Lars Rosenborg

Född:1677omkring – Jönköpings Kristina församling, Jönköpings län
Död:1722-03-28 – Finland (i Lappstrand, Kymmenegårds län)

Fortifikationsofficer


Band 30 (1998-2000), sida 499.

Meriter

Rosenborg, Lars, före adl Spole, f omkr 1677 trol i Jönköping, d 28 mars 1722 i Lappstrand (Villmanstrand), Kymmenegårds län (Muscovitica). Föräldrar: professor Andreas Petri Spole o Martha Lindelia. Inskr vid UU 10 dec 87, disp pro exercitio jan 94, volontär vid Fortifikationskontoret 26 okt 97, konduktör där 24 mars 99, löjtn vid fortifikationsfältstaten i Stettin 12 juni 00, informationskapten för de k pagerna 4 dec 04, kapten vid Livgardet till fot 6 nov 09, ingenjörkapten där 18 nov 09, överstelöjtn vid Ostgöta tremänningsreg 2 sept 13, vid Västgöta-Dals reg 414 mars 14, åter ingenjörkapten vid Livgardet aug 14, adl 11 april 15 (adl Riddercreutz; namnet ändrat till R efter juli 16), överstelöjtn:s karaktär 29 april 19, generalkvartermästarlöjtn vid Livländska fortifikationsbrigaden 18 febr 21, vid Finska brigaden 22, andre kommissarie vid gränskommissionen mot Ryssland från 15 jan 22.

G m Magdalena Schönström, dp 27 febr 1687 i Hed, Vm, d 20 aug 1761 i Torshälla, dtr till assessorn Peter Svedberg, adl S, o Anna Margareta Behm.

Biografi

Som så många av sin generations unga män offrade R större delen av sitt vuxna liv åt kriget. När han dog ungefär 45 år gammal hade han tjänstgjort i nästan 25 år. Trots det finns ingen uppgift om att R någonsin var i strid. Istället var han under många år en av rikets mest prominenta lärare. I kraft av sin egen höga teoretiska och praktiska utbildning fick han utbilda eliten bland arméns officerare i fortifikationskonsten, tidens militära spjutspetsteknologi.

Fadern, professor i astronomi, var även en av Uppsalas flitigaste privatlärare i matematik, astronomi och tekniska ämnen. Både R och brodern Anders R (nedan) torde alltså ha undervisats i dessa ämnen redan innan de formellt blev inskrivna vid universitetet. Fadern vidarebefordrade även sina egna militära erfarenheter till sönerna.

Omkring 17 år gammal fick R demonstrera sina färdigheter när han försvarade en avhandling pro excercitio, Elementarem sphaericae & usus globarum ex collectionibus mathematicis comprehendens. Den är en omfattande (220 s) och allsidig redovisning av geografins teoretiska grunder och deras tillämpningar. Den innehåller ingen ny forskning utan är efter tidens sed en redovisning av de delar av redan spridda kunskaper som behövdes för ett visst ändamål. Eftersom det fortfarande var vanligt att respondenten själv skrev sin avhandling framstår R utan tvivel som en av tidens bäst utbildade geografer och kartografer.

1695 fick R följa med fadern och Johan Bilberg (bd 4) på deras expedition till Tornedalen. Karl XI hade varit där föregående sommar och sett midnattssolen från Torneå kyrktorn. Han beordrade landets främsta astronomer, Spole och Bilberg, att resa dit för att göra observationer. Spole skrev ett ambitiöst program för undersökningarna. Ett syfte var att göra gradmätningar för att visa jordens exakta form. Mätningarna gjordes under juni och juli, i Tornedalen och längs ostkusten på hemvägen till Uppsala. Expeditionens begränsade resurser gjorde mätningarna mindre säkra, och Spole avled innan han publicerat resultaten. Att man misslyckades med att nå de högt uppsatta målen visar arbetets svårighetsgrad. Även om det inte går att bedöma just R:s insatser, är det uppenbart att alla deltagare måste ha varit mycket kunniga i geografi och astronomi.

Från vt 1697 innehade R Gudmund Kåhres stipendium. På hösten s å, troligen i samband med att han fick testimonium från universitetet 26 okt, skrev R in sig som volontär vid Fortifikationen. Volontärerna var närmast att betrakta som ett slags frivilliga, icke edsvurna kadetter. De kunde ganska fritt delta i den undervisning som gavs vid Fortifikationskontoret i Sthlm och vid fästningsbyggena vid Vaxholm eller Dalarö.

