J Theodor (Thore) Petré

Född:1793-09-23 – Torsåkers församling (X-län), Gävleborgs län
Död:1853-12-06 – Ovansjö församling, Gävleborgs län

Riksdagsledamot, Bruksidkare, Kommerskollegienotarie


Band 29 (1995-1997), sida 162.

Meriter

Petré, Johan Theodor (Thore), f 23 sept 1793 i Torsåker, Gävl, d 6 dec 1853 i Ovansjö, Gävl. Föräldrar: brukspatronen o bergsrådet Robert Fredric P o Christina Elisabeth Nordenadler. Inskr vid UU 12 juni 04, ex till rättegångsverken 09, tingstjänstg, auskultant vid Svea hovrätt 20 mars 11, prot:förare vid Kommerskoll, vid Sthlms norra förstads västra kämnärsrätt, kanslist i borgarståndet vid riksdagen 12, notarie i Kommerskoll 13–18, bruksägare o ledare för Hammarby bruk, Ovansjö, Gävl, från 21 sept 16, led av borgarståndet vid riksdagarna 34–45 o 50–51 (led av statsutsk 34–35 o 50–51, av förstärkta lagutsk 34–35 o 44–45, av förstärkta bankoutsk 34–45, av förstärkta KU 34–35 o 50–51, av hemliga utsk 40–41, av KU 40–45, av förstärkta allm besvärs- o ekonomiutsk 40–41, av förstärkta statsutsk 40–45, av talmanskonferensen 40–51), ensam ägare av bl a Hofors bruk, Torsåker, Gävl, o Hammarby bruk samt av Lindö säteri, Kärrbo, Vm, från 38, av Uhrfors bruk o Kungsfors bruk, Ovansjö, från 26 okt 46, ordf i beredn:utsk vid allm reformmötena i Örebro 49–50, ordf för andra allm reformmötet i Örebro 50.

G 12 maj 1823 i Stora Kopparberg, Kopp, m Gustava Elisabet Ulrica Munktell, f 4 aug 1806 i Falun, d 31 juli 1886 i Holmsund, Gävl (enl db för Uppsala, Domk), dtr till brukspatronen o bergsrådet Johan Jacob M (bd 26, s 12) o Eva Gahn.

Biografi

Thore P tillhörde en släkt som genom tre bröders invandring från staden Montrose i Skottland på 1620-talet etablerade sig i Sverige. Stamfar för den sv grenen blev Robert P (161490) som slog sig ner i Arboga där han bedrev handel, först i spannmål och sedan även i järn. Han köpte och anlade järnbruk i bergslagsbygden. 1680 övertog han några hemman i Hofors, Torsåker, med underlydande lägenheter i skog, vatten och gruvor, hytta och bergsmanshammare. Dit koncentrerade han sin järnproduktion. P:s far Robert Fredric P (17601838), som tillhörde den fjärde generationen av släktens brukspatroner på Hofors, övertog bruket 1791 och behöll ledningen, om än alltmer formellt, till sin död. Han var en sträng hushållare som under napoleonkrigens goda järnkonjunktur lade en solid ekonomisk grund för den expansion som P genomförde under de följande decennierna. Robert F P var engagerad i samhällsfrågor och hyste ultraliberala åsikter. Han skaffade sig ett betydande bibliotek, där P fick utlopp för sitt starka studieintresse, och lät 17991803 uppföra en ny och omfattande herrgårdsbyggnad i tidens stil.

P blev moderlös vid två års ålder och skickades tidigt till skolgång i Uppsala men behöll sin förankring i Hofors och det närbelägna Hammarby bruk, där han hos släktingar fick ett andra hem. Efter juridisk examen och praktik i domstolar och verk i Sthlm blev han 23 år gammal bruksidkare på heltid. Hofors var då fortfarande ett stångjärnsbruk av traditionell typ och med begränsad kapacitet. I och med P:s inträde, vid faderns sida, satte dock utvecklingen fart. Ett första steg var förvärvet 1816 av det i produktionshänseende betydande Hammarby där P kom att utöva ett dynamiskt chefskap. Under de följande åren iscensatte far och son förvärv av bl a Tjärnäs övre hammares övre härd (1818) och en tredjedel av Uhrfors bruk (1823). Samtidiga uppköp av en serie bergsmanshemman gav möjligheter till utökad smidesrätt och rationalisering av driften. Genom dessa förvärv kom familjens andel av bruksindustrin i Gästrikland att avsevärt utvidgas.

