Erik Palmstedt

Född:1741 – Hovförsamlingen, Stockholms län
Död:1803-06-02 – 

Arkitekt


Band 28 (1992-1994), sida 676.

Meriter

1 Palmstedt, Erik, dp 5 dec 1741 (g st) i Sthlm, Hovf, d 12 juni 1803 där, Ridd. Föräldrar: hovkapellisten Johan P o Maria Segerlund. Praktiserande elev hos stadsarkitekten i Sthlm J E Carlberg (bd 7) 55-60, kopist i Stadsarkitektkontoret i Sthlm 57, studier i matematik, arkitektur o teckning för kaptenen vid fortifik: en F Dederichs 58 — 60, underkonduktör vid Stadsarkitektkontoret 5 dec 60, organist i Riddarholmskyrkan 63 — 83, erhöll tillstånd att delta i undervisn vid Målar- o bildhuggarakad 23 febr 69, v stadsarkitekt i Sthlm från 23 juni 73, studieresa på kontinenten 78 — 80, assu-ransintendent vid Allmänna brandförsäkringsfonden från 82, prof:s n hov 25 aug 91, rektor för arkitekturundervisn vid FrKA från 11 sept 02. - Agré vid FrKA 74, LM A 81, LFrKA 91.

G 2 sept 1784 i Sthlm, Nik, m Hedvig Gustava Robsahmsson, f 19 jan 1759 där, ibid, d 4 mars 1812 i Värmdö, Sth, dtr till grosshandlaren Carl R o Hedvig Sophia Björk.

Biografi

P tillhörde en från Torsåkers sn i Södermanland till Sthlm inflyttad familj. Hans farfar, Amund Palm, hade som skräddarmästare fått burskap där 1706. Dennes äldste son Johan ändrade efternamnet till Palm-stedt före sin anställning i hovkapellet, medan syskonen behöll familjenamnet Palm. P växte upp på Söder i Sthlm i en småborgerlig miljö. Faderns yrke som hovkapellist medförde ytliga kontakter med de ledande skikten. P:s yrkesval inriktades tidigt på arkitekturen.

Vid 14 års ålder inträdde P i det s k Informationsverket, den halvprivata arkitektskola som stadsarkitekten J E Carlberg drev i brist på reguljär undervisning. Carlberg och hans efterträdare C König (bd 21), den andre av P:s lärare, sökte härmed för den växande huvudstaden få fram arkitekter som behärskade både den stora arkitekturen och ingenjörskonsten. Stadens behov av planer och en hög nivå även på den borgerliga bebyggelsen ställde andra krav än de till konungen knutna arkitekterna kunde eller ville uppfylla. P fick som första arbetsuppgift att kopiera ritningar på Stadsarkitektkontoret. Studiemetoden var den traditionella men kunde som i P:s fall leda till viss bestående osjälvständighet. Med sina kunskaper i Architectura civilis och mi-litaris och sitt praktiska handlag var P rustad att tidigt ta sig an praktiska arbetsuppgifter. Efter branden på Söder 1759 signerade P ritningar till åtta byggnader 1760, varav sju i Maria församling, bl a Hornsgatan 10 (revs 1939) och Mariagatan 15. Som kontrast till dessa blygsamma borgarhus står P:s efter- lämnade studieritningar, av vilka flertalet sannolikt var kopierade ur arkitekturböcker. Som underkonduktör fortsatte P att utföra nyttouppgifter. De tidiga ritningarna visar en god tillämpning av den nyktra rokoko vars främsta representanter i Sverige var C Hårleman, J E Rehn och C F Adelcrantz.

P:s första verksamhetsperiod 1760 — 78 präglas av kontrasten mellan livfulla skisser i fransk rokoko och ett alltmer klassicistiskt formspråk i fasader och inredningar. Uppenbarligen skedde åtstramningen under påverkan av den Tessinska arkitektur som låg P mera om hjärtat än rokokon. Till hans få yviga projekt hörde några tillfällighetsdekorationer i samband med kungliga festligheter. Uppförda blev 1769 en triumfbåge på Kungsbacken i slutet av Drottninggatan och en äreport på Hornsgatan för Gustav III:s intåg 1771. Därmed hade P fångat kungens uppmärksamhet.

