Fredrik Wilhelm Scholander

Född:1816-06-23 – Maria Magdalena församling, Stockholms län
Död:1881-05-09 – Klara församling, Stockholms län

Författare, Arkitekt, Akvarellmålare


Band 31 (2000-2002), sida 592.

Meriter

Scholander, Fredrik Wilhelm, f 23 juni 1816 i Sthlm, Maria, d 9 maj 1881 där, Klara. Föräldrar: kamreraren Georg Fredrik S o Catharina (Karin) Rebecca Nyström. Elev vid FrKA:s byggnads- o teckningsskolor 31, murarlärling 32, gesäll i murarskrået 35, konduktör vid k slottsbyggnaden i Sthlm 26 mars 36, e o konduktör vid Överintendentsämbetet 26 april 36, ord 16 juli 44, e o konduktör vid Sthlms stads byggnadskontor 38, erhöll FrKA:s stipendium för utrikes studieresor 11 sept 41, v prof i byggnadskonst vid FrKA 27 febr 47, ord med K M:ts fullm från 12 dec 48, arkitekt vid Drottningholms o Svartsjö k lustslott 17 juli 47–57, tf lär vid FrKA:s högre ornamentskola 21 juli 48, ord 25 maj 50, VA:s arkitekt 13 dec 48–31 dec 55, led av komm ang hospitalsväsendets förbättrande nov 49–juli 50, tf hovintendent vid k slottsbyggnaden 3 jan 50–28 febr 73, tf dir för FrKA:s lärov periodvis 19 mars 51–sept 55, skattmästare 31 maj 51–66, sekr där från 15 sept 68, arkitekt vid Överintendentsämbetet 18 maj 55, tf intendent 23 jan 63, intendent där från 18 juni 64, arb:chef vid nationalmuseibyggnaden 64–66, led av NM:s konstavd:s nämnd 65–19 nov 75. – Agré vid FrKA våren 40, LFrKA 46, LVHAA 71, fil hedersdr vid UU 6 sept 77, LVVS 78.

G 15 maj 1851 i Sthlm, Hovförs, m sin kusin Catharina (Carin) Sofia Nyström, f 21 okt 1830 där, ibid, d 19 april 1912 där, Ad Fredr, dtr till professorn o intendenten Per Axel N (bd 27) o Eva Sophia Rung.

Biografi

Faderlös vid nio års ålder togs S omhand av sin morbror, arkitekten Axel Nyström (bd 27), som åtog sig att vara hans målsman. Efter tre terminers skolgång vid Strängnäs läroverk skrevs han, på tillskyndan av morbrodern, in vid FrKA som elev i den förberedande byggnadsskolan. Studierna varvades med praktiskt arbete. I fem somrar deltog han som murarlärling vid byggnadsarbeten i Sthlm, däribland vid det s k Dybeckska huset vid Brunkebergstorg, ritat av Nyström. 1840 avslutades utbildningen och året därpå erhöll S det resestipendium som möjliggjorde en mångårig studieresa utomlands. Resplanen bestämdes av morbrodern och lades upp efter samma fransk-romerska linje som denne själv följt under sin studieresa 1819–25: först Frankrike, sedan Italien.

I Paris studerade S, liksom tidigare Nyström, hos Hippolyte Lebas, där eleverna i hårt tempo fick tävla om att göra projektritningar enligt förelagda uppgifter. Huvudvikten i undervisningen lades vid renässsansens byggnadskonst, i vilken Lebas såg den bästa förebilden för modern arkitektur. Med flera elever knöt S vänskapsband för livet, främst Charles Garnier, skaparen av det blivande Operahuset i Paris. 1843 fortsatte S till Italien. Här som överallt utförde han uppmätningar, teckningar och akvareller; få sv arkitekter har efterlämnat en så stor, konstnärligt värdefull samling skisser från sina utlandsstudier. Merparten – 1100 stycken – finns på NM.

