Meriter

3 Santesson, Gertrud Paulina (Ninnan), kusins sonsons dtr till S 1, f 14 dec 1891 i Fjärås, Hall, d 14 jan 1969 i Sthlm, Ad Fredr. Föräldrar: godsägaren Berndt Ehrenfried S o Edith Elisabet Bergman. Elev vid FrKA:s lärov sept 11–13, studerade i Paris 13–14, vistades i London 31–36. Skulptris, tecknare.

G 18 okt 1917(–28) i Sthlm, Joh, m konstnären Gustaf Adolf Engelbert Nordström (E Bertel-Nordström), f 19 april 1884 i Hfors, d 22 aug 1967 i Sthlm, Hägersten, son till gårdsägaren Gustaf Edvard Engelbert N o Josefina Olivia Lindroos samt senare g m sångerskan Alice Margareta Högfors.

Biografi

Ninnan S växte upp i en välbärgad familj där salongskulturen präglade umgänget och där färdigheter som att teckna och författa var ett självklart inslag. För S kom det konstnärliga intresset att ta överhand och vid 18 års ålder började hon ägna sig åt skulptur. Hon studerade för Sigrid Blomberg (bd 5) och en kortare tid vid Tekniska skolan i Sthlm. Efter två års förberedande studier antogs S som aspirant vid FrKA och vid högtidsdagen i maj 1912 blev hon uppflyttad till den lägre skulpturskolan. Konstakademins undervisning var emellertid inte i fas med den unga generationen och en protest lämnades till lärarrådet med önskemål om förändringar. S var en av de elever som undertecknade skrivelsen. Till de mer uppmärksammade kraven hörde slopandet av tygstycket som dolde de manliga modellernas kön men den avgörande skillnaden mellan eleverna och akademin var synen på konstnärlig frihet och individualitet. S:s tid vid akademin blev inte särskilt lång, troligen just på grund av denna motsättning. Tillsammans med Lisa Bergstrand for S till Paris hösten 1913 där Siri Derkert senare förenades med dem.

I Antoine Bourdelles undervisning mötte S ett förhållningssätt som mer svarade mot hennes förväntningar. Bourdelle uppmanade sina elever att ständigt se med nya ögon, att inte skaffa sig en metod för sitt arbete. För S som flytt den auktoritära undervisningen vid akademin i Sthlm blev dessa råd en bekräftelse på det riktiga i att söka efter ett eget förhållningssätt. Om sin egen utveckling skrev hon vid denna tid: "Jag började studera naturen, därefter övergick jag till förenklingen - men ej förrän jag kände mig själv, så jag visste jag kunde stå naiv och sanningsenlig inför naturen." Paris innebar också upplevelser av både gammal och modern konst. I Louvren gjorde den egyptiska och assyriska konsten vid sidan om Nike från Samothrake ett djupt intryck på henne. Av samtida skulptörer beundrade hon Rodin men hon kände också en viss reservation inför hans konst. S:s tveksamhet bottnade dock inte i en modernistisk hållning - kubism och futurism var henne ännu främmande - utan snarast i preferenser för en monumental och förenklad stil.

Erfarenheterna från Paris hade också betydelse i ett annat avseende. Hos Bourdelle möttes S av en positiv inställning dll kvinnor som konstnärer - en attityd som inte alltid var lika självklar bland hennes manliga kollegor eller i samhället i övrigt. Som ung tycks S ha haft ett gott självförtroende och hon fick också en rad upp- drag men med åren kom självkritiken, och tilltron till det egna skapandet sviktade. Vänskapsbanden med andra kvinnliga konstnärer kom i det läget att bli avgörande för S. Det var en vänskap som inkluderade både gemensamma bekymmer om vardagen och det konstnärliga arbetet. Till den närmaste kretsen hörde Lisa Bergstrand, Siri Derkert, Mollie Faustman, Vera Nilsson, Maja Braathen och Naima Wifstrand.

S bosatte sig i Sthlm. Ateljén på Tegnérgatan 37 blev från 1910-talet den fasta punkten i hennes tillvaro. Hon lyckades etablera sig som skulptör och deltog i olika utställningar och i tävlingar om offentlig utsmyckning, och hon fick dekorativa och monumentala uppdrag. Med Viktor Rydbergsmonumentet i Gbg 1930 mötte S emellertid kritik och det antyddes även att hon skulle ha plagierat sin medtävlares förslag. I vilken utsträckning detta påverkade S är oklart men med 1930-talet drog hon sig tillbaka och inledde en ny fas i sitt konstnärskap. Tillsammans med Naima Wifstrand bosatte hon sig i London under ett par år och arbetade där med porträttskulptur. Hon såg modern konst och entusiasmerades av bl a Picasso, Braque och Matisse. Avståndet till hennes ungdoms beundrade konst hade ökat och Bourdelle, konstaterade hon, var "nästan akademi" vid sidan om Jacob Epstein - en konstnär som hon just upptäckt.

