Inge Schiöler

Född:1908-03-10 – Strömstads församling, Västra Götalands län
Död:1971-04-27 – Stockholms domkyrkoförsamling, Stockholms län

Målare, Tecknare


Band 31 (2000-2002), sida 546.

Meriter

Schiöler, Inge, f 10 mars 1908 i Strömstad, d 27 april 1971 i Sthlm (kbf i Strömstad). Föräldrar: författaren o banktjänstemannen Severin Otto Rudolf S o musiklärarinnan Anna Maria Norin. Realex i Strömstad 25, studerade vid Slöjdfören:s skola i Gbg 25–26, vid Gbgs musei rit- o målarskola 26–29, vid Bror Hjorths (bd 19) o Nils Möllerbergs (bd 26) konstskola i Sthlm 32. Målare, tecknare. – Ogift.

Biografi

S:s far, Severin Otto Rudolf S (1880–1957), avslutade 1923 en gärning som chef för ab Gbgs banks avdelningskontor i Strömstad för att bli författare på heltid. Under pseudonymen Jörgen Block utgav han ett flertal diktsamlingar med en allt mer påtagligt markerad religiös inriktning men framträdde också med barnböcker i sagoton och även med två romaner ägnade ensamma människors problem. Störst framgång rönte han med en västerbottensskildring i romanform, Elin Hake, lärarinna (1933). Med ett stort intresse för botanik och mykologi var Severin S en skicklig växtfotograf, och han svarade för flera fackböcker på dessa områden.

Inge S:s uppväxtmiljö har beskrivits som en god grogrund för vad som blev hans stora intressen - konstnärlig verksamhet och natur. Redan i unga år började han teckna och måla akvareller, bl a inbjudningskort och reklambilder. Långa promenader i omgivningarna och utflykter till havs var betydelsefulla inslag såväl i barndomen som senare i livet. Efter real-examen påbörjade S sin konstnärliga ut- bildning vid Slöjdföreningens skola i Gbg men övergick, möjligen med hjälp av rekommendationer från Otte Sköld, till Gbgs musei rit- och målarskola, där Tor Bjurström var lärare. Familjen hade ringa möjligheter att finansiera utbildningen, men ekonomisk hjälp gavs av en släkting på moderns sida, bankdirektören Oscar Rydbeck (s 12), som kan sägas ha varit hans mecenat. I ett senare skede understöddes han av en annan släkting till modern, Gösta Olson (bd 28), innehavare av Sv-franska konstgalleriet i Sthlm, där S:s verk frekvent utställdes.

Av studiekamrater har S beskrivits som ambitiös och viljestark, tystlåten och skygg. Det senare till trots tycks han ha haft god kontakt med framför allt Rangvald Magnusson, Inga Englund-Kihlman, Karin Parrow och Erling Arlingsson. Liksom de flesta av sina generationskamrater säges S ha tagit intryck av målningar av de internationellt välkända konstnärerna Pierre Bonnard, Paul Cézanne, Edvard Munch och Vincent van Gogh liksom av Carl Kylberg, Karl Isakson och Gösta Sandels. Läraren Bjurström uppmanade dock eleverna att finna sig själva och utgå från egna synintryck. Mycket talar också för att den omedelbara synupplevelsen för S var primär i arbetsprocessen. Bjurström betonade även det viktiga med formalt genomarbetade kompositioner, något som präglar de flesta av S:s målningar. Vid elevutställningarna både 1927 och 1929 fick hans verk god kritik och omnämndes särskilt.