Under resan, som varade 1841–46, hade S till FrKA i Sthlm som ett av de obligatoriska studieproven sänt förslagsritningar till ett Nationalmuseum vid Kungsträdgården. S beskrev i efterhand sitt förslag, utfört i Paris 1843, som "ett ur luften gripet projekt", men för Överintendentsämbetets chef Michael Gustaf Anckarsvärd (bd 1) och dess ledande tjänsteman Axel Nyström kom det lägligt. Ämbetsverket, som 1840 fått uppdraget att utreda hur K Museums lokalbehov skulle tillgodoses, föreslog nybyggnad, och i skrivelse till K M:t 1844 bifogades S:s förslag, vilket därefter bilades propositionen till 1844–45 års riksdag. Sedan riksdagen 1845 fattat det slutgiltiga beslutet att bygga ett Nationalmuseum och KM:t på våren 1846 bestämt att platsen skulle bli Kyrkholmen intill Blasieholmen (den nuvarande platsen) uppmanades S att snarast bege sig till Sverige för att inom Överintendentsämbetet biträda med omarbetningen av ritningarna. S återvände och utförde ensam det andra förslaget till museibyggnad, denna gång för placering på Kyrkholmen. Det framlades i jan 1847, och med ledning av detta inleddes grundläggningen.

Kritiken mot förslaget växte sig emellertid stark och föranledde Oscar I att begära att en utländsk expert skulle granska ritningarna. Samtidigt erhöll Överintendentsämbetet nya direktiv om utformningen, vilket tvingade S att i hast göra ett tredje förslag, presenterat sommaren 1847. Kort därpå uppdrogs granskningen av ritningarna till den tyske arkitekten Friedrich August Stuler, vars Neues Museum vid denna tid uppfördes i Berlin. Stulers i och för sig hovsamma anmärkningar ledde till att kungen helt förkastade Överintendentsämbetets och därmed S:s förslag. I stället fick Stiller själv uppdraget att rita det nya Nationalmuseum, och till arbetsledare när bygget påbörjades utsågs kaptenen Johan Kleen (bd 21).

Det dramatiska misslyckandet i museifrågan blev en stor prestigeförlust och besvikelse för ämbetsverket och för S. Men kritiken hade inte bara gällt ritningarna som sådana; dels hävdades att S var alltför oprövad som arkitekt och att nepotism kunde föreligga, dels fanns det en misstänksamhet mot Överintendentsämbetet, ej minst artikulerad av de tekniskt kunniga ingenjörsofficerare som torde ha haft kungens öra. För S blev emellertid insikten om att det i Sverige saknades kompetens för så krävande uppdrag en sporre när han 1848 utnämndes till ordinarie professor i den högre byggnadsskolan vid FrKA.

På denna post efterträdde han Axel Nyström, som innehaft den sedan 1832. Under 1840-talet hade denne redan börjat reformera undervisningen för att anpassa den till kraven på en mera praktisk och samhällsnyttig inriktning. S ville förena det estetiska med det praktiska. Hos sina elever inskärpte han kravet på enkelhet och klarhet hos en byggnad. Renässansen var rättesnöret, liksom kravet på symmetri och mittpartiets dominerande roll; "sedan må var och en göra vad honom bäst synes och lyster". Hans mer än tre decennier som lärare blev lyckosamma, och han utbildade en hel generation av framstående arkitekter, däribland Isak Gustaf Clason (bd 8), Herman Holmgren och Helgo Zettervall. Även finländare utbildades hos S, bland dem Jac Ahrenberg, Carl Theodor Höijer och Frans Sjöström. Men trots genomförda reformer riktades efter hand kritik från industriidkare och tekniker som ansåg att undervisningen för litet svarade mot moderna behov. En statlig kommitté tillsattes, och följden blev att arkitekturundervisningen 1877 flyttades över till den s å grundade Tekniska högskolan. Kvar vid akademin blev endast den högre byggnadsskolan. För S blev detta den andra djupa besvikelsen i en för övrigt lyckosam karriär. S:s liv var nära sammanknutet med Axel Nyströms, både professionellt och personligt. Utöver professuren efterträdde S Nyström också på två andra viktiga poster: som intendent i Överintendentsämbetet och som FrKA:s sekreterare. Detta innebar att klanen Nyström/Scholander under närmare 40 år kom att fungera som administrativa nyckelgestalter i sv konstliv och byggande. Därtill kommer att S äktade en dotter till Axel Nyström, vilket innebar att hans morbror också blev hans svärfar.