Med utgångspunkt i den avreglering av järnindustrin som initierades vid riksdagen 183435 tog P initiativ till en omläggning och ytterligare utvidgning av driften vid Hoforsföretagen. De stora skogsområden bruket förfogade över gav en god tillgång på träkol. Genom att utnyttja denna resurs, och sedan smidesrätt inköpts, fick P 1839 tillstånd att anlägga ett nytt stångjärnsverk, Robertsholm i Torsåker. S å tog han genom det delägda Uhrfors initiativ till etableringen av Kungsfors järnbruk i Ovansjö. Expansionen fortsattes under 1840-talet, bl a genom tillkomsten av järnverket Montrose i Torsåker (1844) och det fulla förvärvet av Uhrfors (1846). P lyckades under åren 183846, trots tidvis mindre goda konjunkturer, fyrdubbla produktionen vid sina företag men gick ändå fram systematiskt och utan överdrivet risktagande. Han följde med måtta en medveten och långsiktig strategi där omstrukturering och koncentration betraktades som avgörande moment för bruksnäringens överlevnad. Det var ett program som i hög grad utmanade smådriftsintressena inom den traditionsbundna järnindustrin, och P fick också uppbära mycket kritik för sina idéer, inte minst från myndighetshåll. Han var vid sin bortgång en av Sveriges största järnproducenter.

Sina domäner, där även jordbruket spelade en viktig roll, skötte P enväldigt och med omsorg. Han var uppmärksam på nya metoder och gav sig gärna i kast med experiment; bl a försökte han redan vid 1830-talets början praktisera lancashiresmide. Relationen till underlydande präglades av både hårdhänthet och filantropi. Den i offentliga sammanhang stridslystne P ömmade för de svaga och bar på ett socialt patos av äkta slag. Särskilt intresserade han sig för skolundervisningen; under perioden som ledare för Hammarby lät han där inrätta en skola för växelundervisning efter J Lancasters pedagogik, och vid de olika företagen uppfördes sammanlagt fem skolhus.

När den sv bruksnäringen på 1820-talet började att förlora i internationell konkurrenskraft väcktes hos dess ledande män ett intresse för näringspolitiska frågor. Deras lösningar på problemen inbegrep, som ett centralt moment, en nedmontering av det statliga regleringssystem som i hög grad ansågs hämma branschens utveckling. Kampen för näringsfrihet blev för dessa bruksägare närmast en överlevnadsfråga. Även P hejdades av rigorösa paragrafer och byråkratiska ämbetsmän men förefaller att i större utsträckning än många kolleger ha inordnat intressefrågorna i ett allmänpolitiskt sammanhang. Politiskt intresserad redan i ungdomen hoppades han då på en samhällsutveckling i liberal riktning. Han reagerade därför starkt och med stor besvikelse på Karl Johanstidens auktoritära styrelsesätt. Studier, inte minst i historia och statsrätt, gav honom en grund för att träda ut i offentligheten som talesman för en liberalt sinnad opposition. Tillfället gavs sedan 1828-30 års riksdag tillmötesgått sedan länge ställda krav på att förstärka bruksnäringens politiska representation genom att låta de ofrälse bruksägarna välja fem ombud till borgarståndet.