Svårigheten att försörja sig på måleri föranledde S att fundera över framtida yrkesval. Bland möjligheterna inräknade han såväl att bli telegrafist som att arbeta på Orrefors glasbruk. Sommaren 1928 tjänstgjorde han som mässuppassare på ett ångfartyg men fann inte sjömansyrket lämpligt. Genom ekonomiskt bidrag från Rydbeck gavs han möjligheter till en utrikes studieresa 1930–31, den enda han företog. I Paris besökte han de fria akademierna Maison Watteau och Grande Chaumiére, där han, liksom andra skandinaver, tecknade och målade efter modell. Han vistades även en tid i Spanien. Konstnärligt resulterade resan i några oljemålningar och ett flertal akvareller. Hösten 1931 flyttade S till Sthlm, där han blev granne med Sven Erixson och även fick kontakt med flera personer ur det sv konstetablissemanget. Stockholmsvistelsen har beskrivits som en arbetsmässigt mycket intensiv period, innefattande bl a vidareutbildning vid Bror Hjorths och Nils Möllerbergs konstskola på Mäster Samuelsgatan. Sommaren 1932 tillbringade S i Strömstad och utförde där ett tjugotal landskapsmålningar med motiv från stadens omgivningar och från Koster. Höst och tidig vinter tillbringades i Sthlm, men på inrådan av sin syster flyttade S i början av 1933 tillbaka till Strömstad, där han fick disponera en ateljé i stadens rådhus. En dag i juni s å förstörde han i stort sett alla målningar som fanns i ateljén, varpå följde en tid av konstnärlig overksamhet. S intogs för psykiatrisk vård, en sjukhusvistelse som kom att sträcka sig ända till 1960. Det konstnärliga skapandet återupptogs inte förrän 1942, men under mellanperioden visades hans verk på ett flertal större utställningar, och man kan tala om ett erkännande på bred front. Även om han i detta skede inte skapade något var han mycket intresserad av utställningarna och särskilt dagstidningskritiken.

När S åter började teckna och måla akvareller, vanligen på block, tidningar och toalettpapper, hämtades motiven huvudsakligen från den omedelbara omgivningen. Några av dessa verk utställdes på Sv-franska konstgalleriet 1943 och erhöll en positiv kritik. En sista större utställning där 1950 mötte dock ett mer blandat gensvar; bl a framfördes misstankar om spekulation från galleriägarens sida. Därefter såldes S:s verk i stor utsträckning genom familjens försorg tills Gunnar Hjorthén på Galleri God Konst i Gbg 1955 tog hand om försäljning och utställningsverksamhet. På grund av ökade försäljningsframgångar kunde familjen bygga ett hus åt S på Syd-Kosters nordvästra del, där han tillbringade den mesta tiden under de alltmer frekventa permissionerna. Hans arbetstempo var vid dessa tillfällen periodvis intensivt.

S försöksutskrevs från sjukhuset 1960, vilket i praktiken innebar att han aldrig behövde återvända. Arbetstempot blev något lugnare genom att han nu kunde tillbringa all sin tid på Syd-Koster. Färgerna i målningarna från denna period är intensiva, med markanta och ibland dominerande inslag av ultramarin, smaragdgrönt och violett. Han tycks ha målat alla bilder utomhus och motiven är hämtade från den omkringliggande naturen och från havet. En påtaglig förändring i S:s privatliv skedde 1967, då han förlovade sig. Därefter tillbringade han vintrarna i Sthlm och somrarna på Syd-Koster. En stor utställning genomfördes 1968 på Konstnärshuset i Sthlm, med 70 verk från åren 1944–67. Den resulterade i mycket goda recensioner och gjorde samtidigt klart att sjukdomen inte nedsatt hans förmåga till kvalificerat skapande.

S inbegrips vanligen i benämningen Göteborgskolorister. Dessa bildade dock ingen formell gruppering; begreppet användes troligtvis inte förrän 1939 och blev helt etablerat först genom antologin Göteborgskolorister (1948). Vilka konstnärer som inbegrips i begreppet är något oklart, men en vanligt förekommande utgångspunkt är att de varit elever till Tor Bjurström på Gbgs musei rit- och målarskola. Denna definitionsgrund är dock inte sällan otillräcklig. S hör emellertid till dem som alltid inräknas och vars måleri nämns som centralt. Med kolorism avses att just färgen är primär i ett expressivt uttryck, vilket karaktäriserar konstnärer som Ivan Ivarson, Ragnar Sandberg och S.

S arbetade huvudsakligen med målningar i olja, akvarell och gouache samt med teckningar. Mot slutet av sitt liv gjorde han två serier med grafiska blad. Han utförde aldrig några monumentaluppdrag. I och med att S före 1950-talets mitt sällan daterade sina verk, har en viss osäkerhet beträffande den exakta kronologin uppstått. Målningarna från studietiden och de närmast därpå följande åren präglas, inte förvånande, av mångfaldiga gestaltningssätt. Färgmässigt mörka och välbalanserade kompositionsstudier, avbildande stilleben och modeller, varvas med naturscener där färgen drivs upp i klarhet och styrka. Gemensamt för de allra flesta av S:s oljemålningar är att han uttryckt sig genom breda, tjocka penseldrag.

