Johan August Sandels

Född:1764-08-31 – Klara församling, Stockholms län
Död:1831-01-22 – Klara församling, Stockholms län

Fältmarskalk, En av rikets herrar, Infanteriofficer, Norsk riksståthållare


Band 31 (2000-2002), sida 351.

Meriter

1 Sandels, Johan August, f 31 aug 1764 i Sthlm, Klara, d 22 jan 1831 där, ibid. Föräldrar: bruksägaren, bergsrådet Samuel S o Catharina Elisabeth Brandt. Kadett vid Artil-lerireg, Sthlm, 30 sept 75, inskr vid UU 7 juni 76, underlöjtn vid Artillerireg 10 sept 77, adjutant där 82, stabsryttmästare vid finska kompaniet av Adelsfanan 27 sept 85, major vid Karelska dragonkåren 1 mars 87, chef för den värvade bataljonen Sandels fotjägare 9 maj 89–nov 90, överstelöjtn o sekundchef vid Karelska dragonkåren 15 dec 90, generaladjutant av flygeln 19 april 95, överste i armén 16 nov 99, överste o chef för Savolaks jägar-reg 15 april 03, chef för femte brigaden av armén i Finland 7 april 08, generaladjutant 21 juli 08, generalmajor 11 nov 08, frih 29 juni 09, deltog i riksdagarna 09–23 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk 09–10, lantmarskalk 20 nov 17–18), ställföreträdande ordf i Krigskoll 17 maj–28 sept 10, tf president där 5 mars 11, ord 4 aug 15–2 nov 24 (tjänstl från april 19), led av komm ang indelta infanteriets beklädnadssätt aug 11-jan 12, överste o sekundchef för Svea livgarde 22 sept 11–4 aug 15, led av komm ang reglering av ärendenas behandl i rikets kollegier o verk okt 11–mars 12, generallöjtn 26 jan 13, ordf i krigskomm 12 febr 13, generalbefälhavare över armékår till Tyskland o guvernör ad interim i Pommern och på Rügen 3 mars 13, chef för tredje arméfördeln 28 maj 13, chef för andra arméfördeln samt sjätte brigaden 8 aug 13, chef för andra arméfördeln mot Norge 16 juli 14, greve 28 jan 15, tf överståth i Sthlm 25 juli 15, ordf i komm ang Mariebergs styckgjuteri aug 15–16, en av rikets herrar 11 maj 18, general av infanteriet 24 juli 18, riksståth i Norge 10 okt 18–12 febr 24 o 1 nov 24–26 nov 27, ordf i 1819 års befästmkomm febr–maj 19, fältmarskalk 2 nov 24. – LKrVA 09, serafimerriddare 28 april 17.

G 5 nov 1809 i Knivsta, Upps, m frih Ulrika Elisabet Hermelin, f 14 juli 1786 i Sthlm, Ridd, d 25 april 1869 där, Jak o Joh, dtr till bergsrådet frih Samuel Gustaf H (bd 18) o Hedvig Augusta af Söderling.

Biografi

S:s far Samuel S (1724–84) tillhörde prästsläkten Sandel, vilket namn han bar fram till adlandet 1772. Han studerade teologi vid UU men slog om och inskrevs 1746 i Bergskollegium, efter att tidigare ha undervisats i kemi av Georg Brandt (bd 5) i Sthlm. Uppmärksammad för flit och organisationsförmåga utnämndes han i kollegiet till notarie 1750, sekreterare 1757, assessor 1759 och bergsråd 1762 och anförtroddes även en stor mängd offentliga och enskilda uppdrag, företrädesvis med anknytning till bergsnäringen. Han gjorde betydande insatser för Falu bergslag, både produktionstekniskt och som kommissionär i Sthlm, och framträdde i Jernkontoret, vars fullmäktige han tillhörde 1769–81, som talesman för sunda och affärsmässiga principer i kontorets pris- och lånepolitik, vilket där utlöste bittra konflikter. Samuel S utgav ekonomiska debattskrifter under 1760-talets finanskris och invaldes 1770 i VA där särskilt hans administrativa talanger togs till vara. Han var från 1766 ägare av egendomen Ingemarshof vid Roslagstull, en av huvudstadens största och vackraste malmgårdar, och ansågs vara mycket förmögen men efterlämnade skulder större än tillgångarna.

