Hanna C Ouchterlony

Född:1838-09-14 – Värnamo församling, Jönköpings län
Död:1924-02-28 – Kungsholm eller Ulrika Eleonora, Stockholms län

Frälsningsofficer


Band 28 (1992-1994), sida 456.

Meriter

Ouchterlony, Hanna Cordelia, f 14 (egen uppg; enl fb 13) sept 1838 i Värnamo, d 28 febr 1924 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: lantbrukaren, v häradshövdingen Fabian Constantin O o Hilda Johanna Servais. Husföreståndarinna i Sthlm 57–64, förest för O Norströms bokhandels i Jönköping filial i Värnamo 64–65, innehavare av egen bokhandel i Värnamo 65, genomgick korrespondenskurser från Salvation Army Military School 78–82, Sv bokförläggarefören:s kommissionär i Värnamo 18 sept 80, invigd till frälsningsofficer med majors rang i London 28 nov 82, grundare av Frälsningsarmén (FA) i Sverige o chef där 28 nov 82–4 febr 92, red för Strids-ropet 83–88, ansv utg där 83–94, kommendör i FA 6 aug 87, ledde grundandet av Frelsesarméen i Norge hösten 87, FA:s reseombud i USA 12 nov 91 (tilltr febr 92), territoriell ledare för Frelsesarméen 22 febr 94–00, lämnade aktiv FA-tjänst 04. – Ogift.

Biografi

Hanna O:s föräldrahem har beskrivits som religiöst frisinnat. Efter att några år ha haft hushållsplats hos släktingar i Sthlm återvände O till hemorten Värnamo, där hon satte upp bokhandel. Under inflytande av den lågkyrklige väckelseprästen Karl Palmberg i Hagshult och metodistpredikanten Fredrik Åhgren i Jönköping och genom läsning av Moodys, Rosenius' och främst Kierkegaards skrifter genomgick hon 1875 en andlig kris varunder hennes intresse väcktes för att ta ett kristet och socialt ansvar för fattiga och utslagna. Hon anordnade söndagsskola, uppbyggelsemöten och ägnade sig åt traktatspridning. O tilltalades av Kierkegaards etiska krav på totalengagemang i det godas tjänst och såg hans existentiella krav på absolut avgörelse ("enten-eller") som uttryck för en sant kristen livshållning.

Ett huvudsakligen av engelsmän ägt bolag byggde under 1870-talets slut järnvägslinjen Halmstad–Nässjö förbi Värnamo. En engelsman, som var entreprenör för arbetena, var god vän med FA:s grundare William Booth; dennes son Bramwell Booth, vilken likaså stod i ledningen för FA, besökte hösten 1878 Värnamo för rekreation. Där anordnades snart religiösa sammankomster i FA:s anda med Booth som talare. Dessa ägde först rum i en av O ägd fastighet och senare huvudsakligen i järnvägsstationens väntsal. O blev en trogen deltagare i dessa möten, som var FA:s första utanför Storbritannien; i FA:s historia är Värnamomötena begynnelsen av rörelsens internationella utbredning. Booth blev O:s själasörjare, och hon fann i FA med dess religiösa och etiska krav och dess helgelselära en institutionell form för det ideal hon länge sökt. Booth insåg efter några år att O hade förutsättningar för att bli den som gick i bräschen för en FA-verksamhet i Sverige. När O 1881 var i England fick hon på nära håll möta och följa FA:s arbete; under en stor del av vistelsen bodde hon i Catherine och William Booths hem. Vid botbänken under ett FA-möte beslöt hon att viga sitt återstående liv åt Gud och FA.

Efter sin hemkomst till Sverige talade O i baptist- och metodistkapellen i Gbg. I Värnamo inbjöd hon till möten och inredde en särskild lokal för ändamålet, där hon förkunnade FA:s helgelselära. O inbjöds därefter att predika i missionshus på olika håll, bl a i Halmstad. Där lyckades hon för FA:s sak värva ytterligare några sv kvinnor, bl a sedermera FA-majoren Jenny Swensson (1860–1934).