Som akademisekreterare kom S, liksom Nyström, att helt dominera administrationen. Det var han som hade ansvaret för konstnärerna, stipendiaterna och skriftväxlingen med regering och myndigheter. Om företrädaren hade styrt med järnhand, styrde S med lampor, på en gång välvilligt och bryskt rättframt. Det kunde någon gång leda till konflikter, t ex med Ernst Josephson (bd 20) 1878. Men som en röd tråd i hans verksamhet vid akademin löpte hans bekymmer för elevernas framtid. Han ansåg att staten genom sin snåla inköpspolitik gjorde alldeles för litet för konstlivet med påföljd att konstnärerna måste lämna landet. En viktig medarbetare hade S i professorn i målarkonst Johan Christoffer Boklund (bd 5), som 1867 blivit akademins direktör; båda intog viktiga positioner i konstnärskretsen kring Karl XV. S:s syn på den samtida konsten var emellertid konservativ. Han tog avstånd från såväl düsseldorfskolan som det nya landskapsmåleriet och satte historiemåleriet som främsta rättesnöre för eleverna. Att S ändå uppmärksammade det nya, särskilt i Frankrike, framgår av hans sekreterarberättelser vid akademins årshögtider. 1870 lovprisade han Courbet och i årsredogörelsen 1878 visade han att han hade en klar bild av impressionismen.

S:s verksammaste tid som skapande arkitekt inträffade under 1850- och 60-talen. Hans arkitektur är påfallande odogmatisk. I produktionen ingår tre skolbyggnader: Visby läroverk (1855–59), Teknologiska institutet i Sthlm (1860–63) och läroverket i Uppsala (Katedralskolan) (1867–69). För läroverket i Visby valde S en stildräkt som skulle anpassa sig till stadens medeltida traditioner, men genom att hela två kvarter måste friläggas för att ge plats åt den stora, rektangulära byggnadskroppen gjordes ett mycket drastiskt ingrepp i den medeltida stadsplanen. Planlösningen visade sig snart ha brister. Men S tog lärdom av sitt första försök och lyckades desto bättre med de två andra skolhusen. De är funktionella byggnader med tätt sittande stora och höga fönster som vittnar om att behovet av att få in så mycket ljus och luft som möjligt i lärosalarna tillgodosetts. Uppsalaläroverket blev med sin planlösning mönsterbildande. En betydande byggnad är länsresidenset i Kristianstad (1857–60), i vilken stram monumentalitet förenas med sparsmakad dekor. S ritade även flera bostadshus. Barclayska huset i Sthlm, byggt 1857 och rivet 1916, var en elegant tvåvåningsbyggnad med rundat hörn mot Kungsträdgården, medan Warodellska huset vid Drottninggatan, ett hyreshus uppfört 1853–55, har tyngden av ett romerskt palats. Palladiansk villastil präglar Sörby herresäte (1858) i Östergötland, medan Sjöholms slott i Södermanland (1863-64), rivet 1969, bar holländsk stildräkt.

En särställning i S:s verk intar Synagogan vid Wahrendorffsgatan i Sthlm (1867–70), som innanför sina höga, nästan avvisande murar krönta av konsolgesimser har ett stort, luftigt gudstjänstrum som upptar nästan hela utrymmet. Det är treskeppigt och anpassat till den judiska reformrörelsens liturgiska krav. Märklig är den väl beräknade koloriten. Interiörens ljusbruna helhetston - som skall föra tanken till cederträ - kompletteras av en skimrande färgrikedom som fått besökare att tänka på Alhambra.

