Biografi

Rosén (Rosén von Rosensten, von Rosén), släkt, som har uppgetts härstamma från en bonde Esbjörn Eriksson i Roasjö, Älvsb, efter vilken ort namnet Rosenius antogs av sonen, kyrkoherden i Sexdrega Erik Rosenius (1667–1738). Någon bonde med namnet Esbjörn Eriksson har emellertid inte kunnat beläggas där och fadern är kanske någon av bönderna med namnen Esbjörn Björnsson respektive Esbjörn Håkansson som under 1670- och 80-talen förekommer i byn Stommen i Roasjö, där Rosenius' mor 1689 var bosatt (Rydh 1994).

Erik Rosenius blev i sitt gifte med sin företrädares dotter Anna Wekander far till flera på olika områden framstående söner, som avkortade namnet till R Av de två söner till Rosenius som valde läkaryrket blev professor Eberhard R 1770 adlad med namnet Rosenblad (se särsk släktart) och arkiatern Nils R (R 1) 1762 adlad (ätten introd 1776) med namnet R v Rosenstein. Den senares barn och barnbarn tycks inte annat än undantagsvis ha använt någon annan namnform än v Rosenstein, men den av stamfadern begagnade längre formen av släktnamnet har i litteraturen ofta tillskrivits även dem.

Son till Nils R v Rosenstein var landshövdingen Nils v Rosenstein (R 4), som ogift slöt sin ättegren 1824. Dennes syster Anna Margareta v Rosenstein (1736–72) var gift med professorn och läkaren Samuel Aurivillius (bd 2). Av deras sju barn, som 1773 adlades och adopterades på morfaderns namn märks sonen, ärkebiskop Carl v Rosenstein (R 5), med vilken den aurivilliska ättegrenen utdog.

Carl v Rosensteins äldre bror var konteramiralen Måns v Rosenstein (1755–1801). Han erhöll enligt tidens sed redan vid tio års ålder fullmakt som furir vid Upplands regemente och fick 1776 tillsammans med flera andra officerare i Arméns flotta permission för att i utbildningssyfte gå i utländsk krigstjänst. R tjänstgjorde 1776–78 i den brittiska flottan, varvid han bl a deltog i Sir Peter Parkers eskader i Västindien och bevistade sjöslaget vid Ouessant mot fransmännen. Endast brist på pengar hade avhållit R från att gå i fransk tjänst, vilket han dock 1779, året efter sin hemkomst, fick tillfälle att göra. Som fransk sjöofficer deltog han i det amerikanska frihetskriget och blev i slaget vid Guadeloupe 12 april 1782 tillfångatagen av sin tidigare chef amiral Parker och förd till England. Vid återkomsten till Sverige 1783 blev han sekundmajor vid Arméns flotta. Han utmärkte sig särskilt i det första slaget vid Svensksund 24 aug 1789, då han lyckades ge den retirerande sv flottan ett betydelsefullt försprång genom att i tio timmar hålla ut på sitt fartyg Oden, vilket höll den ryska flottan på avstånd. Först när endast en brukbar kanon återstod tvingades han stryka flagg och gå i rysk fångenskap. Han blev vid fredsslutet 1790 överste i armén och utnämndes 1794 till överste för Stockholmseskadern och slutligen 1797 till konteramiral.

Andra söner till Erik Rosenius var väckelsepredikanten Sven R (R 2) och kyrkoherden i Riddarholmsförsamlingen i Sthlm och Bromma, Sth, överhovpredikanten Gabriel R (1720–84), som ansågs vara en av sin tids främsta predikanter men stod i långvarig onåd hos Gustav III.