S fick efter tidens sed redan som 13-åring ett första officersförordnande vid artilleriet i Sthlm. Vid utbrottet av kriget i Finland 1788 hade han hunnit avancera till major vid Karelska dragonkåren ingående i den av Gustav III nyorganiserade Savolaksbrigaden. När budet om det i princip landsförrädiska Anjalaförbundet nådde brigadstaben i slutet av aug 1788 blev officerskårens reaktion visserligen formellt avvisande till förbundsaktens politiska ambitioner men i sak påfallande försiktig. Även S medverkade i den parallellresolution som utfärdades i denna avvaktande för att inte säga tvetydiga anda.

När brigadchefen överste B J Hastfers (bd 18) dubbelspel med ryssarna senare under hösten blivit alltför uppenbart, bl a genom uppsnappade brev, var emellertid Anjalaförbundets dagar redan räknade. S fick då uppdraget att bege sig till Sthlm och till kungen personligen lämna muntlig rapport och förete bevis för vad som förekommit, vilket ledde till Hastfers arrest och ersättande i befälet på nyåret 1789. Under våren satte S upp en värvad bataljon om 600 man (Sandels fotjägare), som emellertid upplåstes efter fredsslutet följande år.

Vid ett tillfälligt besök i Sthlm på hösten 1793 drogs S på oklara grunder in i den Reuterholmska regimens vendetta mot G M Armfelt (bd 2) och den kärna av gustavianer som av G A Reuterholm (bd 30) anklagades för stämplingar mot staten. Som relativt moderat gustavian tillhörde S ingalunda den inre kretsen. Under sjukbehandling både före gripandet i aktionen 17–18 dec 1793 och under fängelsetiden närmast därefter kunde S, trots en serie förhör, inte heller beslås med några förgripliga politiska aktiviteter. Utan rättegång släpptes S efter några månaders arrest och återsändes med en mindre ekonomisk kompensation till sitt förband i Finland. Syftet med gripandet av S och flera andra personer i marginalen torde för Reuterholm främst ha varit att förstärka intrycket av komplottens farlighet och förgrening, något som inte längre behövdes sedan han på våren lyckats komma över Armfelts egen alldeles tillräckligt komprometterande brevväxling.

Som chef från 1803 för Savolaksjägarregemente ansågs S ha fört fram förbandet till en för tiden mycket god status och även ha utvecklat ett effektivt spaningsväsen. Kort efter krigsutbrottet genom det ryska infallet i Finland i slutet av febr 1808 genomförde hela Savolaksbrigaden under överste J A Cronstedt (bd 9), delvis mot givna order, en så forcerad reträtt norrut mot Uleåborg att den utsatte huvudarmén för uppenbara risker. Efter att ha fått befäl över den nybildade och till rekryteringen mycket blandade femte brigaden lyckades emellertid S tränga tillbaka ryssarna i Savolaks, tillfälligt återta Kuopio, sabotera de ryska underhållslinjerna och framför allt där binda större ryska styrkor än avsett.

Framgångarna i Savolaks blev ännu mer betydelsefulla i ljuset av Sveaborgs kapitulation i maj. I längden blev dock S:s ställning under sommarens lopp alltmer ohållbar, även om han från sin bas i Toivala genom rörlighet lyckades få ryssarna att överskatta hans resurser i manskap och artilleri - i själva verket mindre än 1 500 man och ett fåtal lätta pjäser. Efter stilleståndet i Lohteå 29 sept tvingades S till en skickligt ledd defensiv norrut, avbruten av den av Runeberg besjungna uppehållande segern vid Koljonvirta ström (Virta bro), och förenades som nyutnämnd generalmajor med huvudarmén i slutet av november. Efter konventionen i Oikijoki utrymdes hela Finland av den demoraliserade sv armén, som retirerade över Torneå.