Mera egensinnig är Fornsalen i Växjö - Smålands museum - uppförd 1884, tre år efter S:s död. Det var hans sista större arkitektoniska uppdrag, utfört 1878. I sin ursprungliga gestalt hade Fornsalen karaktären av en pseudobasilika med ett stort enskeppigt mittrum omgivet av två lägre sidoskepp eller gallerier. Vid varje hörn av byggnaden reste sig kraftiga fyrkantiga strävpelare, rikt utsirade och krönta av fantasifulla akroterier.

Som slottsarkitekt fick S 1850 av Oscar I uppdraget att omvandla Rikssalen i Drottningholms slott till ett samtida furstegalleri, kallat "Contemporainsalen". Men det var som kronprinsens, sedermera Karl XV:s, medhjälpare, som han gjorde sina viktigaste insatser. På Sthlms slott inredde han kronprins Karls matsal (1850) i en blandning av nygotik och renässans, Spegelsalongen (färdigställd 1859) - ett glittrande, illusionistiskt mästerverk, Victoriasalongen (1864–65) i prunkande nyrokoko, de fyra ordenssalarna (1866–67) och Konseljsalen (1860-talet) i tung ombonad stil med boasering och nytt stucktak. En omfattande uppgift var inredningen av Ulriksdals slott 1856–58. Då detta i stort sett stod tomt när Oscar I ställde det till kronprinsens förfogande ansåg sig Karl och hans arkitekt ha fria händer vid dess inredning och möblering. Målet var att återskapa något av den ursprungliga 1600-talsmiljön, vilket skedde i utpräglat historieromantisk anda med Riddarsalen som det mest spektakulära rummet. Det skapades genom att taket till den ovanliggande vindsvåningen slogs ut. – 1865 uppfördes enligt S:s ritningar det originella Ulriksdals slottskapell, uppfört i "holländsk renaissance" som anspelning på att drottning Lovisa var född och uppvuxen i Holland. – S svarade också för iscensättningen av några stora k ceremonier, såsom Oscar I:s begravning och Karl XV:s kröning.

En rad andra uppdrag var förenade med S:s tjänstgöring i Överintendentsämbetet, där han 1864 utsågs till intendent, dvs ledande tjänsteman under överintendenten. S å tillträdde Fritz v Dardel (bd 10) som chef. Det betydde att S fick sköta stora delar av v Dardels uppgifter, ty dels saknade denne egentliga insikter i byggnadsfrågor, dels var han ofta bortrest. S blev därför den obestridda auktoriteten i alla offentliga byggnadsfrågor.

I ämbetsverket skulle ritningar till alla offentliga byggnader - rådhus, läroverk, fängelser, universitetsbyggnader, hotell, saluhallar - i hela landet granskas och vanligen omarbetas innan de sändes vidare till K M:t för stadfästelse. Vid lösningen av centrala stadsplanefrågor hade verket stort inflytande och det var remissinstans i fråga om nya byggnadsbestämmelser. Överintendentsämbetet skulle också leda underhållet av statens civila byggnader, göra inspektionsresor och bevaka antikvariska och kulturhistoriska intressen. Byggandet av nya kyrkor kom på grund av folkökningen och den religiösa renässansen under 1800-talet att bli en av de stora arbetsuppgifterna. Ritningarna utfördes lokalt, men om församlingarna inte lyckats förete sådana kunde de vända sig direkt till ämbetsverket, där de tjänstgörande arkitekterna på olika nivåer utförde ritningar. I tjänsten ritade S ett 15-tal kyrkor, däribland kupolen till Hedvig Eleonora i Sthlm och Bernadotteska gravkoret i Riddarholmskyrkan, byggt 1858–59. Det utformades som en pastisch på Gustavianska koret, uppfört 1633-34. Vid slutet av 1850-talet och böljan av 60-talet utarbetade han planerna till de av riksdagen beslutade reparationerna av Kalmar och Vadstena slott. I det förstnämnda återställdes Kungsgemaket på ett genomgripande sätt, men därutöver rörde det sig endast om måttfulla yttre åtgärder, ehuru S helst hade velat återge slottet det utseende det kunde tänkas ha haft efter Erik XIV:s och Johan III:s ombyggnad. Också i Vadstena begränsades restaureringen till yttre reparation.