Det reglemente för undervisningen som Fortifikationens nye chef Carl Magnus Stuart utfärdade 18 mars 1699 kodifierade de föregående årens praxis. Enligt denna ägnade R tiden dec 1697febr 1698 åt fortifikationens teori. I mars undervisades bl a i geografi, men eftersom R redan behärskade detta ämne arbetade han sannolikt istället med den oration innehavare av Kåhres stipendium skulle hålla. Han höll den i Uppsala 4 april 1698.1 april och maj hölls praktiska övningar utomhus, varefter sommaren och hösten ägnades åt tillämpningar vid Vaxholm och Dalarö. När R i mars 1699 utnämndes till konduktör, måste han ha varit en av Fortifikationens bäst utbildade yngre officerare.

I maj 1699 reste R tillsammans med Carl Magnus Stuart, kapten Gerhard Ehrenschantz och löjtnant Lorentz Christoffer Stobée till ryska gränsen, där de besiktigade och visiterade alla sv befästningar från Finland till Livland. R mätte upp delar av gränsen och vissa platser. Han deltog också i utsättning och byggande av flera befästningar. Man förberedde sig genom att rita av äldre kartor i Fortifikationens arkiv. På plats ritades vägkartor och traktkartor samt en landkarta över hela Ingermanland. Efter sommarens resor arbetade expeditionsmedlemmarna hela hösten i Reval med att renrita kartorna. I KrA förvaras ett tjugotal kartor och ritningar ritade under denna expedition. De flesta av dem saknar signatur, varför det är okänt vilka R kan ha ritat.

Sommaren 1700 befordrades R till löjtnant vid Fortifikationen i Stettin. Han hann förmodligen aldrig dit utan kommenderades vid krigsutbrottet mellan Danmark och det av Sverige stödda Holstein-Gottorp till fältstaten. En sv armé landsteg på Själland 25 juli och ett anfall mot Khvn för att slå ut den danska flottan förbereddes. När freden kom hade den sv hären dock bara hunnit avancera till Rungsted.

Hela kriget gick så snabbt att R, som anlände till armén ett par dagar före vapenstilleståndet, inte kom att delta i några strider. Han följde i början av okt med högkvarterets och Livgardets transport från Karlshamn till Pernau. Svenskarna hade från danskarna erövrat 14 pontoner av plåt, som medfördes till Estland. Armén marscherade genast mot det av ryssarna belägrade Narva, och R, som bara ett år tidigare deltagit i rekognoseringen av vägar och fästningar, fick ansvaret att leda pontonträngens marsch. Han deltog därför inte heller i slaget vid Narva utan ledde från mitten av nov arbetet på artillerigården i Reval med att bygga järnbeslagna vagnar för pontonerna.

Enligt R:s egen uppgift deltog han sedan i hela kampanjen till och med 1701. Vilka uppgifter han kan ha haft framgår inte av källorna, men det är mycket möjligt att just dessa pontoner användes för att bygga den flottbro som användes av kavalleriet och artilleriet vid Dünaövergången 9 juli 1701. Följande år förordnades R till fästningsarbetena i Reval, där han i praktiken var chef eftersom hans nominelle överordnade Ehrenschantz var vid fältarmén och garnisonens andre högre fortifikationsofficer var sjuklig. De bevarade relationsritningarna vittnar om en intensiv verksamhet kring Domberget.

Tjänsten som informationskapten för de k pagerna, de unga adelsmännen vid hovet, var maktpåliggande. Enligt tidens bildningsideal och organisationsformer skulle adelsmännen inta sina ledande roller i samhället och i armén genom sin kompetens och sin förmåga att förstå och kontrollera sina underlydandes kunskaper och färdigheter. Pagerna var i praktiken adliga kadetter, som bl a skulle ha en timmas undervisning i fortifikation fyra dagar i veckan.

Tjänsten var placerad i Sthlm, men det är tveksamt om R hann ge någon undervisning innan han 1705 fick tjänstledigt för att göra en utrikes studieresa. För att förkovra sig följde han ett antal operationer under spanska tronföljdskriget och besökte befästningar i stridsområdet i Rhen-dalen och Nederländerna. Som neutral kunde han troligen röra sig tämligen fritt och få del av stridserfarenheter genom att umgås med de utländska officerarna. Antagligen besökte han också Stuart som under vintern vistades i Stade.

Efter ungefär två år infann sig R vid armén i Sachsen och vände sig direkt till kungen med en ansökan om att få någon lämplig officerstjänst. Så skedde inte, sannolikt för att han var svår att ersätta som pageinformator. Det kom att dröja ytterligare två år innan han kunde lämna sin tjänst vid hovet. 1709 utnämndes R till kapten vid Livgardet till fot med placering som ingenjörkapten vid staben.

