Arvid G Richert

Född:1887-04-05 – Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, Västra Götalands län
Död:1981-08-22 – Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, Västra Götalands län

Diplomat, Landshövding, Fortifikationsofficer


Band 30 (1998-2000), sida 159.

Meriter

3 Richert, Arvid Gustaf, son till R 2, f 5 april 1887 i Gbg, Domk, d 22 aug 1981 där, ibid. Mogenhetsex vid Beskowska skolan, Sthlm, 26 maj 06, inskr vid UU 3 okt 07, JK där 18 april 14, underlöjtn i Fortifikationens reserv 31 dec 09, löjtn där 1 okt 15–18, tingstjänstgöring 14–16, led av styr för Klosters ab, Långshyttan, Husby, Kopp, 14–18, disponentassistent där jan 17–maj 18, anställd i UD 10 juni 18, förste legationssekr i Hfors 16 dec 21, chef för UD:s handelspol avd:s första byrå 27 nov 25, för personal- o administrativa avd:s personal-o räkenskapsbyrå 29 juni 26, för personal- o administrativa avd 31 dec 28, led av antagn:kommissionen 28–31, utrikesråd 21 febr 30, chef för handelsavd 23 jan 31, allt i UD, led av Traktatberedn:en okt 32–jan 37, av 1932 års handelskommitterade jan 32–jan 37, tf statssekr o exp:chef i Handelsdep 3 jan 34, ord 29 maj 36, envoyé i Berlin 29 jan 37–23 april 45, ordf i styr för ab Vattenbyggn:byrån (VBB) 41–54, tjänstgörande i UD 24 april 45, tf generaldir o chef för Kommerskoll 15 juni (tilltr 1 juli) 45, sändebud i disponibilitet vid UD 24 sept 48, landsh i Älvsborgs län 18 juni (tilltr 1 juli) 49-31 dec 54, ordf i styr för Dalslands kanal ab 50–69, i Statens med förhandl:kommission i Gbg mars 55–mars 58, i Riksfören för svenskhetens bevarande i utlandet 55–59.

G 26 april 1910 (–24) i Sthlm, Klara, m Sara Margareta (Margit) Nisser, f 28 mars 1889 i Husby, Kopp, d 5 okt 1965 i Stora Kopparberg, Kopp, dtr till bruksägaren o riksdagsmannen Samuel Martin N (bd 27) o Henrika Elizabeth (Betty) Gustafva Wettergren samt senare omg m översten Sven Ramström (bd 29, s 655).

Biografi

Vid årsskiftet 1928–29 började Arvid R:s ämbetsmannakarriär närma sig de högsta posterna. Han utnämndes då till chef för UD:s personalavdelning. Två år senare inledde han en sexårig period av intensivt handelspolitiskt engagemang, först som chef för UD:s handelspolitiska avdelning, sedan som statssekreterare i Handelsdepartementet. I nära kontakt med näringslivet ledde han komplicerade förhandlingar med Tyskland, England, Polen, Frankrike och Italien. R vann stor uppskattning för sina insatser och kom att framstå som en man för de viktigaste uppdragen. I början av 1937 erbjöds han posten som minister i Berlin. R tackade ja och hade därmed intagit en plats i sv utrikespolitiskt centrum.

Det var ett krävande uppdrag R åtog sig: 'Jag vet inget brott så svårt att det förtjänar ett straff så svårt som det Du nu har fått kommenterade en kollega utnämningen. – Det var förvisso svårt för en diplomat att hitta rätt bland Tredje rikets rivaliserande maktcentra. Goda förbindelser i Auswärtiges Amt var av begränsat värde när det egentliga inflytandet över utrikespolitiken kanske låg inom det nationalsocialistiska partiet eller inom krigsmakten, och när ingen kunde säga när och hur Adolf Hitler själv skulle gripa in. Till detta kom att uppgiften att skapa vänskapliga förbindelser mellan det egna landet och värdlandet i detta fall var, milt uttryckt, problematisk. Sv offentlig opinion var övervägande antinazistisk. I vissa tidningar, främst Gbgs handels- och sjöfartstidning, var kritiken mot Hitlers Tyskland hätsk och oförsonlig. R fick snart erfara nazistledarnas hotfulla missnöje med att hans regering lät denna kritik fortgå.

