Meriter

Schröder, Carl Gustaf, f 19 mars 1876 i Sthlm, Jak, d 20 maj 1959 i Malmö, Möllevången. Föräldrar: sjökaptenen Carl Lorentz Gustaf S o Anna Lovisa Sten. Affärsanställd i Sthlm 90–03, led av styr för Fritänkareförb 99–05, exp:förare o led av styr för Sthlms arbetarekommun 03–04, red för Blekinge Folkblad 1 juli 05–jan 06, ansv utg där aug 05–mars 06, red för Nya Folkviljan mars 06–okt 08 o febr 10–sept 15, ansv utg där aug 07–okt 08, innehavare av affär för preventivmedel o sjukvårdsartiklar i Malmö från omkr 10.

G 1) 4 nov 1899 i Sthlm, Kat, m telefonisten Frida Rising Key, f 23 jan 1878 i Sthlm (enl fdb för Allm BB), d 24 maj 1900 där, Maria, dtr till pigan Emma Karolina Larsdtr Strömberg; 2) 31 maj 1902 i Sthlm, Maria, m Hildur Elin Charlotta Nygren, f 1 juni 1882 där, ibid, d 3 juni 1953 i Malmö, Möllevången, dtr till skomakarmästaren Carl Jansson N o Elisabeth Andersdtr.

Biografi

Carl S föddes som familjens andra av totalt sju barn, varav tre avled i späd ålder. Fadern och modern var troende. Familjens ekonomi förefaller ha varit ansträngd. S avslutade sin skolgång 1890, då han lämnade Krafftska skolan i Sthlm med ett förhållandevis gott slutbetyg. De två närmaste åren hade han anställning som springpojke i flera olika butiker för konfektionsvaror. Under följande sex år, med avbrott för värnpliktsutbildning, var han yrkesverksam som affärsbiträde i en textilaffär. Hösten 1898 anställdes han som kontorist i en ekiperingsbutik där han fortsatte till 1903 då han avskedades, sannolikt på grund av sin politiska aktivitet.

S:s debut som offentlig samhällskritiker, både som skribent och talare, ägde rum inom fritänkarrörelsen 1895. Här blev han inom kort ett populärt och respekterat namn. Tillsammans med Ernst Hellborg och – en tid – Karl J Ellington kom S under en följd av år att framstå som det lilla men aktiva Fritänkareförbundets – bildat 1894 – ledande gestalt. 1896–98 publicerade han sig ofta i Nya sanningar och dess efterföljare Fria tankar, som upphörde under sistnämnda år. Under perioden 1895-1905 var han förbundets främste och meste föredragshållare. S:s föredrag berörde ofta moralfrågor, där han förordade en nytto- och lyckomoral i anslutning till vetenskapen och dess framsteg. Ett dominerande ämne utgjorde bibelkritik. Hans första tryckta skrift, Jesu öfvernaturliga födelse (1898), tillhörde denna kategori. Hans kunskaper byggde på omfattande självstudier. Rent personligt tycks han ha genomgått en utveckling från deism till ateism.

1901 anslöt sig S till Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). De föredrag han höll under de närmaste två åren klargjorde att han nu omfattade en socialistisk grundsyn och förespråkade en revolutionär omgestaltning av samhället. Han gav också uttryck för en antimilitaristisk åskådning. Såsom ordförande för SAP:s femte valkrets i Sthlm agerade han 1902 för att partiet skulle bryta valsamarbetet med liberalerna, vilket skapade konflikt med partiordförande Hjalmar Branting. Följande år invaldes S i styrelsen för Sthlms arbetarekommun och valdes samtidigt till expeditionsförare för denna, ett arbete som utfördes på fritiden. Härigenom fick han en ledande roll bland Sthlms socialdemokrater. På S:s initiativ rekommenderade styrelsen arbetarna att, för första gången, på hösten 1903 deltaga i valen till kyrkoråd och skolråd. S organiserade själv valförberedelserna men något positivt resultat uppnåddes inte. I slutet av 1903 höll han ett uppmärksammat föredrag om SAP:s ställning i kristendomsfrågan, där hans personliga uppfattning var att kristendomen skulle bekämpas. En intensiv debatt uppstod och kristna arbetare organiserade ett stort motmöte med uppmaning dll de sina att lämna LO och därmed SAP. Debatten fick ett slut först sedan Branting inför ett fullsatt Folkets hus genomtrumfat en resolution som underströk SAP:s neutralitetslinje, under mottot "religionen privatsak", och som i denna fråga försåg S med munkavle.

