Meriter

Olof Larsson, d 1571 i Sthlm. Föräldrar: rådmannen Lasse Olofsson o h h Anna. Kansliskrivare hos Gustav I 26, inskr vid univ i Wittenberg vinterterminen 32/33 o möjl även 36, studerade också i Leipzig 36, sekr vid sv kansliet i Sthlm 44, befalln:man på slottet där 51–53, deltog i beskickn:resor till Lybeck 48 o 53, Danmark 48–49 o 53–54, kejsaren 50, Ryssland 56–57 o 61, Polen 62 o till Stettin 70, häradsh i Vallentuna, Sth, 55–68, o i Sollentuna, Sth, från 70.

G m Ingrid, levde ännu 1596.

Biografi

Redan 1526 var O anställd i kansliet men han togs mest i anspråk som kammarskrivare. Med understöd från kungen och hemstaden begav han sig tillsammans med sin kollega Nils Månsson (Nicolaus Magni; bd 26) till Wittenberg där han skrevs in vid universitetet. Medan Nicolaus bl a blev magister där synes O, trots studier även i Leipzig, ej ha avlagt någon examen. Han var sannolikt mer praktiskt lagd än sin kamrat; han sände hem flera rapporter om sv malmer han låtit "probera" och om bergshanteringens villkor i Tyskland. Troligen genom hans förmedling inkom 1538–42 till Sverige hantverkare, bergsmän och myntmästare. I jan 1543 besökte O tillsammans med bl a juristen Andreas Olai, sin blivande kollega, Venedig, Europas främsta underrättelsecentrum. Efter en tids verksamhet i Marburg, där han fick ombesörja en gravvård över sin vän Nicolaus Magni, återkom han 1544 till hemlandet.

O blev snart en av de främsta sekreterarna samtidigt som han tjänstgjorde som befallningsman på Sthlms slott, varvid han synes ha haft de judiciella uppgifterna om hand och företrätt kungamakten i stadens domstol. Han framstår som den typiske representanten för de ofrälse som trängde fram till ledande poster i statslivet och för den framväxande, till huvudstaden förlagda civila ämbetsmannaklassen. O blev den ledande kraften inom kansliet efter Georg Normans (bd 27) död 1553, samtidigt som han likt denne betroddes med en rad diplomatiska uppgifter som förde honom ut på ett flertal utrikes resor.

Den oreglerade privilegiefrågan med Lybeck och Sveriges obestämda ställning till den dansk-kejserliga Speyerfreden 1544 utgjorde bakgrunden till 0:s deltagande i upprepade beskickningar till hansestaden och grannlandet samt till kejsaren. 1551 fick han se fredstraktaten med kejsaren ratificerad, något som också innebar visst skydd mot Lybeck. Vid sidan av dessa förhandlingsuppgifter synes O haft i uppdrag att ta kontakt med England och Skottland som ett led i den begynnande handelsorienteringen västerut för vilken han tycks ha varit intresserad. Han reste även österut till Baltikum och Polen och deltog i de stora beskickningarna till Ryssland, 1556–57 för att skaffa en av kungen efterlängtad fred och 1561 för att förnya denna i anledning av tronskiftet.

Att avgöra vilket inflytande O hade vid alla dessa beskickningar, där han deltog som ledande sekreterare, är inte möjligt. I en delegation var adelsmannen den representant som framträdde utåt, men sekreteraren har antagligen ofta skött utformningen och varit med om redigeringen av instruktionen. I erfarenhet och kunskap om Europa torde O inte ha stått tillbaka för någon annan dåtida svensk. De ledande herrarna kallade honom inte endast 'kungens troman och sekreterare' utan också 'synnerligen gode vän och rådsförvant'. Vid förhandlingarna med tsarens sändebud i aug–sept 1568 om utlämnande av Katarina Jagellonica förde han kungens och herrarnas talan varvid han titulerades "sigillbevarare", och det var nog inte utan orsak kung Johan vid sjuårskrigets slut skänkte honom handelsfartyget Blåmannen som 'hedersgåva för den resa han gjorde på fridshandeln 70'.

"Gamle Olof Larsson", som han fram på 1560-talet började kallas, stod framom de andra inom kansliet, och för allmogen torde han ha varit en välkänd person; ingen har så ofta som han varit regeringsmaktens talesman vid marknader och möten.

Under krisen 1567–68 framträdde O:s inflytelserika ställning än mer. Efter Sturemorden gled ledningen över till riksrådet, men det blev O som fick vara hos kungen på Svartsjö under hans mörka period hösten 1567 och lugna i den påfrestande stämningen; O klagade över de ständiga grälen kring kungen. Samtidigt är det otvetydigt att O lierat sig med herrarna mot Jöran Persson. Det utkast till förbättrade privilegier som i juli 1567 tillkom under rådets medverkan och som var avsedda att utfärdas i den sjuke kungens namn har under texten (avskrift i UUB) påskriften "OL m p", vilket måste betyda 'Olof Larsson manu propria' (=egenhändigt). O har tydligen biträtt herrarna och fört pennan i privilegiefrågan. Vid jultiden nåddes också han och Mårten Helsing (bd 26) av rådsregeringens direkta förslag om definitiv omläggning av politiken enligt Johans linje, vilket främst innebar att få fred med Polen. Råden räknade tydligen med O:s stöd.