P:s mest spektakulära uppgift blev slutförandet av börsprojektet och utarbetandet av planer i syfte att få hela Stortorgsområdet uppgraderat. Såväl Carlberg som C J Cronstedt (bd 9) hade under 1750- och 60-talen framlagt förslag i senbarock anda. 1767 anställdes P av börsdeputerade. Han ritade även inredningarna samt ledde själv bygget som stod färdigt 1776. De många ritningarna av olika händer speglar övergången från Tessinsk barock till den dämpade sv rokoko som med sina antika motiv skulle vidareutvecklas i den gustavianska stilen. Särskilt i stora börssalens dekor förenas de motsatta stilidiomen genom joniska pilasterställningar utmed väggarna förbundna med graciös rokokodekor. Såväl det yttre som bevarade inredningar visar P:s beroende av franska förebilder som J F Blondel och C E Brisieux. P:s mästerskap visade sig således inte i något självständigt koncipierat verk utan i hans oaffekterade sammansmältning av olika stildrag. Med detta övergångsmonument återupptas den klassicistiska linjen programmatiskt i Sverige. Till P:s första period hörde även Stortorgsbrunnen 1778; han konstruerade även brunnsschaktet. Överbyggnaden bekräftar med sina tunga former vägen bort från rokokon.

Bland rutinuppdragen ingick om- och tillbyggnader av borgarhus, bla Bredgränd 2 (ombyggt) 1778. P uppgjorde där till stor del planritningar med utgångspunkt från fasadschemat, ett förfaringssätt som skulle bli det vanliga i över 100 år. Drottninggatan 3 i kvarteret Rosenbad (rivet) hörde likaså till de projekt som fick en lyckad lösning genom P:s omarbetningar av planer och fasad. Genom ägaren brukspatron J A Grill (bd 17) fick P även i uppgift att berika E Kesslers ritningar till Österby herrgård. P bearbetade och uppgjorde även ritningar till andra herrgårdar. Hans första anläggning var Heby gård i Södermanland, ritad 1777 — 78. Såväl planen som byggnaderna följde äldre mönster i Sverige. P:s namn är likaså knutet till Skinnskatteberg i Västmanland. Vem som gjort vad i denna senkarolinska anläggning är ovisst, då få ritningar är signerade; P stod för den gustavianska sjöfasaden (Nisbeth). Av hans inredningar märks främst stora salen (1791) med sina höga kolonner och pilastrar. Inte heller efter Italienresan kom P att uppgöra några förstklassiga, helt egna herrgårdsprojekt. På Fållnäs (ritat 1781) utfördes aldrig hu- vudbyggnaden, på Svarta i Finland ersattes sten av trä; om Jockis är ritat av P, som traditionen hävdat, är osäkert. Besläktat med herrgårdsarkitekturen är tullhuset på Dalarö (1787).

1770-talet medförde inte bara de stora framgångar varmed P etablerade sig som ledande arkitekt. 1775 — 77 avled båda föräldrarna och hans tvillingbror Johan. Då P nu stod utan familj och personliga skyldigheter kunde han göra sin enda studieresa på kontinenten 1778 — 80. Resan blev till stor nytta, men inte av så avgörande betydelse som om den företagits i unga år. Mycket av vad P lanserade vid hemkomsten var han redan bekant med genom ritningspublikationer. Resan medförde dock att P snabbare befriade sig från studieårens retarderade lärdomar. — P:s stora resedagbok med skissböcker är den första i sitt slag som bevarats. Genom att han där grundligt vädrat sina åsikter inför allt han såg gav han indirekt något av ett konstnärligt självporträtt. Härtill bidrog de många ritningarna av tekniska fenomen som väckt hans praktiska intresse.

