulturellt utbyte med utlandet 5355, av inst:s råd 56, av styr för Svenskamerikanska nyhetsbyrån 5355, av styr för Sv turisttrafikförb 5355, av Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar 54, ordf där 6270, radiochef o VD för Radiotjänst ab (från 57 Sveriges radio ab, SR) 1 juli 55sept 70, led av styr för Sthlms konsertfören 5562, av Sv Röda korsets överstyr 5570, ordf i Försvarshögskolefören 5770, president i Europeiska radiounionen 6164, expert i 1960 års radioutredn jan 63april 65, led av organisationskomm för den diplomatiska konferensen år 1967 för revision av 1886 års Bernkonvention mars 65juli 67, sändebud i disponibilitet i UD med envoyés namn 1 juli 65, ordf i styr för Internat kommunikationsinst 6770, led av styr för Tidningarnas telegrambyrå (TT) 6770, för Utrikespolit inst 67, av nationalkomm för FN:s 25-årsjubileum nov 69dec 70, av nationalkomm för 1972 års konferens om den mänskliga miljön dec 69dec 72, tf chef med ställn som ambassadör vid Sveriges ständiga representation vid FN i New York 10 sept 70, ord 1 okt 72, FN:s generalsekns representant för Spanska Sahara janapril 76, ambassadör i London 16 dec 76juni 79, generalkommissarie för United Nations relief and works agency for Palestine refugees in the Near East (UNRWA), Wien juni 7985, ordf i medborgarkommissionen för granskn av viss vapenexport april 87april 88.  LMA 62.

G 20 april 1940 i Sthlm, Osc, m Monica Martha Maria Schnell, f 23 juli 1918 där, ibid, dtr till ryttmästaren Carl Gustaf S o Hilda Rosalie Maria Hök.

Biografi

R växte upp i ett välbärgat högborgerligt hem i Djursholm. Fadern var chef för Skandinaviska banken och en central gestalt i sv bankväsen men också internationellt erkänd. Genom sitt ledamotskap i styrelsen för ab Kreuger & Toll blev han indragen i de rättsliga processer som följde på företagets krasch 1932 och dömdes i sista instans till tio månaders fängelse. För familjen betydde detta vanära och ruin.

Faderns tragiska öde präglade i hög grad R:s studietid i Uppsala och även hans vuxna liv. I sina memoarer erkänner R att han ville hävda sig själv i en värld som förföljde och dömde hans far. Vid universitetet avlade han både en fil kand-, med ämnena engelska, franska och statskunskap, och en jur kand-examen. Han var också en tid förste kurator vid Sthlms nation och 1936-37 ordförande i den konservativa studentföreningen Heimdal.

Efter studierna antogs R som attaché i UD och var i den egenskapen sekreterare i den sv krigsdelegationens överläggningar i London 1939. Efter stationeringar i Berlin och Ankara återkom R 1942 till Sthlm för att tillträda en tjänst vid UD:s pressbyrå. Till arbetsuppgifterna hörde bl a att övervaka censureringen av de utländska korrespondenternas telegram. Han fick också ta ställning till förfrågningar från TT i känsliga fall. De kontakter och erfarenheter R fick genom detta arbete skulle senare under hans tid som radiochef prägla hans inställning till TT när nyhetsbyrån gentemot Sveriges radio hävdade sitt oberoende till regering och myndigheter. "Ingen institution eller tidning eller radio har varit mera totalt följsam för direktiv och påpekanden från ovan än TT under kriget" framhöll R i ett brev 1960 till chefredaktör A Hernelius i SvD.

UD-karriären gick sedan spikrakt med befattningar i Washington och Bonn. En ovanlig placering fick R 1953 då han utnämndes till chef för UD:s pressbyrå. Dittills hade den posten inte besatts med karriärdiplomater. För R blev denna befattning inkörsporten till en ny yrkesbana. Radiotjänsts styrelse tillsatte 1955 R som radiochef och VD för företaget. I den segslitna och utdragna processen för att hitta en lämplig kandidat var R en "dark horse", okänd för en större allmänhet.