En mycket grannlaga uppgift hade S då han som intendent i ämbetsverket skulle övervaka sin förutvarande elev Helgo Zettervalls restaureringar av domkyrkorna i Lund och Uppsala. Vad Lunds domkyrka beträffar tyckte S att Zettervall i sin stegvisa restaurering från 1869 fram till 1877 i många stycken gick för långt, ehuru han var nöjd med slutresultatet; i fallet Uppsala, där restaureringen ännu bara befann sig på förslagsstadiet, beslöt han att vara mera försiktig. Överintendentsämbetet avstyrkte gång på gång Zettervalls projekt under hänvisning till att det syftade för långt, och ärendet blev fastlåst 1880. Det löstes inte förrän 1881, då Zettervall efter S:s död s å blivit intendent och året därpå utnämnts till överintendent. Då hade han själv makt att påverka frågan. Den vånda S kände inför dessa ärenden speglar hans ambivalenta inställning till restaureringsfrågor. Han var överhuvudtaget ingen teoretiker utan hade en benägenhet att ta ställning från fall till fall; allmänt sett tycks han dock med åren ha blivit mera återhållsam inför stora förändringar av historiska monument.

På privat beställning restaurerade S några slott i landsorten. Ekholmens slott i Uppland, ett enkelt och stramt 1700-talshus, gjordes på ägarens önskan mera 1600-talsmässigt utåt. Det innebar att slottet 1857–58 påbyggdes med hörntorn och volutgavlar och fick en rikare takarkitektur. Ungefär samtidigt, 1858-60, restaurerade S det närbelägna Viks slott. Också där tillfogades en rik takarkitektur, men restaureringen omfattade också det inre. Mest iögonenfallande blev inredningen av Riddarsalen, direkt inspirerad av de just avslutade arbetena på Ulriksdal. Bogesunds slott, också i Uppland, restaurerades och byggdes om i riddarromantisk anda 1864–67. Ritningarna är emellertid signerade av S:s unge medhjälpare Thor Medelplan, som dock hann avlida innan arbetet satte i gång. Det blev i stället S som ledde restaureringen och genomförde den med smärre avvikelser från Medelplans ritningar.

För sin mångsidiga begåvnings skull betraktades S av sin omgivning som en renässansnatur. Oupphörligt verksam var han på lediga stunder akvarellist, tecknare, författare, sångare. Som akvarellist framställde han gärna historieromantiska scener mot bakgrund av noga studerade arkitektoniska miljöer. De blev populära, såldes genom konstföreningarna och gav betydande bidrag till hans inkomster. Som författare framträdde han med dikter och sagor som han själv illustrerade med teckningar. Hans diktning är liksom de historicerande akvarellerna brokig, färgrik men ytlig och lekfull. Sin litterära inspiration hämtade han dels från den nordiska, medeltidsfärgade ballad- och folkvisestilen, dels från den italienska skönlitteraturen; han talade och läste italienska flytande. Bland favoritförfattarna var renässansmästaren Torquato Tasso som skrev på ottave rime. S använde själv detta versmått i sitt mest genomarbetade litterära verk, versromanen Luisella (1867), som skildrar en italiensk konstnärsmodells öden. Slutligen älskade han att sjunga, allt från arior ur den aktuella operarepertoaren till sina egna visor och ballader, som han själv ackompanjerade på gitarr eller luta.

Det fanns en baksida av detta. Mångsidigheten i hans talanger och verksamheten på så många arbetsområden kunde få S att känna sig splittrad och ur stånd att tillräckligt koncentrera sig på en enda sak. En bristande självtillit kommer också till uttryck då och då, i förening med anfall av misströstan. Det har gett upphov till spekulationer av t ex Georg Nordens van och Sten Lundwall om en djupgående splittring i S:s liv, orsakad av att han hellre velat bli målare än arkitekt. Det problematiska hos honom skulle ha varit att han var pliktmänniska och dagdrömmare på samma gång. Ändå förefaller han snarare ha varit en ganska robust, utåtriktad person som inte hade svårigheter att dra en gräns för vad han ansåg vara väsentligt inom sina arbetsfält; hans personlighet tycks reflekteras i hans kraftfulla, upprättstående handstil. Som ämbetsman kunde han vara alltför tvärsäker, och för undanflykt och världsfrånvändhet fanns det inte mycket plats i hans tillvaro.