I riksdagen representerade P det bruksdistrikt som omfattade norra Uppland och Norrland. Någon fyrkindelning tillämpades inte vid valen utan röstningen skedde efter brukens tillverkningsvärde, en metod som gav familjen P den högsta röstsumman i riket. I praktiken kunde P själv bestämma vem som skulle väljas, och valförrättningarna i Gävle blev under lång tid "blotta formaliteter" (Åkerman). Vid mötet 183435 väl på plats i borgarståndet etablerade han sig, vid sidan av den värmländske brukspatronen Jonas Waern, som den liberala falangens ledare. En oavbruten serie av tändande appeller, skarp kritik och svepande översikter drog snabbt uppmärksamheten till den djärve nykomlingen och gav honom en position i den ideologiska debattens centrum. Den liberala genombrottsriksdagen 184041 blev höjdpunkten på hans politiska bana. Trots svåra interna motsättningar i borgarståndet, närmast dikterade av skilda uppfattningar i näringsfrågorna, lyckades P då hålla ihop den egna oppositionella majoriteten samtidigt som han vann stöd även i bondeståndet. Därmed skapade han förutsättningarna för det stormanlopp mot den vacklande Karl Johansregimen som i honom hade sin mest vältalige anförare. Genom en tidig attack mot justitiestatsministern Mathias Rosenblad bidrog P verksamt till utlösningen av den stora ministerkrisen, och som oppositionell förgrundsfigur i både KU och det hemliga utskottet spelade han en central roll i turerna kring kabinettskassan, med sina konstitutionella implikationer denna riksdags tveklöst mest känsliga ärende.

P lät sig inte oförbehållsamt ryckas med i den liberala "förtjusningsfebern" vid (bd 28) trontillträde 1844. Han hyste sedan tidigare en viss misstro mot kungens avsikter men kom inledningsvis ändå att flitigt konsulteras av denne. Vid "kröningsriksdagen" försökte han att dels slå vakt om den i liberal riktning ombildade regeringen, dels fortsätta sin vid Karl Johanstidens riksdagar etablerade sparsamhetsopposition. Denna av korstryck präglade situation passade honom mindre väl och han tvekade före riksdagen om att låta sig omväljas. Kungens vankelmodiga uppträdande, särskilt i representationsfrågan, ökade P:s misströstan med följd att han valde att utebli från riksdagen 184748. Till detta beslut bidrog också att han vid denna tid var upptagen med att expandera sin bruksrörelse.

När P 1850 återkom till riksdagen såg han alla liberala förhoppningar från tronskiftet grusade och sökte därför ta upp den hårda oppositionspolitiken från 184041. Om än regeringen nu slog an en något mer human ton så hade, enligt hans mening, inget sedan dess ändrats i grunden. Så var dock långtifrån fallet. När väl representationsfrågan vid riksdagens inledning avförts från dagordningen började de ideologiska låsningarna att lösas upp och skyttegravskriget att ersättas av en spirande samarbetsanda. Oförmögen att anpassa sig till detta klimatskifte mötte P en tilltagande isolering, manifesterad bl a genom flera uppseendeväckande voteringsnederlag i det egna ståndet. En motgång som han tog särskilt hårt var när riksdagen avvisade krav på statsstöd till en planerad järnväg Gävle-Falun. Detta var ett projekt som han länge engagerat sig i och där han även hade stora privatekonomiska intressen att bevaka. Bitter och desillusionerad lämnade P 1851 det politiska livet; han var då också märkt av den hjärtsjukdom som senare skulle ända hans liv.

Inför sin parlamentariska debut 1834 drog P upp linjerna för det program som han intill slutet skulle förbli trogen. Någon utveckling av sina principer tillät han sig inte, om än den tonvikt som lades på enskilda punkter kunde skifta allt efter tidsomständigheterna. En central målsättning var att blockera regeringens anslagsäskanden. Det gällde att med stöd av sparsamhetsvänliga och väl samordnade majoriteter i borgar- och bondestånden eliminera den för anslagsbeslut nödvändiga treståndsmajoriteten. På så sätt skulle tidsenliga reformer av lagar och institutioner tvingas fram. Det var inte P som introducerade denna strategi, och den kom även att överleva honom, men han var under hela sitt politiska liv dess mest nitiske uttolkare.