Karaktäristiskt för P var att han både under ut- och hemresan passade på att bekanta sig med en rad orter i Sverige. Efter Danmark gjorde han en månads uppehåll i Hamburg för att via en rad tyska städer anlända till Paris. Där studerade han under tre månader den kuranta arkitekturen och knöt kontakter. Ytterligare en månad tog resan till Rom där P stannade tio månader. Hans studier av antiken resulterade i mängder av ritningar samt handskriften Om an-tique monumenterne i Rom. På hemvägen besåg P en rad norditalienska städer. Efter ett förnyat besök i Paris återvände han slutligen över Belgien och Holland till Sverige.

Dagboken utgör en fortlöpande kommentar till resan utan försök till sammanfattningar; än mindre visar den några litterära ambitioner. P:s konstnärsöga registrerar allt, men bedömningen relateras hela tiden till de egna idealen. Liksom Linné intresserar han sig för bl a folklynnet på platsen, klädedräkt och hygien. Dagboken präglas helt av den sv 1700-talsutilismens längtan efter rationalitet, god smak och ekonomisk blomstring. Även P:s avsky för medeltiden och hans aversion mot ruinro- mantik hör hemma i frihetstiden. Av de nya signalerna bejakar P blott vändningen mot antiken. Dess martialiskt strama och logiska byggnadskonstruktioner motsvarade hans egna föreställningar om skön och ändamålsenlig arkitektur. Som upphovsman till alla olyckor inom arkitekturutvecklingen utpekas Borromini, vars "krusighet" måst leda till den degenererade rokokon.

Viktigast för den sv arkitekturen blev P:s besök i Paris. Vid sidan av allt som i vanlig ordning noteras och brännmärks finner P här en rad förnämliga byggnadsverk från samtiden av bla de la Fosse, Peyre, Gondo-in, Antoine, Soufflot och Gabriel samt de båda nydanarna Boullée och Ledoux. Liksom senare 1800-talsarkitekterna återvände P till Sverige laddad med konstnärliga förebilder och tekniska lösningar. Urvalet var dock hela tiden hans eget.

P:s återkomst 1780 och Gustav IILs italienska resa 1783 — 84 markerar en definitiv omsvängning mot alltmera nyantika ideal. Det första resultatet blev P:s slottsteater på Gripsholm (1781), epokens mest briljanta rumsskapelse. Roms Pantheon och Palla-dios Teatro Olimpico i Vicenza har här omstöpts i fransk anda. — Till P:s största arbetsuppgifter hörde Sofia Albertinas palats (1787 — 89; senare UD). Även här framstår P som en smidig koordinator med delinsatser av honom själv och andra. Exteriören ritades som pendang till Adelcrantz' operahus på andra sidan Gustav Adolfs torg, och i öster skulle Torstensonska palatset inkom-poneras. Av inredningarna stod P själv för vestibulen, vars låga höjd inte tillät välv-ning. Denna förutsättning ledde till en tung gestaltning med raka bjälklag på doriska kolonner. Palatset utgör en del i P:s grandiosa planer för nydaningen av slottsomgivningarna, som han arbetade med under 1780- och 90-talen på uppdrag av kungen och sin vän, överståthållaren C Sparre. Runt Strömmen realiserades få av hans kaj uppbyggnader men väl det tekniskt krävande bygget av Norrbro efter ritningar av Adelcrantz och honom själv. Av de byggnader som då tillkom märks främst Norra slakthuset (1782 — 85; rivet) på Blasieholms-kajen. I en nyttobyggnad mittemot Logår-den förenades hygien och monumentalitet.