S:s patriarkaliska läggning tog sig uttryck i omsorgen om akademins elever. Då han tillsammans med J C Boklund 1857 grundade Konstnärsklubben var en av avsikterna att den skulle bli ett stöd för eleverna även sedan de lämnat akademin. Det patriarkaliska framträdde också i umgänget med den snabbt växande familjen. Visserligen hade han som en i kretsen kring Karl XV många sällskapliga plikter, men han var i hög grad fäst vid sitt hem och betraktade det enligt Carl Rupert Nyblom som en huvuduppgift att verka för familjen. Hemmet utgjordes dels av den mörka tjänstebostaden i Konstakademins hus vid Rödbodtorget, dels av sommarstället Lilla Skuggan på Norra Djurgården, som han delade med familjen Nyström. Dit gick han dagligen till fots från arbetet i Overintendentsämbetets lokaler vid Drottninggatan. Många skulle länge minnas hur han vid ankomsten till Lilla Skuggan efter den heta sommardagens slut drog av sig kläderna och rusade ned mot sjön som en liten gnom – han var kortväxt men kraftigt byggd – på väg till badstället för att delta i barnens lekar. Med vigselringen på stortån.

S:s son Sven S (1860–1936) verkade fram till 1900 som ornamentsbildhuggare i Sthlm där han också var teckningslärare och 1888–1905 drev en fotoaffär. Med början 1891 uppträdde han offentligt med vissång till luta och kom fram till sin död att ge otaliga konserter under turnéer i Skandinavien och övriga Europa, särskilt i Tyskland, och även på Java. Tyngdpunkten i hans mot slutet bortåt 1 000 nummer stora repertoar låg på Bellmanssånger, franska chansoner och svenska och tyska folkvisor. Han gjorde också egna tonsättningar, bl a till dikter av Fröding, Karlfeldt och Dan Andersson. Stora delar av hans repertoar utgavs i två serier om vardera tio vishäften och 1915–18 var han VD för det nygrundade Ab Nordiska musikförlaget Scholander-Wilhelm Hansen med förlagsrörelse, musikhandel och konsertbyrå.

Sven S knöt an till den trubadurtradition från Bellmans tid som odlats i ett fåtal stockholmska borgarhem, bland dem det Scholanderska, och förde ut denna till offentligheten. Han blev på så sätt Bellman-traditionens återuppväckare i modern tid och kom också att bana väg för 1900-talets många vispoeter. Publiken var till en början högreståndsbetonad men breddades efter hand, och han gjorde en stor insats för att sprida 1890-talets sv poesi i sångbar form till hemmen. Utan att besitta någon stor sångröst etablerade han sig genom sin förmåga att med uttal, gester och mimik teatraliskt levandegöra texterna som en i vida kretsar beundrad estradartist. Om sitt sångarliv berättade han i memoarboken Visan, lutan och jag (1933).

Författare

Bo Grandien



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Fredrik Wilhelm S:s arkiv (dagboksanteckn:ar, biografica, reseskildringar, korrespondens, föreläsn:anteckn:ar, teckn:ar mm) i KB; hans stora saml av teckn:ar, ritn:ar, akvareller m m (ca 1100 st) i NM. - Brev från S i GUB (bl a många till S A Hedlund), KB (bl a till J Arsenius, C Garnier, T M Hedlund, J K Jolin, K Michaelson, H B Reinholdson, S Scholander, Maria Scholander-Hedlund, G Wennerberg o H Wieselgren samt många till Carin Scholander, P A Säve o H Zetterwall), LUB (bl a till H Reuterdahl), RA, UUB (bl a till Carl Larsson, C R Nyblom o C Säve), NordM:s arkiv (till C J Billmark o F Meldahl), FrKA:s arkiv (till J Arsenius o många till C Grundström), Gotlands fornsals arkiv (till P A Säve), Det Kongelige Bibliotek, Khvn (till L Frölich o P Hansen) o i Oslo UB (till L Dietrichson).

