Conrad Pyhy, von

Född:1500omkr – Tyskland
Död:1553 – Västerås domkyrkoförsamling, Västmanlands län

Kansler, Krigsråd


Band 29 (1995-1997), sida 533.

Meriter

von Pyhy, Conrad (före mars 1536 Peutinger), f omkr 1500 i Tyskland, d trol i maj 1553 i Västerås. Föräldrar: okända. Var Gustav I:s kansler 24 aug 38sept 43, skriver sig "krigsråd och kansler" 12 jan 39, erhåller k fullm att tills med andra underhandla med Danmark 8 sept 40 (GIR 1540, s 124) o 10 aug 41 (GIR 1541, s 286) o med Frankrike 25 jan 42 (GIR 1542, s 65).

G m Anna v Kökeritz, d tidigast 1549 (Svalenius 1937, s 158). Enl senare anklagelser skall P dessförinnan ha äktat en Katarina Unverdin från Leipzig.

Biografi

P:s förflutna före ankomsten till Sverige 1538 kan endast delvis rekonstrueras. Från 1527 föreligger en tryckt versifierad beskrivning av hans liv, av vilken framgår, att han studerat i Leipzig och att han i kejsarens tjänst bl a deltagit i slaget mot turkarna vid Mohacs 1526 (Chunradi Peuthineri Fortuna A D 1527, Adelung 5, sp 2122). Fram till i mars 1536 kallades han Conrad Peutinger. I aug s å uppträdde han under namnet v Pyhy tillsammans med hustruns släkt v Kökeritz. I tillförlitliga källor kallas P Doctor der Rechte och kejserligt råd. I den tysk-romerske kejsaren Karl V:s tjänst har han också deltagit i en expedition till Nordafrika i mitten av 1530-talet. 1542 hänvisar den braunschweig-luneburgske kanslern till den tid de var i Ferdinand I:s tjänst i bl a Ungern.

Enligt anklagelser 1544 om tvegifte skall P ursprungligen ha hetat Conrad Peutinger Augustanus, dvs komma från Augsburg. Om detta är riktigt, har han skrivits in vid Wittenbergs universitet 1518 och vid universitetet i Leipzig 1520. Det föreligger också en fullmakt som kejserligt råd från 1527, som ansetts avse P. Den har dock uppenbarligen gällt stadsskrivaren i Augsburg Conrad Peutinger (annorlunda Carlsson 1960). Det hör också till bilden, att den sv kungen 1541 avvisat Martin Luthers anklagelser om P:s tvegifte, och inte heller senare tycks hänsyn ha tagits till dem; Katarina kunde dock 1550 utkvittera en summa pengar frän honom.

Ett dokument från en av P:s tjänare, utfärdat i samband med undersökningarna efter P:s fall, uppger, att P varit en adelsman, som efter sina studier genom en släktings försorg kommit i kejsar Karl V:s tjänst som hovkansler i Spanien. Han hade sedan stigit i kejsarens förtroende genom sin skicklighet i rätts- och krigsgöromål, blivit slagen till riddare och kort därefter antagits som hov- och krigsråd. Avundsmän utsatte honom dock för förtal, och i samband med en tvist med en greve kom han i kejsarens onåd.

I aug 1538 kom P till Sverige, enligt en sen uppgift försedd med en rekommendation från Ferdinand I. I juli s å har han samarbetat med den sv vicekanslern Franz v Holsther, som under kort tid varit i kungens tjänst men sedan försvinner. 24 aug 1538 anställdes P som kansler och hovråd; den senare titeln var en nyhet i Sverige. Under de följande åren skulle han omforma den sv centralförvaltningen, rättsskipningen och utrikespolitiken på ett genomgripande sätt. Hans arbete skedde i samförstånd med kungen och skapade förutsättningar för en effektiv förvaltning. Han knöt därvid an till sina tidigare erfarenheter och sin tjänst hos Karl V och Ferdinand I, företrädare för den tidiga, moderna staten.

P skrev i mitten av aug 1539 till en fogde, att Gustav I "hade upprättat ett höglovligt kungligt regemente". Vad han avsåg torde närmast fä tolkas som att kungen skapat en regeringsapparat för att utöva höghetsmakt. Ungefär samtidigt dyker regementsrådet upp. Som det framträder i början av 1540 i en ed till kungen, var det ett samlingsnamn för rådgivande, dömande och verkställande verksamhet.