En ny omdebatterad konflikt uppstod vid planeringen av förstamajdemonstrationen i Sthlm 1904. I sin egenskap av expeditionsförare hade S ansvar för att organisera denna. När myndigheterna inte ville acceptera arbetarekommunens förslag till marschväg replikerade S på kommunens vägnar med en skrivelse där bl a möjligheten av en "oorganiserad demonstration" påtalades. Denna föranledde polisförhör med S. Pressen fick omedelbart kännedom om händelsen och skrivelsen och stark kritik riktades mot SAP. Branting besvarade denna med en ledare benämnd Skandalen Schröder och denne avkopplades som demonstrationsledare. Vid två på varandra följande möten diskuterade Sthlms arbetarekommun huruvida S följt styrelsens beslut eller agerat självsvåldigt. Vid det första avvisades ett förslag av Branting att S skulle avgå från sin befattning. Flera styrelseledamöter ställde då sina platser till förfogande och framtvingade på så sätt ett andra möte. I strid med stadgarna företogs då nyval av såväl expeditionsförare som styrelse. S återvaldes inte. Hans dagar som socialdemokratisk frontfigur var därmed till ända. Den offentligt "avrättade" S kommenterade senare händelserna i en broschyr.

Under det närmaste året försörjde sig S genom diverse sysslor i huvudstaden. Han kvarstod i SAP men anslöt sig hösten 1904 också till Sv socialistiska ungdomsförbundet. Han engagerade sig även för de butiksanställda och försökte organisera dem fackligt. Sommaren 1905 erhöll S efter ansökan platsen som redaktör för den socialdemokratiska karlskronatidningen Blekinge Folkblad, som vid denna tidpunkt inte var antagen som partiorgan. Denna befattning kom han att behålla endast ett halvår. Under hans ledning blev tidningen föremål för en radikalisering, främst i valet av diskuterade ämnen, men höll sig inom ramen för partiprogrammet. Uppgifterna i socialdemokratisk historieskrivning, att S genast förvandlade tidningen till ett språkrör för ungsocialismen och anarkismen, förefaller inte vara korrekta.

I slutet av 1905 publicerade den ungsocialistiska klubben i Kalmar en tillfällighetstidning med namnet Gula faran. När den kom under myndigheternas ögon belades den omgående med kvarstad. Den mest uppmärksammade artikeln i tidningen hade rubriken Fyra konungar eller fyra stråtröfvare i tjufsamhället, i vilken Oscar II beskrevs som tjuvarnas konung. Arbetarna uppmanades att påskynda revolutionen och göra sig av med alla sina kungar. "... vår lösen, som betyder död åt det nuvarande samhällssystemet och dess försvarare, är dolken i köttet", slutade artikeln. Åtal för majestätsförbrytelse följde. Rättegången kunde dock inte fullföljas eftersom den ansvarige utgivaren valde att emigrera.

Gula faran blev ett mycket diskuterat ämne på möten och i press landet över. Den enda tidning som försvarade publikationen var Blekinge Folkblad, där S förde pennan. Detta hade, visade det sig, en naturlig förklaring. Gula faran hade framställts på tidningens tryckeri. S hade tom, berättade han i brev till Hinke Bergegren (bd 3), "tvättat manuskripten" och hans insats var sannolikt större än så. Blekinge Folkblads sammankoppling med Gula faran i kombination med kritiken av S:s redigering medförde att han omedelbart avskedades från sin befattning som redaktör. Gula faran kom att figurera som ett inslag i flera av riksdagens diskussioner. Särskilt gällde detta vid antagandet av de beryktade s k Staafflagarna våren 1906, vilka hade sin udd riktad mot antimilitaristisk och samhällsfientlig propaganda.

Efter sin friställning från Blekinge Folkblad turnerade S under ett par månader med ett föredrag om Gula faran. Därunder utvecklades och konkretiserades hans planer på att starta ett eget tidningsföretag. Sedan en konferens med ungsocialistiska ombud från södra Sverige givit projektet sin sanktion utkom ett provnummer och i april 1906 inleddes den ordinarie utgivningen av Nya Folkviljan. Anmälan klargjorde att tidningen, som byggde på andelar och gavs ut från Helsingborg en gång i veckan, skulle företräda ungsocialistiska åsikter. Att starta en ungsocialistisk tidning vid denna tidpunkt måste betecknas som ett vågspel eftersom Socialistiska ungdomsförbundet redan hade ett officiellt organ, månadstidningen Brand, vars redaktör var Bergegren. Nya Folkviljan blev likväl genast framgångsrik och kunde under sitt första år redovisa en genomsnittlig upplaga på 12 000 ex. Redan detta år drabbades tidningen av två tryckfrihetsåtal och ytterligare ett tiotal sådana följde senare. En mycket uppmärksammad händelse i Helsingborg under 1906 var en antimilitaristisk demonstration, som arrangerades av ungsocialister och som ledde till bråk med polisen. Flera demonstranter åtalades enligt upprorslagen och erhöll långa fängelsestraff. I socialdemokratiska Arbetet utpekades S som "den verkligt skyldige" med argumentet att det var hans propaganda som fått unga människor att förgå sig.