Bakom valet av R stod TT-chefen O Sundell och A Hernelius, båda styrelseledamöter i Radiotjänst, vars dominerande ägargrupp var pressen inklusive TT. De skulle båda med tiden erfara att R med kraft gick in för att minska pressens starka inflytande på det konkurrerande etermediaföretaget. R har själv omvittnat att det ingalunda var ett lätt beslut att avbryta en lovande UD-karriär och ge sig in på ett nytt verksamhetsfält. Avgörande för honom var återgången till den tidigare ordningen att radiochefen också skulle vara VD för företaget. Styrelsens "starke man" Erik Mattsson (bd 25) fick lämna VD-posten, vilket gav upphov till en bitter maktkamp dem emellan, särskilt som Mattsson hade förväntat sig att också bli radiochef. Att han förlorade denna kamp berodde till stor del på att R förhållandevis snabbt vann personalens förtroende. Radiotjänst var ännu ett litet företag med ca 475 anställda. Anda fram till hösten 1955 fanns det bara en programkanal, och det var ännu inte avgjort om företaget skulle få ensamrätten till televisionssändningar. Det fanns när R tillträdde som radiochef ett uppdämt behov av förändringar. Ett organisationsförslag från chefstjänstemännen låg sedan länge obehandlat hos styrelsen. R påbörjade redan samma höst en personell och organisatorisk upprustning. Denna sammanhängde också med att P 2 infördes i nov och att radion 1956 erhöll huvudmannaskapet för televisionen.

Under R:s chefskap inleddes ett skede av stark utveckling för SR. De femton åren sammanföll med en expansiv period i det sv samhället, då det ekonomiska klimatet var mycket gynnsamt. När R slutade 1970 hade SR tre radiokanaler och två TV-kanaler. Sammanlagt arbetade drygt 3 830 personer i företaget. R ställde alltid programföretagets intressen i förgrunden och stärkte därigenom dess position gentemot skilda intressegrupper. På olika sätt ville han hävda SR:s oberoende gentemot Telestyrelsen och pressen/TT och bryta den dominans de haft alltsedan radions tillkomst. Beträffande Telestyrelsen kunde R skörda frukterna av Mattssons framgångsrika arbete för större självständighet när det gällde ekonomi och teknik. Mellan generaldirektör Håkan Sterky och R blev det aldrig något gott samarbete.

Inom programverksamheten var det främst tre områden som R intresserade sig för: nyheter, politik och musik. Under hela sin radiochefstid stod R bakom uppbyggnaden av nyhetstjänsten inom radio och TV. Detta innebar återkommande konflikter med TT, som från början helt och hållet skött nyhetstjänsten i radio. Trots formell rätt från 1948 att sända nyhetskommunikéer i egen regi skulle det dröja ända till hösten 1956 innan programbolaget började göra detta, och då skedde det i den nya kanalen P 2.1 Melodiradion, som tillkom som en motvikt till "piratradion" Radio Nord, infördes nyhetskommunikéer varje timme.

Först i juni 1970 kunde SR överta de sedan många år hett eftertraktade nyhets- kommunikéerna kl 12.30 och 18.30, vilka föregick Ekot. De ständigt återkommande intressekollissionerna hade karaktären av en maktkamp mellan R och TT-chefen Jan-Otto Modig. En viktig förändring i relationerna mellan SR och TT var TT-styrelsens beslut 1966 att låta SR bli representerat – genom R – i styrelsen. Efter drygt 40 år kom, kan man säga, företagen på jämbördig fot.

Utvidgningen av nyhetstjänsten skedde även genom att antalet Ekosändningar utökades under 1960-talet. För R var det också viktigt att skapa ett eget nät av utrikeskorrespondenter för både radio och TV, vilket skedde från 1959. Tidigare hade radion använt tidningarnas utrikeskorrespondenter.

Trots att SR ständigt växte höll R ett stadigt grepp om programverksamheten. Novosibirsk-krisen 1961 mellan Finland och Sovjetunionen föranledde honom att dagligen följa nyhets- och aktualitetsredaktionernas arbete genom det s k kvartitolv-mötet. Den avrapportering som då skedde fortsatte ända fram till kanalklyvningen i TV 1969. Genom programkollegiet en gång i veckan fick R också fortlöpande information om programverksamheten; särskilt gällde detta program med kontroversiellt stoff. På så sätt förankrades program med politiskt och samhällskritiskt innehåll hos R. Han tvekade inte att tillkännage sin uppfattning i kontroversiella frågor och utfärdade vid behov direktiv. När det behövdes påpekade han att det var radiochefen som hade det yttersta programansvaret. Kännetecknande för R var hans försvar utåt av programmedarbetarna, när enskilda program blev kritiserade – med undantag för uppenbara felsteg.