P:s första år i Sverige kom att fyllas med en mängd rättsliga frågor. Den högsta rättsskipningen präglades av hans insatser. Det avsnitt av eden i Örebro, där regementsrådets dömande verksamhet och förpliktelser behandlas, har direkt kopierats från den tyska rikskammarrättens ed för domare och assessorer av 1521. Det bevarade källmaterialet från den dömande verksamheten visar, att P ledde rättens arbete i närvaro av ett eller två riksråd och bisittare av skilda slag. Kungen har gjort ett antal personliga ingripanden eller också har rätten hänvänt sig till honom i svåra fall. Vissa ärenden hänsköts till en särskild avdelning av regementsrådet. I rättegångens detaljer kan en del tyska inflytelser spåras. Rådets arbetsmetoder röjer anknytning dels till den tidigare sv utvecklingen, dels är de en vidareutveckling i anslutning till tysk rättspraxis. Som rättsskipningen framträder i det bevarade materialet, är regementsrådet ett hovråd efter tyskt mönster, där Ferdinand I:s hovråd tydligen varit den främsta förebilden.

På kontinenten hade utvecklats en allt fastare rådskollegieorganisation, Der geheime Rat eller det sekreta rådet. Det var regeringens kärna och inrikes- och utrikespolitikens centrum, och efter dess rådslag härskade de habsburgska regenterna. Institutionens uppgift var dock endast att råda. Först genom härskarens sanktion erhöll dess förslag och beslut laga kraft. Från hösten 1539 finns de första beläggen för att ett sekret råd existerar även i Sverige. Som dess främsta ledamöter framstår P, kungens svåger Sten Eriksson (Leijonhufvud; bd 22) och Georg Norman (bd 27). I förgrunden för rådets arbete stod viktiga inrikes- och utrikespolitiska frågor. Ledamöterna hade en granskande funktion när det gällde olika rättsliga frågor och gentemot det sommaren 1539 inrättade kammarrådet. Men deras beslut var endast rådgivande. P har själv i ett utkast angivit de sekreta rådens uppgifter: de skulle vara kungen trogna, hjälpa honom i alla rådslag, utan egennytta förestå rättsskipningen och rätten i härskarens ställe, föregå undersåtarna med gott föredöme och upprätthålla ordning och frid bland dem på ett opartiskt sätt. Det sekreta rådets medlemmar knöts alltså till kungen som hans medhjälpare på alla viktiga områden för att ge olika ärenden en fortlöpande behandling. De bedrev dock inte någon självständig, egen verksamhet utan var i allt underställda kungens kontroll.

För en furste med makt, som var mån om den och som inte själv personligen kunde göra allt, var det sekreta rådet en utmärkt nyhet. Han kunde till det delegera sin maktutövning och ändå veta, att han hade makten kvar, så länge han kunde kräva ut ansvar av rådets medlemmar. Genom P:s förmedling skapades också i Sverige ett delegationsförfarande, där den tyske kejsarens formel Ad mandatum domini imperatoris in consilio imperiali motsvarades av Ad mandatum domini regis in consilio. Formeln användes dels i det sekreta rådet i kungens frånvaro, dels i den s k regementsordningen för Västergötland 1540.

P skapade således organ och instrument för att kungen, som personligen inte kunde sköta allt själv, skulle kunna bibehålla sin makt. Hovrådet fick till sig delegerad domsmakten under kungens och det sekreta rådets överinseende. Tillkomsten av det sekreta rådet innebar, att kungen till sitt förfogande fick ett antal skickliga rådgivare och experter, som skulle förbereda viktiga frågor men inte besluta. Endast under hans sjukdom skedde en delegering, men i strikta former, och allt skedde i kungens namn. I Karl V:s politiska system var just experterna kärnan, utvalda att tjäna kejsaren. Sekreterarna spelade också en viktig roll i det nätverk som kunde ge maximal information, även från stora landområden där kommunikationerna ibland var dåliga eller långsamma. Också i Sverige tillkom samma sorts experter, en garanti för paradoxen institutionalisering och rationalisering å ena sidan och den personliga karaktären i härskarens maktutövning å den andra. Sekreterarregementet hade kommit, som det skulle visa sig, för att stanna.

