Sven G Schwartz

Född:1891-10-25 – Rättviks församling, Dalarnas län
Död:1976-03-28 – Danderyds församling, Stockholms län

Industriidkare


Band 31 (2000-2002), sida 683.

Meriter

Schwartz, Sven Gustaf, f 25 okt 1891 i Rättvik, Kopp, d 28 mars 1976 i Djursholm, Danderyd. Föräldrar: färgerifabrikören Carl Daniel S o Wilhelmina Wikström. Studentex vid H a l i Falun maj 11, inskr vid KTH 9 sept 11, avgångsex från avd för gruvvetensk där 5 april 16, gruvmätare vid Nora bergslags gemensamma gruvförvaltn, Striberg, Nora, Or, 16–18, bitr gruvingenjör vid Stora Kopparbergs bergslags ab, Falun, 18-24, ingenjör vid undersökn:arbeten hos Federal Mining and Smelting Co, Baxter Springs, Kansas, USA, 24–25, gruvingenjör vid Grängesbergs gemensamma förvaltn, Grängesberg, Kopp, 26–28, dir vid gruvavd hos Compagnie Franco-Malgache d'Entreprises, Maevatanana, Madagaskar, 28–32, VD i ab Vallevikens cementfabrik 33, i ab Ruteverken 33–36, led av styr där 35–36, dir i Skånska cement ab 34–36, led av styr där 47–66, v VD för Bolidens gruv ab, Skellefteå, 36–40, tekn dir 40–41, VD 49-59, ordf i styr 59–68, allt vid Bolidens gruv ab, led av Statens industrikommission (IK) 40, ordf där 42–46, v ordf i Statens bränslekommission (BK) 40–41, ordf i styr för Sv skifferolje ab 41–46, VD för ab Sthlms bryggerier 41–49, led av styr för Sv bryggarefören 41, v ordf 43–48, ordf där 48–73, ordf i styr för Sv forsknanst för cement o betong 42–58, i styr för ab Kabi 42–63, led av styr för Sveriges industriförb (SI) 42–67, av styr för Skand banken 46–63, v ordf i Sv arbetsgivarefören (SAF) 46, ordf där 47–51 o 54–67, led av styr för ab Iföverken 47–66, ordf där 49–54, VD o ordf i styr för ab Zinkgruvor 49, ordf i styr för Uddeholms ab 49–54 o 63–67, led av styr för StH 49–60, ordf i styr för Sv gruvfören 50–57, sv gruvtekn expert i Kongo 61, ordf i styr för ab Custos 65–68. – LIVA 42 (preses 53-55), LKrVA 46, fil hedersdr vid StH 30 maj 56.

G 25 maj 1918 i Örebro (enl vb för Nora landsförs, Ör) m folkskolelärarinnan Ebba Viktoria Ström, f 10 mars 1894 i Nora landsförs, d 9 nov 1989 i Djursholm, Dan-deryd, dtr till Johanna Helena S.

Biografi

Sven S var dalkarl och behöll livet igenom en stark koppling till trakten kring Siljan. Som bergsingenjör hade han fram till 1932 en rad anställningar inom gruvindustrin: Nora bergslag, Stora Kopparberg och Grängesbergsbolaget. Under denna tid hann han också med en årslång vistelse i USA samt fyra år som chef för gruvavdelningen i ett franskägt företag på Madagaskar. Lika lång tid var S anställd inom cementindustrin, bl a inom Skånska cement ab. Därefter återvände han till gruvindustrin som v vd vid Bolidens gruv ab. 1941 var det dags för ett nytt branschbyte. Då utnämndes S till vd i Sthlms bryggerier, en post som han skulle behålla fram till 1949. Då vände han på nytt tillbaka till gruvindustrin, nu som vd och sedermera som styrelseordförande för Bolidens gruv ab. S:s erfarenhet breddades av styrelseuppdrag i bl a skogs- och järnkoncernen Uddeholms ab, försäkringsbolaget Thule (ledamot till 1950) och Skandinaviska banken. Han utvecklades till vad som senare kom att kallas ett styrelseproffs. Som ordförande i Sv bryggareföreningen bidrog han både till den starka strukturförändringen och till sammanhållningen inom branschen. Till sina styrelseposter lade han också ledamotskap i IVA och KrVA, och som expert i gruvtekniska frågor biträdde han den nya regeringen i det självständiga Kongo.