Statskuppen på Sthlms slott 13 mars 1809 och avsättningen av Gustav IV Adolf följdes omedelbart av en sv begäran om vapenvila, samtidigt som ryssarna avancerade över Kalix och Piteå till Umeå. S, som vistats i Sthlm sedan februari, övertog i början avjuni befälet över norra fördelningen efter G C v Döbeln (bd 11), som kort dessförinnan tvingats uppge Umeå. Vid ett misslyckat försök till framryckning vid Hörnefors i juli tycks S:s vanliga förutseende och handlingskraft ha sviktat, men efter en sv landstigning sjövägen norr om Umeå kunde S återta staden och 2 sept sluta ett stillestånd. Fredsförhandlingarna avslutades i Fredrikshamn 17 sept med avträdandet av hela Finland upp till Torne och Muonio älvar som resultat.

S och v Döbeln framstår som konstitutionellt mer reserverade mot den nya Adlersparreska regimen i Sthlm än de övriga mer framträdande generalerna C J Adlercreutz (bd 1) och F E Wrede, som framför allt synes ha betraktat kungens avlägsnande från militär ledningssynpunkt. S:s svårigheter att erhålla permission i samband med fredsslutet för att resa till Sthlm kan möjligen ha haft ett samband med detta. Speciellt relationen till Adlercreutz, nu generaladjutant och kungens rådgivare i kommandomål, tycks ha varit komplicerad. Emellertid ingick båda under riksdagen 1809–10 i den krets kring bl a E Ruuth (bd 30), J De la Gardie (bd 10) och G M Armfelt som utan framgång planerade någon form av gustaviansk restauration. Båda reflekterade dessutom starkt på att återvända till Finland.

Våren 1810 utsågs S till ställföreträdande ordförande i Krigskollegium under Armfelts frånvaro och följande år till tillförordnad president. I efterkrigsstämningarna, liksom inom den nya författningens ram, hade kollegiet förlorat mycket av sitt tidigare inflytande på riksstyrelsen. Inte heller S hade i detta läge en politisk ställning som kunde ändra förhållandet. I kollegiet tycks han därför främst ha ägnat sig åt internorganisatoriska frågor och en uppstramning av arbetsformerna.

Inför de uppseglande krigshandlingarna i Nordtyskland utnämndes S i början av 1813 till generallöjtnant och chef för den sv expeditionsarmén till Pommern och Rügen. På goda grunder hade kronprins Karl Johan dålig tilltro till de sv truppernas stridsduglighet och försökte reducera deras faktiska insatser så långt som möjligt för att sedan i första hand använda dem mot Danmark. Hans taktiska dispositioner fick ett utrikespolitiskt pris och renderade honom också mer eller mindre öppen kritik från delar av det högre befälet, bl a från S. Som fördelningschef medverkade S hösten 1813 bl a i slagen vid Rosslau, Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig, där de sv insatserna dock var skäligen blygsamma. Efter Kielfreden med Danmark i jan 1814 åtföljde han nordarmén till nedre Rhen och förde befälet vid belägringen av Maastricht.

I det korta kriget sommaren 1814 med Norge, som inte accepterat Kielfredens villkor om landets anslutning till Sverige, uppbar S sitt sista aktiva militära befäl som chef för andra fördelningen. För sina förtjänster under kriget i Tyskland tilldelades han en av de största andelarna av Karl Johans pommerska donationer och tycks även i övrigt ha tillvunnit sig ökat förtroende hos den annars mot de tidigare gustavianerna rätt misstänksamme kronprinsen. Efter det norska fälttåget utnämndes han både till ordinarie president i Krigskollegiet och greve. Redan inför valet 1810 tycks S också ha anslutit sig till initiativen att få marskalk Bernadotte till sv tronföljare.

1817-18 års riksdag dominerades av de inflationsproblem som efter några lugnare år återigen blivit kännbara. Mot en restriktivare huvudlinje, med den tidigare statssekreteraren G F Wirsén som främsta namn och realisation som slutmål, stod Karl Johans expansivare ekonomiska mål, på vilka han från början satsat åtskilligt av prestige och förhoppningar. Som lantmarskalk framträdde S nu som en lojal medarbetare i kronprinsens personliga riksdagspolitik. Trots stor skicklighet i förhandlingar och propositionshantering lyckades han dock inte förhindra att kronprinsen drog det kortaste strået i de tyngsta ekonomiska frågorna liksom vad gällde de begärda extraanslagen till försvaret. S var också idégivare och förhandlare vid Karl Johans försök att desarmera oppositionen genom att ta in några av dess ledande företrädare, i första hand C H Anckarsvärd (bd 1), i konseljen. Inte heller detta lyckades dock.

