Albert A Ranft

Född:1858-11-23 – Jakobs församling, Stockholms län
Död:1938-10-05 – Matteus församling (AB-län), Stockholms län

Skådespelare, Teaterchef, Regissör


Band 29 (1995-1997), sida 659.

Meriter

Ranft, Albert Adam, f 23 nov 1858 i Sthlm, Jak o Joh, d 5 okt 1938 där, Matt. Föräldrar: snickarmästaren Adolf Fredrik R o Catharina Amalia Reijhell. Skådespelare vid F Nelsons sällsk 75, elev vid (K) Dramatiska teaterns elevskola 75, skådespelare vid M v Dolckes sällsk 76, vid K Tivanders o L Otterströms sällsk 7678, vid Södra teatern, Sthlm, 7881, vid Mindre teatern där 8182, vid A Lindbergs (bd 23) sällsk 8284, dir för eget sällsk 8486, skådespelare o regissör vid Stora teatern, Gbg, 8690, vid Djurgårdsteatern, Sthlm, 90, vid H Selanders sällsk 9092, dir för eget teaterföretag (2526 ab Albert Ranfts teatrar, 2629 Operettab, direktion Albert Ranft) o led av styr där 9229, drev genom sitt företag Djurgårdsteatern 9216, Stora teatern, Gbg, 9320, Vasateatern, Sthlm, 9529, Arenateatern 96-97, Svenska teatern 9825, Södra teatern 0026, Östermalmsteatern 03-08, Oscarsteatern 0626, K teatern 0911, Nya Alhambra-teatern 1920, Mosebacke revyteater 2021, alla i Sthlm, samt ett antal resande teatersällsk.

G 1) 2 juli 1880 i Khvn m skådespelerskan Eugenia Alma Maria Helin, f 23 febr 1854 i Eskilstuna, d 20 febr 1881 i Sthlm, Nik, dtr till metallarbetaren Anders H o Maria Ode; 2) 24 sept 1893 i Sthlm, Kat, m skådespelerskan Emma Elisabeth (Lisa) Gottschalk, f 11 aug 1876 där, Klara, d 24 april 1941 där, Hedv El, dtr till hattmakaren Frans August Leonard G o Emma Olivia Lindeberg.

Biografi

Albert R föddes vid Oxtorget i centrala Sthlm i en ganska välbärgad familj. Teaterintresset väcktes tidigt men det råder oklarhet kring hans offentliga debut som skådespelare. Sannolikt började han med amatörteater under läroverkstiden. Sommaren 1875 anställdes han vid F Nelsons resande teatersällskap och deltog i dess föreställningar i Visby och Karlskrona. Nelsons sällskap tillhörde inte de framstående, och R övergav det snart. Hösten s å följde han utbildningen vid Dramatens elevskola och framträdde vid något tillfälle på Ladugårdslandsteatern i Sthlm.

Inte heller vid elevskolan blev R kvar länge. I början av 1876 tog han anställning vid Magda v Dolckes resande teatersällskap. v Dolcke tycks ha anställt R främst på grund av hans utseende; han kallades under ungdomen ofta för "vackre" R. Inte heller Dolcke ledde något högtstående sällskap, och R bytte arbetsgivare redan samma vår. Han sökte sig till Knut Tivanders operettsällskap, en i sin genre välrenommerad trupp. Där fick R för första gången arbeta i en välorganiserad resande teatertrupp. Han förlovade sig med operettaktrisen Alma Helin, och de stannade vid sällskapet tills familjen började växa. Hösten 1878 bosatte de sig i Sthlm och fick engagemang på Södra teatern.

Att döma av tidningsrecensionerna var Alma Helin en mera framstående skådespelare än sin blivande man. Hennes liv skulle dock bli kort; hon avled redan 1881. R flyttade s å till Mindre teatern, en annan av Sthlms lustspels- och operetteatrar. Följande år fick han dock arbeta under andra konstnärliga förhållanden. Ett av de främsta resande teatersällskapen, det elfforsska, ombildades och ledningen övertogs av teatermannen August Lindberg. Denne lockade R till engagemang och till att åter ge sig ut på turné. R fick där möta en mera varierad repertoar samt en för sin tid modern och högtstående regi. Han kunde studera Lindbergs arbete med den klassiska och moderna dramatikens främsta verk, t ex Ibsens Gengangere. Tiden hos Lindberg blev en viktig lärotid, och R uttryckte livet igenom sin beundran för denne. När Lindberg erbjöds anställning vid Dramaten övertog R ledningen av sällskapet.