Det blev ytterligare två längre studieperioder i Paris för S:s del. Det var viktigt för henne att ta del av samtidens konst och orientera sig i de nya strömningarna och - framför allt - att arbeta utanför den egna ateljén. Under sin vistelse i Paris 1946-47 kom hon för första gången i kontakt med Germaine Richiers skulptur och hon sökte också upp skulptrisen. S såg i Richiers arbeten en skulptur som handlade om formen men som inte var abstrakt, något som också kan gälla som beskrivning av S:s egna arbeten. I början av 1950-talet var hon återigen i Paris och arbetade denna gång i Ossip Zadkines ateljé. Enligt S var Zadkine en krävande men inspirerande lärare.

S:s tidiga produktion karaktäriseras av en viss traditionalism i val av motiv och i utförande. Det hänger delvis samman med verkens funktion av offentliga utsmyckningar. Hon anpassade helt enkelt sina skulpturer till den kontext de skulle ingå i. Erik Dahlbergsreliefen i Gbg från 1915–16 är hållen i en stiliserad, sträng stil som hör hemma i nationalromantiken vilken också präglar den miljö för vilken reliefen var utförd. På samma sätt knöt S an till rummet i sin utsmyckning av Masthuggskyrkan i Gbg på 1920-talet. Där utgör det medeltida gotiska formspråket klangbotten. Altarskåp, krucifix och de två fristående skulpturerna föreställande Maria och Johannes utmärks av skulptural enkelhet och en nästan naiv formuppfattning. Enkelheten återkommer även i Viktor Rydbergsmonumentet. I enlighet med den avbildade författarens idealistiska livshållning har klassicismens formspråk fått utgöra den stilistiska förebilden.

Gemensamt för S:s tidiga verk, även då det gäller hennes mindre skulpturer, är förenklingen och stiliseringen. Hon är såtillvida tidstypisk i sin strävan bort från realistisk modellering och återgivning med betonande av de förmäla kvaliteterna istället.

Den konstnärliga omorientering S inledde på 1930-talet kom att leda henne till en intimare motivsfär med porträtt som huvudsaklig genre. Från att tidigare ha huggit ut dem i trä övergick hon till att bygga upp sina skulpturer i lera, vilket gav en större frihet. Denna var en förutsättning för hennes arbete. Hon formulerade själv sin uppgift: "Jag är fängslad av människor, för människor utvecklas ständigt. Jag vill fånga deras egenskaper, deras intellekt i skulpturens bundna form." Motsättningen mellan skulpturens fixerade form och den flyktiga själsliga rörelsen i ett ansikte uttrycktes hos S genom en adderande teknik där små lerklumpar fogades samman utan att modelleras till en slät yta. Arbetssättet ger intryck av rörlighet och har en närmast målerisk effekt. I hennes sena skulptur drevs denna teknik till sitt starkaste uttryck, t ex i porträttet av Naima Wifstrand från 1968 och i det mindre porträttet i helfigur av konstnärskollegan Maj Bring. Under senare år ställde S även ut sina teckningar, som visar samma avskalade, rörliga formuppfattning och känslighet i återgivningen. Hon tecknade porträtt och landskapsbilder, oftast från Halland, där hon alltsedan ungdomen tillbringade somrarna.

S var omvittnat disciplinerad och självkritisk i sitt arbete vilket emellanåt slog över i dåligt självförtroende. Sedan hon på 1930-talet dragit sig tillbaka deltog hon sällan i utställningar. I unga år hade S däremot varit aktiv i gruppen Optimisternas utställningar och ställt ut tillsammans med sin make. Det var först under senare delen av sitt liv S återigen framträdde i några uppmärksammade utställningar, bl a på Färg och Form 1960; en sista utställning på Gummesons konstgalleri 1969 hann hon själv aldrig uppleva då hon avled under förberedelserna.

I konstkritik och andra texter nämns ofta S:s namn tillsammans med den mer namnkunniga Siri Derkert. De var konstnärligt befryndade med varandra och tillhörde båda en generation kvinnor som fick kämpa för sitt konstnärskap. S hör till de kvinnliga konstnärer som knappt är nämnda i den konsthistoriska litteraturen trots den erkänsla hon vann i sin samtid som konstnär. S erhöll emellertid få offentliga erkännanden; en handfull större stipendier kom henne dock till del, bla Sthlms stads kulturstipendium 1952 och Statens konstnärsbelöning 1965.

Författare

Maria Görts

Arkivuppgifter

Brev från S i GUB o i KB (bl a till Liv Derkert o många, 236 st, till Siri Derkert).

Källor och litteratur

Källor o litt: B Brecht (övers E Santesson), Betraktande av konst o konsten att betrakta: anteckn:ar till en skulptur av N S (otr ms), KB.

"Den otroliga verkligheten": 13 kvinnliga pionjärer, ed L Robbert (1994); B Hansson, Kamratporträtt (1984); SKL o där anf litt; R Söderberg, Den sv konsten under 1900-talet (1970); dens, Siri Derkert (1974).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
G Paulina (Ninnan) Santesson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6357, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maria Görts), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6357
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
G Paulina (Ninnan) Santesson, urn:sbl:6357, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maria Görts), hämtad 2024-04-25.