Sv socialistiska ungdomsförbundet hade vid denna tid sannolikt inte mer än ett par tusen medlemmar av vilka huvuddelen också var anslutna till SAP. Inom SAP:s ledning började man känna sig besvärad över ungsocialisternas ständiga kritik av partiets politik och taktik och sannolikt även av den borgerliga kritiken av partiets ungdomar. I nov 1906 beslöt SAP:s partistyrelse att till nästkommande kongress suspendera Bergegren och S ur partiet. S var således persona non grata inom SAP. Inte heller bland ungsocialisterna åtnjöt han odelad sympati. Härtill bidrog säkerligen flera faktorer, varav Nya Folkviljans framgångsrika konkurrens med Brand utgjorde en. Konkret riktades kritiken mot S:s "socialdemokratiska" uppfattning, att verksamhet i riksdagen utgjorde ett av de taktiska medel arbetarrörelsen skulle praktisera. Kritik riktades även mot hans bedömningar av enskilda händelser.

I början av 1908 började Nya Folkviljan publicera artiklar ur anarkisten Arnold Rollers arbete Handlingens propaganda. Under våren utgav tidningen dem som broschyr, vilken genast beslagtogs. Vad Roller talade för i sin skrift var en intensiv klasskamp förd med alla tillgängliga medel, bl a grovt sabotage. Sådana kampmedel var i det närmaste okända för sv arbetarrörelse. Denna hade under 1908 att utkämpa sin dittills svåraste konflikt med arbetsgivarna. I många hamnar pågick strejk, vilket stuveribolagen sökte mot- verka genom att sätta in strejkbrytare, bl a från England. Dessa inkvarterades i många fall på logementsfartyg. Ett sådant med namnet Amalthea låg i Malmö hamn. Natten till den 12 juli exploderade en på fartyget placerad bomb, varvid en strejkbrytare avled medan några andra erhöll mindre skador. Polisen slog till hårt och arresterade ett stort antal ungsocialister, bland dem S. De tre verkliga attentatsmännen avslöjades dock inom kort och två av dem dömdes i sinom tid till döden men benådades. Amaltheahändelsen väckte mycket stort uppseende och handlingen fördömdes kategoriskt inom de flesta kretsar. Från socialdemokratiskt håll var kritiken särskilt hård mot de ungsocialistiska tidningarna. I Arbetet utpekades S som den moraliskt ansvarige för våldsdådet eftersom hans tidning förespråkat handlingens propaganda.

När Amaltheabomben briserade var S inte längre SAP-medlem. Partiets kongress beslöt i maj 1908 med överväldigande majoritet att utesluta såväl Bergegren som S. Med anledning härav och kampen på arbetsmarknaden utvecklade ungsocialisterna under 1908 en synnerligen omfattande propaganda med mängder av offentliga möten. Vid ett sådant i Landskrona i aug höll S föredraget Friheten i Sverige. Då inträffade det som åtskilliga sannolikt väntat på: S åtalades och dömdes enligt Staafflagarna för prisande av brottslig handling till ett år och tre månaders fängelse. Åtalet och domen kan ses som myndigheternas försök att kväsa en av samhällets mest fräna kritiker.

I mitten av 1908 hade både Nya Folkviljan och Brand inlett omfattande presentationer av fransk fackföreningsrörelse med dess speciella organisations- och arbetsformer: syndikalismen. Båda tidningarna agiterade också för en facklig aktivitet i syndikalistisk anda. Sedan den sv storstrejken 1909 resulterat i nederlag för arbetarna och LO-kongressen på senhösten s å visat sig obenägen att besluta om vittgående reformer, försökte en grupp ungsocialister i Skåne, den s k Lundakommittén, skapa underlag för att bilda en ny landsorganisation med syndikalistisk inriktning. Stödet för detta projekt var mycket begränsat. Som enda tidning ställde sig Nya Folkviljan bakom nydaningsplanerna. S:s stöd måste haft avgörande betydelse för tillkomsten av Sveriges arbetares centralorganisation, SAC, i juni 1910.

