Meriter

2 Richter, Bengt, bror till R 1, dp 17 sept 1670 i Sthlm (SMoK), d 28 april 1737 i Wien. I guldsmedslära hos fadern i Sthlm, erhöll gesällbrev 14 jan 90, elev hos medaljsnidaren A Karlsteen (bd 20) omkr 97, hovmedaljör 13 aug 04, erhöll pass för utlandsresa 12 juli 09, allt i Sthlm, verksam som medaljgravör i Paris, Berlin o Wien.

G troligen 1704 m Margareta Karlsteen, f 23 jan 1687 (Elgenstierna) trol i Sthlm, levde 1738 (Adl bouppt 23 jan 1738, Svea hovrätts arkiv, RA), dtr till medaljsnidaren Arvid K o Magdalena Elisabet Schenkowitz.

Biografi

R utbildades först till guldsmed och kom därefter som elev till medaljgravören A Karlsteen. Efter ett par års studier där begav sig R troligen omkr 1700 till utlandet. Under resan besökte han Paris och Berlin, där han 1702 utförde en medalj över Fredrik I av Preussen. Av allt att döma besökte han Raimund Faltz i Berlin, som var en av Europas främsta medaljkonstnärer och som sedan gammalt hade förbindelser med familjen Richter. R:s studieresa kan inte ha varat mer än högst två år, eftersom han i början eller senast i mitten av 1702 var tillbaka i Sthlm; hans Dünamedalj, som är graverad i Sverige, präglades senast i sept s å.

Dünamedaljens tillkomsthistoria är intressant. 9 juli 1701 hade Karl XII med sv armén gått över floden Düna och besegrat kung Augusts här. En av de första som kom på tanken att med en medalj hugfästa minnet av segern var Daniel Cronström (bd 9) i Paris, och denne lät också Sébastien Le Clerc utföra tre medaljskisser för detta ändamål. Av korrespondensen med N Tessin framgår, att Cronström tänkt sig att Karlsteen skulle gravera medaljen. Det blev emellertid R som slutligen kom att utföra den. Under loppet av följande år tillkom R:s vackra medalj, där åtsidan visar Karl XILs starkt idealiserade porträtt och frånsidan i detalj ansluter sig till Le Clercs teckning. R fick dock till en början föga glädje av sitt mästarprov. Sedan han på Myntet fått prägla sex medaljer ville Riksbanken, som i R såg en konkurrent om medaljprivilegiet, vägra honom rätten att vidare prägla några medaljer. Vid en sammankomst i Riksbanken 23 sept förebråddes myntmästaren Hindrich Zedritz att han låtit R få prägla sina medaljer, trots att banken ensam hade medaljprivilegiet. I nov s å ansökte R hos Kammarkollegiet om tillstånd att mot vanlig avlöning få prägla sina medaljer.

Trött på de motgångar som R mötte i hemlandet lämnade han Sverige i slutet av 1702. Han reste till England, där han för Svenska klubben utförde åtta kända medaljer, varav fem är daterade 1703. Förmodligen arbetade Tessin under tiden för honom, och säkerligen hade Dünamedaljen mottagits med välvilja av Karl XII. Då R efter ungefär ett års bortavaro återvände till Sthlm utnämndes han till hovmedaljör. Tessin omnämner R i ett brev 28 sept 1704 såsom nyligen hemkommen efter ett besök hos Karl XII i Polen. R biträdde även svärfadern både som stämpelsnidare vid Myntverket och som medaljgravör och utförde bl a Altranstädtmedaljen (1708). Samarbetet med Karlsteen pågick till 1709, då R, missnöjd med sina arbetsförhållanden, 12 juli erhöll pass till utlandet. Han lämnade hustru och två döttrar i svärfaderns vård och reste till Frankrike och Preussen.

Från R:s verksamhet i Paris härstammar bl a medaljen över Ludvig XIV:s äldste son Louis och dennes gemål Maria Anna Christina, antagligen tillkommen efter tronföljarens död 1711. En tid var R i Fredrik I:s tjänst i Berlin. Han hade troligen redan tidigare kontakter med hovet i Wien och senast 1713, efter Fredrik I:s död, bosatte han sig där. I Wien nådde R sin höjdpunkt som konstnär och han kvarblev där under återstoden av sitt liv. Hans familj anslöt sig till honom 1714; hans tjänst i Sthlm uppehölls av svärfadern Karlsteen. 5 aug 1715 utsågs R till kejserlig Ober- und Kammer-medailleur samt Münz-Präg-Inspector med särskilt uppdrag att vara en av föreståndarna för kejsarens medaljkabinett. På Karlsteens initiativ gjordes flera påstötningar i syfte att förmå R att återgå i sv tjänst. Påstötningarna rann ut i sanden eftersom levnadsvillkoren i Wien uppenbarligen var bättre. Bland hans arbeten under denna tid var t ex medaljer över återinstiftandet av Gyllene skinnets orden. Källmaterialet till R:s senare levnadsöde är ytterst sparsamt.

Som konstnär var R uppenbarligen skicklig och säker, och han var en begåvad porträtter. Hans kompositioner är gjorda i klassicistisk fransk stil. Av ikonografiskt intresse är ett antal medaljer som tillkommit av särskilda anledningar samt praktmedaljen vid uppförandet av Carlo Borromei-kyrkan i Wien (1716) och konstakademins i Wien prismedalj (1731). R hade, heter det i en skrivelse 1723, "förvärvat sig stort beröm och hölls för en av de habilaste mästare samt var mycket brukad vid det kejserliga myntet". R:s stil är målerisk i tidens smak med heroiserande porträtt och en smula överlastade frånsidor. – Av hans arbeten är omkr 170 medaljer och kastpenningar kända från perioden 1702–32.

Författare

Tamás Sárkány

Arkivuppgifter

Skisser av R i NM.

Källor och litteratur

Källor o litt: Ink handl:ar 1702, s 948: R:s supplik dll Kammarkoll uppläst i Riksbanken 5 nov 1702, Sekreta prot 23 sept 1702 o 2 juni 1703 samt fullm:s registr 22 okt 1702, allt i Riksbankens arkiv; Biographica; D Cronströms brev till N Tessin 10 okt / 30 sept 1701, Tessinska saml; allt i RA, C Eichhorns saml I 15:5, KB. S L Gahms biogr saml:ar, tom 16, vol 3, UUB.

P Felder, Medailleur Johann Carl Hedlinger 1691–1771. Leben und Werk (1978); L Forrer, Biographical dictionary of medallists 4 (1909); G Galster, Danske og norske Medailler og jetons ca 1533–ca 1788 (1936); J Guiffrey, Les comtes des bâtiments du roi sous le règne de Louis XIV (1881–1901); dens, La monnaie des médailles (Revue numismatique 1884); B M Holmquist, B R:s studier o tidigare verksamhet (NNA 1965); M Jones, R:s medals for the Swedish Club (The numismatic chronicle 1985); Z L[akocinski], B R (SKL 4, 1961) o där anf litt; B Thordeman, Sv medaljkonst, 1 (Almanack för alla 1934, 1933); Vertue, Note books, 1–4, ed The Walpole Society (1931–36).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Richter, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6736, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tamás Sárkány), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6736
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Richter, urn:sbl:6736, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tamás Sárkány), hämtad 2024-04-19.