Jacob Polack

Född:1683-01-13 – Frösö församling, Jämtlands län
Död:1750-11-15 – Sundsvalls Gustav Adolfs församling, Västernorrlands län (trol i Sundsvall)

Köpman, Bruksidkare


Band 29 (1995-1997), sida 386.

Meriter

Polack, Jacob, f 13 jan 1683 i Frösö, Jämtl (C J G; fb saknas), d 15 nov 1750 (C J G) sannolikt i Sundsvall (db saknas). Son till länsmannen o fängelsevaktmästaren Alexander P. Skolgång i Frösö o Härnösand 96, handelsbetjänt i Sundsvall 00, mönsterskrivare o fänrik vid borgarkompaniet 00, erhöll burskap som handelsman 5 okt 01, led av kyrkorådet, allt i Sundsvall, deltog i riksdagarna 19, 23 (led av amiralitets-, kommerse- o skogsdeput:erna) o 31 (led av allm besvärsdeput), deläg i Alingsås manufakturverk 25, dir där 28, deläg i Rörstrands porslinsfabrik, Sthlm, 25, rådman i Sundsvall 28–38, bruksägare.

G 27 sept 1713 (C J G) m Anna Mört, f omkr 1684, d strax före 30 mars 1767, på sitt 83:e år, i Sundsvall (Inrikes Tidningar s d), enligt uppgift (C J G) dtr till befallningsman M.

Biografi

P var en typisk representant för det tidiga 1700-talets ofrälse köpmän och handelskapitalister som inom ramen för en merkantilistisk regleringspolitik kunde skapa en förmögenhet och uppnå en hög position i samhället. Hans ursprung var enkelt. Fadern var länsman och väktare av arrestlokalen på Frösön. P flyttade till Sundsvall 1700. Efter en kort tid som handelsbetjänt vann han burskap som borgare.

Genom sin näsa för affärer lyckades P snart etablera sig som ledande köpman i Sundsvall. Före den omställning som Poltavakatastrofen medförde kunde han utnyttja de gynnsamma krigskonjunkturerna för att bygga upp ett omfattande skeppsbyggeri för kronans räkning. Vid sidan av detta tillkom en omfattande försäljning av trävaror, inte minst bjälkar som till stor del gick på export. Genom att samtidigt bygga egna fartyg och bedriva rederiverksamhet kunde P frakta varorna på egna kölar. Varken trävaru- eller rederiverksamheten tycks i nämnvärd utsträckning ha påverkats negativt av de sämre tiderna efter 1709. Detta kan ha berott på att kronans beställningar även i fortsättningen utgjorde en viktig grund för verksamheten. 1720–21 byggdes vid P:s varv sex galärer för den sv skärgårdsflottan, och 1724–26 levererade han stora mängder bjälkar och annat timmer för befästningsanläggningarna i Sthlms skärgård.

Vid denna tid betraktades P allmänt som den obestridde "Sundsvallskungen". Han var stadens ledamot i borgarståndet vid tre riksdagar, bl a 1723 då han även representerade Härnösand och Söderhamn. Som ledamot av den särskilda kommersedeputationen talade han då i synnerhet för Norrlandsintressena. Han avsåg speciellt att – med hjälp av stadiga medel – uppmuntra allmogen i Norrland till att odla lin och hampa som kunde utgöra råmaterial vid en mera omfattande linnetillverkning i manufakturform.

Vistelserna i Sthlm – liksom den nära bekantskapen med Anders Nordencrantz (bd 27) – gjorde att P kunde knyta förbindelser med huvudstadens ledande politiker och köpmän, särskilt inom den s k skeppsbroadeln. Han blev delägare i Alingsås manufakturverk och Rörstrands porslinsfabrik. Som en av Alingsåsverkets direktörer stod han Jonas Alströmer (bd 1) nära. Han blev också delägare i flera gruvor och fungerade från 1731 som förläggare åt den av Petter Schnack ägda urfabriken Sthlms Manufabrique.