Redan vid sin första riksdag invald i statsutskottet, och med placering i den viktiga utgiftsavdelningen, gick P på nära nog alla sakområden till storms mot regeringens anslagsanspråk och de hierarkier som bar upp det bestående samhället. Hov och ämbetsmannavärld blev då, och framgent, ofta föremål för hans klander, men särskilt inriktade han sig på militärväsendet; "en kedja av oerhörda misstag" hade enligt honom skapat "ett bristfälligt, luxuriöst, förtryckande, kostsamt och ingalunda ändamålsenligt försvarsverk" (BorgRP 1840-41, 2, s 477 resp 593). P ville istället för det på indelningsverk och grundskatter byggda lantförsvaret se en väl utrustad och övad allmän nationalbeväring, och han framträdde i sjöförsvarsfrågan som en av "roddfartygens radikalaste förespråkare" (Jansson, s 272), bekämpande alla anslag som syftade till att bibehålla den stora linjeflottan.

Om än P långtifrån alltid uppträdde som nydanare i de enskilda sakfrågorna så var han definitivt en sådan när det gällde politisk stil. Den oupphörliga kritiken och det våldsamma språkbruket väckte också starka reaktioner bland de maktägande och deras försvarare. Han "retas med alla och grälar, som en dumdristig djäkne", en "otuktad borstbindare, som ej har aktning för någon människas övertygelse" (Stenhammar, 1, s 119 o 121). Särskilt ansträngda blev relationerna till aristokratin och hovkretsarna. P hade med hänsyn till förmögenheten åtskilligt gemensamt med dessa skikt men var som ofrälse kapitalist främmande för deras mentalitet och traditioner. Att motsättningarna var djupa visades offentligt när han vid riksdagens slut 1835, utsedd som en av borgarståndets representanter, avvisades från avskedsmiddagen på Slottet. Den "okloka demonstrationen" (Höjer, s 345) från hovets sida gav honom en avsevärt ökad prestige i det liberala lägret.

Sin hårdhänta budgetgranskning kompletterade P med krav på radikala politiska reformer. Aktiv på de flesta sakområden sökte han tillämpa en naturrättsligt förankrad ideologi där frihet sågs som en förutsättning för all utveckling, "frihet är hela världsorganismens grundprincip" (BorgRP 183435, 7, s 645). Inom näringspolitiken angrep han både statsmakt och skråintressen för att genom störning av den fria handeln förorsaka ekonomisk tillbakagång. En genom avregleringar ökad produktion skulle enligt hans mening medföra välstånd även för folket. P såg således ingen anledning till motsättningar mellan penningaristokrati och egendomslösa; båda parter hade ett gemensamt intresse i nedrivandet av ståndssamhället. Han framträdde också gärna som talesman för underklasserna, "de fattige, nödlidande, svältande, barkbrödätande" (BorgRP 184041, 5, s 1304).

P betraktade en i grunden reformerad riksdag som en förutsättning för att landets alla ekonomiska och sociala problem skulle kunna lösas. 184041 förordade han ståndsriksdagens ersättande med en på samfällda val grundad folkrepresentation. Han uttalade sig då också för en starkt vidgad rösträtt; bl a skulle den innefatta alla bönder. Detta var vid den tiden liberala ytterlighetsståndpunkter utan förankring hos någon majoritet i det egna ståndet. Trogen sin radikala hållning i frågan avvisade han även det av mänga liberaler accepterade representationsförslag som Oscar I delvis av taktiska skäl drev fram revolutionsåret 1848. P tog istället, genom de av de utomparlamentariska reformsällskapen organiserade Örebromötena 184950, ledningen för försöken att skapa ett alternativ till det k förslaget. Resultatet blev för hans del ett representationsprogram där alla myndiga män, utom lagstadda tjänare och värvade soldater, gavs rösträtt till en efter norsk förebild organiserad enkammarriksdag.