En imponerande karriär hade S som industriman och företagsledare, men det är för verksamheter av mer övergripande karaktär i näringslivet som han främst blir ihågkommen: som ordförande i Industrikommissionen och som mångårig ordförande i SAF.

I samband med andra världskrigets utbrott byggdes snabbt en administrativ apparat upp för att hantera folkförsörjningen i kris och krig. Erfarenheterna från det första världskriget var levande. Det stod klart från början, och det blev efterhand än mer uppenbart, att beredskapsorganisationen måste byggas upp i nära samverkan med det privata näringslivet. Inom den offentliga sektorn fanns varken de personella resurserna eller den nödvändiga expertisen. Industrikommissionen (IK), som inrättades på hösten 1939, bemannades till stor del med personer från industrin och leddes av en grupp företagsledare med tidigare SAF-direktören Gustaf Söderlund i spetsen. Kommissionen hade till uppgift att planera och samordna produktionen för krigsmaktens behov och andra viktiga områden samt att fördela råvaror och andra produktionsmedel inom industrin. Energifrågorna, som till en början också sorterades in under IK, bröts ut 1940 och lades under en särskild organisation, Bränslekommissionen (BK). En rådgivande församling av industriföreträdare knöts till BK. Till dem hörde S, som bland annat svarade för att en generalplan på bränsleförsörjningens område togs fram. 1942, då Söderlund avgick som ordförande i IK, föreslog han S till sin efterträdare. S gjorde en betydelsefull insats som ordförande i IK; man har talat om de tre stora "S:en" i den industriella krisförvaltningen och syftat på Gustaf Söderlund, S samt dennes efterträdare Sverre Sohlman. Att vara ordförande i IK innebar att företräda industrins intressen i förhållande till den politiska statsmakten men i ännu högre grad det motsatta: att företräda staten gentemot den privata industrin och att fördela både uppdrag och resurser mellan olika privata intressen. Att vara ordförande innebar att jämka och medla mellan olika viljor men också att driva utvecklingen i en riktning som skulle tjäna det allmänna goda. S gjorde på den posten viktiga erfarenheter som skulle komma honom tillgodo i senare positioner. Han visade redan nu sin stora fallenhet för detta slags ledarskap.

Beredskapsadministrationen skall inte ses som en parentes i utvecklingen utan som ett viktigt led i framväxten av det efterkrigstida Sverige: ett samhälle med påtagliga korporativa drag. Det präglades av en centraliserad, ganska intim samverkan mellan statsmakterna och intresseorganisationer av olika karaktär. Viktiga fördelningsfrågor avgjordes genom administrativa beslut i stället för att lämnas till marknadens avgöranden. S, som i IK fördelat produktionsresurser av materiell karaktär till privata intressenter, skulle i sin senare roll som ordförande i SAF medverka till att bygga upp ett centraliserat system för prissättningen - och därmed fördelningen - av arbetskraft på den privata sektorn.

S valdes in i styrelsen för SAF 1946 och utsågs till v ordförande för att året därpå, efter ett kort mellanspel av C J Malmros, även här efterträda Söderlund som ordförande. S fick den längsta tjänstgöringsperiod som någon ordförande haft i SAF efter pionjärårens Hjalmar v Sydow, och liksom denne på ett avgörande sätt skapade 1910- och 1920-talets arbetsgivarstrategi, formade och genomförde S, tillsammans med vd Bertil Kugelberg, efterkrigstidens strategi: centrala och samordnade förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetare på den privata sektorn. Redan 1948 års avtalsrörelse medförde en viss samordning av de olika industribranschernas förhandlingar. Avtalsrörelsen 1951/52 blev ytterligare ett steg på vägen, och efter några år av förbundsförhandlingar inleddes 1956 den period av centrala och samordnade förhandlingar på SAF/LO-området som varade fram till början av 1980-talet.