1882 inbjöds O av W Booth att närvara vid FA:s invigning av Clapton Congress Hall i London. När hon i samband därmed vände sig till honom med en vädjan att FA skulle inleda verksamhet i Sverige visade han emellertid stor tveksamhet. Efter någon tid meddelade han dock att hennes önskan skulle uppfyllas, och att han utsett henne till att leda företaget. O stannade i England i sju månader och genomgick teoretisk och praktisk utbildning innan hon tillsammans med bl a Jenny Swensson invigdes till frälsningsofficer. Tillsammans med en manlig engelsk kapten återvände de till Sverige med order att etablera FA-verksamhet. För de förberedande åtgärderna tog O ensam ansvaret. 28 dec 1882, på dagen en månad efter ordergivningen, kunde de under O:s ledning, med FA:s språkbruk, "öppna eld" i den fullsatta Ladugårdslandsteatern i Sthlm. En vecka senare inskrevs ett 50-tal rekryter i FA:s rullor. Under Londontiden hade O stått i brevkontakt med sångdiktaren Fredrik Engelke (bd 13, s 599) i Halmstad, vilken översatte de flesta av de sånger som ingick i den i London 1882 tryckta FA:s sångbok, som sammanställts av O. Året därpå erhöll O utgivningsbeviset för den nystartade tidningen Strids-ropet; namnet är en översättning från den engelska motsvarigheten The War Cry.

FA:s yttre framträdande och verksamhetsformer skilde sig mycket från vad man var van vid i Sverige. Dess uppträdande föreföll besynnerligt; den militära formen parad med en lättsam stil väckte uppseende bland allmänheten. Vid upprepade tillfällen var O kallad till polisförhör för att klargöra att FA-möten i lagens mening vore att betrakta som religiösa sammankomster och inte som s k offentliga föreställningar, jämställda med skådespel, cirkus eller konserter. Vid jultid 1883 förbjöds FA att hålla möten efter mörkrets inbrott och beslutet fastställdes i HD. O intog härvid en orädd hållning, och efter en rad rättsprocesser mot FA-officerare upphävdes beslutet 1889. FA blev från Sv kyrkans sida ifrågasatt både på teologiska grunder och för sina avvikande yttre former. Från dags- och boulevardpressen blev FA föremål för ett närgånget intresse. O:s verksamhet följdes bl a av nöjeslitteratören Herman Martinsson (bd 25) som i Söndags-Nisse och Kasper förföljde henne med hånfull satir. Det väckte uppmärksamhet när han 1884 under ett av O:s möten anslöt sig till FA och därefter gick in som officer.

Rörelsen växte förhållandevis snabbt och efter ett år hade över 200 frälsningssoldater rekryterats. Sommaren 1883 förstärktes FA:s officerskår med ett par unga svenskamerikanskor och en manlig kapten, och så kunde O inviga FA:s första egna lokal, den s k Frälsningsarken i Uppsala. Hon åtnjöt stort förtroende hos William Booth. När hon utnämndes till 'commissioner' med ansvar för den sv FA-divisionen var hon den första utanför familjen Booth som tilldelades denna grad. O valde att försvenska gradbenämningen till 'kommendör' även om tankarna därmed inte gick till en armé utan till flottan; direktöversättningen 'kommissionär' föreföll henne alldeles otjänlig med hänsyn till hennes tidigare bokhandelsverksamhet. Efter William och Bramwell Booths besök i Sverige sommaren 1889 intensifierades arbetet på att bygga upp FA:s stabsfunktioner. 1890 tog O initiativet till den sociala verksamheten genom att i Sthlm inrätta ett räddningshem för prostituerade, och följande år tillkom tack vare hennes insats den första s k slumstationen och ett härbärge för män.