P:s förslag till samhällsförbättringar var ofta långsiktiga och han hade påtagliga svårigheter att omvandla "paradanförandenas" visioner till praktisk politik. Han skydde kompromisser och stegvisa lösningar och saknade "alldeles förmågan att till ett bestämt beslut avfatta sin mening i klara och bestämda ordalag" (Palmstierna, s 60). Det är betecknande att P, när representationsfrågan 184041 befann sig i ett förhandlingsskede, fick träda tillbaka till förmån för den betydligt mer smidige Carl Fredrik Waern d ä, nära vän och politisk vapenbroder. Det var Waern som då invaldes i den kommitté inom KU som behandlade frågan medan P:s insats inskränkte sig till anföranden i utskott och stånd. I borgarståndet fanns också ett talesätt med lydelsen att det var "P som ledde, men Waern, som man lydde" (Laurin, s 488). Mest jordnära och verklighetssinnad var P då bergsnäringens problem behandlades. Detta var också ett sakområde där han kunde utgå ifrån sin egen praktiska erfarenhet.

I sitt agerande lade P tyngdpunkten på en hänsynslös kritik av det bestående samhället; det var här hans styrka som politiker låg. Han blev också ofta angripen för sin oförmåga till kortsiktigt konstruktiva bidrag. Sett i ett vidare tidsperspektiv blir dock bilden en annan och mer positiv. P var ofta före sin tid och hans reformsträvanden kom att till stora delar realiseras efter hans död, i viktiga avseenden - det gällde bl a rösträtt och parlamentarism - först in på 1900-talet. Ett drag som stötte många i samtiden var P:s starka krav på partidisciplin, en förutsättning för hans anslagspolitiska strategi. Det blev tacksamt att kontrastera den "järnspira" som han sades hålla över den egna ståndsmajoriteten mot hans frihetsideologi. Under hänvisning till honom kunde en motståndare i borgarståndet, bruksägaren Carl Gustaf Indebetou (bd 19), förvånas över "de stora frihetshjältarnas" egenhet att vara "de mest oefterrättliga despoter, ehuru de föra frihetens namn på tungan" (Handl:ar ur Indebetouska arkivet, s 228). Även på partilivets område kom P således att förebåda synsätt som först långt senare blev allmänt accepterade.

P:s medium var det talade ordet och han erkändes av både anhängare och motståndare som en av sin tids främsta riksdagstalare. Anförandena präglades av stor sakrikedom, om än ej alltid lika stor saklighet, och en omisskännlig kraft. Det "kändes i luften liksom en åska i antågande" då han steg upp från sin bänk, innan den starka och välljudande stämman, "alltid med något tycke av ett kommandospråk", urladdat sig (Adlersparre, s 140 o 147). Ett ståtligt yttre förhöjde effekten, "han såg ut som en bergslagsdräng" (Handl:ar ur Indebetouska arkivet, s 238). Den oerhört flitige P han höll närmare 2 000 anföranden arbetade i hög grad självständigt. En stor del av riksdagstiden ägnade han åt studier och undersökningar vid sitt arbetsbord, för att så isolerad som möjligt "gå fri från meningsstridernas intryck" och "inför sig själv och sitt eget hjärta pröva vad som...må anses för det allmänna välbetänkt, nyttigt och gott" (BorgRP 185051, 4, s 256).