Beträffande den fångne Jöran Persson, som skrev bönfallande brev till O och kallade honom råd och kansler, tillrådde O hårdare bevakning, och även om kungen 'av svaghet vill hemligen låta förlossa honom kunde det icke tillåtas; Gud låte det aldrig mera ske, ty de som illa hava vållat allt för stor framgång haft'.

Snart hände emellertid det som O till regeringen sagt inte fick ske; Jöran Persson befriades och blev åter kungens förtrogne samtidigt som Erik återtog ledningen. Likt en krigsförklaring kom befallningen att de tidigare utbetalda försoningspengarna till de drabbade herrefamiljerna skulle återkrävas med Jöran som exekutor. Det måste ha varit med bestörtning O i början av april 1568 erfor att Mårten Helsing i kungens fältläger vid ett gräl om hertig Johan och Jöran Persson blivit så illa misshandlad av kungen själv att han senare avled av sina skador. Efter Eriks officiella bröllop med Karin Månsdotter inlöpte rapporter att hertigarna höjt upprorsfanan i Östergötland och var på väg mot Sthlm, som 20 sept inneslöts helt.

Två dagar tidigare hade Jöran Persson till en säker död utlämnats av huvudstadens knektar till hertigarna, vilket väl inte skedde utan slottsbefallningsmannen O:s tillstånd. Enligt ett nära ögonvittne gick några av de främsta i hovet av vilka 'förnämst var en gammal sekreterare vid namn Olof Larsson, mycket och i politiska saker brukad och förfaren', till ärkebiskopen som befann sig i huvudstaden och tillfrågade honom om det försvarliga i att bryta sin trohetsed till kungen (Sven Elofsson, s 166 f). Någon dag därefter – troligen 28 sept – kom O ut, eskorterad av fyra knektar som erhöll hela 80 mark vardera för sin tjänst, 'och sade det de ville uppgiva staden'.

För sista gången fick O i febr 1571 träda inför allmogen, vid Distingen i Uppsala, där han jämte två riksråd kungjorde den efterlängtade freden. Han hade fått medverka i avgörande fredsförhandlingar med kejsaren, Ryssland och Danmark. Fram på sommaren avled O.

O skall (enl Palmskiöld; E 253, UUB) ha adlats med sköldemärket en ekkvist med två gröna blad och förgyllda ollon i blått fält, dock utan att få något brev, varför sönerna Gotskalk och Måns, båda borgare i Sthlm, 1579 fick kung Johans stadfästelsebrev. Som förläning innehade O från 1558 ett kronans stenhus vid Själagårdsgatan och från följande år Husby kungsby i Långhundra hd, räntande 1288 mark. 1566 köpte han ett stort stenhus vid slottsbacken för 2 500 mark. Enligt handelsmannen Staffan Sasse var han svåger till storköpmannen Lille Jöns Andersson; måhända var en av dennes okända hustrur O:s syster. Dottern Margareta, gift med överste befallningsmannen för Sveriges järnverk Willem van Wijck, bodde ännu i början av 1600-talet omgift i faderns stora gård vid slottsbacken i "gamle Olof Larssons gränd". Hennes långvariga processer med Erik Jöransson Tegel – Jöran Perssons son – var möjligen en återklang av den gamla motsättningen mellan fäderna.

O förväxlas stundom med Lille Olof Larsson (Ålänning; d 1590) som var anställd i kansliet men från 1561 tjänstgjorde som tullnär i Reval och Riga och befallningsman på Narva.

Författare

Ivan Svalenius

Källor och litteratur

Källor o litt: E 253, UUB.

N Ahnlund, Tiden före 1560 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:1, 1956); I Andersson, Erik XIV:s engelska underhandkar (1935); dens, Erik XIV (5. uppl, 1963); dens, Nils Gyllenstierna (SBL 17, 1967–69); C Annerstedt, UU:s hist, 1 (1877); S Arnell, Die Auflösung des livländischen Ordens-staates (1937); A Attman, Den ryska marknaden i 1500-talets baltiska politik (1944); C Callmer, Sv studenter i Wittenberg (PHT 1976, 1–2); N Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1523-1594) (1899); S Elofsson, Paralipomena ... (HSH 12, 1825); GIR 1553-1560 (1906–16); I Friedlaender, De medeltida svensk-ryska fredstraktaterna 1325–1513 (HT 1946); HSH 4 (1817); S Kjöllerström, Gustav Vasa o domkapitlet i Uppsala (PHT 1978); Konung Erik XIV:s nämnds dombok, ed C Silfverstolpe (HH 13:1, 1884); B Lager, Johan III övertar makten i Sthlm (Hist studier tillägn Folke Lindberg... 1963, 1963); dens, Lille Jöns Andersson, en storköpman i 1500-talets Sthlm (PHT 1964); S Ljung, Erik Jöransson Tegel (1939); S Lundkvist, Gustav Vasa o Europa (1960); J Messenius, Scondia illustrata [l]-2 (1700-05); B Nävdal-Larsen, Erik XIV, Ivan Groznyj og Katarina Jagellonica (1984); I Peterzén, Studier rör Sthlms hist under Gustav Vasa (1945); SRA 1–2 (1887–99); N Staf, Marknad o möte (1935); STb 1549–67 (1937–39); A A v Stiernman, Företal (E Jöransson Tegel, Konung Erics den XIV:des hist1751); I Svalenius, Georg Norman (1937); dens, Rikskansliet i Sverige 1560-1592 (1991) o där anf källor o litt.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Larsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7746, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivan Svalenius), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7746
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Larsson, urn:sbl:7746, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivan Svalenius), hämtad 2024-04-16.