De båda första riksståthållarna i Norge, H H v Essen (bd 14) och C Mörner (bd 26), hade i huvudsak nöjt sig med en representativ, diplomatliknande roll och i allt väsentligt lämnat det norska statsrådet fritt spelrum i interna frågor. Som nytillträdd kung våren 1818 såg Karl Johan i S ett alternativ som riksståthållare i Norge, som genom sin ställning och sina egenskaper mer aktivt skulle kunna företräda såväl kungen personligen som kungamakten som sådan. Efter en kortare sejour i Kristiania omedelbart efter utnämningen i okt 1818 återvände S en tid till Sverige för att bl a genomföra ett uppdrag inom 1819 års befästningskommitté. Enligt kung-ens intentioner etablerade kommittén centralförsvarstanken genom bl a förslaget till Karlsborgs fästning och en nedtoning av örlogsflottan. Först i maj 1819 återvände S till Kristiania.

I bredare lager i det norska samhället tycks S ha mottagits med viss välvilja och som person uppfattats som mer balanserad i uppträdandet än den stele v Essen och den öppnare och godmodigare Mörner. Hans resa landvägen till och från Bergen sommaren 1819 för att orientera sig om landet blev en stor opinionsmässig framgång. Den inledde också den uppmärksammade serie av kartläggningar och naturgeografiska undersökningar i Norge, som hans adjutant W M Carpelan (bd 7) gavs tillfälle att utföra under S:s tjänsteresor i landet. En potentiell maktstrid låg däremot i den starka inrikespolitiska ställning som tidigt intagits av finansministern H Wedel Jarlsberg, en annan i den rätt självständiga position i ståthållarens kansli som sekreteraren A v Hartmansdorff (bd 18), övertagen från företrädaren, under S:s frånvaro hunnit etablera för egen räkning. Efterhand hade denne också utvecklat en förståelse för norska intressen som tenderat att bli generande för Mörner.

Relationerna till det norska statsrådet blev snabbt problematiska, eftersom S både till namnet och gagnet gjorde anspråk på den ledande rollen och dessutom inte tvekade att föra viktigare utnämningar och andra ärenden direkt till kungen. De norska ministrarnas vana vid en lägre profil från riksståthållarnas sida i förening med en viss brist på smidighet hos S under de första åren skapade spänningar i regeringsarbetet som på hösten 1822 ledde till att Wedel Jarlsberg –konstitutionellt påverkad av engelskt ministerstyre – beviljades avsked. I konfliktskapande riktning verkade troligen också S:s erfarenhet av politiskt arbete inom helt andra ramar än som dittills varit aktuella i Norge. Även hans gästfrihet och stora hus sågs av motståndarna som stötande aktiva inslag i den politiska opinionsbildningen. Utöver ett energiskt förhandlingsarbete när stortinget var samlat kom S fortlöpande att engagera sig mest i ekonomi- och arméfrågor.

Efter krigsåren befann sig Norge i ett utsatt ekonomiskt läge som försvårades av svaga konjunkturer och flera missväxtår. Till detta kom problemet med den norska andel av den danska statsskulden som övertagits enligt Kielfreden och vars nivå fastställdes först hösten 1819 efter engelsk medling. Avtalet som sådant måste anses fördelaktigt för Norge, och som argument för dess antagande av stortinget tryckte kungen själv framför allt på de storpolitiska riskerna vid ett avtalsbrott. I statsrådet liksom i kontakterna med den särskilda stortingskommitté som behandlade saken framhöll S med stor taktisk skicklighet att likställigheten i unionen kunde börja ifrågasättas, om det skapades ett intryck av att Norge inte kunde eller ville svara för de egna statsskuldbetalningarna eller andra ekonomiska åtaganden.