Son till Gabriel R var Erik Gabriel R (1775–1866), som 1816 adlades med namnet v R (introd s å) och som 1843 blev friherre (introd 1844). Efter tidigt avslutade juridiska studier i Uppsala inträdde R vid 18 års ålder på ämbetsmannabanan och kom 1794 som auskultant till Svea hovrätt, där han 1802 blev assessor och 1815 hovrättsråd. Han blev justitieråd 1825 och var president i Svea hovrätt 1836–44. R blev dessutom organist i Klara kyrka i Sthlm 1797, en tjänst som han 1800 bytte mot organistbefattningen i Storkyrkan. Han blev kvar i Storkyrkan i 25 år, och ända fram till sitt sista levnadsår hände det att han vid högmässan spelade där eller i någon annan av Sthlms kyrkor. R invaldes i MA 1814 och var dess preses 1836^[1]–60. Sistnämnda år blev han serafimerriddare.

R byggde själv flera orglar och hade på sitt lantställe Harva i Uppland inrättat en snickeriverkstad huvudsakligen för detta ändamål. Han var också upphovsman dll ett antal egna kompositioner, av vilka några finm medtagna i J C F Haeffners (bd 17) och O Åhlströms koralböcker. Hans yngre släkting Johan Magnus R (se nedan) säger om R, att han till sin natur främst var musiker och om han fötts i en lägre klass aldrig hade blivit något annat än orgelbyggare, att han i andra rummet var affärsman – han skötte förmyndaruppdrag, sterbhusutredningar och dylikt såväl till uppdragsgivarnas belåtenhet som till egen vinning – och först i tredje rummet jurist. Den elakheten har också sagts om honom, "att alla jurister höllo honom för en stor musicus och alla musici höllo honom för en stor jurist" (Rosén, avd 2, s 54 f). När R vid nio års ålder blev faderlös, inträdde hans äldre kusin Mathias Rosenblad som förmyndare, och detta kom antagligen att avgöra hans yrkesval. Utan tvivel hade han i sin karriär sitt släktskap med Rosenblad att tacka för mycket, men däri låg nog även grunden till det förtal R utsattes för, snarare än i någon utpräglad brist i R:s förmåga eller omdöme. Ett bidragande skäl var säkert även att han ledde förhandlingarna i det beryktade tryckfrihetsmålet mot Crusenstolpe 1838. R var svärfar till statsrådet greve Henning Ludvig Hugo Hamilton (bd 18) och till löjtnanten greve Knut Lindorm Posse (bd 29, s 421). Ätten v R utdog med hans sonson kaptenen frih Mathias v R (1829–92).

Den yngste av Erik Rosenius' söner var publicisten och teologen Johan R (R 3). Son till honom var Gustaf R (1772–1835), som 1794 blev magister primus i Uppsala och 1796 docent på en jämförande undersökning om Homeros och Ossian. Han återvände till hemstaden 1799 som lektor vid Gbgs gymnasium. Vid Gustav IV Adolfs besök i staden 1801 fick R uppdraget att hålla hälsningstalet, vilket resulterade i att han i sept s å fick professors n h o v. Han prästvigdes 1812 och blev följande år kh i Stora Åby, Ög; han tillträdde 1815 och blev prost s å. R sattes upp på förslagsrum vid biskopsvalet i Gbg 1818 men ville inte komma ifråga för tjänsten. Vid Karl XIV Johans kröning s å utnämndes han till TD.

Gustaf R var en av de första ledamöterna av Vitterhetssamfundet i Uppsala och en flitig deltagare i dess verksamhet under samfundets korta tillvaro 1791–93. Han tillhörde också kretsarna kring Gustaf Abraham Silfverstolpe, som bl a 1795 återupplivade Uppsala läsesällskap. I den av Silfverstolpe utgivna tidskriften Fragmenter af utländsk litteratur (1795) bidrog R med översättningar av framför allt samtida tysk litteratur. Redan två år före sin flyttning till Gbg hade han 1797 blivit invald i VVS, där han gjorde en betydande insats, bl a som dess sekreterare 1801–14, då han försökte aktivera verksamheten; han blev senare HedLVVS. R tog initiativet till bildandet av Gbgs bibelsällskap 1813 och blev sällskapets förste sekreterare samt författade också anonymt utgivna små religiösa folkskrifter. Handlingar efter R finns i VVS' arkiv, GUB, o i Vitterhetssamfundets arkiv, UUB.