Vid sin bortgång efterlämnade P en stor och svårskött brukskoncern. Han hade förordnat att företaget skulle hållas ihop som ett familjebolag och utpekat den yngste sonen Henrik Hjalmar P (183298) som disponent. Denne var blott 21 år vid sitt tillträde och fick 1857, efter en ekonomiskt sett mindre lyckosam start, brodern och sjöofficeren Knut Casimir P (183189) som sin meddisponent. Med det strategiska målet att i de flesta lägen förstora verksamheten var bröderna P företrädesvis sysselsatta med finansieringsfrågor. Däremot försummade de driftsfrågorna. Resultatet visade sig i form av otillräckliga vinstmarginaler och en stadigt ökande skuldsättning. Med utgångspunkt i överdrivna lönsamhetskalkyler invecklades det gamla familjeföretaget, 1873 ombildat till Hofors och Hammarby ab, särskilt under det tidiga 1870-talets högkonjunktur i vidlyftiga engagemang. Ett ödesdigert sådant var det spekulativt anlagda Avesta-Garpenbergs ab där Hjalmar P inträdde som disponent 1872. Försvagade av de alltför optimistiska satsningarna, och sedan konjunkturen vänt, hamnade företagen 1878 i en djup kris varvid bröderna P på kreditorernas begäran avlägsnades från ledningen. Genom en serie konkursauktioner 1880, där Stockholms enskilda bank såsom största fordringsägare inköpte merparten av Hoforsbolaget, sattes efter tvåhundra år slutgiltigt punkt för släkten P:s insatser som järnproducenter. Transaktionerna 187880, den s k Hoforsaffären, blev den tidiga sv industrialismens mest uppmärksammade affärsuppgörelse, en konflikt där inte minst Thore P:s ryktbarhet bidrog till den symboliska laddningen.

Hjalmar och Casimir P har betecknats som rättskaffens men godtrogna och av "begränsat format" (Hofors bruks hist, s 185), föga skickade att hantera de mångahanda svårlösta problem som ett brytningsskede med krav på ständig omstrukturering och nydaning erbjöd. Deras intresseinriktningar var ej helt likartade. Hjalmar P deltog som ledamot av AK 187678 kortvarigt i det politiska livet men gjorde sin huvudsakliga insats inom företaget. Han var böjd för storhetsdrömmar och ägde ett starkt socialt engagemang; bl a ägnade han mycken kraft åt hemortens skolfrågor. Den mer verklighetssinnade Casimir P vistades under långa tider i Sthlm, upptagen av sällskapsliv och politik han var ledamot av borgarståndet 186566 och av FK 186777. Han stod länge tillbaka för brodern i Hoforsbolaget men fick under det tunga krisåret 1878 bära huvudansvaret.

Författare

Andreas Tjerneld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar efter Thore P i Ovako Steel Hofors AB:s arkiv, Hofors. Brev från P i KB, RA o UUB (bl a till Isaac G Clason).

Källor och litteratur

Källor o litt: S Åkerman, Bruksägarna i borgarståndet 1834-1835 (otr lic:avh, Hist instit, UU).

C A Adlersparre, T P (Anteckn:ar om bortgångne samtida, 3, 1862); B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); Handl:ar ur Indebetouska arkivet, ed T Höjer (HH 36:3, 1958); E Fahlbeck, T P (Idéer o män, 1936); G Heckscher, Sv konservatism före representationsreformen, 2 (1943); Hofors bruks hist, ed B Steckzén (1957); T Höjer, Carl XIV Johan, 3 (1960); A Jansson, Försvarsfrågan i sv politik (1935); A Kjellén, Sociala idéer o motiv hos sv förf, 12 (193750); B Lange, Christoffer Isak Heurlin som politiker (1948); C G Laurin, Minnen. 18881898 (1930); Lindahl, 2 (1898); G B Nilsson, André Oscar Wallenberg, 13 (198494); C F Palmstierna, Berättelser ur frih Carl Otto Palmstiernas lefnad (1880); K Reinhold, Reformsällsk:erna o de allm reformmötena i Örebro år 1849, 1850, 1853 (1917); riksdagstrycket 183451; SMoK; C Stenhammar, Bilder ur riksdags- o hufvudstadslifvet, 13 (1902-03); Sv biogr lex, N F, 8 (187981); Tvåkammarriksdagen 18671970, 5 (1992); A Åberg, Släkten P:s skotska ursprung (SoH 1954).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Theodor (Thore) Petré, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7162, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2019-05-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7162
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Theodor (Thore) Petré, urn:sbl:7162, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2019-05-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se