1821 års storting, som dominerades av denna fråga, kom att bli kulmen på den politiska oppositionen mot Karl Johan liksom på brevväxlingen mellan kungen och ståthållaren. Upphävandet av adelsrättigheterna i Norge blev den andra proberstenen i förhållandet mellan stortinget och kungen, som ställde frågan om dennes vetorätt på sin spets. Gemensamma militärövningar och en cirkulärnot till stormakterna i juni 1821 var kungens sätt att påverka stortinget genom den nästintill uttalade möjligheten till en upplösning av församlingen eller någon form av kuppartad ändring av grundloven. S bearbetade för sin del på det personliga planet oförtröttligt stortingets mer tongivande ledamöter – delvis med samma elastiska taktik som vid riksdagen 1817–18 – men verkar samtidigt mer eller mindre ha räknat med risken för någon form av omstörtning.

Konflikten kunde till sist undanröjas genom att stortinget accepterade den politiska uppgörelsen om statsskulden. En avgörande förutsättning för detta torde ha varit det relativt förtroendefulla förhållande som S lyckats etablera med C M Falsen, ordförande i den särskilda kommittén, som till sist släppte kravet på sv medverkan i betalningarna. Även adelskapsfrågan kunde lösas på ett sätt som nödtorftigt skylde över principmotsättningen om det kungliga vetot.

Inför 1824 års storting valde Karl Johan att närmast av "PR-skäl" utse kronprins Oscar till vicekung i Norge, och S frånträdde därmed – som det skulle visa sig tillfälligt – sin befattning. Låt vara avsevärt lugnare blev dock även detta storting en besvikelse för kungen, som i sin politiska taktik oftast agerade med mindre fingertoppskänsla och konsekvens än S. På hösten tvingades S, som alltmer plågades av ohälsa, mot sin egentliga vilja att återvända till Kristiania som ståthållare. Det är uppenbart att S under sin andra period hade förlorat i handlingskraft men – troligen som en kombination av ålder och anpassning – även fick lättare att ta till sig norska positioner och stämningslägen. Samtidigt tappade han efterhand kontakten med diskussionerna i den sv statsrådskretsen, där G af Wetterstedt 1824 blivit utrikesstatsminister och S:s antagonist från 1817–18 G F Wirsén övertagit finansärendena.

Möjligen genom ett missförstånd hade S i samband med kungens besök i Kristiania på senvintern 1827 förmedlat en signal från denne som kunde tolkas som ett accepterande av 17 maj som nationaldag, något som ledde till osedvanligt stora festligheter 17 maj s å mitt under pågående storting. Genom utmanande sparsamhet, ovilja att på någon punkt ifrågasätta grundloven, anspråk på större inflytande över utrikespolitiken och nålstick som riksrättsåtalet mot statsrådet J Collett – i sak riktat mot kungen – hade stortinget drivit fram en konfrontation, som inte minskade Karl Johans irritation över vad han upplevde som begynnande slapphet hos S. Redan under sommaren beslöts därför att S vid lämpligt tillfälle skulle ersättas. S verkade vid denna tid närmast återhållande på kungen, som dock i bryska former lät upplösa stortinget den 13 aug – ett förebud till den skärpta unionspolitiska hållning som kom att förmedlas av den redan då i praktiken utsedde nye ståthållaren B v Platen (bd 29).

Den s k teaterskandalen på unionsdagen 4 nov 1827 kom att sätta den definitiva slutpunkten för S:s norska uppdrag. Sekreteraren F A Ewerlöf (bd 14), som uppehöll en form av informell sidorapportering till G af Wetterstedt och gärna såg S avlägsnad, gav en i sak starkt överdriven bild av oroligheter i samband med en unionsvänlig teaterföreställning i Kristiania av ett sv sällskap. Intermezzot hade inte noterats i den ordinarie rapporteringen. Även om S vid sin redan tidigare planerade återkomst dll Sthlm kunde lugna den uppskrämde Karl Johan, fick hans avsked i sak en prägel av misstroende från kungens sida. Hans begravning några år senare i närvaro av kronprins Oscar och med F M Franzén som officiant fick emellertid en mycket storslagen inramning.