Radion hade under 1950-talets första hälft undvikit kontroversiella ämnen. När chefredaktör Herbert Tingsten i DN 1956 efterlyste debattämnen i radio som t ex atomvapenfrågan, statsskicket och statskyrkan gav R honom rätt i en intern promemoria. Han ville att programledningen skulle beakta dessa ämnen, inte bara för att de var intressanta utan även för att ändra uppfattningen att vissa ämnen skulle vara tabubelagda i radion men inte i pressen. Ett särskilt problem var enligt R "organisations- och representant-Sverige", vilket medförde en i längden oacceptabel "obligatorisk" partsrepresentation. Mycket tack vare honom upphörde 1956 den genom praxis uppkomna s k vetorätten, som innebar att en part kunde förhindra ett program i en kontroversiell fråga genom att vägra delta. Oförbehållsamt försvarade han också Lis Asklunds kritiska program 1959 om missförhållanden på Eugenia-hemmet. Radionämnden ansåg senare att denna typ av sociala program hörde hemma i radio.

Den djärvare och mer aktiva journalistiken fortsatte även under 1960-talet, då det främst var TV:s program som vållade debatt. Vid denna tid började näringslivet och dess organisationer granskas kritiskt. TV-programmet Svart vecka i Nimba, som behandlade det Grängesbergs-ägda företaget Lamco i Liberia, gav 1966 upphov till en intensiv debatt. R tog då det ovanliga steget att själv anmäla programmet till Radionämnden, som sedan friade det. Denna debatt blev på sikt mycket viktig och bidrog till att företag och organisationer skaffade sig pressombudsmän.

1960-talet medförde också förnyelse när det gällde förhållningssättet till inrikespolitiken. SR:s egna journalister kunde från 1966 själva fråga ut politikerna under valrörelserna. Det blev dessutom en nyhetsmässig bevakning av valkampanjerna, och radion startade 1968 telefonväktarpro-gram. SR stod också självständigare gentemot de politiska partierna i förberedelserna inför valprogrammen i radio och TV. Hur känsligt det ändå var vittnar en bestämmelse från 1962 innebärande att radiochefen måste underrättas om statsråd skulle delta i andra program än nyhetsprogram. Bestämmelsen kom senare att gälla även partiledare.

Politiseringen av kulturprogrammen eller – som många ville se det – vänstervridningen medförde emellanåt spänningar mellan R och programmedarbetarna. R ansåg visserligen att det var SR:s skyldighet att spegla radikaliseringen av kulturdebatten men hävdade att rena kulturprogram inte skulle innehålla politik. Han reagerade också starkt mot att programmedarbetarna framförde eller ansågs framföra personliga åsikter i program som tog upp kontroversiella frågor.

Det fanns i fråga om Vietnamkriget och den första Russelltribunalen, som förlades till Sthlm 1967, en restriktiv hållning hos R. Han tog mycket illa vid sig när 21 medarbetare s å sände honom en skrivelse där de kritiserade Vietnambevakningen. De ansåg att den var alltför proamerikansk. De sv Vietnamdemonstrationerna, särskilt de olagliga där det t ex förekom äggkastning, vållade företagsledningen ständig huvudbry. R betonade, att SR i sin nyhetsbevakning måste slå vakt om de demokratiska spelreglerna. Trots hans auktoritära hållning var debattklimatet inom SR ändå högt.

De upprörda åren i slutet av 1960-talet ledde också till att R vid två tillfällen kom i konflikt med styrelsen. Ena gången motsatte sig styrelsen med Lars Gyllensten i spetsen R:s förslag att utse T G Wickbom till Fjärran Östern-korrespondent; Wickbom ansågs alltför USA-vänlig. Andra gången krävde styrelsemajoriteten att EM i Athen 1969 endast skulle nyhetsbevakas, eftersom Grekland leddes av en militärjunta. I detta krav gick denna majoritet emot inte bara en enig företagsledning utan också styrelseordföranden och v ordföranden. Även denna gång spelade Gyllensten den ledande rollen. R upprördes över styrelsens inblandning i ett enskilt programärende.

