Adolph L Ribbing

Född:1765-01-10 – Klara församling, Stockholms län
Död:1843 – Frankrike (i Paris)

Riksdagsledamot, Arméofficer, Kuppmakare


Band 30 (1998-2000), sida 130.

Meriter

5 Ribbing (senare de Leuven), Adolph Ludvig, son till R 4, f 10 jan 1765 i Sthlm, Klara, d mars eller 1 april 1843 i Paris. Sergeant vid Konungens eget värvade reg 72, fänrik utan lön vid Livgardet till fot 23 april 77, löjtn utan lön där 18 mars 82, i fransk krigstjänst 82dec 84, fänriks lön vid Livgardet till fot 18 okt 84, löjtnrs lön där 7 april 86, stabskaptens avsked 23 febr 89, deltog i riksdagarna 8992 (led av bankoutsk 92), på grund av delaktighet i mordet på Gustav III dömd till döden 24 maj 92, fick dödsstraffet förvandlat till evig landsflykt 15 aug 92, medarb i tidn Le liberal (från 17 Le vrai libéral), Bryssel, 15juni 20, i Le courrier français, Paris, från 21.

G 8 maj 1805 i Quincy-Sous-Sénart, dep de l'Essonne, Frankrike, m Jeanne Claude (Adèle) Billard, f 6 mars 1772 i Vesout, dep Haute-Saône, Frankrike, d omkr 1830 i kolera (de Staél 1960, s 365; enl Tegnér, s 62, i början av 1830-talet), dtr till MD Jean Pierre B o Anne Françoise Richardey.

Biografi

Adolph R sattes i militär utbildning. Från 13 års ålder bedrev han studier vid Fredrik II:s militärakademi i Berlin. 17 år gammal gick han i fransk krigstjänst vid regementet Royal Hesse Darmstadt och gjorde bl a två gånger tjänst i företag till sjöss under kriget mot Storbritannien. R vistades i Paris 1784 under Gustav III:s uppehåll där, återvände s å till Sverige och tjänstgjorde därefter som löjtnant och kapten vid livgardet. 1788 friade han till Charlotta De Geer, dotter till Charles De Geer på Lövsta (bd 10), men avvisades av denne, trots att R åberopade ömsesidig förälskelse. Charlotta De Geer förmäldes s å med en av kungens gunstlingar, hovstallmästaren Hans Henric v Essen (bd 14). R duellerade med v Essen och sårade denne men kunde inte hindra giftermålet. R skyllde sin olycka på Gustav III och var enligt egna uppgifter djupt fästad vid Charlotta; förlusten kan ha grundlagt det hat mot konungen som han därefter visade.

R kommenderades 1788 till Vaxholms fästning i stället för till krigsskådeplatsen i Finland, vilket han uppfattade som en förolämpning. Vid 1789 års riksdag hörde han till oppositionens hetsigaste talare och tog avsked som officer som protest mot fängslandet av oppositionsledarna. Det som avgjorde R:s livsöde var hans inblandning i mordkomplotten mot Gustav III. Tiden för hans deltagande i komplotten och hans roll inom denna är svåra att bestämma på grund av motstridiga uppgifter från hans medsammansvurna och från honom själv. Det torde dock vara ofrånkomligt att han under de sista veckorna före attentatet haft livligt umgänge med konspirationens ledare, general Carl Fredrik Pechlin (bd 28), givit sina medsammansvurna exempel på beslutsamhet och spelat en huvudroll vid förberedelserna inför attentatet. Operakvällen 16 mars 1792 samlades de sammansvurna i hans älskarinnas, friherrinnan Louisa Hiertas loge.