Särskilt mot bakgrund av den sv krigsmaktens gradvisa förfall under 1700-talet får S som militär betraktas som framstående; han var taktiskt mycket begåvad och hade förmåga att genomföra flexibla operationer med begränsade resurser. Någon större krigsvetenskaplig skolning besatt han inte. Möjligen med undantag för den av allmän defaitism präglade slutfasen av finska kriget visade S genomgående en för det högre befälet ovanlig grad av djärvhet och handlingskraft. Även om Runebergs idealiserande tolkning av krigshändelserna inte alltid tål att konfronteras med verkligheten, speglas däri säkerligen centrala personlighetsdrag hos S – den ganska auktoritära ledarstilen, förmågan att trots detta entusiasmera och ge förtroende till underställt befäl, tålmodighet och kyla i avgörande lägen.

Bortsett från hans militära rykte från finska kriget, som stått sig bättre än t ex Döbelns och Adlercreutz', växlar bedömningarna om S starkt efter personliga eller politiska utgångspunkter. I första rummet var S en viljestark organisatör och kunde i den rollen uppfattas som krävande och lynnig, rentav despotisk. Speciellt v Hartmansdorff, som efter några år tvingats lämna sekreterartjänsten vid kansliet i Kristiania, avskydde S och såg honom som intolerant, pedantisk och besjälad av en träaktig flit – "en av de svåraste personer jag hittills råkat ut för". Hans starka personlighet, duglighet och integritet som ämbetsman – även i den känsliga relationen till Karl Johan – kan knappast bestridas. Norska historiker har genomgående bedömt S snävt, sannolikt främst som en reflex av hans företrädarroll och ovilja att underordna sig det norska statsrådets politiska ambitioner.

S:s fyra söner gjorde alla militära karriärer och tre av dem uppnådde generallöjtnants grad. Den äldste, Samuel August S (1810–92), var infanteriofficer och tjänstgjorde 1863-71 som generalbefälhavare i Första och 1871–80 i Fjärde militärdistriktet, vilken senare syssla han förenade med uppdragen som överkommendant i Sthlm 1871–82 och chef för Livgardesbrigaden 1872–80. Han befordrades till generalmajor 1863 och till generallöjtnant 1874. Samuel S hade befattningar vid hovet, bl a som förste hovmarskalk från 1849, och blev 1878 serafimerriddare. Hans bror Ulrik Fabian S (1812–98) tjänstgjorde vid Livgardet till häst där han blev sekundchef 1856. Generalmajor i armén 1861 var han 1864–72 kavalleriinspektör och 1870–85 chef för Stuteriöverstyrelsen. Han utnämndes till generallöjtnant i reserven 1882. Fabian S verkade för förbättringar av utrustning och övningsverksamhet inom kavalleriet; särskilt uppmärksammade han ridutbildningen och hans namn är nära knutet till inrättandet av Ridskolan på Strömsholm 1868. Han hade ett antal kommittéuppdrag inom sitt fackområde och var 1873-81 militär ledamot av Högsta domstolen. Ytterligare en son till S, Lars Gustaf (Gösta) S (1815–1914), gjorde sin huvudsakliga insats inom det militära förvaltningsväsendet. Som generalintendent i Krigskollegium (tf 1853, ord 1858) sällade han sig till kritikerna av denna myndighet och verkade med framgång, bl a inom 1861 års lantförsvarskommitté, för kollegiets omvandling till en arméförvaltning. Sedan en sådan organisationsförändring genomförts 1865 kvarstod han som generalintendent och chef för arméförvaltningens intendentsdepartement dll 1883. Han lämnade 1858 sitt regemente, Andra livgardet, som kapten men blev i armén överste 1862, generalmajor 1864 och generallöjtnant i reserven 1882. Med Gösta S utslocknade den grevliga ätten S på svärdssidan.