Bedömningarna av R:s insatser i Berlin tycks till en början ha varit gynnsamma. När man i dec 1939 på UD diskuterade vem som skulle efterträda den avgående Rickard Sandler som utrikesminister hörde R till de namn som nämndes, vilket kollegan Sven Grafström (bd 17) noterade i sin dagbok. Men av samma källa framgår att R av en del ansågs alltför förstående för tyska synpunkter. I personliga handbrev hade R under hösten 1939 utvecklat den ståndpunkt som skulle bli en röd tråd i hans rådgivning under de följande åren, nämligen att den antinazistiska presskritiken måste stävjas. Sverige var ett alldeles för litet och för dåligt rustat land för att kosta på sig "lyxen ... av en press, som för humanitetens talan och anlägger föråldrade rättssynpunkter på vad som sker" (Grafström, s 200).

R ansåg att den kritiska pressen var en fara för landet. Dess provokationer kunde leda till att Tysklands oberäknelige ledare gav order om angrepp mot Sverige. R hade små förhoppningar om att Sverige då skulle kunna bjuda något betydande motstånd mot den tyska krigsmaskinen. Denna grundinställning låg också bakom hans bedömningar efter det tyska angreppet 9 april 1940 mot Danmark och Norge. När tyskarna i maj begärde transiteringar till krigsskådeplatsen i Norge rekommenderade han bifall. Men den gången följde inte regeringen hans råd.

Trogen sin uppfattning om det meningslösa i att bjuda övermakten motstånd ansåg R att norrmännen valde fel när de tog till vapen i stället för att förhandla med inkräktarna. "Sällan har jag blivit så lättad", skrev han 9 juni 1940, "som när jag i morse från UD mottog telegrammet om att norrmännen nedlagt vapen." När strax därefter tyskarna återkom med nya krav på transitering genom Sverige av vapen och manskap på permission, varnade han eftertryckligt för följderna av ett nej. Nu gav regeringen med sig. Den beryktade permittenttrafiken tog sin början.

Under våren 1941 upprepade R att det var ett "svenskt livsintresse" att regeringen bestämde sig för att leda folkopinionen i en mer protysk riktning. Inför perspektivet av en konflikt mellan Tyskland och Sovjetunionen rekommenderade han regeringen att tydligt visa att Sveriges sympatier var på tyskarnas sida. När kriget väl var ett faktum midsommaren 1941 och Sverige medgivit transitering av den tyska division Engelbrecht pläderade han för en mer positiv syn på Tysklands och Finlands kamp. Han vände sig mot att transitering-en betecknades som en engångseftergift och mot den försvarspropaganda som antydde att Sverige vid nya krav måste vara berett till strid mot Tyskland. Igelkottspropagandan var ju i själva verket riktad enbart mot Tyskland, vilket R fann "alldeles rosenrasande". Olika anföranden av Per Albin Hansson, Gösta Bagge och Per Edvin Sköld fann han alltför ensidiga eller "morska". I stället ville R föra in hjälpen till Finland i politikens centrum:' Finland förde åter Sveriges kamp. Opinionen borde samlas kring mottot "för Finland" i stället för "mot Tyskland". Det kunde ju tänkas att Tyskland skulle vinna inte bara över Ryssland utan även över sina övriga fiender. Vi borde därför nu ta chansen, menade R, att skaffa oss ett gott anseende i detta land. Det skulle komma oss till godo i framtiden.

R:s uppfattning stod nära den som under våren 1941 förts fram av överbefälhavaren (ÖB) Olof Thörnell och som just syftade till att genom tydliga sympatimarkeringar och symboliskt stöd sluta upp i korståget mot bolsjevismen. Sverige skulle därmed kunna hysa hopp om en framträdande ställning i ett kommande Neuropa. I likhet med ÖB önskade R att regeringen öppet skulle stödja dem som frivilligt ville delta i Finlands kamp. Han önskade också kraftigast möjliga ingripande mot kommunismen i Sverige. Mot det förslag om införande av partiförbud för både kommunister och nazister som regeringen enades om i nov 1941, varnade han dock bestämt. Hans varningar bidrog verksamt till att hela frågan föll.