R:s relationer till styrelsen försämrades i slutet av 1960-talet. Han var själv mycket tveksam om han skulle begära ett tredje förordnande men avstod från detta då en underhandsförfrågan blev obesvarad. Ett annat förhållande bidrog också: I och med kanaluppdelningen 1969 fick TV:s kanalchefer ett delegerat programansvar, vilket i praktiken medförde att radiochefens makt och inflytande minskade.

R återgick hösten 1970 till UD och utnämndes s å till Sveriges ständiga ombud vid FN. Det är omvittnat att 15 års bortovaro från UD-tjänst inte försvårade R:s återkomst. I det dagliga arbetet på SR hade han ur programsynpunkt noga följt sv inrikes- och utrikespolitik och också internationella frågor. Han hade dessutom haft flera internationella uppdrag. R:s första stora uppgift som FN-ambassa-dör var att delta i fullföljandet av planeringen av den första internationella miljövårdskonferensen, i Sthlm 1972. Hans övertygelse att Kina borde delta kröntes med framgång. Kinas inval i FN skedde vid samma tid, och där förfäktade R den positiva sv inställningen i denna mycket känsliga fråga. Ett annat viktigt och kontroversiellt ämne var apartheidpolitiken i Sydafrika, där R:s synpunkter möttes med respekt. Hans förmåga till kompromisslösningar blev en värdefull tillgång när han 1976 blev ordförande i FN:s ekonomiska utskott, där starka motsättningar rådde mellan i- och u-länder.

Höjdpunkten under R:s tid som chefsdelegat i FN var när Sverige fick säte i säkerhetsrådet 1975–76. Han kom att medverka till en förändring av rådets arbetsformer. PLO:s eventuella talesrätt i rådet tillhörde då de storpolitiska frågorna. Här fick Sveriges ja-röst en utslagsgivande roll.

Placeringen i London i slutet av 1970-talet blev en parentes i R:s UD-karriär. Perioden var för kort för att medge några större engagemang. Den sista tiden i England förmörkades också av att R 1979 inte blev utsedd till generalsekreterare i Europarådet. På förslag av den sv regeringen hade han ställt upp som kandidat. Med några få röster förlorade han i den avgörande omröstningen i Europarådets församling. Hans ålder och avsaknad av parlamentarisk erfarenhet låg honom troligen i fatet. R tog motgången mycket hårt.

Det var för R ett stort mått av befrielse när han 1979 utsågs till generalkommissarie för UNRWA i Wien, FN:s organ för Palestina-flyktingarna. I UNRWA:s arbete ingår att bistå ca 2 milj flyktingar med mat, social-, hälso-och sjukvård samt utbildning i det konfliktladdade Mellanöstern. Även för detta organ var R en stark chef. Under hans ledning förbättrades organisationen. Han lyckades med konststycket att få lovord från både arabiska ledare och israeliska diplomater. Av hänsyn till UNRWA:s känsliga arbetsuppgifter avstod R i sina memoarer från att ge en öppen skildring av sina sex år som generalkommissarie.

R:s sista offentliga uppdrag blev ordförandeskapet för den medborgarkommis- sion som efter uppgifter om olagligheter 1987–88 granskade den sv vapenexporten.

I sina memoarer återger R med viss öppenhet sina karaktärsdrag sådana de redovisades i pressen under hans radiochefsår: "är korrekt, välkammad, verserad, mer tam än vild, opersonlig, avmätt, vänligt korrekt, är inte lätt att komma in på livet". I de få memoarer som radio- och TV-med-arbetare skrivit är det ont om personliga omdömen om R. En medarbetare menar dock att R "går till historien som en stor radiochef' men "något mindre som företagsledare". R kunde företaget och styrde och ställde mer som en gammal bruksdisponent än som en modern VD och blandade sig ibland nästan verkmästaraktigt i enskilda produktioner. Hans misstänksamhet mot omgivningen anses nästan ha tagit sig smått paranoida uttryck (Hansson).