Tryckta arbeten

Tryckt komposition: Julsång: Staffans visa, efter Acharius, [Sthlm] 1895, 4:o, 1 bl (pseud), ny uppl 1925.

Tryckta arbeten: Ett besök i Nationalmuseum. 1-4 (Post- och inrikes tidningar, 1865, Sthlm, fol, n° 268-271 (17, 18, 20 o 21/4); anon, tills med F v Dar-del; även sep, 8:o, 30 s). — Sagan om trähästen berättad och illustrerad af Acharius. Sthlm [1865]. 4:o. 30 pl-bl. [Pseud; utkom i 5 häften med omsl: Acharii Sagor ...] — Luisella, en qvinno-modells öden. Skildringar ur konstnärslifvet af Acharius. Sthlm 1867. 178 s. [Pseud.] - Fjolners saga berättad och ritad af Acharius ... 1866. Facsimile efter original-pennritningar. Sthlm [1867?]. Fol. Titelbl o Pl. I-XXXI [med text]. [Pseud.] Även fotolitogr utg, 4:o. - Noveller, berättade på ottave rime af Acharius. 1. Vapensmeden. 2. Ateliern. 3. S:t Huberts fest. 4. Rosina. Sthlm 1868. 189 s. [Pseud.] - Sagobok. 1*. Sagor berättade och ritade ... Den hämndlystne. - Flygsmeden. Sthlm 1881. Titelbl o 32 pl-bl [med text]. - Den blödande rosen. Diktad, tonsatt o tecknad. [Pärm.] Sthlm [1882]. Fol. 4 s, 16 pl o 1 bl musiknoter lösa i konvolut. — Skrifter, utgafj Båttiger [inre titel: 1/2, 3,4]. Bd [l]-3. Sthlm 1891-82. 1. 1881. 1 portr, (12), 111 s. 256 s. 2.1882. 1 pl, (12), 306 s. 3. 1882. (10), 343 s. [Bilaga:] Ballader och visor. (Musikbilaga [omsl: till... Skrifter].) Sthlm [1882]. 4:o. 21 s. Övers av [2]: To Noveller. Casa Poli-doro. - Sune Haardss0ns /Eventyr. Khvn 1882. 328 s. -Pennteckningar. Saml 1-2. [Sthlm 1882-83. ] Fol. 12 + 12 lösa pl. - Några allmänna betraktelser föranledda af fornnordiskt byggnadssätt (VHAAH, d 28 (N F 8), Sthlm 1885, s 65-86). - Das geheimnisvolle Haus (Aus Fremden Zungen, [omsl:] Halbmonats-Schrift fur die möderne Literatur des Auslandes, Jahrg 15, 1905, Berlin & Leipzig, 4:o, Bd 3, s 181-191). - Uplandsresa 1851. En resedagbok utg i faksimil och kommenterad av G Taube. Malmö 1955. 51 s. - Bidrag i: Illustrerad udning, den gamla, 1867, Sthlm, fol. -Illustrerat: E Bögh, The pilgrimage, London 1895, fol.

Redigerat: Förteckning på de konstarbeten, som bortlottades i Konstföreningen den 21 december 1850. Sthlm s å. (8) s. [Enl uppg.] - Förteckning öfver de ... 22 dec 1851. Sthlm s å. (8) s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Finansdep:s konseljakter 18 juni 1864, nr 5, RA. För utförligare arkivuppgifter se Granclien 1979 nedan.