Son till Gustaf R var Johan Magnus R (1806–85), som liknade sin frände Erik Gabriel v R i att hans håg snarare stod till musiken och litteraturen än till staten men skilde sig från denne i sin oförmåga att på sikt kombinera två karriärer. Redan i sin tidiga ungdom komponerade han några smärre stycken, men under sin familjs och sina inflytelserika släktingars påverkan valde han utan entusiasm att ge sig in på ämbetsmannabanan. Han skrevs 1822 in vid UU, och efter att till stor del ha ägnat studieåren åt stadens rika musikliv avlade han 1829 hovrättsexamen. Året innan hade han blivit e o kammarskrivare i Krigskollegium, där han 1836 blev ord kammarskrivare. Tre år senare, 1839, fick han avsked för försummelse. R hade tidigare erhållit permission från tjänsten på viss tid och fungerat som Dagligt Allehandas korrespondent i Khvn men återvände efter permissionens slut inte till sin tjänst och blev följaktligen suspenderad. Avskedet följde på R:s skämtsamma ansökan om "prolongation av suspension". Han hade då redan i flera år ägnat sig åt publicistiken vid sidan av sin tjänst och fick nu tillfälle att göra det på heltid.

R var en av sin tids främsta rabulister och medverkade i Aftonbladet och åtskilliga andra tidningar som musik-, teater-, litteratur- och konstskribent. Dessutom utgav han en rad kortlivade tidskrifter på dessa områden (Nordmannaharpan 1832–33, Tidning för teater och musik 1835–36, Helios 1845–46) och översatte utländska författare som E Sue och W M Thackeray. Han publicerade även poesi, dramatik, ett stort antal romaner och noveller, t ex den utopiska Den fria kärleken (1840), "fantasistycket" Yttersta domen (1846), kärleks-och miljöskildringar som Rabulistens resa (1838), En pfiffig karls missöden (1842), Konsten att fria (1856) och Komministerns dotter, den sistnämnda liksom flera andra av R:s verk publicerad som följetong (i Sthlms dagblad 1849). Hans i allmänhet humoristiska berättelser utmärks av en för tiden inte ovanlig blandning av social ironi och sentimentalitet, det förra främst i bilden av samtidens stockholmska ämbetsmannavärld och borgerlighet, det senare påfallande ofta i skildringen av lantliga prästgårdsmiljöer och prästdöttrar.

Som tonsättare var R i samtiden mycket populär och bland hans många verk kan nämnas tonmålningen Pompejis sista dag, baserad på Bulwers roman och avsedd att framföras med fyrverkeri, åskådliggörande Vesuvius utbrott. Även hans politiska ställningstaganden kunde stundom ta sig musikaliska uttryck, som i en annan tonmålning, Det hvilande representationsförslaget (1849). R:s memoarbok Några minnesblad (1877) är en ofta använd källa till kunskap om tidens musik- och umgängesliv. En stor produktivitet utmärkte R både som skriftställare och som tonsättare, men den slutbedömning en minnestecknare gjorde att R inte var "någon djupgående natur ... varken inom tonkonsten eller litteraturen" har blivit bestående (Sv musiktidn). Ett stort antal musikalier av R finns i Statens musiksaml, Sthlm.

Bröder till R var justitiarien i Vaxholm och riksdagsmannen Carl Gustaf R (1805–75) och förste lantmätaren i Skaraborgs län Erik Herman R (1807–74). Söner till den senare i hans äktenskap med Sophia Charlotta Falkman, dotter till handlanden Henric Falkman (bd 15), var byråchefen Johan Ludvig R (1843–1914) och bergsingenjören och operasångaren Herman August R (1849–1916), som var far till Anna Sofia Carolina R (1884–1964), g m skådespelaren vid K Dramatiska teatern Sven Bergvall, och till kaptenen och gymnastikdirektören Sven Axel Arrigo R (1887–1963), som deltog i den sv truppen i gymnastik som vann förstaplaceringar vid OS 1908 och 1912.