Efter attentatet blev R efter några dagar arresterad och avlade 25 mars en skriftlig bekännelse, där han i klara ord erkände sin skuld, sin kännedom om J J Anckarströms mordplaner och sin medverkan i konspirationen. Som motiv angav R, att han ansåg friheten förlorad, "friheten i vars dyrkan jag född och uppammad är, vars blotta namn alltifrån barndomsåren gjort ett förtjusande intryck på mine känslor". När skrivelsen företeddes inför rätten, förmärktes hos R enligt protokollet "rörelse och ånger" över brottet, "men tilllika en frimodighet, som tycktes vittna om mycken uppriktighet". Meningen med bekännelsen torde framför allt ha varit att i möjligaste mån inskränka antalet misstänkta, särskilt avleda uppmärksamheten från hans syssling och vän Knut Kurck (bd 21). För Anckarström visade R ingen sympati, och denne har å sin sida skildrat R som snorkig och föraktfull, dessutom feg, vilket inte framgår av något annat vittnesmål. I sin slutplädering 3 maj försökte emellertid R att inskränka sin skuld till att av en slump ha fått vetskap om mordplanen utan att yppa den och likaledes av en tillfällighet ha varit närvarande på operamaskeraden. Sannolikt hänger denna förändring samman med de desperata försök, som hans mor och hennes blivande make Gustaf Macklier (bd 24, s 632) gjorde för att utverka lindrad dom. R skrev till dem ur fängelset, försökte trösta och erkände sig vara en vanartig son. Breven vittnar om R:s impulsivitet och starka känslor.

24 maj dömdes R av Svea hovrätt att förlora sin egendom och adelskap samt mista högra handen, steglas och halshuggas. Regenten hertig Karl, som framför allt önskade försoning med oppositionen, ändrade 15 aug domen till evig landsflykt och förlust av adelskap och medborgerliga rättigheter. Följande natt förpassades R och övriga benådade dll Danmark. R hyste efter detta med all rätt stor tacksamhet mot hertig Karl och på mera osäkra grunder mot Gustaf Adolf Reuterholm (se ovan).

R, som i sitt fortsatta liv var beroende av modern för sina levnadskostnader, begav sig från Danmark via Hamburg till Paris, där revolutionen var på väg att övergå i skräckvälde. Detta svarade inte mot R:s frihetsideal, och han fann miljön obehaglig, trots att en kungamördare väckte fördelaktig uppmärksamhet i den antiksvärmande revolutionära societeten. Hans mor och Gustaf Macklier hade följt honom till Paris, och alla tre ansåg på våren 1793 att omgivningen var farlig; med hjälp av Sveriges ambassadör Erik Magnus Staël v Holstein begav de sig till Schweiz, där R vistades i närheten av Staëls svärfar Jacques Neckers slott Coppet. Där befann sig Staëls hustru madame de Staël, och där utvecklades långsamt men obönhörligt ett mer än vänskapligt förhållande mellan henne och R. I juli 1793 antydde hon i brev att R uppvaktade henne, och i dec s å förklarade hon att hon var älskad av denne och gav ett platoniskt gensvar. I mars 1794 slutligen gav hon upp motståndet och blev enligt egna ord R:s "triumfvagn". Hon har beskrivit R:s utseende, hans ståtliga yttre, aristokratiska sätt att vara och hans blonda svallande hår. Under ett år varade ett från hennes sida passionerat förhållande, som upphörde när R visade allt större kallsinnighet och 1795 definitivt lämnade Schweiz.

12 okt 1794 skrev R från Hamburg till Knut Kurck och förklarade att Schweiz hade blivit mindre angenämt än tidigare på grund av "oroliga grannar" och en invasion av flyende fransmän. Han planerade att köpa en egendom i Danmark för att komma närmare modern vilket han också gjorde nyåret 1795. Han förvärvade gården Aldershvile i Lyngby utanför Khvn, där han i april s å skrev om sin sköna tillvaro och förklarade sig lycklig om han fick leva på sin gård i stillhet och fred. Han hade blivit dansk undersåte och lovsjöng Danmarks enväldiga regering, som hade krossat aristokratin och gjort bönderna fria.

Redan 1796 bröt R upp från sin idyll och begav sig till Paris. Orsaken härtill är okänd, möjligen en ny komplicerad kärlekshistoria. I Paris levde han ett glatt societetsliv under namnet de Leuven, taget efter modern, som alltjämt underhöll honom. Han undvek att blanda sig i politiken och lade enligt uppgift band på sitt humör. Han gifte sig med en fransyska och levde därefter i ett lyckligt äktenskap. Han ägde flera egendomar, bl a "La Petit Quincy" 1803–10, och sysselsatte sig med lanthushåll omväxlande med besök i Paris.