Under vistelsen i Sthlm 1931–33 utförde S några målningar av stadsvyer, exempelvis Stadens utkant, vilket inte annars är vanligt i hans produktion. Även några inlevelsefulla porträtt hör till undantagen. Överhuvudtaget finns förhållandevis få figurframställningar i konstnärens oeuvre. Från denna period finns dock porträtt av bl a Åke Gustafsson och Ewert Lundgren, samt ett självporträtt, samtliga vittnande om god psykologisk iakttagelseförmåga. Från tiden i Sthlm härrör några av S:s mest intensiva modellstudier, t ex de båda versionerna av Rödhårig modell samt Zigenerskan, med en hektisk, nästan vild, penselskrift. Sommarmånaderna i Strömstad resulterade i ett tjugotal landskaps-och havsmotiv. Dessa vittnar om en påtaglig variationsrikedom beträffande teknik. På vissa målningar har färgen anlagts fläckvis, på andra medels slingor och streck i olika riktningar. På så sätt modelleras en dynamik fram, vilken förstärks av att de klara och starka färgerna anläggs bredvid varandra på duken och därmed blandas i betraktarens ögon.

När S 1942 åter började arbeta konstnärligt, först med teckningar och så småningom med akvareller, gouacher och i olja, hämtades motiven huvudsakligen från den omedelbara omgivningen. De består exempelvis av blommor, fåglar och vyer från sjukhusparken. Men han gestaltade även några bibliska motiv, Maria med Kristusbarnet, Korsbärandet, Korsfästelsen och Pingstundret, samt vad som tolkats som Diana, och därutöver finns bevarad en teckning föreställande en naken kvinna och tre svanar. Dessa bilder kan dock inte hänföras till vad man vanligen menar med sjukdomskonst, dvs bilder sprungna ur syner, hallucinationer eller svårtydbara fantasier. Inte heller ett självporträtt, utfört i olja, från 1946, tyder på en förvrängd självuppfattning. Även de brev som S skrev till modern och systrarna, och som bevarats, är innehållsmässigt normala och klara, berättande om vardagen och inte sällan om konstnärlig verksamhet.

Av de sista 15 årens målningar är de allra flesta utförda utomhus, med motiv från Koster och Strömstadstrakten. S hade ingen egentlig ateljé och gjorde tydligen inga efterbearbetningar utan avslutade verken direkt ute i naturen, under en och samma session. Troligtvis planerade han heller inte arbetet med hjälp av skisser utan målade "alla prima". Det finns inga skisser bevarade, och S själv nämnde aldrig några. Han använde sällan staffli, utan antingen stödde han duken mot något eller lade den direkt på marken. Från början av 1960-talet ökas färgintensiteten än mer, och med tjock påläggning och svällande former optimeras suggestionskraften i natur- och havsscenerierna. Vissa verk tenderar att närma sig abstraktionen, såsom i Granithällar (1970), men genom harmoni och balans mellan de starka färgerna, liksom mellan färg och form, uppnås en grundläggande stabilitet och en närmast fysisk närvarokänsla, långt ifrån upplösningen.

Många av S:s verk uppvisar en homogenitet beträffande motivval men blir aldrig till upprepning. Snarast präglas de av en färg- och formmässig mångfald, spelande över en rik skala. Det förefaller som om den omedelbara upplevelsen och den sinnliga erfarenheten av det sedda varit en viktig utgångspunkt för S och att hans spontanitet, där färgen ger uttryck för kraftfull friskhet, är baserad på iakttagelse och träning. Om S kan med viss säkerhet sägas att liv och måleri var starkt integrerade.

Författare

Anders Nodin



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s saml i GUB. - Brev från S i LUB o i RA (till O Rydbeck).

Källor och litteratur

Källor o litt: T Bergmark, I S: akvareller o färgkrit-teckmarfrån 1942 (1969); KHjern, Valands konstskola (1972); IS, ed V Överland (1994); E Liden, Expressionismen o Sverige; expressionistiska drag i sv måleri från 1910-talet till 40-talet (1974); N Ryndel, I S (1972); dens, Ivan Ivarson, Ragnar Sandberg, Åke Göransson, I S; fyra färglyriker från västkusten (1984); SKL o där anf litt; J Werner, Nils Nilsson (1997).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Inge Schiöler, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6382, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Nodin), hämtad 2019-10-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6382
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Inge Schiöler, urn:sbl:6382, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Nodin), hämtad 2019-10-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se