Något av en personlig kris i O:s liv inträffade 1892. I FA:s internationella ledning observerades hennes duglighet, och hon kommenderades till "international travelling commissioner". Hon fick därmed mot sin vilja och inte utan vånda lämna Sverige och det nationella ledarskapet där. Rörelsen omfattade då flera tusen soldater. O:s uppgift blev att först besöka och fördjupa kontakten med de skandinaviska FA-kårerna i USA, och hon företog en åtta månaders resa över den amerikanska kontinenten. 1894 gick hon in som ledare för den norska FA-rörelsen. Verksamheten i Norge växte snabbt och gick på många sätt lättare än i Sverige. O hade i Norge liksom i Sverige god kontakt med samhällets ledande skikt. När hon 1904 lämnade aktiv tjänst hade FA i Skandinavien och inte minst O personligen tillvunnit sig stor respekt för sitt arbete. Hon var därefter bosatt i Gnesta, Södertälje och Sthlm.

I sv och norsk kvinnohistoria har O en självklar plats, både som pionjär för kvinnan som offentlig talare och religiös banbrytare och i sin ställning som kommendör, där hon som en av de första sv kvinnorna intog en ledarställning med män som underordnade. Någon kvinnosakskvinna var hon emellertid inte; hon gladdes när hon kunde rekrytera kvinnor som officerare men sägs ha varit ännu gladare när män trädde i FA:s tjänst. Hon var en utpräglad känslomänniska, praktiskt orienterad och föga intresserad av teologi. På äldre dagar kom hon i kontakt med kyrkoherden N P Wetterlund och synes ha tagit intryck av hans särpräglade religiösa åskådning. Hon var road av sitt hem och vackra saker men överlämnade all sin egendom till FA och ställde sig helt till dess förfogande. O hade lätt för att tala och kunde i diskussioner vara kvick och slagfärdig i repliken. Hennes förkunnelse har beskrivits som mer övertygande än vältalig. Sina officerare gav hon instruktionen "Vittna och tala om vad Gud har gjort för er, kära barn, men predika inte. Predika gör jag själv" (L Petri, H C O, 1924, s 446). Repliken markerar hennes vaktslående om FA:s typiska förkunnelseform, det personliga vittnesbördet. Den uttrycker också hennes matriarkala förhållningssätt gentemot officerskåren och medvetenhet om sin egen roll och förmåga som förkunnare. Som FA:s ledare i Sverige hade hon en stark ställning; det militära systemet tilltalade henne, och hon bemöttes inom FA med både militär respekt och undersåtlig vördnad. O intar en rangplats såväl i den sv religiösa folkrörelsens som i den sv kvinnoemancipationens historia.

Författare

Oloph Bexell



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar ang O i Frälsningsarméns arkiv, RA. Brev till O i Archive of The Salvation Army International Heritage Centre, London.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vår verksamhet. [Rubr.] Sthlm 1883. 11 s. [Undert; om Frälsningsarmén.] – Några minnen från mina tidigare levnadsår (Hågkomster och livsintryck, saml 4, Upps 1925, s 16–29). – Diverse anon medv i arméns skrifter; många bidrag, även efter 1894, i dess nedan nämnda tidskr o Ljus i mörker, organ för Frälsningsarméns slum-, räddnings- o döfstumme-verksamhet, Sthlm, fol, samt enl uppg medv i The conqueror, a monthly magazine for the promotion of the interests and work of the Salvation Army, New York (1890-talet).

Redigerat: Frälsningsarmén's sångbok. H 1–2. [Omsl; anon sammanställt.] 1. London [1882?]. 35 s. 2. Sthlm 1883. S 37–100.

Utgivit: Strids-ropet, Frälsningsarméns officiela organ, 1883–94, Sthlm, fol (1883-88 även red); Den lille soldaten, 1887–89, forts: Den unge soldaten, organ för Frälsningsarméns barnsoldater, 1889–94, Sthlm, fol, o Rundt jorden, månadtlig tidskr om Frälsningsarméns verksamhet i alla land 1888, maj–dec, Sthlm.