En mängd stadsplaner och byggnadsrit- ningar ägnades stråket Slottsbacken-Rid-darholmen. Syftet var att frilägga slottet genom utsparade platsbildningar, kantade av praktbyggnader efter de nya idealen. Av sina planer lyckades P blott förverkliga ett förminskat förslag till plats för Gustav lll:s staty samt bron över Riddarholmskanalen (1784, revs 1867). Planerna, som förutsatte rivning av såväl Storkyrkan som Riddarholmskyrkan, upptog bl a ett kungligt Pan-teon, en stor basilika och en dramatisk teater. Ritningarna visar P:s begränsning som konstnär. Till skillnad från Tessin, vars mantel P här sökt uppta, är hans monumentalkonst påtagligt mekanisk. Han skyr all plasticitet men lyckas inte heller gestalta sina byggnader med de övertoner som återfinns hos Boullée och Ledoux. Hänsynslösheten gentemot två av Sthlms förnämsta kyrkor visar P:s rabiata inställning till äldre arkitektur. Som oftast är stadsplanelösningarna av högre klass än byggnaderna.

Av P:s övriga arbeten i Gamla stan förverkligades Tyska brunnsplan (1784 — 87), även om den konkava skärmfasaden inte helt följde ritningen. Brunnsöverbyggnaden tillhör dorismens förnämsta verk i Sverige med stark monumentalverkan trots små dimensioner. Tullpackhuset vid Skeppsbron (1783 — 88) utgör en slående kontrast till Börshuset: tydligare kunde inte P:s stilskifte demonstreras. Fasaden med dess låga rustik pryds av en raffinerad sammanställning av italienska motiv.

I kvarteret Rosenbad genomfördes en del byggnader enligt P:s intentioner. Drottninggatan 3 nyinreddes med några av epokens mest representativa rumssviter. Hit hörde också Hildebrandska huset vid Röd-botorget men inte Bondeska palatset med sin kolonnfasad mot vattnet som ritats av J H Walmstedt (Pursche). Till P:s förnämsta borgarhus hör hans eget hus på Västerlånggatan 27. Fasadritningen från 1801, som blev hans sista verk, visar en återgång på äldre sv barockmotiv. — Portbyggnaden till Serafimerlasarettet (1792) på Kungsholmen utgör en sammanställning av franska förebilder.

Endast en kyrka byggdes efter P:s ritningar, brukskyrkan i Söderfors (1789). Denna var ursprungligen tänkt som centralkyrka på grekisk korsplan men fullbordades som långhuskyrka. Koret i Karlstads domkyrka omgestaltades i nyantik stil (1776), men för Tyska kyrkan i Sthlm och S:t Olai i Norrköping ritade P 1776 resp 1778 orgelfasader i äldre rokokoklassicistisk stil. Däremot är det osäkert om P ritade orgelfasaden till Storkyrkan eller om denna utgör en bearbetning av hans elev P Seren (1789).

Genom sitt äktenskap kom P och hans familj att bli förmögen. I det gästfria bor-garhemmet på Svartmangatan samlades stora delar av den gustavianska kultureliten, inte minst ledande musiker. Närmast stod barndomsvännen Bellman. Flera av dennes dikter skrevs hos P, ibland med en av eller båda makarna figurerande. P fortsatte livet ut att musicera och blev känd som en skicklig klaverspelarc. Under 20 år var han organist i Riddarholmskyrkan.

P kan för eftervärlden te sig motsägelsefull. Än framträder han som vitter och vän-säll gustavian, skickligt arbetande på stadens förbättrande, än ter han sig, som i resedagboken, som en glädjelös och arrogant felfinnare utan förståelse för annat än de egna idealen. Samtliga inslag utgör dock delar i en naturlig, tidspräglad helhet. P personifierade frihetstidens och den gustavianska epokens människa med hennes strävan efter ordning och utveckling.

