Petrus Philippi
Död:1341-08-12 – Sigtuna församling, Stockholms län (begr i dominikanernas kyrka i Sigtuna)Ärkebiskop
Band 29 (1995-1997), sida 228.
Meriter
Petrus Philippi, d 12 aug 1341, begr i dominikanernas kyrka i Sigtuna (DS 5, s 301). Föräldrar: riksrådet Philip Finvidsson (Rumbyätten) o en dtr till Karl Tjälveson (Fånöätten; bd 16, s 683). Lektor i dominikanernas konvent i Sigtuna senast 29 april 21, prior där senast 19 nov 22, provincialprior i provinsen Dacia senast 26 dec 30, postulerad till ärkebiskop i Uppsala 32, providerad av påven 3 okt 32, vigd i Avignon senast 16 nov 32.
Biografi
P tillhörde en högfrälse släkt med kyrkliga intressen. Av hans tre bröder gick två den kyrkliga banan och en syster blev nunna i Sko kloster. P:s moster var gift med Johan Elofsson (Elofssönernas ätt; bd 13) som inträdde i Tyska orden och var bror till den heliga Ingrid av Skänninge (bd 20). P:s far hade jämte sin hustrus släktingar deltagit i stormannaresningen 1278 och fick lösa sitt liv med en stor del av sin godsförmögenhet.
Det torde ha varit naturligt för P att söka sig till den aristokratiskt orienterade dominikanorden. Eftersom han är lektor när han först framträder i källorna bör han ha studerat åtminstone i ordens studium generale i Köln och kanske också i Paris. Han avancerade till prior i Sigtuna och blev senare den förste kände sv provincialpriorn för ordensprovinsen Dacia. Efter ärkebiskop Olavus Beronis' (bd 28) död 13 mars 1332 valdes P "per formam scrutinii", dvs genom majoritetsbeslut, till ärkebiskop. För att få påvlig bekräftelse for han själv till Avignon, där han, efter att ha avsagt sig all rätt valet medförde, av påven utsågs till ärkebiskop. Det besvärliga politiska läget i Danmark innebar ett gynnsamt tillfälle att förbigå Lunds traditionella primat, och P kunde mottaga både vigning och pallium i Avignon.
P:s episkopat präglades delvis av motsättningar inom den sv kyrkan. Den intrigante biskop Egislus Birgeri (Likvidssönernas ätt; bd 12 o 22) i Västerås sökte på olika sätt berika sig och sin släkt. Han hade bl a 1331 fått påvens tillstånd att uppbära en avgift från alla prästerliga tjänster inom sitt eget stift men försökte ta upp avgiften också i tre andra stift. P fick påvligt uppdrag att ingripa och företaget avstyrdes. 1334 strävade Egislus efter att skaffa ett kanonikat i Uppsala åt sin brorson Matheus Halstani (bd 22, s 768). P ville utnämna sedermera Växjöbiskopen Thomas Johannis (Malstaätten; bd 25, s 40) och hotades därför med bannlysning av Egislus, som handlade med påvens fullmakt. Tvisten drog ut på tiden ända till 1345, då den avgjordes enligt ärkebiskopens önskan.
Också P:s förhållande till franciskanerna var mycket spänt och föranledde att de senare beklagade sig över ärkebiskopen hos påven. Han skulle på olika sätt ha trakasserat franciskanerna, bl a genom att förhindra att kung Magnus' kröning skedde i deras kyrka i Sthlm. Kröningen kom därför att förrättas av biskop Engelbrekt av Dorpat, sannolikt i Storkyrkan. P svarade med en protest och motanklagelser. Han hade exempelvis på Eriksdagen 1339 störts av ett par franciskaner medan han firade högmässan i sin egen domkyrka. Bakom denna konflikt låg sannolikt den traditionella spänningen mellan franciskaner och dominikaner, P:s egen orden.
P:s övriga verksamhet som stiftsbiskop och metropolitan avvek inte från det normala. Han visiterade i sitt eget stift men företog också sommaren 1335 en visitationsresa till Finland. 1341 beordrade P rannsakning mot biskop Bo av Växjö, som beskylldes för och senare befanns skyldig till simoni och celibatsbrott. I Uppsala irriterade borgarna P genom att uppföra ett trätorn vid fästet till dombron över Fyrisån, vilket fanns kvar ännu 1378 och 1414 (Det medeltida Sverige, 1:2).
Över huvud taget tycks P ha varit i behov av stöd från kung Magnus Eriksson, som under hans tid stärkte sitt inflytande över den sv kyrkan, bl a tack vare goda kontakter i Avignon. Kyrkan fick ta på sig en försvarlig del av kostnaderna för Skånelandskapens förvärv 1332: i jan 1333 begärde och erhöll Magnus som lån hälften av ett års kyrkotionde i hela landet, och följande år lånade han ytterligare 1 000 mark av kyrkan. P:s roll i dessa sammanhang är okänd. Till skillnad från företrädaren spelade han inte heller någon större roll inom rikspolitiken i allmänhet. Bilden av P hör till de färglösare i den medeltida ärkebiskopslängden.
Som prior i Sigtuna använde P ett ämbetssigill (Hildebrand 2:206). För hans sigill som ärkebiskop se Hildebrand 2:181.
Författare
Anders Winroth
Sök i Nationella Arkivdatabasen
Källor och litteratur
Källor o litt: Y Brilioth, Den påfliga beskattn af Sverige intill den stora schismen (1915); dens, Den senare medeltiden 1274–1521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); DS 3–5 (1842–65); Det medeltida Sverige, 1:2 (1984), s 253 f; E Ekhoff, Tvenne nyupptäckta medeltida epitafier i den gamla dominikanerkyrkan i Sigtuna (Fornv 1906); J Gallén, La province de Dacie de l'Ordre des frères prêcheurs (1946); B E Hildebrand, Sv sigiller från medeltiden, 1–2 (1862–67); S Ljung, Uppsala under yngre medeltid o Vasatid (1954), s 62 f; G Paulsson, Annales Suecici medi aevi (1974); Västerås hm; G Åsbrink o K B Westman, Svea rikes ärkebiskopar (1935); ÄSF (1957–89).
Hänvisa till den här artikeln
Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till.
Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Philippi, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7212, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Winroth), hämtad 2024-04-19.
Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7212
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare.
Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Philippi, urn:sbl:7212, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Winroth), hämtad 2024-04-19.