26 år gammal var R knappast vuxen uppdraget som teaterdirektör med ansvar för en stor och kvalificerad ensemble. Han fick därtill börja i en tid av dåliga ekonomiska konjunkturer. Efter två års resor i södra och västra Sverige fick han ge upp. Erfarenheten var ändå viktig. I de resande teatersällskapen skötte direktören normalt all regi, och R fick under två år tillämpa de insikter han förvärvat under studiet av Lindberg.  Efter försöket som teaterdirektör tog R anställning som regissör och skådespelare på Stora teatern i Gbg. Han fick nu god tid att arbeta sig in i rollen som konstnärlig ledare för en operett- och komediteater.

Sommaren 1890 uppträdde R som gästartist på Djurgårdsteatern i Sthlm och tog under hösten engagemang vid Hjalmar Selanders nybildade teatersällskap. Där fick han åter arbeta med en mera sammansatt repertoar. R fungerade som regissör för lustspelen men fick som skådespelare pröva mera konstnärligt avancerade uppgifter, bl a gjorde han Osvald i Ibsens Gengangere. R reste med Selander i två år, tidvis i Finland. I dennes trupp träffade han Lisa Gottschalk, som kom att bli hans andra hustru.

I mars 1891 avled R:s mor, efterlämnande ett ganska stort kapital. Därmed fick R andra ekonomiska förutsättningar, och han ägnade hela sitt andra år hos Selander till att förbereda igångsättandet av ett eget företag, något som tycks ha skett med Selanders goda minne. R förvärvade spelrättigheter till en egen repertoar; bl a köpte han Stockholmsrättigheterna för en del pjäser som Selander ägde rätt att uppföra i landsorten. R rekryterade en trupp och inledde en framgångsrik sommarsejour på Djurgårdsteatern. Ur detta embryo skulle det ranftska teaterimperiet växa. – När sommarsäsongen var slut tog R upp verksamhet i landsorten, med Malmö som viktigaste spelort. Följande år, 1893, flyttade han vinterverksamheten till Stora teatern i Gbg, medan han alltfort spelade på Djurgårdsteatern på somrarna.

Det nya företaget hade fått en god start, och hösten 1893 gjorde R ett lyckokast. Han hade i Khvn sett det danska sagospelet Et Folkesagn, vars innehåll han associerat till sägnen om Ljungby horn och pipa. I Frans Hedbergs (bd 18) sv översättning döptes pjäsen till Ljungby horn, och R satsade på en magnifik uppsättning med dyr dekor, stor kör och orkester samt elektrisk scenbelysning. Huvudrollerna kreerades av Anders de Wahl och R:s svägerska Constance Gottschalk. Premiären ägde rum på Stora teatern. Våren 1894 flyttades uppsättningen till Malmö, där extratåg sattes in för att publik från hela Skåne skulle kunna se föreställningarna. Under sommaren spelades Ljungby horn på Djurgårdsteatern. På mindre än tio månader framfördes pjäsen totalt 117 gånger.

Ljungby horn var en folklig variant av 1890-talets nationalromantik. Pjäsen gav stabilitet åt det nya företaget. Den antyder även en delförklaring till R:s kommande framgångar som teaterföretagare. Han hade en fingertoppskänsla för stämningarna i tiden och blick för möjligheten att transformera dessa till populär teater. Tio år efter misslyckandet med det första företaget var han färdig att konstnärligt och ekonomiskt leda en stor teaterrörelse.

1895 övertog R hyreskontraktet till Vasateatern i Sthlm. Han fick därmed en fast bas i huvudstaden under hela teateråret. Verksamheten pågick nu samtidigt i landets två största städer. Ensemblen på Vasateatern innehöll några av landets mest lovande skådespelare som Anders de Wahl, Tore Svennberg, Julia Håkansson (bd 19) och Gerda Lundequist (bd 24), konstnärer som under 1900-talets början skulle dominera sv teater. Till det andra spelåret anställde R även en av tidens förnämsta regissörer, Harald Molander (bd 25).

Vasateatern kom snart att hävda sig väl gentemot Dramaten. I Molanders regi iscensattes både Strindberg, Ibsen och Shakespeare. 1898 köpte R den stora Svenska teatern på Blasieholmen, och ensemblen från Vasateatern flyttade dit. Molander iscensatte där med framgång Gerhard Hauptmanns uppmärksammade och kontroversiella skådespel Vävarna liksom Strindbergs nyskrivna historiska dramer Gustav Vasa och Erik XIV. R lyckades t o m anställa sin gamle läromästare August Lindberg, och vid sekelskiftet var Svenska teatern landets konstnärligt ledande teater. Det var vid denna tid R började kallas "teaterkungen", ett epitet som skulle följa honom allt framgent.