Källor och litteratur

Källor o litt: J Appelberg, Vid kommendör H 0:s bår (Stridsropet 1938, nr 37); Biographies of comrades and helpers, 14. Commissioner H O (All the world, mars 1913); I A Bonnier, Antecknar om sv bokhandlare intill 1900, 1 (1920); B Booth, Echoes and memories (1926); Commissioner Ouchterloney [!] (All the world, sept 1918); Commissioner Hannah [!] O, for thirty-three years a salvationist (The Deliverer, okt 1912); F Coutts, No discharge in this war (u å); S Dahniel-son, Kvinnlig bokhandlare i Värnamo, FA:s första ledare (Smålands Folkblad 21 juli 1962); M Duff, Notable staaf officers, Commissioner H O (Staaf review april 1925); Faithful witnessing on Furlough. The first chapter of The Army's apostolic warfare in Sweden (All the world, juli 1929); G Fjellestad, Den ringa begynnelsens dag (Jönköpingsposten 27 dec 1962); S Carvosso Gauntlett, Heroine of Reindeer Land and other "Once upon a time" stories (1947); FA, slum och räddningsverket i Sverige 1890–1960. Slumsysterkåren under 70 år (1960); Great captains of our past, 8. H C O (The Officers' review, mars 1934); "Hannah [1] O, a swedish warrior" (The Salvation Army miniature biographies, 6, 1930); T Kjäll, De följde en fana, En berättelse om FA i Sverige under 75 år 1882–1937 (1937); dens, Korsets färger bära. En berättelse om FA i Sverige under nittio år 1–2 (1972); Kommander H O, vår skandinaviske armémor (Krigsropet 28 jan 1978); H Lagercrantz, I skilda världar (1945); F Larsson, Mina bästa män är kvinnor (1974); K Larsson, Under order. Kommendör Karl Larssons minnen, 1 (1945); [sign MDJ Life-sketch of commissioner O (All the world, sept–okt 1900); J Magnusson, Så började det (Jönköpingsposten 7 aug 1962); dens, Redo för strid (ibid 4 okt 1962); Major Ouchterloney's [!] doings (All the world, juni 1885); E Malmström, Femtio års fälttåg. FA i Sverige 1882-1932 (1932); C Norum, Med omsorg for hele mennesket. Frelsesarméens sosialtje-neste i Norge gennem 100 år (1991); dens, Kvin-nelig toppleder i et mannsdomineret samfunn. KommancW H O (Med en stjerne i hjertet. Bio-grafiske blad av Frelsesarméens historie i Norge, 1991); Our foreign officers, 3. Major Ouchterloney [!] of Sweden (AU the world, okt 1886); W P Palmer, Personliga minnen av kommendör O (Stridsropet 1924, nr 12); L Petri, H C O, banbrytare för FA i Skandinavien (1924); dens, FA. Reli-gionsvetensk undersökn (1924); dens, H O (En cirkel sluter sig, 1959); S Powell, Min kommendör (Stridsropet 1924, nr 12, 13, 17); Redningshjem-met. Kommandoren interviewet! (Krigsraabet 1894, nr 23); R Sandall, The history of The Salvation Army, 1–3 (1947–55); H A Tandberg, Femti års korstog for Gud og Norge. En hist översikt over Frelsesarméens opprinnelse og overf0rsel till Norge ... (1937); dens o P Raubakken, Hasren Gud ga vapen. Hist översikt ... frem til 75-årsjubileet 1963 (1963); E H Thörnberg, FA, en engelsk skapelse inom sv samhällsliv (1939); C Tschudi, H C O (For kirke og kultur 1898); Under blods- og ildsfanen. Kortfattet revy over Frelsesarméens felttog i Norge fra 1888–1900 (1900); N Vesterhav, Påskhelgen 1882 fick hist betydelse (Stridsropet 1978, nr 12); [E Wick-berg,] A study in leadership. H C O and the training of the leaders (The Salvation Army Year Book 1969); A R Wiggins, The history of The Salvation Army, 4–5 (1964–68); Karin Wikfeldt. H O (1948).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hanna C Ouchterlony, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7873, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell), hämtad 2017-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7873
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hanna C Ouchterlony, urn:sbl:7873, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell), hämtad 2017-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se