J Ahrenberg, Människor som jag känt: personliga minnen, utdrag ur bref o anteckmar, 2 (1907); J E Anderbjörk, Sveriges äldsta landsortsmuseum: en historik över Smålands museum under 1800-talet (HCÅ 1952); F Bedoire, FWSo hans vapensaml: kring några fragment i Livrustkammaren (Livrustkammaren, 11:10-11, 1969); Berättelse om Wisby b elementar-lärov under läseåret 1859-60 (1860); Biogr uppg:er o tjenstedata m m (FrKA:s utställn av F W S:s aqvareller, studier m m i akademiens lokal från den 7 juni 1882, 1882); V Björnström, Ulriksdals kongl slottskapell: hist beskrifn (1875); C Bååth-Holmberg, Carl XV som enskild man, konung o konstnär (1891); O Carlén, Ulriksdal, dess hist, samkar o närmaste omgifmar: antecknar (1863); E Cornell, F W S:s restaurering av Kungsgemaket på Kalmar slott: en materialkritisk granskri (Konsthist tidskr 1942); Fv Dardel, Minnen, 3,1866-70 (1912); dens, Dagboksanteckmar 1881-85 (1920); E Fant, Bogesunds slott (Fataburen 1947); B Grandien, Det scholanderska fiaskot (NM: byggnaden o dess hist, 1976); dens, Drömmen om renässansen: F W S som arkitekt o mångfrestare (1979); dens, Arkitekturen (Signums sv konsthist, Konsten 1845-1890, 2000); A Hahr, De sv k lustslotten Drottningholm, Gripsholm, Ulriksdal, Haga, Rosersberg, Rosendal, Tullgarn o Sofiero, deras hist... konstskatter o samkar samt hist minnen (1899); T Hall, Några huvuddrag i nationalmuseibyggnadens hist (NM: byggnaden o dess hist, 1976); P Henriques, Skildnar ur KTH:s hist, 1-2: 2 (1917-27); G Hesselman, Från skråhantverk ull byggnadsindustri: om husbyggen i Sthlm 1840-1940 (1945); C M Kjellberg, Vadstena slott (1913); G Lindahl, Konslakad:s byggnadsskola (De sköna konsternas akad: konstakad 250 år, ed R Söderberg o G Söderström, 1986); S Lundwall, Generationsväxl inom romantikens klassicism (1960); B v Malmborg, Nationalmusei byggnad: ett bidr till dess tillkomsthist (NMÅ 1941); G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i nittonde årh, 1-2 (1925-28); C R Nyblom, Minne af prof F W S (SAH ifrån år 1886, 13, 1898); M Olsson, Ritn:ar (Kalmar slotts hist, [4,] 1944); dens, Tiden från 1613 till 1941 (ibid, 3, 1965); dens, De k gemaken i Kalmar slott o deras inredmar (1966); G Svensson, Slottet under den Bernadotteska dynastien (Sthlms slotts hist, ed M Olsson, 3, 1941); Redogör för elementaiiärov:en i Upsala, Norrtelje o Enköping samt pedagogien i Oregrund (1870); S Samuelsson, H a 1 i Uppsala: en gammal skolas öden från 1200-talet till våra dagar (1952); E Scholander, Släkten Scholander (SoH 1973); S Scholander, Visan, lutan o jag (1933); SKL; SMoK; Sv biogr lex, N F, 9 (1883); N J Söderberg, Uppsala domkyrkas restaurering 1885-1893, 1-2 (1923-24); E Thyselius, Karl XV o hans tid (1910); L Weibull, Lunds domkyrka: dess ombyggnad 1860-1880 (1953); A Åman, Inledn till skolarkitekturen: om Uppsala lärov o sv skolbyggande i de stora undervisn:reformernas spår (Upplands nations årsskr 1962, 1963). - Sven S: P-E Brolinson o H Larsen, Populärmusiken (Musiken i Sverige, ed L Jonsson o H Åstrand, 4, 1994); L Lönnroth, Nöjets estrader - trubadurer o kuplettmakare (Den svlituen, ed L Lönnroth o S Delblanc, 5, 1989); Myggans nöjeslex, ed U M Ericson, 13 (1993); SKL; SMoK; Sohlman; M Tegen, Musiklivet i Sthlm 1890-1910 (1955); A Wiberg, Den sv musikhandelns hist (1955).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Wilhelm Scholander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6393, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Grandien), hämtad 2018-12-13.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6393
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Wilhelm Scholander, urn:sbl:6393, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Grandien), hämtad 2018-12-13.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se