R övergav dock inte underhållningsteatern, tvärtom expanderade han starkt på detta område. Ett par somrar uppförde han under beteckningen Arena-teatern stora utstyrselstycken på Djurgårdscirkus, och 1897 byggde han upp en ny operettensemble. Första året reste den i landsorten, men när personalen från Vasateatern flyttade till Svenska teatern, drog operett-ensemblen in i dess ställe. Vasateatern blev under nästan ett decennium R:s operettscen. Hösten 1900 övertog R även driften av Södra teatern. Han öppnade med Strindbergs Midsommar, men i fortsättningen blev Södra teatern hans lustspelsscen. R drev därmed tre permanenta teatrar i Sthlm samt sommarverksamhet på Djurgårdsteatern. Organisationen var redan tydligt iakttagbar. Varje teater fick en specialiserad repertoarprofil.

1903, när R övertagit även Östermalmsteatern och hade två ensembler som alternerade i Gbg och landsorten, omfattade hans företag ca 400 fast och ca 300 tillfälligt anställda. De fast anställda skådespelarna och koristerna uppgick till ca 240.

Med tillkomsten av Oscarsteatern 1906 var R:s teaterföretag väsentligen färdigbyggt. R hade på 14 år förvandlats från en resande skådespelare till storföretagare i teater. Oscarsteatern blev redan från början hans främsta operettscen med Glada änkan som tidig storsuccé. Vasateatern blev komedi- och lustspelsscen, medan Södra teatern alltmer präglades av Emil Norlanders (bd 27) revyer.

Den nya Dramateninstitutionen 1908 kom, trots ekonomiska problem, att bli en svår konkurrent till Svenska teatern, kanske främst som arbetsgivare. Flera av R:s ledande skådespelare övergick till Dramaten. 1909–11 gjorde R ett kostsamt försök att driva den ekonomiskt nerkörda Stockholmsoperan på egen risk. Detta prestigefyllda åtagande grävde stora hål i hans kassa, och expansionens tid var förbi. Under 1910-talet gjorde R satsningar med syfte att etablera fasta teatrar i Gbg och Malmö, men dessa planer fick överges. 1917 sålde han Stora teatern i Gbg och 1920 upphörde hans ensembler slutgiltigt att spela där. I början av 1920-talet, i ekonomiskt svåra tider, gjorde han misslyckade satsningar på två småteatrar i Sthlm. Problemen började på allvar hopa sig. Tiden höll på att rinna ut för privatteaterföretagaren R liksom för stora delar av den kommersiellt baserade teaterkonsten över huvud taget. De nya kulturmedierna, främst filmen, drog till sig både publik och investerare.

Trots en årlig omsättning om ca 2 milj kr fick R några år in på 1920-talet akuta ekonomiska problem. I början av 1925 drog Sthlms enskilda bank ner på krediterna och på senvåren uppgick R:s skulder till 1,7 milj kr. Fram till denna tid hade han på de gamla teaterdirektörernas sätt drivit sitt företag med personligt ansvar. Först sommaren s å bildades ab Ranfts teatrar för att överta verksamheten.

Natten till 30 juni 1925 brann Svenska teatern. Byggnaden var försäkrad, men R hade inte haft råd att betala premien för inventarierna. Dessa kunde alltså inte ersättas. R:s imperium var därmed reducerat till tre teatrar, Oscarsteatern, Södra teatern och Vasateatern. Verkamheten på de sista teatrarna fick aldrig någon ekonomisk bärkraft. I april 1926 gick ab Ranfts teatrar i konkurs. R bildade ett nytt bolag och lyckades behålla Vasateatern. Han drev denna i ytterligare två och ett halvt år, men i januari 1929 gick även det nya bolaget i konkurs. Teaterkungen var slutgiltigt detroniserad.

Konstnärligt var flera samtida teatermän mera betydelsefulla än R. Själv var han mest framstående som skådespelare och regissör i lustspelsgenren. Under sin storhetstid som teaterdirektör uppträdde han gärna i Georges Feydeaus farser, allra helst i Spökhotellet, där han tillsammans med hustrun Lisa då och då gästspelade på någon av sina scener. R:s ställning i sv teaterliv är dock unik. På det organisatoriska området representerar han ensam en hel epok.