Ett annat viktigt fält för P och hans verksamhet i Sverige blev utrikespolitiken. Den sv diplomatin under grevefejden 1534–37 hade koncentrerats på samarbete med Danmark, Preussen och Polen. Bakgrunden till samarbetet med Danmark var bl a hotet från den tysk-romerske kejsaren, som önskade insätta Kristian II:s arvingar, främst då Dorothea och hennes make pfalzgreve Fredrik, på Nordens kungatroner. Efter freden kom emellertid Sverige att isoleras alltmer. De forna bundsförvanterna gick åt annat håll, och Gustav I såg med stor misstänksamhet på utvecklingen. – Våren 1538 tog Danmark sitt inträde i de protestantiska furstarnas krets genom anslutning till det schmalkaldiska förbundet, medan den sv kungen vägrades inträde. Samtidigt arbetade Berend v Melen (bd 25), tidigare i den sv kungens tjänst, med utgångspunkt i förbundet ivrigt på att få till stånd ett anfall mot Sverige. I det läget gjorde P sitt inträde i sv tjänst. Under diskussionerna med Danmark 1538 och 1539 hårdnade Gustav I:s attityd. De sv stridskrafterna byggdes ut, och landet sattes mer eller mindre på krigsfot. Rykten spreds i Danmark och inom det schmalkaldiska förbundet att Gustav I bedrev förhandlingar med kejsaren och de franska och skotska kungarna. Skulden lades delvis på hans burgundiska huvud, dvs P. Bakgrunden till de protestantiska furstarnas oro var, att deras internationella läge omkr 1540 försämrades betydligt. Danmark var tvingat att närma sig Sverige. På sv sida hade kontakt tagits med ordensmästaren i Livland och med hertig Albrekt av Mecklenburg, däremot inte med kejsaren. Någon form av uppgörelse var nödvändig.

Sent 1540 började svensk-danska förhandlingar, som först efter långvariga och mödosamma samtal och ett direkt möte mellan Gustav I och Kristian III ledde till fördraget i Brömsebro 1541. Detta stadgade ömsesidig hjälp i händelse av krig och samordning i den utrikespolitiska orienteringen. Den sv kungen fick hjälp mot Lübeck och dess handelskrav och mot Berend v Melen, medan Danmark framför allt kunde glädjas åt hjälpen mot pfalzgreve Fredrik. Både Danmark och Sverige skulle nu gå vidare i sin anknytning till kejsarens motståndare Frankrike och Frans I. I nov 1541 slöt Danmark ett fördrag med Frankrike.

Under 1541 hade Sverige fört parallella förhandlingar med Frankrike och kejsaren. Den senare lockade med pengar och territoriella vinster. Den franska linjen vann dock överhand. I början av 1542 avsändes en beskickning bestående av P, Sten Eriksson, Georg Norman och Kristofer Andersson (bd 21) till den franske kungen med uppdrag att ingå ett politiskt och kommersiellt fördrag med Frankrike. I början av juli s å kom dessa fördrag till stånd och i aug 1543 kunde Gustav I slutligt ratificera dem. Politiskt innebar fördraget ömsesidig militär hjälp och att Sverige därmed helt slöt upp på Frankrikes sida i dess krig mot Habsburg. Detta hade börjat i mitten av juli 1542, alltså efter det svensk-franska fördragets ingående 2 juli s å.

I juli 1542 hade också de småländska böndernas uppror under Nils Dackes (bd 9) ledning mot den sv kungen börjat. De tog kontakt med hertig Albrekt av Mecklenburg, som planerade en invasion av Sverige till böndernas hjälp och för att själv ta den sv kronan. Den rättsliga grunden för Albrekts agerande var ett fördrag från 1366. Hertigens planer övertogs emellertid av pfalzgreve Fredrik, stödd av kejsaren och hans allierade. Kejsaren var också beredd att militärt stödja honom, medan hans syster drottning Maria i Nederländerna uppgav sig sakna pengar för ett sådant militärt företag, varför hon menade, att endast ett allmänt och diplomatiskt stöd kunde komma ifråga. Både pfalzgreven och hertig Albrekt sökte förmå Lübeck och andra hansestäder till aktion mot Sverige.