Efter revolutionen i Sverige 1809 fick R tillstånd att besöka sin mor på hennes gods Ström i Hjärtum, Bohuslän, och uppehöll sig där en längre tid. Under de närmast följande åren strävade han efter att få sin landsförvisning upphävd och sökte bl a hjälp från madame de Staël att påverka kronprins Karl Johan, men alla försök misslyckades.

1813 dog R:s mor, vilket innebar att hans återstående liv blev fyllt av ekonomiska bekymmer. R:s tillvaro i Frankrike förbittrades också av "den vita terrorn" under det återuppståndna kungadömet. 1815 flyttade han därför till Bryssel och sökte där sin utkomst som medarbetare i den liberala tidningen Le vrai liberal, tills han 1820 blev utvisad ur landet, konungariket Nederländerna, efter påtryckning från kungen av Preussen. Han måste återvända till Frankrike och livnärde sig nödtorftigt på journalistisk verksamhet, bl a som medarbetare i tidningen Le courrier français. R hade litterär talang och behärskade helt det franska språket. Sedan hans hustru avlidit fick han ett alltmera verksamt stöd av sonen Adolphe de Leuven (1802–84), som blev en uppburen dramatisk författare och teaterchef. Genom denne blev R bl a bekant med Alexandre Dumas d ä. 1830 deltog R, 65 år gammal, i julirevolutionen, stred med entusiasm på barrikaderna och var länge vid god hälsa.

R påbörjade gång på gång memoarer men fullföljde dem aldrig. Hans största svaghet var enligt madame de Staël hans impulsivitet, som gjorde att hans liv mest kom att bestå av kortsiktiga initiativ och ansatser. R var sv nationalist och ansåg italienare och spanjorer för "rackare", underlägsna både till fysik och moral. Han avskydde konsekvent despotism av alla slag: Gustav III, Robespierre, Napoleon och Bourbonerna – dock inte det danska enväldet. Men han ville samtidigt leva som en aristokratisk världsman och utnyttjade inte bara modern utan även släktingar och vänner ekonomiskt. Det säger mycket, att han till en okänd adressat i ett hänfört brev om julirevolutionens stämningar börjar med utropet "Frihet, Jämlikhet" och slutar med "Hälsning och Broderskap". Broderskapet var inte för alla utan selektivt.

Författare

Erik Lönnroth



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

R:s memoarutkast i arkivet på Kulla-Gunnarstorp, Allerum, Skåne. – Brev från R i KB o i RA (bl a till K Kurck).

Källor och litteratur

Källor o litt: H Liljensparres egenhändiga berättelse till kungen 12 juni 1797, Sävstaholmssaml, RA.

A Dumas, Mes mémoires, 1–2 (1954–57); R F Hochschild, Memoarer, ed H Schück, 1 (1908), s 126, 133 o 220, 2 (1909), s 221, 226, 230, 232, 235, 242 ff o 247, 3 (1909), s 11 f o 189; Kongl Maj:ts o rikets Swea hof-rätts protocoller uti undersökmmålet rörande det å högstsalig Hans Maj:t konung Gustaf den III:dje föröfwade mord ... 1792 (u å); L Krusius-Ahrenberg, Tyrannmördaren C F Ehrensvärd (1947); A Larson, Sammansvärjn mot Gustav III (1959); C G Nordin, Dagboksanteckn:ar för åren 1786-1792 (HH 6, 1868); SMoK; G de Staël (Madame de Staël), Lettres ä R, ed S Balayé (1960); dens, Correspondance générale, ed B W Jasinski, 2:2–3:1 (1965–68); dens, Lettres à Louis de Narbonne, Adolphe de Ribbing et Benjamin Constant, ed J-L Benoziglio (1970); E Tegnér, Ur A R:s papper (HT 1892); E Wallis, Kungamördaren grefve A R (Ny ill tidn 1891, nr 4–13).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adolph L Ribbing, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6657, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Lönnroth), hämtad 2019-03-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6657
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adolph L Ribbing, urn:sbl:6657, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Lönnroth), hämtad 2019-03-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se