Tiden efter storstrejken 1909 blev kärv för Nya Folkviljan. S fick efter sin frigivning uppbåda hela sin förmåga för att hålla tidningen vid liv. Brand, som från 1908 var veckotidning, konkurrerade om en del av läsarna, och Syndikalisten, som började utges 1911, blev en annan konkurrent. För att bemästra denna situation gav S Nya Folkviljan en delvis ny profil. En ökad andel av dess innehåll kom att bestå av fritänkarmaterial. Parallellt härmed anordnade tidningen stora agitationsturnéer med Oscar Ljungdahl och Gustav Svensson som talare och där huvudtemat var Kamp mot religionshumbugen. Enligt klassisk fritänkarmodell inbjöds ofta präster till mötena. Därmed hade S återvänt till det kärnämne som först fått honom att ge sig ut i offentligheten.

S klarade Nya Folkviljans kris. Andra problem infann sig emellertid och de ökade åren före första världskriget. S:s sympati för SAC svalnade snart och därmed ådrog han sig SAC-ledningens fiendskap. I Syndikalisten utsattes han för ständig kritik av redaktören Gustav Sjöström. Mellan Nya Folkviljan och Brand rådde från 1911 en närmast fientlig stämning. Oenigheten gällde kampformer mot militarismen där S ifrågasatte om värnpliktsvägran med åtföljande fängelsestraff förde det antimilitaristiska arbetet framåt. Konflikten blev så infekterad att S t o m vägrades tillträde till ungsocialisternas kongress 1912 såsom referent för sin tidning. Delar av dessa motsättningar återkom också på Nya Folkviljans andelsstämmor. Under första världskrigets inledande år fick tidningen dessutom allt större ekonomiska problem.

Det förefaller som om S tröttnade på den ständiga politiska och ekonomiska kampen. Under ca 20 år hade han i tal, skrift och handling kämpat för en radikal politisk uppfattning och under ca tio år arbetat hårt för att skapa en solid ekonomi för sin tidning. Motgångarna hade varit många och föreföll inte minska. Vid Nya Folkviljans andelsstämma i sept 1915 av- gick S med omedelbar verkan som tidningens redaktör. I ett avskedsbrev till läsekretsen uttryckte han förhoppningen att hans efterträdare inte skulle behöva uppleva "samma hälsicke, som jag själv trotsat i tio år". Nya Folkviljan fortsatte att utkomma med Karl Fernström som redaktör 1915–18 och därefter under Axel Anderssons ledning till juni 1920 då den upphörde.

Omkring 1910 hade S i Malmö i blygsam omfattning startat en affär för sjukvårdsartiklar och preventivmedel. För denna verksamhet sökte och tilldelades han 1913 handelsrättigheter. Efter avgången från Nya folkviljan satsade han hela sin energi på affären. Han blev framgångsrik som företagare och var vid sin död ägare till ett par större fastigheter i Malmö. Hans politiska åsikter kom under årens lopp att modereras. Fritänkare förblev han dock livet ut.

Författare

Lennart K Persson

Arkivuppgifter

S:s arkiv hos sonen Gunnar S och skall enl uppg till förf överlämnas till MSA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Jesu öfvernalurliga födelse. En bibelstudie jämte utlåtanden öfver dess vetenskapliga värde af professorerna O. F. Myrberg, W. Rudin och teol. d:r S. A. Fries samt genmäle å dessa uttalanden. Sthlm 1898. 62 s. (Fritänkareförbundets ströskrifter 3 [omsl].) - Svar på tal. Sthlm 1904. 31 s. [Om H Bran-tings yttranden om åtgärder av S i samband med demonstration s å.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Prot o handkar från Sthlms arbetarekommun 1901-05; prot o handkar från Sv socialistiska ungdomsförb 1905-12, Anarkistiska propaganda-förb:s arkiv; Hinke Bergegrens saml, allt i AA. Prot o handkar från Karlskrona arbetarekommun, Folkrörelsearkivet i Blekinge.

P Ericson, Sydöstra Sveriges dagbl under 50 år (1954); K Fernström, Ungsocialismen: en krönika (1950); H Lagerberg, Små mord, fri kärlek: en biogr om Hinke Bergegren (1992); G Magnusson, Socialdemokratien i Sverige, 2 (1921); L K Persson, Syndika-lismen i Sverige 1903-1922 (1975); SMoK.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl G Schröder, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6399, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart K Persson), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6399
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl G Schröder, urn:sbl:6399, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart K Persson), hämtad 2024-11-09.