Författare

Jonas Kuschner

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: Biographica o Sköldebrevsaml, RA; Elgenstierna; [P Meijer-Granqvist,] Sv grevar o baroner ... av Lazarus v Rothschild, 2 (1932); L Rydh, Kh Erik Rosenius i Sexdrega o några av hans ättlingar (2. uppl 1982); dens, Kh Erik Rosenius – stamfader för fyra adliga ätter o västgötaätten Rosén (SoH 1994); C W S[karstedt], Rosenius, Rosén, Rosén v Rosenstein: ett kyrkohist rosenblad o korsblomma ... (1904); SMoK; Sv släktkal 1912 (1911), 1913 (1912), 1915–16 (1915) o 1919 (1919).

Erik Rosenius: Gbgs hm; LUM 1667–1732 (1984); Rydh, a a 1982; dens, a a 1994; SjGbg.

Måns [R] v Rosenstein: Brev o rapporter dll Gustav III, 1788-90, Gustavianska saml, UUB; A Munthe, Sv sjöhjältar, 7:4 (1917); W Odelberg, Viceamiral Carl Olof Cronstedt (1954); SMoK; Sv biogr lex, N F, 9 (1883).

Gabriel R: Ö Blom, Gabriel R - den kh Hedvig Eleonora inte fick (Hedvig Eleonora förs:blad, juli 1986); Sthlms hm.

Erik Gabriel v R: Anjou; [J C Hellberg,] Ur minnet o dagboken om mina samtida ... af Posthumus, 10 (1873); L Jonsson o M Tegen, Musiken i Sverige, 3 (1992); Orvar Odd [O P Sturzen-Becker], E G v R (Svea 1867); J M Rosén, Några minnesblad (1877); L Rydh, E G v R: hovrättspresident, organist o orgelsakk (Orgelforum 1992, nr 4, s 40 f); SMoK; B Wedberg, Konungens högsta domstol 1809-1844 (1940).

Gustaf R: N Eriksson, VVS 1778–1874 (1978); Gbgs hm; N Gobom, Till Gustaf Abraham Silfverstolpes biografi (PHT 1915), s 137 f; B Liljekrantz, Benjamin Höijer (1912); Linköpings hm; Rosén, a a; SMoK; Sv biogr lex, N F, 9 (1883); A Wiberg, Uppsala läsesällsk under dess första utveckl:skede 1797–1824 (1958).

Johan Magnus R: J Göransson, Aftonbladet som politisk tidn 1830–1835 (1937); Jonsson o Tegen, a a; A Kjellén, Sociala idéer o motiv hos sv förf, 2 (1950); J Kleberg, Krigskollegii hist; biogr anteckn:ar 1630–1865 (1930); I Oscarsson, "Fortsättning följer": följetong o fortsättn:roman i dagspressen till ca 1850 (1980); Rosén, a a; B Schöldström, Zigzag: minnen o anteckn:ar (1895); SMoK; Sv biogr lex, N F, 9 (1883). – Nekr i Sv musiktidn 1885, s 101.

Carl Gustaf R: Millqvist.

Erik Herman R: Ekstrand; [C Falkman,] Malmö-slägten Falkman 1665–1900 (1901).

Herman August R: SvTeknF; J Svanberg, K teatrarne 1860–1910 (1917–18).

Sven Axel Arrigo R: NF:s sportlex, 5 (1943).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Rosén (Rosén von Rosenstein, von Rosén), släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6878, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jonas Kuschner), hämtad 2024-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6878
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Rosén (Rosén von Rosenstein, von Rosén), släkt, urn:sbl:6878, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jonas Kuschner), hämtad 2024-11-16.