När den tyska krigslyckan vände avtog R:s oro för dramatiska missnöjesyttringar från tysk sida: Då en uppsägning av permittenttrafiken fördes på tal sommaren 1943 förklarade R inför regeringen att någon aggressiv reaktion knappast behövde befaras, och sedan regeringen i juli s å beslutat att trafiken skulle upphöra ledde R förhandlingarna med tyskarna om beslutets praktiska förverkligande. Under krigets sista år växte det sv engagemanget för nazismens offer. Regeringen protesterade officiellt mot deportationen av de norska judarna hösten 1942, mot bortförandet av de danska judarna i okt 1943 och mot arresteringen och deportationen av norska akademiker och studenter i nov–dec 1943.1 samtliga fall ansåg R att protesterna var lönlösa och i värsta fall kunde provocera tyskarna till att gå ännu hårdare fram mot de förföljda. Andra mindre spektakulära hjälpinsatser stödde han däremot gärna.

I nov 1943 träffades det sv beskickningshuset på Tiergartenstrasse av allierade bomber. R lyckades snabbt ordna fram provisoriska lokaler i Alt Döbern där legationen kunde återuppta verksamheten. Under våren 1945, när Tysklands slutliga sammanbrott närmade sig, inskränktes den diplomatiska aktiviteten och personal sändes hem. R själv återvände till Sthlm i april. Kort därefter tillträdde han tjänsten som tf generaldirektör för Kommerskollegium.

I rollen som diplomat var R enligt samstämmiga vittnesbörd elegant, korrekt och reserverad, men han hade också en annan sida som starkt framträdde i de många handbreven. Där var han ivrig, orolig och mån om att hans ord skulle vägas in när besluten fattades. Utan skyddsnät utvecklade han sina åsikter, som i mycket anknöt till en konservatism av fördemokratiskt snitt. De medborgerliga fri- och rättigheterna, och med dem den parlamentariska demokratin, kunde han utan större självövervinnelse offra för en mer auktoritär ordning. Eftersom Sverige därtill var militärt starkt underlägset såg han ingen mening i en "morsk" motståndspolitik. R:s åsikter och bedömningar delades säkerligen av många inom sv näringsliv och förvaltning, men Sverige var opinionsmässigt ett splittrat land. Bland R:s kolleger på UD fanns flera som aldrig tappade hoppet om att demokratierna i väst skulle segra. En av dem var Sven Grafström vars dagbok innehåller många spetsiga formuleringar om "den förskräckte Richert". En annan av R:s kritiker var kabinettssekreteraren Erik Boheman, som i juni 1941 i ett långt brev, som var vänskapligt i tonen men skarpt i sak, utvecklade skälen för en självständig hållning gentemot Tyskland.

Kritik av ett annat och för R mer drabbande slag framkom strax efter kriget. Sommaren 1946 förelåg korrektur på en vitbok med titeln Transiteringsfrågan juni–december 1940. En viktig avsikt med publikationen var att förbättra relationerna med Norge genom att med dokument visa hur trängt Sveriges läge varit. Åtskilliga av R:s handbrev fanns med i samlingen, men vissa av dem – bl a det där R talade om sin lättnad över att norrmännen givit upp kampen – hade av lätt insedda skäl beskurits. Detta hindrade inte att R framstod som undfallande och defaitistisk, vilket också högljutt poängterades i den efterföljande pressdebatten. Samma sommar fick R reda på att säkerhetspolisen avslöjat att en av hans betrodda medarbetare på legationen, en kvinnlig sekreterare med tyskt medborgarskap, regelmässigt lämnat över beskickningens rapporter till Gestapo. Avslöjandet och den följande rättegången ledde till upprörda presskommentarer och många lade skulden på R.

Dessa första efterkrigsår var "övervägande mörka", skrev R senare (1954) i en kort dagboksanteckning. Det omdömet var knappast någon överdrift. I sökandet efter syndabockar för den genanta eftergiftspolitiken blev R det första fyndet. Sedan hans brev publicerats och spionaffären avslöjats blev han en tacksam måltavla för efterklokhetens beskäftiga pilar. Kritiken drabbade honom hårt, och de personliga anteckningarna vittnar om starka känslor av otillräcklighet. Ansvaret som legationschef översteg vida "mina svaga krafter", skrev han. Han tyckte sig sakna den kyla och karaktärsstyrka som hade krävts för "lugnare bedömanden och bättre balanserade uttalanden". Men utåt intog han under dessa år en energisk försvarsposition och ägnade stor möda åt att för olika instanser förklara sitt handlande. Ett av de försvarsargument han förde fram fanns redan i brevväxlingen med Boheman sommaren 1941 och gick ut på att han visserligen hade sina privata åsikter men att dessa aldrig influerat hans samtal med tyskarna. I dessa hade han alltid lojalt och samvetsgrant följt de av regeringen utstakade linjerna. På denna viktiga punkt hade R säkerligen rätt. Allt tyder på att han skilde på rollen som rådgivare eller debattör och rollen som verkställare av en given politik.