Efter att ha tjänat en förmögenhet på trävaruhandel, skeppsbyggen och rederiverksamhet övergick P efter 1730 successivt till att bedriva bruksrörelse. Detta var utan tvivel ett stort steg eftersom motsättningarna mellan norrlandsstädernas borgare och brukspatronerna på landsbygden var omfattande och bittra. Inte minst existerade det ett konkurrensförhållande om den under frihetstiden starkt reglerade skogsresursen: trävaruhandelns behov av råvara stod mot brukspatronernas krav på mera träkol. Överhuvudtaget ledde den restriktiva politiken till starka motsättningar mellan olika grupper: mellan handelsmän och bruksidkare, inom brukspatronernas skara samt mellan bönder och brukspatroner. När därför P i början på 1730-talet planerade att bygga en masugn för stångjärnsdrift i närheten av Sundsvall kom han i konflikt med stadens handelssocietet. Han riktade därför sitt intresse mot Ådalen i Ångermanland, där han redan 1733 genom pantsättning kommit i besittning av Holms sätesgård, Överlännäs, samt s å också de båda nedlagda stångjärnsbruken Gålsjö och Högfors i Boteå, Vnl. Efter att ha ställt i ordning hammare, bruksstugor och dammar i Gålsjö lät han så småningom flytta även de två hamrarna vid Högfors till denna plats. 1737 beviljade Bergskollegium Gålsjö ett smide om 1 400 skeppund, medan verksamheten successivt helt lades ned vid Högfors. 1744 tilläts P även att inrätta ett manufaktursmide, bl a av fina sågblad, vid Gålfors, en verksamhet som starkt hade förordats av vännen Nordencrantz.

Förvärvet 1738 av Holms säteri med tillhörande vidsträckta skogsområden – viktiga för kolleveranserna – skedde dock inte direkt. Säteriet stod under frälserätt, och P ägde som ofrälse inte behörighet att förvärva ett adligt säteri. Trots att både Bergskollegium och landshövdingen i Västernorrland, Carl Gustaf Bielke (bd 4), tillstyrkte köpet avslog K M:t hans framställan om förvärvstillstånd. Istället lät P 1742 köpa Holm via en bulvan, amiralitetskaptenen Hans Anckarcrantz (bd 1). Godset kom efter en rad turer att 1760 tillfalla P:s arvingar.

Det ökade smidet vid Gålsjö ledde till ett ökat behov av en annan råvara: tackjärnet. I kompanjonskap med den nye ägaren till Graningeverken, den i Sthlm bosatte brukspatronen och varvsägaren Johan Clason (bd 8), ansökte P vid mitten av 1730-talet om att få bygga en masugn vid Bollsta i Ytterlännäs, Vnl. En liknande ansökan hade också inlämnats av ett annat konsortium med Sundsvallsköpmannen Daniel Halenius i spetsen. De restriktiva bergverkslagarna tillät inte etablerandet av flera masugnar på samma plats, men eftersom åtskilliga av Halenius' kompanjoner drog sig ur affären tillföll koncessionen till sist P och Clason. Från 1741 levererade Bollsta tackjärn till både Gålsjö och Graninge; leveranserna uppgick under 1740-talet i medeltal till ca 1 000 skepppund per år.

Samarbetet mellan Holm och Graninge manifesterades särskilt genom giftermålet 1735 mellan P:s enda dotter och Johan Clasons son Jacob (bd 8, s 557). Trots detta kom vänskapen att sättas på svåra prov. När Bollsta masugn väl var färdigbyggd 1740 till en kostnad av 43 000 dlr kmt – där de båda delägarna svarade för hälften var – uppstod oenighet om i vilken turordning masugnen skulle utnyttjas. Genom att Clason åberopade olika procedurfrågor hindrade han P att blåsa tackjärn för egen räkning ända till 1742 då ett formellt kontrakt till sist skrevs. Grundorsaken till konflikten var att Clason ville upprätta ett nytt stångjärnsbruk vid Vålasjön invid Sollefteå, något som P menade hotade hans stångjärnsdrift liksom på sikt även tillförseln av tillräcklig mängd tackjärn till Gålsjöverken. När myndigheterna avvisade Clasons propåer –med hänvisning till risken för kolbrist vid för stort smide – avvärjdes samtidigt konflikten mellan de båda kompanjonerna.

P var bosatt i Sundsvall huvuddelen av sitt liv. 1721 uppförde han åt sig herrgården Jakobsdal strax öster om staden. Han vistades även långa tider på Holms säteri.

Författare

Lars Magnusson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor och litt: – N Ahnlund, Sundsvalls hist, 1 (1921), särsk s 178, 2 (1921), särsk s 61–65, 83–86, 179 f, 235 ff, 252 f o 278–281; J A Almquist, Graningeverken (1909); BorgRP 1–2 (1945–51) o 4 (1958); G Bucht, Härnösands hist, 2 (1945); C J G, Loftvärd ihugkommelser af ...J P ... [1750]; G Hasselberg, Frösö trivialskola (1935); Jämtlands o Härjedalens hist, 3-4 (1954-62); H Qyist,Ådalen, 1–2 (1943–45); G H SttåIe, Alingsås manufakturverk (1884); E P Söderlind, Sollefteå bruk o Bollsta masugn (1981); J K Tjernberg, Tidsbilder kring Jacobsdal (Från stad o bygd i Medelpad, 1, 1945).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Polack, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7336, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Magnusson), hämtad 2019-11-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7336
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Polack, urn:sbl:7336, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Magnusson), hämtad 2019-11-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se