TT-chefen Jan-Otto Modig, även ledamot i SR:s styrelse, anser också att R uppvisade en fientlig och misstänksam inställning till omvärlden och att det fanns en överkänslighet hos honom. Det brast dessutom i hans kostnadsmedvetande. R får dock beröm för sina "utpräglade ledaregenskaper som beslutsmässighet, engagemang i uppgiften och förmåga att entusiasmera medarbetarna".

Författare

Göran Elgemyr



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

R:s arkiv (dagböcker, ms, korrespondens mm) i RA. - Brev från R i KB, RA (274 st, till Oscar R) o i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: UD-folket och affärerna (Industria, årg 51, 1955, Sthlm, 4:o, nr 5, s 74, 76; med anl av anon art i nr 3, s 36-39: Skicka UD-folk som kan affärer!). - Radio-TV-press. Diskussion (Meddelanden från Publicistklubben, 1962, Sthlm, n:r 2. Publicistklubbens årsbok 1962, s 40-45; tills med H Wigforss m fl). - Broadcasting in Sweden (EBU review, 1963, Geneva, 4:o, July [= no. 80 B], s 6-10). - Coordinatlng the two services (ibid, 1965, May [= 91 B], s 40-42). -Radions omorganisation (DN 1968, 17/1, s 4). -Broadcasting in the space age. [Sthlm & Geneva] 1969. 53 s. (Tills med Edward W. Ploman.) [EBU (Eu-ropean broadcasting union), Legal and administrative monographs, no. 5; även fr version.] - Impartiality, - utopia or reality (EBU review, 1970, May [= 121 B], s 10-13). - FN:s politiska roll stärks (Världshorisont, utg av Svenska FN-förbundet, årg 27,1973, Sthlm, 4:o, nr 5, s 4: intervju). - Vi hamnade i ett tvångsläge och tur var det! (Dagens eko: nyheter i radio under 50 år. Red: K Brunnberg o G Elgemyr, [Sthlm, tr] Kumla 1987, s 55-64). - I maktens närhet. Diplomat, radiochef, FN-ämbetsman. Sthlm 1990. 301 s, (16) pl-bl. - Bidrag i Sveriges radio, Årsbok, 1957, 1959/60, 1961, 1964, 1966, 1967, 1969,Sthlm 1958-70.

Källor och litteratur

Källor o litt:] Cederberg o G Elgemyr, Jag vill vara neutral, säger radio: om synen på politik i radio (programserie i P 1 9-16 sept 1976); des, Ljuva 60-tal: tittarstormar, vridningar o skjutjärn (d:o 24 febr—17 mars 1978); B Holmbäck, O R berättar (d:o 24 dec 1987-6jan 1988); allt i SR:s programarkiv.

J S Carlsson, Från television till ökad sändn:tid: memoarer från rekordåren (1994); Dagens Eko: nyheter i radio under 50 år, ed K Brunnberg o G Elgemyr (1987); G Elgemyr, O R lyfter på locket (Röster i radio 1985, nr 40); dens, Radion i strama tyglar (1996); N-O Franzén, Svenjerring (1988); dens, Radiominnen (1991); S Hadenius, Kampen om monopolet: SR o TV under 1900-talet (1998); O Hansson, Intresset ljuger aldrig: striden om makten i o över Sveriges radio (1998); B Hilding, Kommissionen läser inte de hemliga prot:en (intervju; Pax 1988, nr 1); L Malgefors, Nu har jag gjort mitt (Röster i radio 1970, nr 37); J-O Modig, Redaktörer o direktörer: massmediala minnen (1992); M Rying, En dag med radiochefen (Röster i radio 1968, nr 35); O Stegrell, O R: Är inte våldet i TV farligare än ordet? (Vi 1967, nr 54); Tala till o tala med: perspektiv på den sv radion o televisionen, ed J Cederberg o G Elgemyr (1984); G Thörnander, Makten på SR (Aftonbladet 20 jan 1970). - Nekner över R i DN 2 o 20 jan, SvD 3jan, Ra-diotidmen 12 jan o Vi på TV 19 jan 1996.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Rydbeck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6260, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Elgemyr), hämtad 2019-10-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6260
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Rydbeck, urn:sbl:6260, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Elgemyr), hämtad 2019-10-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se