Visserligen förekom offentliga erkännanden för plikttrohet och ansvarskänsla, bl a i en tidningsartikel skriven av R:s kritiker Boheman, men kränkande och förödmjukande omdömen var långt vanligare under dessa mörka år. Till saken hörde att R sedan länge hoppades på en utnämning till landshövding. Detta verkade nu omöjligt: "Dina chanser ... måste betraktas som noll", upplyste Grafström öppenhjärtigt. R bet sig dock envetet fast vid sitt mål och uppvaktade berörda ministrar med långa PM i ärendet. Försommaren 1949 skrev Grafström att R var på väg att bli "vårt mest distinguerade krigsoffer", och han fruktade för "en tragedi" om upprättelsen uteblev. Liksom Boheman ställde sig Grafström nu vid R:s sida. Han gick runt bland regeringsmedlemmarna och talade till förmån för R men tyckte sig inte möta någon större förståelse. I juni 1949 kom emellertid det befriande beskedet att R blivit utnämnd till landshövding i Vänersborg. "Min kommentar är", skrev Grafström, "förutom en suck av lättnad, en känsla av att regeringen uppträtt förbaskat hyggligt!" (Grafström, s 931).

Under åren som chef för länsstyrelsen i Älvsborgs län förde R dagliga anteckningar om möten och sociala evenemang. De vittnar om en landshövding som i hög grad var ute på fältet och som flitigt engagerade sig i organisationslivet. Uppenbarligen kände han nu att han kom till sin rätt och kunde göra nytta. Åren i Vänersborg blev inte bara de sista utan även de bästa i hans ämbetsmannakarriär.

Författare

Karl Molin



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Minister A R:s handl:ar finns i UD:s arkiv. Landshövding A R:s arkiv (23 vol: bl a dagbok från landshövdingetiden) i GLA. – Brev från R i GUB (bl a till A Boëthius), KB (bl a många till H Elmquist), LUB (till T Nothin), RA (bl a till O Rydbeck o många, 107 st, till S Hedin) o i SSA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [Rapporter från Berlin] (Aktstycken utg av Kungl. utrikesdepartementet, [34.] Transiteringsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål april–juni 1940 [red av S Bolin m fl], Sthlm 1947, s 3 f, 6 f, 9–11, 14-17, 66, 97–99, o [35.] Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget: Transiteringsfrågan juni–dec 1940 ,Sthlm 1947, passim). – Dalsland (Natur i Dalsland, Upps 1953,4:o, s7f).

Källor och litteratur

Källor o litt: M Petersson, Motstånd, eftergifter, anpassn eller samarbete? En analys av den sv diplomaten A R:s ståndpunkter i olika sakfrågor under andra världskriget (otr magisteruppsats i historia vid StU, ht 1996).

E Boheman, På vakt, 1–2 (1963–64); W M Carlgren, Sv utrikespolitik 1939-1945 (1973); dens, Korten på bordet? Sv vitböcker om krigsårens utrikespolitik (1989); S Grafström, Anteckn:ar 1938–1944 o 1945–1954 (1989); G Hägglöf, Möte med Europa (1971); dens, Samtida vittne (1972); S Koblik, The stones cry out. Sweden's response to the persecution of the Jews, 1933–1945 (1988)> P A Levine, From indif-ference to activism. Swedish diplomacy and the Holocaust, 1938–1944 (1996); SMoK – Nekr:er över R i SvD 25 aug (I Hägglöf o U Brandell) o 26 aug (G v Sydow o E T:son Uggla) 1981.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid G Richert, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6725, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Molin), hämtad 2017-09-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6725
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid G Richert, urn:sbl:6725, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl Molin), hämtad 2017-09-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se