Från sv sida hade man dock under tiden företagit en rad motåtgärder nere på kontinenten. P anställde från hösten 1542 krigsfolk i Tyskland, som sedan skeppades över till Sverige. Lån togs upp för att finansiera rekryteringen, bl a hos handelshuset Fugger. En rad tyska städer vanns över på sv sida genom löften om framtida handelsprivilegier. P lyckades få en försäkran från det schmalkaldiska förbundet om att det i framtiden skulle bevilja Gustav I inträde. Några av de främsta sv kungatjänarna med P i spetsen arbetade hårt och lyckades genom olika åtgärder och en intensiv propaganda avvända fientliga åtgärder. I april 1543 kunde P i spetsen för mellan sex och åtta fänikor landsknektar falla in i Mecklenburg och skingra en för Sverige avsedd invasionsstyrka. I mars hade kungen och högaristokratin slagit bönderna, och i juli sköts Nils Dacke ihjäl. I aug avsände kungen sex fänikor knektar och 30 000 dlr avsedda för hjälp åt Frans I i kriget mot kejsaren. Krigshändelserna senare under hösten medförde dock, att styrkan kom att stanna i Danmark för att där möta eventuella kejserliga anfall. I Sverige var oron mycket stor, och vid årskiftet 1543–44 ställdes landet på krigsfot. Först freden i maj 1544 minskade oron.

Den här givna bilden av sv utrikespolitik 1538–44 bär i mycket P:s signatur. Han tog kontakter, gjorde upp planer och genomförde dem i samråd med kungen och hans andra rådgivare. Målet var att bryta Sveriges utrikespolitiska isolering och forma en huvudlinje, där anknytningen till Frankrike, kejsarens fiende, blev naturlig. Den inriktningen försvann inte i och med freden 1544 utan var aktuell även senare under detta decennium. Även här var alltså P en kungens tjänare och representant, en företrädare för sekreterarregementet.

Sekreterarregementet hade dock sina faror för utövarna, något som P skulle få erfara. Ännu i slutet av aug 1543 var han en väl betrodd man. Då anlände emellertid till Sthlm hertig Otto av Braunschweig-Lüneburg in Harburg. Tidigare under året hade han värvats av P för att träda i sv tjänst. Även Gustav I träffade en uppgörelse med honom. Hertigens ankomst till Sverige gav emellertid också anledning till en noggrann granskning av P och kungens andra rådgivare och medhjälpare. I centrum stod deras agerande och deras utgifter under resan till Frankrike och de sv motåtgärderna på kontinenten i samband med Dackefejden. P:s tidigare kolleger och medhjälpare arbetade ivrigt antingen för att skylla allt på P eller, som Sten Eriksson, att söka sopa igen spåren av sitt handlande. P utsattes för en rad anklagelser, sanna eller osanna, där de viktigaste blev de stora ekonomiska utgifterna men också hans alltför stora självrådighet. Den ende som handfast drabbades blev till sist P. Han sattes i fängelse först i Sthlm och så småningom i Västerås. I slutet av 1544 ägde av allt att döma en rättegång rum, vid vilken också hustruns släkt var representerad. Vad som verkligen kom fram under denna är osäkert. Endast anklagelseakterna, en del undersökningsmaterial och slutresultatet i form av P:s definitiva fall är kända.

P framlevde resten av sina dagar i fångenskap. Glimtvis går det att följa hans fortsatta öde; hustrun fick ännu 1544 besöka honom och tidvis även bo hos honom. Senare skedde emellertid en förändring. I ett brev 1547 till Sten Eriksson klagar hon över den hårda fångenskapen och ber att få återvända till släkten i Tyskland. Den tidigare effektive och verksamme P bröts efterhand ner. Breven till hustrun kom alltmer att bestå av långa religiösa betraktelser och klagomål över sjukdom. Då hon 1549 lämnade Sverige brast det sista bandet med yttervärlden och hans forna liv. Enligt Rasmus Ludvigsson dog P sotdöden i maj 1553. Andra och senare uppgifter uppger, att han blev ihjälslagen av en kansliskrivare 1557.