Författare

Leif Gidlöf



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handhar efter Johan August S i KB (ms, inkomna brev o handhar, kopieböcker, utgående skriv:er m m), RA (Sandelska saml: enstaka brev), KrA (Sandelska arkivet: bl a fullm:er, order, ekon handhar), BFA (brev-växl mellan S o Karl XIV Johan). - Brev från S i KB (bl a till L v Engeström o C N af Klercker), LUB (bl a tillj De la Gardie o F A Ewerlöf), RA (bl a till C v Stedingk o G F Wirsén samt många till A v Hartmansdorff o C F Posse), UUB (bl a många till C G d'Albedyhll), KrA (bl a till G Kv Döbeln, B U v Knorring o G A Montgo-mery) o i arkivet på Säby, Aspö, Söd (ull A U Wrangel; tr i HT 1886, s 177-183).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biografica o Arméns pensionskassa, vol 38 o 47, KrA. E Adelsköld, J A S som riksståth i Norge 1818-1827 (otr lic:avh, StH, 1946).

C A Adlersparre, Anteckmar om bortgångne samtida, 3 (1862); S Andgren, Konung o ständer 1809-1812 ... (1933); P G Andreen, Politik o finansväsen från 1815 års riksdag till 1830 års realisationsbeslut, 1 (1958); dens, Gustaf Fredrik Wirsén: 1779-1827 (1987); Y Blomstedt, Johan Albrecht Ehrenström (1966); H E Charlotta, Dagbok, 8-9 (1939-41); J R Danielson (Kalmari), Finska kriget o Finlands krigare 1808-1809 (1897); dens, Stats- o samhällsliv i Finland under gustavianska tiden, 2 (1925); FBH; E Forssberg, Karl August, gustavianerna o 1809 års män (1942); F M Franzén, Tal vid hans excellens ... fältmarskalken ... grefven herr J A S:s jordfästn i Clara kyrka den 1 febr 1831 (1831); E Hornborg, Fänrik Ståls sägner o verkligheten (1954); dens, När riket sprängdes (1955); T Höjer, Carl Johan i den stora koalitionen mot Napolen (1935); dens, Carl XIV Johan, [3] (1960); A Jansson, Försvarsfrågan i sv politik från

1809 till Krimkriget (1935); Karl XIV Johan, Brev till riksståth J A S 1818-1827, ed E Adelsköld (HH 35;2, 1955); H Koht,J AS (NBL, 12,1954); KSvea livgardes hist 1719-1976 (1976); C O Mörners relation av år

1810 om resan till Paris o tronföljarvalet i Örebro, ed M o A Mörner (2000); Y Nielsen, Af Norges nyere historie: grev Sandel's statholderskab 1818-1827 (1873); dens, Lensgreve Johan Caspar Herman Wedel Jarlsberg, 3, 1815-1840 (1902); W Odelberg, Vice-amiral Carl Olof Cronstedt (1954); M v Plåten, Runebergs Sandels (Tvistefrågor i sv litt:forskn, 1966); S Ramel, Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814 (1997); N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1776-1850 (1950); B Steckzén, Krigs-kollegii hist, 2-3 (1937); Sveriges krig åren 1808 o 1809, 1-9 (1890-1922); E S Tigerstedt, Biogr anteckn:ar om Savolax brigadens män 1808-1809 (1908); L Tingsten, Huvuddragen av Sveriges yttre pol, krigsförberedelser m m 1809-1813 (1923); dens, Huvuddragen av Sveriges yttre pol aug 1813-jan 1814 (1924); dens, dito febr-aug 1814 (1925); S M Waller, Georg Carl v Döbeln (1947); E 0stvedt, Christian Magnus Falsen (1945). - Samuel S (1724-S4): Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 13 (1847); B Boéthius o Å Kromnow, Jernkontorets hist, 1-2:1 (1947-68); S Lindroth, VA:s hist 1739-1818, 1-2 (1967); C Lindskog, Clas på hörnet: skildnar från trakten kring Roslagstull (1932); SMoK. - Samuel (1810-92), Fabian o Gösta S: N Fischerström, Ridskolan å Strömsholm ...: minnesskr (1918); J Kle-berg, Krigskollegii hist: biogr anteckmar 1630-1865 (1930); dens, Arméförvaltmen: biogr anteckmar 1866-1930 (1936); SMoK; B Steckzén, Krigskollegii hist, 2-3 (1937).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan August Sandels, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6339, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6339
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan August Sandels, urn:sbl:6339, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se