Livgardets officerare var uteslutande adelsmän, och precis som pagerna vid hovet förväntades de vara ledande även i fråga om kompetens. R och hans likaledes ofrälse företrädare i tjänsten var därmed märkliga undantag från denna regel. Det kan endast förklaras med att det var viktigare att få en kompetent handledare i fortifikation än att i varje enskilt fall upprätthålla reglementets bokstav. Därmed innehade R rikets högst rankade lärartjänst. En kapten vid Livgardet stod sju steg framför en universitetsprofessor i rangordningen. Även hans tidigare tjänst vid hovet räknades som överordnad en professur.

Efter slaget vid Poltava befallde kungen att de regementen som förintats skulle återuppsättas. Det gällde bl a Livgardet till fot, Sveriges enda värvade infanteriregemente. Särskilda värvningsofficerare utnämndes, däribland R, som rimligtvis inte kan ha skött sin lärartjänst samtidigt. Värvningarna genomfördes framför allt i Mälardalen och, efter pestepidemin 1710, även bland bergslagernas manskap. Pest och utskrivningar medförde en brist på lämpliga rekryter och R:s åtgärder förorsakade åtminstone ett rättsfall: hösten 1710 grep R en förrymd gardist i Västerås men lät honom flytta till en rote i Västmanland. Han åtalades, men det är okänt om det blev någon rättegång. R fortsatte i alla fall sin tjänstgöring och värvade 1712 en smed vid Örebro faktori, vilket resulterade i en upprörd brevväxling mellan faktorn Gustaf Roman och Krigskollegiet.

Sedan Gabriel Ribbing (s 104) i maj 1713 blivit överste för Livgardet, förflyttades alla ofrälse eller på andra sätt mindre lämpliga officerare från gardet. R blev överstelöjtnant först vid Östgöta tremänningsregemente och därefter en kort period 1714 vid Västgöta-Dals regemente. S å fick dock R återvända till Livgardet som ingenjörkapten. Han stannade där i sju år och torde ha undervisat mycket under Livgardets återupprättande. Hur denna undervisning bedrevs är dock inte känt. Det schema R följt under sin egen utbildning var knappast aktuellt vid infanteriet. Officerarna fick troligen teoretisk undervisning vintertid, och på sommaren exercerade hela gardet på Ladugårdsgärde, där det sedan 1670-talet fanns en övningsskans.

Vid flera tillfällen sökte R få komma tillbaka till infanteriet. Som skäl till önskemålet framhöll han att möjligheten till befordran var betydligt sämre inom Fortifikationen. I och för sig är det tänkbart att han fann sin lärartjänstgöring i Sthlm långtråkig, men han var också sjuklig under större delen av sin andra period vid Livgardet. Försörjningssituationen var också mycket besvärlig för all militär förlagd i Sthlm. Gardesofficerarna kunde få vänta flera år mellan löneutbetalningarna och våren 1715 förekom direkt svält inom truppen. Förhållandena var betydligt bättre på landsbygden.

Vid Fortifikationens omorganisation 1721 blev R äntligen befordrad till generalkvartermästarlöjtnant vid Livländska brigaden. När denna indrogs efter krigsslutet flyttades han till den finländska. Tjänsteförhållandena blev ganska osäkra när de officerare som varit fångar i Ryssland återvände, men R var uppenbarligen på väg uppåt i karriären.

Efter freden i Nystad måste en ny gräns stakas ut mellan Sverige och Ryssland. En gränskommission med två sv och två ryska ledamöter utsågs. Sverige representerades av chefen för Fortifikationen Axel Löwen (bd 24) och R, med titeln andre kommissarie.

Att staka ut en ny gräns var en synnerligen maktpåliggande uppgift som krävde praktisk och vetenskaplig kunskap lika väl som en viss diplomatisk förmåga. Genom sin utbildning i bl a geografi och astronomi, och genom sin inspektionsresa 23 år tidigare, var R unikt kvalificerad för uppgiften. Tyvärr kom han aldrig att delta i några mätningar eller förhandlingar. Sjuk och uttröttad av resan avled han strax efter sin ankomst till Lappstrand där förhandlingarna skulle föras.

Genom sin tjänstgöring kom R att föra ett kringflackande liv, och som så många andra militärer har han inte lämnat efter sig några som helst personalia. Var familjen bodde är okänt. R var 1721 skriven i Sthlm (Maria inre). Var hustrun bodde då och efter R:s död har inte heller kunnat fastställas. Genom arv kom hon att äga en fjärdedel av Forsbacka bruk men bodde troligen aldrig där.