R byggde upp sitt företag under en tid då staten dragit ner sitt stöd till de k teatrarna. Det var bara Operan som hade ett visst driftsbidrag. I övrigt fungerade det sv teaterlivet under tre decennier helt på kommersiella grunder. Utrymmet för privat teaterföretagande var alltså större än under någon annan tid. Därtill kom att R genom arv fick ett startkapital, att konjunkturerna var goda, att han förstod att utnyttja ett modernt bankkreditsystem och, inte minst, att han förvärvat förmågan att välja en attraktiv repertoar och ge den en lockande form. Ljungby horn är ett av exemplen på hans utbud av bred och underhållande teater med god kvalitet. R drev sitt imperium med en effektiv arbetsfördelning, där varje teater och ensemble fick en profil. Han utvecklade medvetet sina ensembler. Varje gång han skulle börja med en ny teater såg han först till att spela samman en skådespelartrupp, ofta genom att låta den turnera i landsorten.

Det är troligt att R använde en del av inkomsterna från sina lönsamma underhållningsteatrar till att stödja verksamheten på sitt flaggskepp, Svenska teatern. Denna erkändes också allmänt av kritikerna som konstnärligt väl i nivå med Dramaten. R utsattes dock med tiden alltmer för kritik, oftast klander för att någon pjäs inte varit riktigt anständig. Mera principiellt betydelsefull var dock den debatt han råkade in i vid 1920-talets början. Han angreps då av Per Lindberg (bd 23) på Lorensbergsteatern i Gbg. Denne ledde landets mest uppmärksammade scen, och han menade att R:s verksamhet inte höll måttet konstnärligt. R svarade, att det inte var svårt med en konstnärligt avancerad verksamhet om någon annan stod för kostnaden: Lorensbergsteatern hade ekonomiskt stöd både från staden och staten. Själv ansåg R det vara en hederssak att klara sig utan subventioner. Denna debatt blixtbelyser den strukturella utvecklingen. Lindberg och R tillhörde olika epoker. Teaterkonsten fick allt svårare att bära sina kostnader. En renodlat kommersiell teater med varierad repertoar och vissa seriösa satsningar var inte längre möjlig. Framtiden skulle tillhöra den samhällsstödda teatern med en renodlat konstnärlig ambition, den sorts teater som Lindberg företrädde.

Författare

Claes Rosenquist



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

R:s arkiv (prot, korrespondens, räkenskaper mm) i Drottningholms teatermuseums arkiv; affischer, foton o klipp i Musikmuseet samt stor pjässaml i Sveriges radios dokumentarkiv, alla i Sthlm.  Brev från R i KB (bl a till Anne Charlotte Leffler o A Strindberg samt många till L Josephson o H Molander), LUB, RA o i UUB (bl a till H AThornberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Min repertoar 18921921. Sthlm 1921. 96 s.  Memoarer. D 1*. Sthlm 1928. 178 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: L Forslund, P Ringby o C Rosenqvist, Teater i Sthlm 19101970. En översikt (Teater i Sthlm 19101970,1:1, 1982); P Lindberg, August Lindberg, skådespelaren o människan (1943); Musiken i Sverige, 3, ed LJonsson o M Tegen (1992); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare från Gustav III ull våra dagar, 2 (1918); P Ringby, Författarens dröm på scenen. Harald Molanders regi o författarskap (1987); dens o C Rosenqvist, Teater i Gbg 19101975. En översikt (Teater i Gbg 19101975, 1, 1978); F Rock, Tradition o förnyelse. Sv dramatik o teater från 19141922 (1977); C Rosenqvist, Hem till historien. August Strindberg, sekelskiftet o "Gustaf Adolf (1984); dens, Privat statsteater eller k bolagsteater. Den nya Dramateninsut:ens förhist (Den sv nationalscenen. Traditioner o reformer på Dramaten under 200 år, ed C Rosenqvist, 1988); dens, The Actor as Big Business Man. Some Views on Research Concerning A R (Nordic Theatre Studies, 4, 1989); dens, Privatiseringen av Sthlms teaterliv vid sekelskiftet 1900 (Nord spelplatser. Studier i nord teaterverksamhet från sekelskifte mot sekelslut, ed C Rosenqvist, 1990); dens, Teaterkungens gränsridare. A R:s landsortsverksamhet (Att resa var nödvändigt. Äldre sv landsortsteater, ed C Rosenqvist, 1990); SMoK.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Albert A Ranft, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7539, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenquist), hämtad 2017-09-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7539
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Albert A Ranft, urn:sbl:7539, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenquist), hämtad 2017-09-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se