Det fanns en slags ingenjörsmässig rationalitet i förhandlingsordningen, en tro på objektiva fakta och på möjligheten att genom förhandlingar mellan förnuftiga människor nå fram till överenskommelser. Vid inledningen av avtalsrörelsen möttes representanterna för de bägge centralorganisationerna, utrustade med förhandlingsmandat från sina medlemsförbund. En utgångspunkt skapades i en gemensam lönestatistik och en i stort sett gemensam syn på det ekonomiska läget. De förhandlade i ett antal omgångar, i små delegationer, med eller utan medlarhjälp, och kom fram till en övergripande överenskommelse, en rekommendation till medlemsförbunden om hur det nya avtalet borde se ut. Alla parter ansåg sig ha något att vinna på ordningen: det samhällsekonomiska intresset tillgodosågs genom att löneökningarna hölls inom accepterade ramar, arbetsgivarna satte värde på den samtidiga fredsplikten över hela fältet och arbetarsidan lärde sig så småningom att utnyttja modellen för att få igenom särkrav, som kunde vara svåra att förhandla fram på förbundsnivån, i synnerhet olika former av låglönesatsningar. Tvister kring överenskommelserna tolkades och avgjordes med fördel i det s k "domkapitlet", som bestod av de ledande funktionärerna i topporganisationerna under S:s ledning. Den centrala och samordnade förhandlingsmodellen fungerade väl så länge tiderna var gynnsamma för sv industri. Senare, under kärvare ekonomiska villkor, skulle nackdelarna i modellen framträda tydligare.

Lågmäldheten och intimiteten i den centrala modellen passade säkerligen S:s kynne. S verkade, till skillnad från senare SAF-ordförande, inte på det massmediala eller opinionsbildande planet. Inte heller som ordförande var han till det yttre dominant - "han talade obetydligt", noterade parhästen Kugelberg i sina memoarer -men han var auktoritativ och hade stor förmåga att finna det väsentliga i ett problemkomplex och en möjlig plattform för parterna att enas, gärna i formen av en matematisk funktion. Karaktäristiken av S:s ledarskap i detta sammanhang är slående lik den bild av arbetet i IK, som givits av folkhushållningsministern Axel Gjöres. S hade "en märklig förmåga att ur den förvirrande mångfalden av argument skilja ut det väsentliga och att finna på den i situationen riktiga framgångslinjen. Alla överbetoningar dog bort, den uppdrivna oron stillnade, det blev enighet kring bordet. Han behövde aldrig höja rösten, han blev aldrig irriterad. Han var i alla lägen den lugna och klara bedömningens man" (Gjöres, s 103).

S var också en person med stor framsynthet (Gjöres, s 112). Inom SAF gällde hans sista uppdrag en utredning om näringslivets framtida organisationsväsende: hur skulle förhållandet mellan SAF och Industriförbundet (SI) ordnas? Vore det en god idé att på sikt fusionera dem till en näringslivets centralorganisation (NCO)? Uppdraget gavs 1971 till den då 80-årige S, som i stort sett fungerade som ensamutredare. Hans förslag, som lades fram för styrelserna i SAF och SI ett par år senare, av- visade tanken att på kort sikt slå samman de bägge huvudorganisationerna men pekade på nödvändigheten av att på längre sikt forma en mer slagskraftig, dominerande organisation. Den paradoxala effekten av S:s förslag blev, att frågan om NCO för lång tid framöver avfördes från dagordningen. Samtidigt förebådade S i sina resonemang bildandet av organisationen Svenskt näringsliv, som blev verklighet ett kvartsekel senare.

Till bilden av S skall läggas hans humanistiska, konstnärliga och sportiga ådra. Han var väl bevandrad i fransk och spansk litteratur, hans kreativa, minutiöst geometriska sammanträdesklotter är legendariskt i arbetsgivarkretsar och regelbundna ridturer kring hemmet i Djursholm var hans rekreation. Tyvärr tycks S:s personliga arkiv, bl a dagböcker som av forskningen utnyttjats för kännedomen om beredskapstidens administration, ha förstörts efter hans död.

Författare

Hans De Geer



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Löneglidning. Sthlm 1964. 30 s, 2 diagrambl. Övers: Wage drift. Sthlm 1965. 31 s, 2 diagrambl. - Näringslivets organisationsförhållanden. En undersökning utförd på uppdrag av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Sthlm 1973. 4:o. 50 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: H De Geer, I vänstervind o högervåg: SAF under 1970-talet (1989); dens, Arbetsgivarna: SAF i tio decennier (1992); L Friberg, Styre i kristid: studier i krisförvaltn:s organisation o struktur 1939-1945 (1973); A Gjöres, Vreda vindar (1967); B Kugel-berg, Från en central utsiktspunkt (1986); U Olsson, Upprustn o verkstadsindustri i Sverige under det andra världskriget (Meddekn från ekon-hist insdt vid GU, 28,1973); SvTeknF; Väd 1975.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven G Schwartz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6415, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans De Geer), hämtad 2019-06-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6415
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven G Schwartz, urn:sbl:6415, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans De Geer), hämtad 2019-06-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se