Även om R:s karriär uteslutande var militär, hade han nära band till både näringslivet och den lärda världen. Akademiska studier fungerade ofta som en social hävstång. En framgångsrik karriär i statens tjänst gav, som i R:s fall, ofta adelskap. Därigenom fanns möjligheter att göra "ett gott parti"; både R och brodern Anders gifte in sig i etablerade bergsmanssläkter. Magdalena Schönströms far Peter Svedberg, bror till biskopen Jesper Svedberg, var assessor i Bergskollegium och ägare av bruken Bernshammar, Jönsarbo och Karmansbo i Hed, Vm. Brodern gifte sig med Christina Blåå, dotter till Olof Blåå som bl a ägde Klosters, Solberga och Junkarbo bruk i Husby, Kopp.

Anders R (1687–1754) genomlevde dramatiska öden under Karl XII:s krig. Han sökte sig till armén i Polen 1707 och deltog i det ryska fälttåget. Efter slaget vid Holowczyn blev han korpral vid Livgardet och utnämndes av kungen personligen till fänrik inför Poltavas belägring. Vid ett tillfälle fick han i spetsen för en liten förpost söka avvärja ett stort ryskt utfall. Trots att han sårats i foten vid det stora slaget, kunde han undkomma till Bender. I sept 1709 följde han med en mindre styrka som skulle marschera till Polen men blev tillfångatagen av ryssarna. Han lyckades rymma från Moskva och återkom till Sverige i aug 1712. R undgick med knapp nöd att åter bli krigsfånge vid Tönningens fall och deltog sedan i de norska fälttågen 1716 och 1718. Under den första belägringen av Fredrikshald fick han uppdraget att leverera ackordsanbuden till den norske kommendanten, och 1718 var han bland de gardesofficerare som tog hand om den skjutne konungen.

Under hattarnas krig var Anders R för gammal att gå i fält och fick majors avsked 6 april 1741. Istället kom han att göra en viktig insats för rustningsindustrin. Han tecknade redan före kriget kontrakt på stora krutleveranser till kronan och inledde kruttillverkning vid Kloster. Krutbruket blev på bara några år Sveriges största. Först gjordes stora leveranser under kriget, senare blev bergsbruket i Kopparbergs län en stor avnämare. Vid 1700-talets mitt ökade allt mer bruket av krutsprängning istället för den vedkrävande tillmakningen. De omfattande sprängningsarbetena vid bygget av Sveaborg ökade också efterfrågan på krut.

Under Anders R:s son Anders R:s (172487) ledning växte Kloster till ett betydande företag. 1807 tillverkade Kloster nästan hälften av allt krut i riket, och dessutom köptes eller byggdes sågverk, masugn och hammare och ny åkermark bröts. Bruket gick dock ur släktens händer 1813.

Författare

Per Dahl



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o UU: Adelsbrev; Meritförteckn:ar: Armén; Admin handliar rör armén; Militaria; Biographica; Muscovitica, vol 574; allt i RA. Krigskoll:s brevbok 1713:3; Generalmönsterrullor; Livgardets rullor; Fortifikationens rullor; Stads-o fästn:planer: Nöteborg nr 8, Nyen nr 17, Narva nr 4445, Dorpat nr 1920 o 2526; Sveriges krig, 9:169:32 a; allt i KrA.

Acta Universitatis Upsaliensis, C 18:22, Akad konsistoriets prot 1697; P Dahl, Sv ingenjörskonst under stormaktstiden: Olof Rudbecks tekn undervisn o prakt verksamhet (1995); Fortifik, 3:2 (1911), 4:1 (1930), 6:2 (1919); S Lindroth, Sv lärdomshist: Stormaktstiden (1975); N V Nordenmark, Anders Spole, prof i astronomi i Lund o Upsala (VAA 1931); Rang-ordn, sammandragen utur Kongl stadgar, bref o resolutioner, ifrån år 1696, til 1712 (1713); W Sjöstrand, Grunddragen av den militära undervisn:s uppkomst-o utveckl:hist i Sverige till år 1792 (UUÅ 1941:6); Ö Tigerstedt, Kavalkad (Fagerstabrukens hist, 4, 1957); F Wernstedt, 16601718 (Svea livgardes hist, 4, 1954); P Wilstadius, Smolandi Upsalienses, 6 (1986).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Rosenborg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6916, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Dahl), hämtad 2019-12-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6916
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Rosenborg, urn:sbl:6916, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Dahl), hämtad 2019-12-08.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se