Som borgerlig arkitekt satte P nyttan främst; hovman var han i andra hand. Redan före Italienresan framhöll han Vitru-vius, Serlio och Palladio som ideal för en ny arkitektur. Från 1780-talet blir hans arkitektur alltmera stereometrisk och "manlig" med dorismen som logiskt krön. Balans och symmetri gav en blockartad proportionskonst som gjorde all dekor onödig. Ideologiskt står P på linjen Laugier-Semper: "Inrätta varje sak efter sin destination och sitt behov; skilja varje sak med en för sig utmärkt karaktär; ej sammanblanda flera i sig själv distingerande kännemärken uti en och samma sak; söka och följa simpliciteten" (P:s resedagbok, cit enl Setterwall, s 155).

Förvisso var P.s konkurrent L J Desprez (bd 11), som fick så litet uppfört, en konstnärligt mera begåvad arkitekt. P kom att dominera i kraft av sina färdigheter som både arkitekt och byggare. Hans flärdfria yrkesstolthet gjorde att överheten kunde uppdra åt honom att rita såväl stadsplaner som monumentalbyggnader men också att utföra enklare sysslor på byggmästarnivå. Som universalarkitekt skulle han inte få någon efterföljare förrän mer än 50 år senare. P står sålunda närmare det följande århundradets arkitekturrealisatör än sin egen tids hovarkitekter. Som 19-åring rekommenderades P av Carlberg för sin "ogemena kvickhet, arbetsamhet och flit". Detta vitsord kunde gälla hela hans livsgärning.

Författare

Krister Malmström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

P:s resedagbok, i FrKA, är publicerad, se nedan. Handhar ang P i Lettströmska släktarkivet, Sköldnora gård, Fresta, Sth. En saml skisser m m i SSA. - Brev från P i RA (bl a till C Sparre).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Beskrifning öfver åtskilliga på flera ställen verkstälde inrätningar af eldstäder, til veds besparing o flere förmoners vinnande (Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder, inrättade til besparing af eld, Sthlm 1775, 4:o, s [21 — 40], Tab I b - XII b). - Resedagbok 1778-1780, med en inl om förf utg av Martin Olsson. Upps 1927. 4:o. XXI, 205 s, 16 pl. - Brev ... 1778-1780, 1783-1784 (HH, d 32:2. Brev till Carl Sparre ... 1773-1790 Sthlm 1942, s 103-139).

Källor och litteratur

Källor o litt: H Ahnlund, Johan Eberhard Carlberg (1984); H O Andersson o F Bedoire, Sv arkitektur (1986); des, Sthlms byggnader (1988); at förse riket med beständige o prydlige byggnader. Byggnadsstyr o dess föregångare (1969); R Bengtsson o J Berggren, Sv tullhus (1993); O Byström, Bellman o hans konstnärsvänner (Studier tillägn Henry Olsson, 1956); A Davidsson, Kat över sv handteckmar i UUB (1958); C J Gard-berg, Finländska herrgårdar (1989); E Gustafsson, E P (SKL, 4, 1961); K Malmström, Centralkyrkor inom Sv kyrkan 1820-1920 (1990); A Munthe, Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet (1959); Å Nisbeth, Skinnskatteberg (Slott o herresäten i Sverige: Närke, Västmanland, 1969); W Pursche, Stenmurmästaren Johan Henrik Walmstedt o Bondeska palatset (Murmestare em-betet i Sthlm, 1983 o 1984); Å Setterwall, E P 1741-1803 (1945) o där anf källor o litt; dens, E P (SMoK, 6, 1949); S Sjöberg, Söderfors kyrka (Upplands kyrkor, nr 193, 1983); U Sjöberg, Carl Christoffer Gjörwell 1766-1837 (1994); I Sjöström, Venetianska fönster för sv klockors klang (Från romanik till nygotik, ed M Ullen, 1992); A-G Wahlberg, Sv konstnärers väg till antiken 1755-93 (1977).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Palmstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8016, Svenskt biografiskt lexikon (art av Krister Malmström), hämtad 2019-12-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8016
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Palmstedt, urn:sbl:8016, Svenskt biografiskt lexikon (art av Krister Malmström), hämtad 2019-12-06.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se