Vid en granskning av orsakerna till P:s fall går det ej att bortse från den osämja som 1543 rådde mellan honom och Georg Norman. Denne skulle också efterträda P som kansler, inte till namnet men väl till gagnet. Någon förändring av den förda politiken kom inte till stånd; den fortsatte efter P:s linjer, även om bristen på dugligt folk satte sina gränser. Arvföreningen 1544 var på sitt sätt en direkt uppföljning av eden i Örebro till kungen och hans "livsarvingar". Inte heller kan man spåra någon nationell opposition, vilket ofta hävdats. En maktkamp kan därför inte uteslutas, där Norman drog det längsta strået, medan P blev syndabocken.

Kvar står, att Gustav I i P hade lyckats finna en kunnig och skicklig man som kunde förmedla dels de senaste europeiska lösningarna till hur fursten bevarar makten och ett personligt regemente, dels insikterna hur kungen skulle bryta Sveriges diplomatiska isolering åren kring 1540. Mycket av vad P stod för och införde hade kommit för att stanna. Han representerade också en bred juridisk och humanistisk bildning. Förutom levnadsbeskrivningen från 1527 finns bevarade ett antal latinska dikter (Palmsköldska saml, vol 355, UUB). Peter Wieselgren talar 1835 i sina akademiska föreläsningar över Sveriges sköna litteratur mycket uppskattande om dem: "Ett hans (P:s) poem till Georg Norman är (Publius Ovidius) Naso värdigt. Vi återtaga derav ej ett ord; ty vi hava läsit många blad i denne härlige skald, och ej träffat något så ovidianskt."

Omdömena om P har varit hårda, vilket kungens ställningstagande bidragit till. Men viktigare är 1580- och 1590-talens aristokratiska reaktion, då Erik Sparre, Hogenskild Bielke och Per Brahe satte de negativa omdömena på pränt. Som representant för sekreterarregementet och mannen bakom eden 1540 och 1544 års arvförening fick P en stämpel som den som förde in främmande och utländska företeelser i riket och bröt aristokratins makt. Den mörka bilden skulle sedan följa P. Kring sekelskiftet 1900 blev färgerna under intryck av starka nationalistiska strömningar ännu mörkare. Först i sen tid har de positiva inslagen alltmer fått komma dll sin rätt.

Författare

Sven Lundkvist



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Rådets handhar o brev, vol 12; Kanslitjänstemäns konc o mottagna skriv:er, vol 3; Strödda hist handkar, vol lc; allt i RA. Palmskiöldska saml,vol 355, UUB.

G Carlsson, Der Schmalkaldische Bund und Schweden (Geschichdiche Kräfte und Entscheidungen. Festschrift zum 65. Geburtstage von Otto Becker, ed M Göhring o A Scharff, 1954); dens, K v P:s föregåenden (PHT 1960); dens, Engelbrekt, Sturarna o Gustav Vasa (1962); GIR, särsk 1217, 1538–45 (189096); S Lundkvist, Den tyska perioden (otr lic:avh, UU, 1956); dens, Gustav Vasa o Europa. Sv handels- o utrikespolitik 1534-1557 (1960); dens, Riksens arkiv o makten (Arkiwetenskapl studier, 5, 1981); dens, Furstens personliga regemente, Gustav Vasa, Kv P o den sv riksstyr 1538–1543 (Individ o hist. Festskr till Hans Gillingstam ... 1990, 1989); Rasmus Ludvigssons krönika om k Gustaf I, ed J A Almquist (HH 20, 1905), s 118; L Sjödin, Meddekn om kanslistilar under de yngre Sturarnas o Gustav Vasas tid (MRA 1933), s 118 f; dens, Conrad v P i konung Fer-dinands tjänst (PHT 1957); I Svalenius, Georg Norman (1937); dens, Gustav Vasa (1950).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Conrad Pyhy, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7429, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Lundkvist), hämtad 2019-10-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7429
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Conrad Pyhy, von, urn:sbl:7429, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Lundkvist), hämtad 2019-10-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se